Andliga doktriner begränsar inte människan i så hög grad som materialistiska förnekanden. Även om jag tror på odödlighet behöver jag inte tänka på den, men om jag inte tror på odödlighet får jag inte tänka på den. I första fallet är vägen öppen och jag kan gå hur långt jag vill, men i det andra fallet är vägen stängd.
Men vi kan ställa saken på sin spets och likheten med vansinne blir allt mer slående. Ty vår invändning mot dårens uttömmande och logiska teori var den, att antingen den var riktig eller ej förstörde den gradvis hans mänsklighet. Nu är också anklagelsen mot materialistens huvudsakliga slutsatser, riktiga eller ej, att de gradvis förstör hans mänsklighet, och därmed menar jag inte bara vänlighet utan hoppfullhet, mod, fantasi, initiativ, allt som är mänskligt.
När nu materialismen t.ex. kan leda en människa till fullständig fatalism (vilket den vanligen gör) är det fullkomligt lönlöst att påstå att detta på något sätt kan vara en befrielse. Det är orimligt att påstå att man särskilt befrämjar frihet, när man bara använder den fria tanken till att förstöra den fria viljan. Deterministerna binder människan, lösgör henne inte. De kallar sin lag orsakskedjan. Det är den värsta kedja som någonsin fjättrat en mänsklig varelse.
Man kan om man vill använda frihetens terminologi på den materialistiska läran, men det är alldeles uppenbart att det är lika orimligt att använda denna terminologi som att anavända den på en människa som sitter på dårhus. Man kan om man vill säga att en människa har sin fulla frihet att anse sej vara ett förlorat ägg. Men det är väl ändå ett mera orubbligt och viktigt faktum att om hon är ett förlorat ägg har hon inte sin fulla frihet att äta, dricka, sova, promenera eller röka en cigarett.
Likadant kan man om man vill säga, att den djärve, spekulative deterministen har sin frihet att förneka existensen av viljan. Men det är ett långt mer betydelsefullt faktum att han inte har sin frihet att lovorda, att förbanna, att tacka, att rättfärdiga, att påverka, att straffa, att motstå frestelser, att reta upp pöbeln, att göra nyårslöften, att förlåta syndare, att resa sej mot förtryckare eller ens att säga “tack så mycket” när någon räcker honom senapen.
December 27, 2014
December 17, 2014
II. Den besatte (17)
Vi måste komma ihåg att den materialistiska filosofin (sann eller ej) utan tvekan har en vida mer begränsande effekt än någon religion. På sätt och vis är givetvis alla intelligenta idéer trånga. De kan inte vara bredare än sej själva.
En kristen har endast begränsningar på samma sätt som en ateist. Han kan inte anse kristendomen falsk och fortsätta att vara kristen och ateisten kan inte anse ateismen falsk och fortsätta att vara ateist.
Men nu råkar det faktiskt vara så att materialismen i ett speciellt avseende är mera begränsad än spiritualismen. Mr McCabe anser mej vara en slav därför att jag inte får tro på determinismen. Jag anser Mr McCabe vara en slav därför att han inte får tro på älvor.
Om vi närmare granskar dessa två förbud ska vi finna att hans är betydligt mer restriktivt än mitt. Den kristna människan har full frihet att tro att det finns en viss grad av bestämd ordning och oundviklig utveckling i universum. Men materialisten får inte låta ett enda korn av spiritualism eller mirakel komma in i sin ofelbara maskin. Stackars Mr McCabe får inte behålla ens den allra minsta lilla älva, även om den är så liten att den kan gömmas i en blåklocka.
Den kristen medger att universum är mångsidigt och till och med brokigt precis som en normal människa vet att hon är sammansatt. Den normala människan vet att hon i sej har en bit djur, en bit djävul, en bit helgon och en bit medborgare. Ja, en verkligt normal människa vet att hon har en anstrykning av abnormitet.
Men materialismens värld är fullständigt enkel och solid, precis som den vansinnige är fullständigt säker på att han är klok. Materialisten är säker på att historien helt enkelt varit en orsakskedja, precis som den intressante person vi tidigare nämnt är fullständigt säker på att han helt enkelt är en kyckling. Materialister och vansinniga är aldrig tveksamma.
En kristen har endast begränsningar på samma sätt som en ateist. Han kan inte anse kristendomen falsk och fortsätta att vara kristen och ateisten kan inte anse ateismen falsk och fortsätta att vara ateist.
Men nu råkar det faktiskt vara så att materialismen i ett speciellt avseende är mera begränsad än spiritualismen. Mr McCabe anser mej vara en slav därför att jag inte får tro på determinismen. Jag anser Mr McCabe vara en slav därför att han inte får tro på älvor.
Om vi närmare granskar dessa två förbud ska vi finna att hans är betydligt mer restriktivt än mitt. Den kristna människan har full frihet att tro att det finns en viss grad av bestämd ordning och oundviklig utveckling i universum. Men materialisten får inte låta ett enda korn av spiritualism eller mirakel komma in i sin ofelbara maskin. Stackars Mr McCabe får inte behålla ens den allra minsta lilla älva, även om den är så liten att den kan gömmas i en blåklocka.
Den kristen medger att universum är mångsidigt och till och med brokigt precis som en normal människa vet att hon är sammansatt. Den normala människan vet att hon i sej har en bit djur, en bit djävul, en bit helgon och en bit medborgare. Ja, en verkligt normal människa vet att hon har en anstrykning av abnormitet.
Men materialismens värld är fullständigt enkel och solid, precis som den vansinnige är fullständigt säker på att han är klok. Materialisten är säker på att historien helt enkelt varit en orsakskedja, precis som den intressante person vi tidigare nämnt är fullständigt säker på att han helt enkelt är en kyckling. Materialister och vansinniga är aldrig tveksamma.
December 16, 2014
II. Den besatte (16)
Man måste förstå att jag inte nu diskuterar dessa åsikters förhållande till sanningen, utan för närvarande enbart deras förhållande till hälsan. När jag hunnit längre i argumenteringen hoppas jag kunna ge mej in på problemets sanningsenlighet, objektivt sett, men än så länge talar jag bara om den psykologiska sidan av saken.
Jag tänker inte nu bevisa för Haeckel att materialismen inte är sann, lika litet som jag försökte bevisa för den man som trodde sej vara Kristus att han led av en inbillning. Jag vill här bara påpeka det faktum att båda fallen äger samma slags fullständighet och samma slags ofullständighet.
Man kan förklara att en likgiltig allmänhet spärrat in en man på Hanwell genom att säga att det är korsfästandet av en gud, som världen inte är värdig. Denna förklaring är en förklaring.
Likadant kan man förklara världens gång med att allting, till och med människornas själar, är blad som obevekligt växer fram på ett suveränt omedvetet träd – en materiens blinda förutbestämdhet. Förklaringen är även här en förklaring fast den naturligtvis inte är så fullständig som den sinnessjukas.
Men det väsentliga i detta fall är att en normal människas sinne inte bara måste invända mot båda utan även att det har samma invändningar mot båda. Dess ungefärliga uppfattning är nog att om mannen på Hanwell är den enda rätta Guden, är han inte någon särdeles fullkomlig gud. Och likadant: om materialistens kosmos är det enda rätta kosmos är det inte något särdeles fullkomligt kosmos. Det har krympt och gudomligheten är mindre gudomlig än åtskilliga människor och (enligt Haeckel) är livet i sin helhet mera inskränkt, grått och trivialt än olika sidor av det sedda var för sej. Delarna tycks större än det hela.
Jag tänker inte nu bevisa för Haeckel att materialismen inte är sann, lika litet som jag försökte bevisa för den man som trodde sej vara Kristus att han led av en inbillning. Jag vill här bara påpeka det faktum att båda fallen äger samma slags fullständighet och samma slags ofullständighet.
Man kan förklara att en likgiltig allmänhet spärrat in en man på Hanwell genom att säga att det är korsfästandet av en gud, som världen inte är värdig. Denna förklaring är en förklaring.
Likadant kan man förklara världens gång med att allting, till och med människornas själar, är blad som obevekligt växer fram på ett suveränt omedvetet träd – en materiens blinda förutbestämdhet. Förklaringen är även här en förklaring fast den naturligtvis inte är så fullständig som den sinnessjukas.
Men det väsentliga i detta fall är att en normal människas sinne inte bara måste invända mot båda utan även att det har samma invändningar mot båda. Dess ungefärliga uppfattning är nog att om mannen på Hanwell är den enda rätta Guden, är han inte någon särdeles fullkomlig gud. Och likadant: om materialistens kosmos är det enda rätta kosmos är det inte något särdeles fullkomligt kosmos. Det har krympt och gudomligheten är mindre gudomlig än åtskilliga människor och (enligt Haeckel) är livet i sin helhet mera inskränkt, grått och trivialt än olika sidor av det sedda var för sej. Delarna tycks större än det hela.
December 15, 2014
II. Den besatte (15)
Vi kan börja med det mest uppenbara fallet, materialismen. Dess förklaring av världen har en slags förryckt enkelhet. Den har just den egenskap som kännetecknar en sinnessjuks argument; vi har på en gång en känsla av att den täcker allt och en känsla av att den utelämnar allt.
Betrakta noggrant en sådan förträfflig och grundlig materialist som t.ex. McCabe och ni kommer i utomordentligt hög grad att erfara denna säregna känsla. Han förstår allting och ingenting tycks vara värt att förstå. Hans kosmos kanske är fullständig ned till minsta nit och kugghjul, men ändå är hans kosmos mindre än vår värld.
I sin förklaring, liksom de sinnessjukas, tycks han vara omedveten om att det finns oförklarliga krafter och att vår jord är så likgiltig; den befattar sej inte med väsentligheter som kämpande människor eller modersstolthet, den första kärleken eller dödsångesten. Jorden är så stor och kosmos så litet. Kosmos är, kan man säga, det minsta hål som en människa kan gömma huvudet i.
Betrakta noggrant en sådan förträfflig och grundlig materialist som t.ex. McCabe och ni kommer i utomordentligt hög grad att erfara denna säregna känsla. Han förstår allting och ingenting tycks vara värt att förstå. Hans kosmos kanske är fullständig ned till minsta nit och kugghjul, men ändå är hans kosmos mindre än vår värld.
I sin förklaring, liksom de sinnessjukas, tycks han vara omedveten om att det finns oförklarliga krafter och att vår jord är så likgiltig; den befattar sej inte med väsentligheter som kämpande människor eller modersstolthet, den första kärleken eller dödsångesten. Jorden är så stor och kosmos så litet. Kosmos är, kan man säga, det minsta hål som en människa kan gömma huvudet i.
December 12, 2014
II. Den besatte (14)
Som jag klarlade i inledningen har jag beslutat att i dessa första kapitel lägga fram inte så mycket ett doktrindiagram som fastmer några aspekter på en åsikt. Att jag så omständligt beskrivit min syn på sinnessjukdom är av ett särskilt skäl, ty sinnessjuka gör samma intryck på mej som de flesta moderna filosofer.
Den omisskännliga stämning, som hör Hanwell till är också förhärskande vid minst hälften av alla vetenskapliga institutioner och lärdomsstolar och de flesta psykiatriker är också på sitt sätt psykopater. Hos dem alla finner vi den kombination vi redan lagt märke till: kombinationen av ett expansivt och uttömmande logiskt resonemang med ett förkrympt sunt förnuft. De är endast universella i det avseendet att de först tar en otillfredsställande förklaring och sedan med den förklarar allting annat.
Men något småprickigt får inte större prickar om det breder ut sej i all oändlighet. Dessa människor ser ett schackbräde som vitt på svart och även om universum är stenlagt med detta mönster är det fortfarande vitt på svart. Liksom den sinnessjuka kan de inte tänka sej mer än en utgångspunkt. De kan inte göra en andlig kraftansträngning och med ens se det som svart på vitt.
Den omisskännliga stämning, som hör Hanwell till är också förhärskande vid minst hälften av alla vetenskapliga institutioner och lärdomsstolar och de flesta psykiatriker är också på sitt sätt psykopater. Hos dem alla finner vi den kombination vi redan lagt märke till: kombinationen av ett expansivt och uttömmande logiskt resonemang med ett förkrympt sunt förnuft. De är endast universella i det avseendet att de först tar en otillfredsställande förklaring och sedan med den förklarar allting annat.
Men något småprickigt får inte större prickar om det breder ut sej i all oändlighet. Dessa människor ser ett schackbräde som vitt på svart och även om universum är stenlagt med detta mönster är det fortfarande vitt på svart. Liksom den sinnessjuka kan de inte tänka sej mer än en utgångspunkt. De kan inte göra en andlig kraftansträngning och med ens se det som svart på vitt.
December 9, 2014
II. Den besatte (13)
Varken den moderna vetenskapen
eller den antika religionen tror på den fullständigt fria tanken. Teologin bannlyser vissa tankar genom att kalla dem hädiska. Vetenskapen bannlyser vissa tankar genom att kalla dem morbida.
Vissa religiösa samfund försöker i större eller mindre utsträckning att få människor att låta bli att tänka på könet. Det nya vetenskapliga samfundet försöker avgjort att få människor att låta bli att tänka på döden. Den är en realitet, men den anses vara en morbid realitet. Och när den har att göra med sådana vilkas morbiditet har en anstrykning av mani, ja, då bryr sej den moderna vetenskapen mycket mindre om logik än en dansande dervisch.
I sådana fall räcker det inte att den olyckliga människan kräver sanning, hon måste kräva hälsa. Ingenting annat kan frälsa henne än ett blint begär att bli normal. En människa kan inte tänka sej ur sin sinnessjukdom, ty det är just tankarnas organ som har blivit sjukt, omöjligt att styra och så att säga osjälvständigt. Hon kan endast frälsas genom vilja eller tro.
Så snart tankarna rör sej, rör de sej bara i sin vanliga kretsgång. Hon kommer att färdas runt, runt sin logiska cirkel, precis som en man i en vagn på ringlinjen kommer att färdas runt, runt längs ringlinjen försåvitt han inte fattar det frivilliga, kraftfulla och mystiska beslutet att stiga av vid en viss hållplats. Det hela hänger på beslutet, en dörr måste stängas för alltid. Varje botemedel är ett desperat botemedel, varje kur en mirakelkur.
Att bota en vansinnig är inte att disputera med en filosof, det är att driva ut djävulen. Och hur stillsamt läkare och psykiatriker än skrider till verket i denna sak är deras inställning utpräglat intolerant – lika intolerant som Blodiga Marias. Deras inställning är i själva verket att människan måste sluta tänka, om hon ska fortsätta att leva. Deras ordination är intellektuell amputering. Om ditt huvud är dej till förargelse, hugg av det; för det är bättre, inte bara att komma in i Himmelriket som ett barn utan att komma in som en imbecill hellre än att med hela sin tankeförmåga i behåll kastas i helvetet – eller sättas på Hanwell.
Sådan visar erfarenheten att den sinnessjuka är: hon resonerar ofta logiskt, för det mesta med framgång. Utan tvivel skulle man kunna besegra henne med motargument och bevisningen mot henne föras rent logiskt. Men hennes fall kan definieras mycket mer exakt, om man använder allmännare och till och med estetiska begrepp. En sinnessjuk människa befinner sej i en skarpt avgränsad och upplyst cell: hennes fixa idé. Hon är slipad till en spets som sargar henne själv. Hon är utan den tveksamhet och sammansatthet som betyder hälsa.
Vissa religiösa samfund försöker i större eller mindre utsträckning att få människor att låta bli att tänka på könet. Det nya vetenskapliga samfundet försöker avgjort att få människor att låta bli att tänka på döden. Den är en realitet, men den anses vara en morbid realitet. Och när den har att göra med sådana vilkas morbiditet har en anstrykning av mani, ja, då bryr sej den moderna vetenskapen mycket mindre om logik än en dansande dervisch.
I sådana fall räcker det inte att den olyckliga människan kräver sanning, hon måste kräva hälsa. Ingenting annat kan frälsa henne än ett blint begär att bli normal. En människa kan inte tänka sej ur sin sinnessjukdom, ty det är just tankarnas organ som har blivit sjukt, omöjligt att styra och så att säga osjälvständigt. Hon kan endast frälsas genom vilja eller tro.
Så snart tankarna rör sej, rör de sej bara i sin vanliga kretsgång. Hon kommer att färdas runt, runt sin logiska cirkel, precis som en man i en vagn på ringlinjen kommer att färdas runt, runt längs ringlinjen försåvitt han inte fattar det frivilliga, kraftfulla och mystiska beslutet att stiga av vid en viss hållplats. Det hela hänger på beslutet, en dörr måste stängas för alltid. Varje botemedel är ett desperat botemedel, varje kur en mirakelkur.
Att bota en vansinnig är inte att disputera med en filosof, det är att driva ut djävulen. Och hur stillsamt läkare och psykiatriker än skrider till verket i denna sak är deras inställning utpräglat intolerant – lika intolerant som Blodiga Marias. Deras inställning är i själva verket att människan måste sluta tänka, om hon ska fortsätta att leva. Deras ordination är intellektuell amputering. Om ditt huvud är dej till förargelse, hugg av det; för det är bättre, inte bara att komma in i Himmelriket som ett barn utan att komma in som en imbecill hellre än att med hela sin tankeförmåga i behåll kastas i helvetet – eller sättas på Hanwell.
Sådan visar erfarenheten att den sinnessjuka är: hon resonerar ofta logiskt, för det mesta med framgång. Utan tvivel skulle man kunna besegra henne med motargument och bevisningen mot henne föras rent logiskt. Men hennes fall kan definieras mycket mer exakt, om man använder allmännare och till och med estetiska begrepp. En sinnessjuk människa befinner sej i en skarpt avgränsad och upplyst cell: hennes fixa idé. Hon är slipad till en spets som sargar henne själv. Hon är utan den tveksamhet och sammansatthet som betyder hälsa.
December 7, 2014
II. Den besatte (12)
Om man nu ser saken helt utifrån och empiriskt kan man säga att det starkaste och mest omisskännliga tecknet på vansinne är denna kombination av logisk fullständighet och själslig inskränkthet. Den vansinnigas teori förklarar i stort sett allt, men hon kan inte se i stort. Vad jag menar är att om ni eller jag finge att göra med en människa vars sinne håller på att insjukna borde vi framför allt försöka, inte så mycket ge henne argument, men fastmer att ge henne luft, att övertyga henne om att det finns något renare och svalare utanför ett enda arguments kvävande famntag.
Låt oss nu anta att det gällde det första fall jag tagit som typiskt, den människa som trodde att alla sammansvurit sej mot henne. Hur skulle vi bäst kunna vädja till henne och protestera mot hennes tvångsföreställning? Jag tror att vi skulle säga ungefär så här: “Ja, jag medger att din anklagelse inte är grundlös, och att det är åtskilligt som pekar i den riktning som du antyder. Jag medger att din förklaring förklarar mycket, men tänk så mycket som den inte förklarar. Finns det inga andra levnadsöden i världen än ditt, är alla människor intresserade av just ditt öde? Anta att vi går med på detaljerna; kanske det bara var förslagenhet när den där mannen på gatan inte tycktes se dej; kanske det enda skälet till att polisen frågade efter ditt namn var att han redan visste det. Men hur mycket lyckligare skulle du inte vara om du bara hade klart för dej att dessa människor inte brydde sej det minsta om dej! Hur mycket större skulle inte ditt liv bli, om ditt jag kunde bli mindre, om du bara kunde betrakta andra människor med vanlig nyfikenhet och förnöjelse, om du kunde se dem vandra fram i sin soliga själviskhet och sin virila likgiltighet! Då skulle du bli intresserad av dem eftersom de inte är intresserade av dej. Då skulle du bryta dej ut från den lilla eländiga teater där ditt eget skådespel spelas om och om igen och du skulle finna att du var under en friare himmel på en gata full av underbara främlingar.”
Eller anta att vi hade att göra med det andra fallet av vansinne, där den sjuke gjorde anspråk på kronan. Då skulle er impuls vara att säga: “Javisst, du kanske vet att du är kung av England, men vad bryr du dej om det? Gör en enda kraftansträngning och du kommer att bli en människa och kunna se ner på alla jordens kungar.”
Eller det kanske gällde det tredje fallet, där den sjuke påstod sej vara Kristus. Om vi då gåve uttryck åt vad vi kände, skulle vi säga: “Du är alltså världens Skapare och Frälsare – vilken liten värld det måste vara! Vilken liten himmel du måtte bebo med änglar mindre än fjärilar! Så nedslående de måste vara att vara Gud, och en ofullkomlig Gud! Finns det verkligen inget liv som är fullkomligare och ingen kärlek mer underbar än din? Och är det verkligen till din lilla och ömkansvärda gestalt, som allt skapat måste sätta sin tro? Hur mycket lyckligare skulle du inte vara, hur mycket större skulle du inte vara, om en högre Guds hammare kunde krossa ditt lilla kosmos, skingrande stjärnorna som julgransglitter, och lämna dej under den fria rymden med samma rätt som andra människor att blicka uppåt likaväl som nedåt!”
Vi måste komma ihåg att den mest praktiska vetenskapen just anlägger denna synpunkt på själslig sjukdom. Den försöker inte resonera bort den, som om den vore kätteri, utan bryta den som en förtrollning.
Låt oss nu anta att det gällde det första fall jag tagit som typiskt, den människa som trodde att alla sammansvurit sej mot henne. Hur skulle vi bäst kunna vädja till henne och protestera mot hennes tvångsföreställning? Jag tror att vi skulle säga ungefär så här: “Ja, jag medger att din anklagelse inte är grundlös, och att det är åtskilligt som pekar i den riktning som du antyder. Jag medger att din förklaring förklarar mycket, men tänk så mycket som den inte förklarar. Finns det inga andra levnadsöden i världen än ditt, är alla människor intresserade av just ditt öde? Anta att vi går med på detaljerna; kanske det bara var förslagenhet när den där mannen på gatan inte tycktes se dej; kanske det enda skälet till att polisen frågade efter ditt namn var att han redan visste det. Men hur mycket lyckligare skulle du inte vara om du bara hade klart för dej att dessa människor inte brydde sej det minsta om dej! Hur mycket större skulle inte ditt liv bli, om ditt jag kunde bli mindre, om du bara kunde betrakta andra människor med vanlig nyfikenhet och förnöjelse, om du kunde se dem vandra fram i sin soliga själviskhet och sin virila likgiltighet! Då skulle du bli intresserad av dem eftersom de inte är intresserade av dej. Då skulle du bryta dej ut från den lilla eländiga teater där ditt eget skådespel spelas om och om igen och du skulle finna att du var under en friare himmel på en gata full av underbara främlingar.”
Eller anta att vi hade att göra med det andra fallet av vansinne, där den sjuke gjorde anspråk på kronan. Då skulle er impuls vara att säga: “Javisst, du kanske vet att du är kung av England, men vad bryr du dej om det? Gör en enda kraftansträngning och du kommer att bli en människa och kunna se ner på alla jordens kungar.”
Eller det kanske gällde det tredje fallet, där den sjuke påstod sej vara Kristus. Om vi då gåve uttryck åt vad vi kände, skulle vi säga: “Du är alltså världens Skapare och Frälsare – vilken liten värld det måste vara! Vilken liten himmel du måtte bebo med änglar mindre än fjärilar! Så nedslående de måste vara att vara Gud, och en ofullkomlig Gud! Finns det verkligen inget liv som är fullkomligare och ingen kärlek mer underbar än din? Och är det verkligen till din lilla och ömkansvärda gestalt, som allt skapat måste sätta sin tro? Hur mycket lyckligare skulle du inte vara, hur mycket större skulle du inte vara, om en högre Guds hammare kunde krossa ditt lilla kosmos, skingrande stjärnorna som julgransglitter, och lämna dej under den fria rymden med samma rätt som andra människor att blicka uppåt likaväl som nedåt!”
Vi måste komma ihåg att den mest praktiska vetenskapen just anlägger denna synpunkt på själslig sjukdom. Den försöker inte resonera bort den, som om den vore kätteri, utan bryta den som en förtrollning.
December 6, 2014
II. Den besatte (11)
Var och en som haft den obehagliga upplevelsen att samtala med en människa, som är helt eller delvis sinnessjuk, vet att dennas mest karaktäristiska egenskap är ett fruktansvärt klart sinne för detaljer; hon förbinder saker med varandra till ett mönster mer invecklat än en labyrint. Om du diskuterar med en sinnessjuk är det mycket troligt att du drar det kortaste strået, för i många avseenden är hennes intellekt betydligt rörligare, eftersom det inte hindras av något sunt omdöme. Hon hålls inte tillbaka av något sinne för humor eller av medlidande eller av erfarenhetens stumma visshet. Hon är den mest logiska eftersom hon saknar vissa normala känsloreaktioner. Egentligen är därför den vanliga termen för sinnessjukdom missledande. Den sinnessjuka är inte en människa som förlorat förståndet; hon är en människa som förlorat allt utom förståndet.
Den sinnessjukes förklaring till en företeelse är alltid fullständig, och ofta helt tillfredsställande logiskt sett. Eller, för att uttrycka sej mer koncist är den vansinniga förklaringen, om inte slutgiltig, så åtminstone omöjlig att säga emot, vilket man kan iaktta speciellt i de två eller tre vanligaste varianterna av sinnessjukdom. Om en människa t.ex. säger, att alla människor sammansvurit sej mot henne, kan man inte prestera något annat motargument än att alla människor förnekar sammansvärjningen, vilket är just vad de skulle göra om de vore sammansvurna. Hennes bevisning är lika bindande som er. Om någon påstår att han är den som rätteligen borde vara Englands kung, är det ett ofullständigt motargument att de makthavande anser honom vansinnig, för om han vore kung av England skulle det kanske vara det klokaste de makthavande kunde göra. Anta att en man påstår sej vara Jesus Kristus. Är det då ett svar att säga att människorna förnekar att han är Frälsaren? Världen förnekade att Kristus var Frälsaren.
Icke desto mindre har han fel. Men om vi försöker att exakt definiera felaktigheten i hans resonemang, kommer vi att finna det något svårare än vi väntat. Kanske är den riktigaste förklaring vi kan ge att hans tankar rör sej i en perfekt men trång cirkel. En liten cirkel är lika oändlig som en stor cirkel, men trots att den är oändlig är den inte lika stor. På samma sätt är den sinnessjukas förklaring lika fullständig som den klokas, men den är inte lika omfattande. En kula är lika rund som jorden, men den är inte jorden. Det finns något sådant som ett trångt universum, och det finns något sådant som en liten och förkrympt evighet. Det kan man konstatera i många moderna religioner.
Den sinnessjukes förklaring till en företeelse är alltid fullständig, och ofta helt tillfredsställande logiskt sett. Eller, för att uttrycka sej mer koncist är den vansinniga förklaringen, om inte slutgiltig, så åtminstone omöjlig att säga emot, vilket man kan iaktta speciellt i de två eller tre vanligaste varianterna av sinnessjukdom. Om en människa t.ex. säger, att alla människor sammansvurit sej mot henne, kan man inte prestera något annat motargument än att alla människor förnekar sammansvärjningen, vilket är just vad de skulle göra om de vore sammansvurna. Hennes bevisning är lika bindande som er. Om någon påstår att han är den som rätteligen borde vara Englands kung, är det ett ofullständigt motargument att de makthavande anser honom vansinnig, för om han vore kung av England skulle det kanske vara det klokaste de makthavande kunde göra. Anta att en man påstår sej vara Jesus Kristus. Är det då ett svar att säga att människorna förnekar att han är Frälsaren? Världen förnekade att Kristus var Frälsaren.
Icke desto mindre har han fel. Men om vi försöker att exakt definiera felaktigheten i hans resonemang, kommer vi att finna det något svårare än vi väntat. Kanske är den riktigaste förklaring vi kan ge att hans tankar rör sej i en perfekt men trång cirkel. En liten cirkel är lika oändlig som en stor cirkel, men trots att den är oändlig är den inte lika stor. På samma sätt är den sinnessjukas förklaring lika fullständig som den klokas, men den är inte lika omfattande. En kula är lika rund som jorden, men den är inte jorden. Det finns något sådant som ett trångt universum, och det finns något sådant som en liten och förkrympt evighet. Det kan man konstatera i många moderna religioner.
December 5, 2014
II. Den besatte (10)
Om logikmänniskor ofta är besatta är det lika sant att besatta vanligen är logikmänniskor. När jag en gång var inbegripen i en fejd med Clarion angående den fria viljan, sa den förträfflige skribenten R.B. Suthers att den fria viljan var vansinne eftersom den betydde handlingar utan orsak och en vansinnigs handlingar skulle då vara utan orsak. Jag ska här inte uppehålla mej vid den katastrofala luckan i den deterministiska logiken. Det är alldeles uppenbart att om någon handling, även en vansinnigs, kan vara utan orsak, så är determinismen orimlig. Om orsakskedjan kan brytas av för en sinnessjuk, så kan den brytas av för en vanlig människa. Men mitt syfte är att peka ut något mera praktiskt. Det kanske var naturligt att en modern marxist inte visste något om den fria viljan. Men det var onekligen anmärkningsvärt att en modern marxist inte visste något om dårar. Mr. Suthers visste tydligen ingenting om dårar.
Det sista man kan säga om en dåre är att hans handlingar är orsakslösa. Om över huvud taget några mänskliga handlingar kan kallas orsakslösa är det snarare en frisk människas oreflekterade handlingar; när hon visslar under en promenad, slår ned gräset med sin käpp, gnuggar händerna o.s.v. Det är den lyckliga människan som gör onyttiga saker; den sjuka är inte nog stark att för att vara lättjefylld.
Det är just sådana bekymmerslösa och orsakslösa handlingar som en sinnessjuk aldrig kan förstå, ty den sinnessjuka finner vanligen (liksom deterministen) alltför mycket orsak till allting. Den sinnessjuka skulle dikta in en hemlig mening i dessa meningslösa förehavanden. Hon skulle betrakta nermejandet av gräset som angrepp på annans egendom. Hon skulle betrakta visslingen som en signal till en medbrottsling. Om den sinnessjuka för ett ögonblick kunde vara vårdslös och bekymmerslös skulle hon återfå sitt förstånd.
Det sista man kan säga om en dåre är att hans handlingar är orsakslösa. Om över huvud taget några mänskliga handlingar kan kallas orsakslösa är det snarare en frisk människas oreflekterade handlingar; när hon visslar under en promenad, slår ned gräset med sin käpp, gnuggar händerna o.s.v. Det är den lyckliga människan som gör onyttiga saker; den sjuka är inte nog stark att för att vara lättjefylld.
Det är just sådana bekymmerslösa och orsakslösa handlingar som en sinnessjuk aldrig kan förstå, ty den sinnessjuka finner vanligen (liksom deterministen) alltför mycket orsak till allting. Den sinnessjuka skulle dikta in en hemlig mening i dessa meningslösa förehavanden. Hon skulle betrakta nermejandet av gräset som angrepp på annans egendom. Hon skulle betrakta visslingen som en signal till en medbrottsling. Om den sinnessjuka för ett ögonblick kunde vara vårdslös och bekymmerslös skulle hon återfå sitt förstånd.
II. Den besatte (9)
Det betyder inte så mycket, men det hör ändå till saken, att detta slående misstag allmänt understöds av ett slående felcitat. Vi har alla hört citatet: “Steget är kort mellan geni och vansinne.” Detta citat härrör från Dryden, som inte alls sa att steget var kort mellan geni och vansinne. Dryden visste bättre. Han var själv ett geni; det skulle ha varit svårt att hitta en mer romantisk och känslig människa än han.
Vad Dryden verkligen sa var detta: “En skarp intelligens befinner sej inte långt från galenskap”, och det är sant. Det är endast ett skarpt intellekt som kan brytas.
Man får också ta i beaktande vilken sorts människa Dryden talade om. Han talade inte om någon diktare eller mystiker. Han talade om en cynisk världsman, en skeptiker, en diplomat, en rationell politiker. Sådana män är sannerligen nära galenskap. Deras oupphörlig mätande av sin egen och andras hjärnor är en riskabel sysselsättning. Det är alltid farligt för förståndet att mäta förståndet.
Vad Dryden verkligen sa var detta: “En skarp intelligens befinner sej inte långt från galenskap”, och det är sant. Det är endast ett skarpt intellekt som kan brytas.
Man får också ta i beaktande vilken sorts människa Dryden talade om. Han talade inte om någon diktare eller mystiker. Han talade om en cynisk världsman, en skeptiker, en diplomat, en rationell politiker. Sådana män är sannerligen nära galenskap. Deras oupphörlig mätande av sin egen och andras hjärnor är en riskabel sysselsättning. Det är alltid farligt för förståndet att mäta förståndet.
December 4, 2014
II. Den besatte (8)
Överallt kan vi se att människor inte mister förståndet genom att drömma. Kritiker är mer onormala än poeter. Homeros är alldeles tillräckligt samlad och lugn – det är hans kritiker som sliter honom i stycken. Shakespeare är fullständigt sej själv – det är hans kritiker som har upptäckt att han var någon annan. Ehuru evangelisten Johannes såg många egendomliga vidunder i sin uppenbarelse, såg han aldrig några varelser så fruktansvärda som de som sedan kommenterat honom.
Den enkla sanningen är denna: Diktandet är normalt eftersom det flyter fritt på ett oändligt hav, medan förnuftet försöker överfara det oändliga havet och på detta sätt göra det ändligt. Resultatet blir själslig utmattning liksom Holbeins fysiska utmattning. Att acceptera allting är motion, att försöka förstå allting är en ansträngning.
Diktaren begär endast hänförelse och expansion, en värld i vilken han kan sträcka på sej. Diktaren önskar bara att få ha sitt huvud i himlen, förnuftsmänniskan försöker på in himlen i huvet. Och det är hans huvud som sprängs.
Den enkla sanningen är denna: Diktandet är normalt eftersom det flyter fritt på ett oändligt hav, medan förnuftet försöker överfara det oändliga havet och på detta sätt göra det ändligt. Resultatet blir själslig utmattning liksom Holbeins fysiska utmattning. Att acceptera allting är motion, att försöka förstå allting är en ansträngning.
Diktaren begär endast hänförelse och expansion, en värld i vilken han kan sträcka på sej. Diktaren önskar bara att få ha sitt huvud i himlen, förnuftsmänniskan försöker på in himlen i huvet. Och det är hans huvud som sprängs.
II. Den besatte (7)
Som ni kommer att se, angriper jag på intet sätt logiken – jag säger bara att faran ligger i logik, inte i fantasi. Konstnärligt faderskap är lika hälsosamt som fysiskt faderskap.
Märk även att när en diktare verkligen var sinnesförvirrad var det eftersom hans hjärna hade en svag, det vill säga rationell punkt. Poe t.ex. var verkligen morbid, inte för att han hade fantasi utan för att han var en utpräglad analytisk begåvning. Till och med schack var för poetiskt för honom, han ogillade schack emedan detta spel var fullt av drottningar, kungar och torn precis som ett poem. Han föredrog avgjort damspelets svarta brickor eftersom de mera liknade svarta punkterna i ett diagram.
Det mest karaktäristiska fallet är kanske Cowper, den ende store engelske diktare som blivit sinnesrubbad, och han drevs med absolut säkerhet in i vansinnet av logik, av predestinationslärans frånstötande och främmande logik. Diktandet var inte sjukdomen utan läkemedlet, som delvis höll honom vid hälsa. När han befann sej bland floden Ouses vida vatten och vita liljor, kunde han stundtals glömma det röda och törstiga helvete som hans fruktansvärda nödvändighetslära ville dra honom till.
Märk även att när en diktare verkligen var sinnesförvirrad var det eftersom hans hjärna hade en svag, det vill säga rationell punkt. Poe t.ex. var verkligen morbid, inte för att han hade fantasi utan för att han var en utpräglad analytisk begåvning. Till och med schack var för poetiskt för honom, han ogillade schack emedan detta spel var fullt av drottningar, kungar och torn precis som ett poem. Han föredrog avgjort damspelets svarta brickor eftersom de mera liknade svarta punkterna i ett diagram.
Det mest karaktäristiska fallet är kanske Cowper, den ende store engelske diktare som blivit sinnesrubbad, och han drevs med absolut säkerhet in i vansinnet av logik, av predestinationslärans frånstötande och främmande logik. Diktandet var inte sjukdomen utan läkemedlet, som delvis höll honom vid hälsa. När han befann sej bland floden Ouses vida vatten och vita liljor, kunde han stundtals glömma det röda och törstiga helvete som hans fruktansvärda nödvändighetslära ville dra honom till.
II. Den besatte (6)
Låt oss då börja med dårhuset, låt oss från detta onda och fantastiska världshus bege oss ut på vår intellektuella resa.
Om vi nu ska se på det sunda förnuftets filosofi måste vår första åtgärd i saken bli att utplåna ett lika stort som vanligt misstag. Överallt möter oss den åsikten att fantasier, och då särskilt exotiska fantasier, är skadliga för människans sinnesjämvikt. Man talar vanligen om poeter som själsligen labila; i allmänhet finns obestämda associationer mellan att sätta en lagerkrans på håret och att sticka halmstrån i det.
Men fakta och historien vederlägger i grund detta påstående. De flesta av de verkligt stora diktarna har inte bara haft sitt förstånd i behåll utan även varit synnerligen affärsmässiga. Om Shakespeare verkligen någon gång höll i hästarna, så var det endast för att han var den som bäst kunde göra det.
Fantasi föder inte vansinne. Förnuft är just det som föder vansinne. Poeter blir inte vansinniga, men det blir schackspelare. Matematiker blir sinnessjuka, kassörer likaså, men mycket sällan skapande konstnärer.
Om vi nu ska se på det sunda förnuftets filosofi måste vår första åtgärd i saken bli att utplåna ett lika stort som vanligt misstag. Överallt möter oss den åsikten att fantasier, och då särskilt exotiska fantasier, är skadliga för människans sinnesjämvikt. Man talar vanligen om poeter som själsligen labila; i allmänhet finns obestämda associationer mellan att sätta en lagerkrans på håret och att sticka halmstrån i det.
Men fakta och historien vederlägger i grund detta påstående. De flesta av de verkligt stora diktarna har inte bara haft sitt förstånd i behåll utan även varit synnerligen affärsmässiga. Om Shakespeare verkligen någon gång höll i hästarna, så var det endast för att han var den som bäst kunde göra det.
Fantasi föder inte vansinne. Förnuft är just det som föder vansinne. Poeter blir inte vansinniga, men det blir schackspelare. Matematiker blir sinnessjuka, kassörer likaså, men mycket sällan skapande konstnärer.
December 3, 2014
II. Den besatte (5)
För den sinnessjuke är sinnessjukdomen helt och hållet prosaisk, eftersom den är helt och hållet verklig. En man som tror sej vara en kyckling är i sina egna ögon lika vanlig som en kyckling. En man som tror att han är en glasbit är i sina egna ögon lika intetsägande som en glasbit. Det är hans sinnes homogenitet som gör honom intetsägande - och som gör honom vansinnig. Det är endast för att vi kan se det ironiska i hans inbillning, som vi överhuvudtaget kan finna honom lustig. Det är endast för att han inte kan se det ironiska i sin inbillning, som han överhuvudtaget sätts på Hanwell.
Kort sagt, egendomligheter gör endast intryck på vanliga människor. Egendomligheter gör inte intryck på egendomliga människor. Det är därför vanliga människor för ett mycket händelserikare liv än egendomliga människor, som alltid klagar över livets tristess.
Det är därför de nya romanerna dör så snabbt, medan de gamla sagorna lever för alltid. Den gamla sagan har en normal pojke som hjälte. Det är hans äventyr som är förbluffande och de förbluffar honom eftersom han är normal. Men i den moderna psykologiska romanen är hjälten abnorm, centrum ligger inte i centrum. Därför gör inte ens de vildaste äventyr det rätta intrycket på honom och boken blir monoton.
Man kan skriva en historia om en hjälte bland drakar, men inte om en drake bland drakar. Sagan dryftar vad en klok gör i en förryckt värld. Våra dagars nyktra realistiska roman dryftar vad en mer eller mindre förryckt gör i en intetsägande värld.
Kort sagt, egendomligheter gör endast intryck på vanliga människor. Egendomligheter gör inte intryck på egendomliga människor. Det är därför vanliga människor för ett mycket händelserikare liv än egendomliga människor, som alltid klagar över livets tristess.
Det är därför de nya romanerna dör så snabbt, medan de gamla sagorna lever för alltid. Den gamla sagan har en normal pojke som hjälte. Det är hans äventyr som är förbluffande och de förbluffar honom eftersom han är normal. Men i den moderna psykologiska romanen är hjälten abnorm, centrum ligger inte i centrum. Därför gör inte ens de vildaste äventyr det rätta intrycket på honom och boken blir monoton.
Man kan skriva en historia om en hjälte bland drakar, men inte om en drake bland drakar. Sagan dryftar vad en klok gör i en förryckt värld. Våra dagars nyktra realistiska roman dryftar vad en mer eller mindre förryckt gör i en intetsägande värld.
II. Den besatte (4)
I denna egendomliga situation är det nu för tiden uppenbarligen inte möjligt (om man önskar världens gillande) att, som våra fäder gjorde, börja med att ta synden som ett faktum. Detta faktum som för dem var (och för mej är) något självklart, är just det faktum som nu har blivit speciellt försvagat eller förnekat.
Men även om våra moderna filosofer förnekar syndens existens tror jag inte att de ännu har förnekat dårhusets. Vi är alla fortfarande ense om att det finns en intellektets kollaps lika omisskännlig som ett rasande hus. Människorna förnekar helvetet (eng. “Hell”), men ännu så länge inte “Hanwell”.
Som utgångspunkt för vårt inledande resonemang kan vi mycket väl sätta det senare begreppet i stället för det första. Jag menar att liksom alla tankar och teorier en gång bedömdes efter huruvida de kunde få en människa att förlora sin själ, kan vi för vårt nuvarande syfte bedöma alla moderna tankar och teorier efter huruvida de kan få en människa att förlora sitt förstånd.
Det är visserligen sant att en del människor helt ytligt och tanklöst anser sinnessjukdomen som sådan tilldragande. Men vid ett ögonblicks eftertanke ska de finna att om en sjukdom är behaglig är den vanligen någon annans. En blind kan vara pittoresk, men det behövs två ögon för att se det pittoreska. Likaså kan endast den kloke njuta av den sinnessjukes vildaste poem.
Men även om våra moderna filosofer förnekar syndens existens tror jag inte att de ännu har förnekat dårhusets. Vi är alla fortfarande ense om att det finns en intellektets kollaps lika omisskännlig som ett rasande hus. Människorna förnekar helvetet (eng. “Hell”), men ännu så länge inte “Hanwell”.
Som utgångspunkt för vårt inledande resonemang kan vi mycket väl sätta det senare begreppet i stället för det första. Jag menar att liksom alla tankar och teorier en gång bedömdes efter huruvida de kunde få en människa att förlora sin själ, kan vi för vårt nuvarande syfte bedöma alla moderna tankar och teorier efter huruvida de kan få en människa att förlora sitt förstånd.
Det är visserligen sant att en del människor helt ytligt och tanklöst anser sinnessjukdomen som sådan tilldragande. Men vid ett ögonblicks eftertanke ska de finna att om en sjukdom är behaglig är den vanligen någon annans. En blind kan vara pittoresk, men det behövs två ögon för att se det pittoreska. Likaså kan endast den kloke njuta av den sinnessjukes vildaste poem.
II. Den besatte (3)
Jag tycker att denna bok gärna kan börja där vår diskussion började - i närheten av dårhuset. Vetenskapens moderna mästare har påverkats starkt av nödvändigheten att börja varje undersökning med ett faktum. Religionens antika mästare var lika starkt påverkade av denna nödvändighet. De utgick från att betrakta synden som ett faktum - ett faktum lika påtagligt som potatis. Vare sej människan kunde tvås i undergörande vatten eller inte, så rådde i varje fall inget tvivel om att hon behövde tvås.
Men vissa religiösa ledare i London, inte bara materialister, har i våra dagar börjat att förneka inte det högst tvivelaktiga vattnet utan den otvivelaktiga smutsen. Vissa moderna teologer ifrågasätter arvsynden, som är den enda del av den kristna teologin som verkligen kan bevisas. Några anhängare av denna riktning erkänner i sin alltför kräsna andlighet den gudomliga syndlöshet som de inte ens kan finna i sina drömmar. Men de förnekar fullständigt den mänskliga synd som de kan se på gatan.
De största helgonen såväl som de största skeptikerna tog alla det positivt onda som utgångspunkt för sin argumentation,.Om det vore sant (vilket det utan tvivel är) att en människa kan uppleva ren lycka när hon flår en katt levande, så kan den religiösa filosofen bara dra en av två slutsatser: antingen förneka Guds existens som alla ateister gör, eller förneka den nuvarande harmonin mellan Gud och människa som alla kristna gör. Men de moderna teologerna tycks anse det som en högst rationell lösning att förneka katten.
Men vissa religiösa ledare i London, inte bara materialister, har i våra dagar börjat att förneka inte det högst tvivelaktiga vattnet utan den otvivelaktiga smutsen. Vissa moderna teologer ifrågasätter arvsynden, som är den enda del av den kristna teologin som verkligen kan bevisas. Några anhängare av denna riktning erkänner i sin alltför kräsna andlighet den gudomliga syndlöshet som de inte ens kan finna i sina drömmar. Men de förnekar fullständigt den mänskliga synd som de kan se på gatan.
De största helgonen såväl som de största skeptikerna tog alla det positivt onda som utgångspunkt för sin argumentation,.Om det vore sant (vilket det utan tvivel är) att en människa kan uppleva ren lycka när hon flår en katt levande, så kan den religiösa filosofen bara dra en av två slutsatser: antingen förneka Guds existens som alla ateister gör, eller förneka den nuvarande harmonin mellan Gud och människa som alla kristna gör. Men de moderna teologerna tycks anse det som en högst rationell lösning att förneka katten.
November 22, 2014
II. Den besatte (2)
Han sa milt att det när allt kommer omkring finns bra många människor som tror på sej själva och ändå inte sitter på dårhus.
"Ja, det finns det", replikerade jag, "det borde ni veta bäst. Den försupne poeten, vars dystra tragedi ni inte ville anta, han trodde på sej själv. Den medelålders präst med en episk dikt, som ni gömde er för i ett annat rum, han trodde på sej själv. Om ni rådfrågade er erfarenhet som affärsman istället för er avskyvärda individualistiska filosofi, skulle ni veta att ett av de vanligaste kännetecknen på en förlorare är att han tror på sej själv. Skådespelare som inte kan agera tror på sej själva, liksom skuldsatta som inte vill betala. Det skulle vara mycket sannare att säga att en människa säkert kommer att misslyckas just för att hon tror på sej själv. Absolut självförtroende är inte bara en synd; absolut självförtroende är en svaghet. Att tro gränslöst på sitt eget jag är lika hysteriskt och vidskepligt som att tro på Joanna Southcott, ja, den mänska som tror så har "Hanwell" stämplat i pannan lika tydligt som det står på den där bussen."
På allt detta gav min vän förläggaren detta mycket djupa och meningsfulla svar:
"Nå, men om en mänska inte tror på sej själv, vad ska hon då tro på?"
Efter en lång tystnad svarade jag:
"Jag tänker gå hem och skriva en bok som svar på den frågan."
Detta är den bok jag skrivit som svar.
"Ja, det finns det", replikerade jag, "det borde ni veta bäst. Den försupne poeten, vars dystra tragedi ni inte ville anta, han trodde på sej själv. Den medelålders präst med en episk dikt, som ni gömde er för i ett annat rum, han trodde på sej själv. Om ni rådfrågade er erfarenhet som affärsman istället för er avskyvärda individualistiska filosofi, skulle ni veta att ett av de vanligaste kännetecknen på en förlorare är att han tror på sej själv. Skådespelare som inte kan agera tror på sej själva, liksom skuldsatta som inte vill betala. Det skulle vara mycket sannare att säga att en människa säkert kommer att misslyckas just för att hon tror på sej själv. Absolut självförtroende är inte bara en synd; absolut självförtroende är en svaghet. Att tro gränslöst på sitt eget jag är lika hysteriskt och vidskepligt som att tro på Joanna Southcott, ja, den mänska som tror så har "Hanwell" stämplat i pannan lika tydligt som det står på den där bussen."
På allt detta gav min vän förläggaren detta mycket djupa och meningsfulla svar:
"Nå, men om en mänska inte tror på sej själv, vad ska hon då tro på?"
Efter en lång tystnad svarade jag:
"Jag tänker gå hem och skriva en bok som svar på den frågan."
Detta är den bok jag skrivit som svar.
July 29, 2014
II. Den besatte (1)
Verkligt världsliga människor förstår inte ens världen. De litar helt och hållet på några få cyniska maximer, som inte ens är sanna. Jag minns att jag en gång promenerade med en framgångsrik förläggare, när han fällde en anmärkning som jag hade hört åtskilliga gånger förut. Man skulle kunna säga att den är ett motto för vår moderna tid. Men nu hade jag hört den en gång för mycket och jag insåg plötsligt att det inte låg någonting i den.
Förläggaren yttrade om någon: “Den mannen kommer att gå långt, han tror på sej själv.” Och jag minns att när jag höjde huvudet för att lyssna fångades min blick av en buss med skylten Hanwell. [Englands då största sinnessjukhus, övers.anm.]
Då vände jag mej till honom och sa: "Ska jag berätta för dej var du kan träffa de mänskor som tror allra mest på sej själva? För det kan jag tala om för dej. Jag känner till människor som har en väldigare tro på sej själva än Napoleon och Caesar någonsin hade. Jag vet var säkerhetens och framgångens stjärna flammar klarast. Jag kan leda dej till övermänniskornas högsäte. De mänskor som verkligen tror på sej själva sitter allihop på dårhus."
Förläggaren yttrade om någon: “Den mannen kommer att gå långt, han tror på sej själv.” Och jag minns att när jag höjde huvudet för att lyssna fångades min blick av en buss med skylten Hanwell. [Englands då största sinnessjukhus, övers.anm.]
Då vände jag mej till honom och sa: "Ska jag berätta för dej var du kan träffa de mänskor som tror allra mest på sej själva? För det kan jag tala om för dej. Jag känner till människor som har en väldigare tro på sej själva än Napoleon och Caesar någonsin hade. Jag vet var säkerhetens och framgångens stjärna flammar klarast. Jag kan leda dej till övermänniskornas högsäte. De mänskor som verkligen tror på sej själva sitter allihop på dårhus."
June 3, 2014
I. Inledning till försvar för allt möjligt annat (5)
Kanske någon kommer att roas av redogörelsen för detta lyckliga fiasko. Det kanske kan glädja en vän eller en fiende att läsa hur jag gradvis ur sanningen i en och annan legend eller ur felen i någon dominerande filosofi lärde mej saker som jag kunde ha lärt mej i min katekes - om jag någonsin hade lärt mej den. Det kanske - eller kanske inte - ligger en viss underhållning i att läsa hur jag till sist i en anarkistklubb eller i ett babyloniskt tempel fann vad jag kunnat finna i närmaste församlingskyrka. Om någon roas av att lära sej hur ängens blommor eller bussens fraser, politikens sammanträffanden eller ungdomens lidanden slog sej samman i en viss ordning för att producera en viss övertygelse om kristen ortodoxi, så kan han möjligen läsa denna bok.
Men det finns en förnuftig arbetsfördelning i allting. Jag har skrivit boken, och inget i världen skulle kunna förmå mej att läsa den.
Jag bifogar en rent pedantisk anmärkning, som, helt naturligt för en anmärkning, kommer här i början av boken. Dessa essäer diskuterar enbart det aktuella faktum att central kristen teologi (tillräckligt sammanfattad i den apostoliska trosbekännelsen) är den främsta roten till verklig energi och sund etik. De avser inte att diskutera den mycket fascinerande men helt annorlunda frågan om var auktoriteten att proklamera denna tro har sitt nuvarande säte. När ordet "ortodoxi" här används innebär det den apostoliska trosbekännelsen, förstådd så som den förstods av alla som kallade sej kristna tills för en mycket kort tid sedan, och det allmänna historiska uppförandet hos dem som bekände en sådan tro.
Utrymmet har tvingat mej att begränsa mej till vad jag själv fått från denna tro; jag berör inte det som ofta diskuteras bland moderna kristna, nämligen var vi själva fick den ifrån. Detta är inte en avhandling i kyrkovetenskap utan ett slags hafsig självbiografi. Men om någon vill veta mina åsikter om auktoritetens verkliga karaktär, så behöver G S Street bara kasta åt mej ännu en utmaning, så ska jag skriva ihop ännu en bok åt honom.
Men det finns en förnuftig arbetsfördelning i allting. Jag har skrivit boken, och inget i världen skulle kunna förmå mej att läsa den.
Jag bifogar en rent pedantisk anmärkning, som, helt naturligt för en anmärkning, kommer här i början av boken. Dessa essäer diskuterar enbart det aktuella faktum att central kristen teologi (tillräckligt sammanfattad i den apostoliska trosbekännelsen) är den främsta roten till verklig energi och sund etik. De avser inte att diskutera den mycket fascinerande men helt annorlunda frågan om var auktoriteten att proklamera denna tro har sitt nuvarande säte. När ordet "ortodoxi" här används innebär det den apostoliska trosbekännelsen, förstådd så som den förstods av alla som kallade sej kristna tills för en mycket kort tid sedan, och det allmänna historiska uppförandet hos dem som bekände en sådan tro.
Utrymmet har tvingat mej att begränsa mej till vad jag själv fått från denna tro; jag berör inte det som ofta diskuteras bland moderna kristna, nämligen var vi själva fick den ifrån. Detta är inte en avhandling i kyrkovetenskap utan ett slags hafsig självbiografi. Men om någon vill veta mina åsikter om auktoritetens verkliga karaktär, så behöver G S Street bara kasta åt mej ännu en utmaning, så ska jag skriva ihop ännu en bok åt honom.
June 2, 2014
I. Inledning till försvar för allt möjligt annat (4)
Men jag har en särskild anledning att nämna seglaren som upptäckte England. För jag är den seglaren. Jag upptäckte England. Jag kan inte inse hur denna bok ska kunna undvika att handla om mej själv, och om sanningen ska fram kan jag faktiskt inte inse hur den ska kunna undvika att bli tråkig.
Tråkigheten kommer emellertid att fria mej från den anklagelse som gör mej mest ont, anklagelsen att vara ytlig. Rena ytliga sofismer är händelsevis vad jag föraktar mest av allt, och det kanske är ett hälsosamt faktum att just detta är vad jag i allmänhet anklagas för. Jag vet inget som är så föraktligt som en ren paradox, ett alldeles genialt försvar för det oförsvarliga.
Om det vore sant det som sagts att Bernard Shaw levde på paradoxer, så borde han nu vara en miljonär vilken som helst; för en person med en mental aktivitet som hans skulle kunna hitta på en sofism var sjätte minut. Det är lika lätt som att ljuga, för det är att ljuga. Sanningen är naturligtvis att Mr Shaw är grymt tillbakahållen av det faktum att han inte kan säga en lögn om han inte själv tror att det är sanningen.
Jag befinner mej själv i samma outhärdliga träldom. Jag har inte i hela mitt liv sagt något bara för att jag tyckte att det var roligt; även om jag naturligtvis lider av vanlig mänsklig fåfänga och kanske kan ha ansett något roligt bara för att jag själv sagt det.
Det är en sak att beskriva en intervju med en gorgon eller en grip, en varelse som inte existerar. Det är en annan sak att upptäcka att noshörningen existerar och sedan roas av det faktum att han ser ut som om han inte gjorde det. Man söker sanningen, men det kan hända att man instinktivt letar rätt på de mer extraordinära sanningarna.
Och jag tillägnar denna bok - med mina hjärtligaste hälsningar - alla de trevliga människor som hatar vad jag skriver och (kanske med all rätt) anser det vara ett dåligt clownuppträdande eller ett enda tröttsamt skämt. För om denna bok är ett skämt, så är den ett skämt riktat mot mej själv.
Jag är den man som med allra största djärvhet upptäckte vad som upptäckts förut. Om det finns något farsartat i det som följer nu, så är farsen på min bekostnad, för denna bok förklarar hur jag inbillade mej vara den förste som landsteg i Brighton och sedan upptäckte att jag var den siste. Den återger mina storslagna äventyr under sökandet av det uppenbara.
Ingen kan finna mitt fall löjligare än jag själv; ingen läsare kan här anklaga mej för att försöka göra narr av honom: jag är narren i denna berättelse, och ingen rebell ska störta mej från min tron.
Jag erkänner frivilligt alla idiotiska ambitioner från slutet av 1800-talet. Jag försökte, precis som alla andra allvarliga små pojkar, att vara före min tid. Likt dem försökte jag vara så där en tio minuter före sanningen. Och jag fann att jag var 1800 år efter den.
Jag ansträngde min röst med pinsamt ungdomlig överdrift när jag yttrade mina sanningar. Och jag bestraffades på det mest passande och mest lustiga sätt, för jag har behållit mina sanningar: men jag har upptäckt, inte att de inte var sanningar, utan helt enkelt att de inte var mina. När jag inbillade mej stå ensam befann jag mej i verkligheten i den löjliga situationen att ha hela kristenheten bakom ryggen.
Det kan hända - himlen förlåte mej! - att jag försökte vara originell; men själv lyckades jag bara med att uppfinna en underlägsen kopia av den civiliserade religionens existerande traditioner. Mannen i segelbåten trodde att han var den förste som upptäckte England; jag trodde att jag var den förste som upptäckte Europa. Jag försökte finna en egen heresi, och när jag lagt sista handen vid den, upptäckte jag att den var ortodoxi.
Tråkigheten kommer emellertid att fria mej från den anklagelse som gör mej mest ont, anklagelsen att vara ytlig. Rena ytliga sofismer är händelsevis vad jag föraktar mest av allt, och det kanske är ett hälsosamt faktum att just detta är vad jag i allmänhet anklagas för. Jag vet inget som är så föraktligt som en ren paradox, ett alldeles genialt försvar för det oförsvarliga.
Om det vore sant det som sagts att Bernard Shaw levde på paradoxer, så borde han nu vara en miljonär vilken som helst; för en person med en mental aktivitet som hans skulle kunna hitta på en sofism var sjätte minut. Det är lika lätt som att ljuga, för det är att ljuga. Sanningen är naturligtvis att Mr Shaw är grymt tillbakahållen av det faktum att han inte kan säga en lögn om han inte själv tror att det är sanningen.
Jag befinner mej själv i samma outhärdliga träldom. Jag har inte i hela mitt liv sagt något bara för att jag tyckte att det var roligt; även om jag naturligtvis lider av vanlig mänsklig fåfänga och kanske kan ha ansett något roligt bara för att jag själv sagt det.
Det är en sak att beskriva en intervju med en gorgon eller en grip, en varelse som inte existerar. Det är en annan sak att upptäcka att noshörningen existerar och sedan roas av det faktum att han ser ut som om han inte gjorde det. Man söker sanningen, men det kan hända att man instinktivt letar rätt på de mer extraordinära sanningarna.
Och jag tillägnar denna bok - med mina hjärtligaste hälsningar - alla de trevliga människor som hatar vad jag skriver och (kanske med all rätt) anser det vara ett dåligt clownuppträdande eller ett enda tröttsamt skämt. För om denna bok är ett skämt, så är den ett skämt riktat mot mej själv.
Jag är den man som med allra största djärvhet upptäckte vad som upptäckts förut. Om det finns något farsartat i det som följer nu, så är farsen på min bekostnad, för denna bok förklarar hur jag inbillade mej vara den förste som landsteg i Brighton och sedan upptäckte att jag var den siste. Den återger mina storslagna äventyr under sökandet av det uppenbara.
Ingen kan finna mitt fall löjligare än jag själv; ingen läsare kan här anklaga mej för att försöka göra narr av honom: jag är narren i denna berättelse, och ingen rebell ska störta mej från min tron.
Jag erkänner frivilligt alla idiotiska ambitioner från slutet av 1800-talet. Jag försökte, precis som alla andra allvarliga små pojkar, att vara före min tid. Likt dem försökte jag vara så där en tio minuter före sanningen. Och jag fann att jag var 1800 år efter den.
Jag ansträngde min röst med pinsamt ungdomlig överdrift när jag yttrade mina sanningar. Och jag bestraffades på det mest passande och mest lustiga sätt, för jag har behållit mina sanningar: men jag har upptäckt, inte att de inte var sanningar, utan helt enkelt att de inte var mina. När jag inbillade mej stå ensam befann jag mej i verkligheten i den löjliga situationen att ha hela kristenheten bakom ryggen.
Det kan hända - himlen förlåte mej! - att jag försökte vara originell; men själv lyckades jag bara med att uppfinna en underlägsen kopia av den civiliserade religionens existerande traditioner. Mannen i segelbåten trodde att han var den förste som upptäckte England; jag trodde att jag var den förste som upptäckte Europa. Jag försökte finna en egen heresi, och när jag lagt sista handen vid den, upptäckte jag att den var ortodoxi.
May 19, 2014
I. Inledning till försvar för allt möjligt annat (3)
Att visa att en tro eller en filosofi är sann från varje synpunkt skulle vara en alltför stor uppgift också för en mycket större bok än den här; det är nödvändigt att följa en argumentationslinje, och detta är den linje jag här tänker följa: Jag önskar lägga fram min tro som ett svar på detta dubbla andliga behov - behovet av den blandning av välbekant och obekant som kristendomen med rätta har benämnt romantik. Blotta ordet "romantik" bär med sej mysteriet och den forntida innebörden av Rom.
Var och en som tänker diskutera något borde alltid börja med att säga vad han inte diskuterar. Utöver att slå fast vad han försöker bevisa borde han alltid slå fast vad han inte försöker bevisa. Vad jag inte försöker bevisa, vad jag tänker ta som gemensam utgångspunkt för mej själv och den genomsnittlige läsaren, är önskvärdheten av ett aktivt och fantasirikt liv, pittoreskt och fullt av poetisk nyfikenhet, ett liv som åtminstone en västerlänning alltid tycks ha eftersträvat.
Om en människa säger att utplåning är bättre än existens eller att ren och skär existens är bättre än omväxling och äventyr, då är han inte en av de vanliga människor som jag vänder mej till. Om en person inte önskar något kan jag inte ge honom något.
Men nästan alla människor jag någonsin har mött i det västerländska samhälle jag lever i skulle instämma i den allmänna idén att vi behöver det här livet av praktisk romantik, kombinationen av något som är underligt med något som är tryggt. Vi behöver se världen så för att kunna kombinera en känsla av under med en känsla av välkomnande. Vi behöver vara lyckliga i detta underland utan att ens ha det bekvämt. Det är i huvudsak detta resultat av min tro som jag vill framställa på dessa sidor.
Var och en som tänker diskutera något borde alltid börja med att säga vad han inte diskuterar. Utöver att slå fast vad han försöker bevisa borde han alltid slå fast vad han inte försöker bevisa. Vad jag inte försöker bevisa, vad jag tänker ta som gemensam utgångspunkt för mej själv och den genomsnittlige läsaren, är önskvärdheten av ett aktivt och fantasirikt liv, pittoreskt och fullt av poetisk nyfikenhet, ett liv som åtminstone en västerlänning alltid tycks ha eftersträvat.
Om en människa säger att utplåning är bättre än existens eller att ren och skär existens är bättre än omväxling och äventyr, då är han inte en av de vanliga människor som jag vänder mej till. Om en person inte önskar något kan jag inte ge honom något.
Men nästan alla människor jag någonsin har mött i det västerländska samhälle jag lever i skulle instämma i den allmänna idén att vi behöver det här livet av praktisk romantik, kombinationen av något som är underligt med något som är tryggt. Vi behöver se världen så för att kunna kombinera en känsla av under med en känsla av välkomnande. Vi behöver vara lyckliga i detta underland utan att ens ha det bekvämt. Det är i huvudsak detta resultat av min tro som jag vill framställa på dessa sidor.
April 27, 2014
I. Inledning till försvar för allt möjligt annat (2)
Jag har ofta haft lust att skriva en roman om en engelsk seglare som missbedömt sin kurs en aning och upptäckt England i tron att det var en ny ö i Söderhavet. Men jag har alltid funnit att jag antingen är för upptagen eller för lat för att skriva detta fina verk, så jag kan lika gärna ge idén vidare för den filosofiska illustrationens skull.
Det allmänna intrycket är förmodligen att den person som landsteg (beväpnad till tänderna och talande teckenspråk) för att sätta upp den brittiska flaggan på det barbariska tempel som visade sej vara Strandpaviljongen i Brighton, skulle känna sej ganska fånig. Och jag tänker inte förneka att han skulle se ganska fånig ut. Men om ni inbillar er att han kände sej fånig, eller att hans känsla av fånighet var hans enda eller dominerande känsla, ja, då har ni inte tillräckligt noggrant studerat vår hjältes rika romantiska natur. Hans misstag var verkligen högst avundsvärt, och det visste han om han var den man jag tar honom för.
Vad kunde vara mer förtjusande än att under samma få minuter få all den fascinerande skräcken hos utlandsresan kombinerad med återkomstens mänskliga trygghet? Vad kunde vara bättre än att ha hela nöjet av att upptäcka Sydafrka utan den frånstötande nödvändigheten av att landstiga där? Vad kan vara mer ärorikt än att bereda sej på att upptäcka Nya South Wales bara för att med en flod av glädjetårar inse att det faktiskt var det gamla vanliga South Wales?
Åtminstone tycks detta mej vara filosofernas huvudproblem, och det är på sätt och vis denna boks huvudbroplem. Hur ska vi lyckas med att på en och samma gång häpna över världen och känna oss hemma i den? Hur kan denna märkliga kosmiska stad, med sina mångbenta medborgare, med sina monstruösa och antika lampor, hur kan denna värld på en enda gång ge oss fascinationen över en främmande stad och tryggheten och stoltheten i att vara i den egna staden?
Det allmänna intrycket är förmodligen att den person som landsteg (beväpnad till tänderna och talande teckenspråk) för att sätta upp den brittiska flaggan på det barbariska tempel som visade sej vara Strandpaviljongen i Brighton, skulle känna sej ganska fånig. Och jag tänker inte förneka att han skulle se ganska fånig ut. Men om ni inbillar er att han kände sej fånig, eller att hans känsla av fånighet var hans enda eller dominerande känsla, ja, då har ni inte tillräckligt noggrant studerat vår hjältes rika romantiska natur. Hans misstag var verkligen högst avundsvärt, och det visste han om han var den man jag tar honom för.
Vad kunde vara mer förtjusande än att under samma få minuter få all den fascinerande skräcken hos utlandsresan kombinerad med återkomstens mänskliga trygghet? Vad kunde vara bättre än att ha hela nöjet av att upptäcka Sydafrka utan den frånstötande nödvändigheten av att landstiga där? Vad kan vara mer ärorikt än att bereda sej på att upptäcka Nya South Wales bara för att med en flod av glädjetårar inse att det faktiskt var det gamla vanliga South Wales?
Åtminstone tycks detta mej vara filosofernas huvudproblem, och det är på sätt och vis denna boks huvudbroplem. Hur ska vi lyckas med att på en och samma gång häpna över världen och känna oss hemma i den? Hur kan denna märkliga kosmiska stad, med sina mångbenta medborgare, med sina monstruösa och antika lampor, hur kan denna värld på en enda gång ge oss fascinationen över en främmande stad och tryggheten och stoltheten i att vara i den egna staden?
April 14, 2014
I. Inledning till försvar för allt möjligt annat (1)
Den enda möjliga ursäkten för den här boken är att den är ett svar på en utmaning. Även en dålig skytt får sin värdighet om han accepterar en duell.
När jag för en tid sedan publicerade en serie hastigt tillkomna men allvarligt menade essäer under titeln Kättare (eng. Heretics), sa åtskilliga kritiker vars intellekt jag varmt respekterar (jag kan särskilt nämna herr G. S. Street) att det var enkelt för mej att säga åt alla andra att fastslå sin teori om universum, men att jag nogsamt undvikit att stödja min egen teori med exempel. "Jag ska börja bekymra mej om min filosofi", sa herr Street, "när Chesterton har givit oss sin."
Det var kanske ett oförsiktigt förslag till någon, som endast är alltför villig att skriva böcker av minsta lilla anledning. Men trots att det är herr Street som inspirerat och så att säga skapat denna bok, behöver han ju när allt kommer omkring inte läsa den. Och om han läser den, kommer han att finna att jag på dessa sidor på ett personligt och osystematiskt sätt försökt fastslå den filosofi jag kommit att tro på, genom mentala bilder snarare än en serie slutledningar.
Jag ska inte kalla den min filosofi, för jag skapade den inte. Gud och mänskligheten skapade den, och den skapade mej.
När jag för en tid sedan publicerade en serie hastigt tillkomna men allvarligt menade essäer under titeln Kättare (eng. Heretics), sa åtskilliga kritiker vars intellekt jag varmt respekterar (jag kan särskilt nämna herr G. S. Street) att det var enkelt för mej att säga åt alla andra att fastslå sin teori om universum, men att jag nogsamt undvikit att stödja min egen teori med exempel. "Jag ska börja bekymra mej om min filosofi", sa herr Street, "när Chesterton har givit oss sin."
Det var kanske ett oförsiktigt förslag till någon, som endast är alltför villig att skriva böcker av minsta lilla anledning. Men trots att det är herr Street som inspirerat och så att säga skapat denna bok, behöver han ju när allt kommer omkring inte läsa den. Och om han läser den, kommer han att finna att jag på dessa sidor på ett personligt och osystematiskt sätt försökt fastslå den filosofi jag kommit att tro på, genom mentala bilder snarare än en serie slutledningar.
Jag ska inte kalla den min filosofi, för jag skapade den inte. Gud och mänskligheten skapade den, och den skapade mej.
Prolog om betydelsen av ordet ortodoxi (12)
Jag återvänder till de doktrinära metoderna från 1200-talet, inspirerad av det allmänna hoppet om att få något gjort.
Anta att en stor samling uppstår på gatan angående något, låt oss säga en gatlykta, som många inflytelserika personer vill stöta omkull. En gråklädd munk, som är medeltidens ande, närmar sej och börjar tala på akademikers vis: “låt oss först, mina bröder, begrunda Ljusets värde. Om Ljuset i sej själv är gott...”. På denna punkt slås han, i någon mening ursäktligt, ner. Alla människor springer mot gatlyktan, gatlyktan är nerslagen inom tio minuter, och folket går omkring och gratulerar varandra till sin omedeltida effektivitet.
Men vad det lider visar sej saken inte vara så enkel. Några har rivit ner gatlyktan p.g.a. att de ville ha en bättre lykta, några för att de ville ha gammalt järn och några för att de ville ha mörker eftersom deras gärningar voro onda. Några ansåg en gatlykta otillräcklig, några ansåg den överflödig, några agerade för att de ville slå sönder hela samhällsmaskineriet och några för att de ville ha något att slå sönder. Och det blir strid i natten, men ingen vet vem han slår.
Så, gradvis och oundvikigen, idag, i morgon eller nästa dag, återvänder en övertygelse att munken trots allt hade rätt, och att allt beror på vad filosofin säger om Ljuset. Den enda haken är att vad vi kunde ha diskuterat under gatlyktan, måste vi nu diskutera i mörkret.
Ur Heretics (1900)
Anta att en stor samling uppstår på gatan angående något, låt oss säga en gatlykta, som många inflytelserika personer vill stöta omkull. En gråklädd munk, som är medeltidens ande, närmar sej och börjar tala på akademikers vis: “låt oss först, mina bröder, begrunda Ljusets värde. Om Ljuset i sej själv är gott...”. På denna punkt slås han, i någon mening ursäktligt, ner. Alla människor springer mot gatlyktan, gatlyktan är nerslagen inom tio minuter, och folket går omkring och gratulerar varandra till sin omedeltida effektivitet.
Men vad det lider visar sej saken inte vara så enkel. Några har rivit ner gatlyktan p.g.a. att de ville ha en bättre lykta, några för att de ville ha gammalt järn och några för att de ville ha mörker eftersom deras gärningar voro onda. Några ansåg en gatlykta otillräcklig, några ansåg den överflödig, några agerade för att de ville slå sönder hela samhällsmaskineriet och några för att de ville ha något att slå sönder. Och det blir strid i natten, men ingen vet vem han slår.
Så, gradvis och oundvikigen, idag, i morgon eller nästa dag, återvänder en övertygelse att munken trots allt hade rätt, och att allt beror på vad filosofin säger om Ljuset. Den enda haken är att vad vi kunde ha diskuterat under gatlyktan, måste vi nu diskutera i mörkret.
Ur Heretics (1900)
Prolog om betydelsen av ordet ortodoxi (11)
Och sedan jag upptäckt att opportunismen misslyckas, har jag letts till att se på saken mer i stort och som följd därav se att den måste misslyckas. Jag uppfattar det som mycket mer praktiskt att börja från början och diskutera teorier.
Jag anser att de människor som dödade varandra p.g.a. Homoousion-läran var mycket mer förnuftiga än de människor som diskuterar utbildningslagstiftningen. För de kristna dogmatikerna försökte etablera en helighetens regim, och försökte först av allt definiera vad som verkligen var heligt. Men våra moderna utbildare försöker åstadkomma en religiös frihet utan att försöka slå fast vad som är religion eller vad som är frihet.
Om de gamla prästerna tvingade på mänskligheten ett påstående, gjorde de sej åtminstone en del besvär med att formulera det klart och redigt. Det var först de moderna anglikanska och nonkonformistiska mobbarna som lyckades förfölja p.g.a. en doktrin som de inte ens formulerat.
Av dessa skäl, och av många andra, har jag en gång för alla kommit att tro på ett återvändande till grunderna. Detta är huvudidén bakom denna bok [boken Heretiker, skr. anm.]. Jag vill behandla mina mest framstående samtida, inte personligt eller rent litterärt, utan i relation till de verkliga läror de sprider.
Jag sysslar inte med Mr Rudyard Kipling som en livfull konstnär eller kraftfull personlighet - jag sysslar med honom som kättare, d.v.s. en människa vars syn på saker och ting har svagheten att skilja sej från min. Jag sysslar inte med Mr Bernard Shaw som en av de briljantaste och ärligaste nu levande människorna - jag sysslar med honom som kättare, d.v.s. en människa vars filosofi är helt solid, helt sammanhängande och helt felaktig.
Jag anser att de människor som dödade varandra p.g.a. Homoousion-läran var mycket mer förnuftiga än de människor som diskuterar utbildningslagstiftningen. För de kristna dogmatikerna försökte etablera en helighetens regim, och försökte först av allt definiera vad som verkligen var heligt. Men våra moderna utbildare försöker åstadkomma en religiös frihet utan att försöka slå fast vad som är religion eller vad som är frihet.
Om de gamla prästerna tvingade på mänskligheten ett påstående, gjorde de sej åtminstone en del besvär med att formulera det klart och redigt. Det var först de moderna anglikanska och nonkonformistiska mobbarna som lyckades förfölja p.g.a. en doktrin som de inte ens formulerat.
Av dessa skäl, och av många andra, har jag en gång för alla kommit att tro på ett återvändande till grunderna. Detta är huvudidén bakom denna bok [boken Heretiker, skr. anm.]. Jag vill behandla mina mest framstående samtida, inte personligt eller rent litterärt, utan i relation till de verkliga läror de sprider.
Jag sysslar inte med Mr Rudyard Kipling som en livfull konstnär eller kraftfull personlighet - jag sysslar med honom som kättare, d.v.s. en människa vars syn på saker och ting har svagheten att skilja sej från min. Jag sysslar inte med Mr Bernard Shaw som en av de briljantaste och ärligaste nu levande människorna - jag sysslar med honom som kättare, d.v.s. en människa vars filosofi är helt solid, helt sammanhängande och helt felaktig.
April 10, 2014
Prolog om betydelsen av ordet ortodoxi (10)
Varken i politikens eller litteraturens värld har alltså förnekandet av generella teorier blivit någon succé. Det kan hända att det har funnits många mångalna och missledande ideal som från tid till tid slagit mänskligheten. Men förvisso har det inte funnits något ideal som i praktiken varit så mångalet och missledande som det praktiska som ideal. Ingenting har förlorat så många möjligheter (eng. opportunities) som opportunismen.
En stående symbol för denna epok är mannen som teoretiskt sett är praktiskt sinnad och i praktiken mer opraktisk än någon teoretiker. Ingenting i detta universum är så ovist som detta slags dyrkan av världslig visdom. En människa som ständigt tänker på huruvida den eller den rasen är stark, huruvida det eller det målet verkar lovande, det är den människa som aldrig kommer att tro på något länge nog för att leda det till framgång.
Den opportunistiske politikern är som en människa som skulle sluta spela biljard för att han förlorat i biljard, och sluta spela golf för att han förlorat i golf. Det finns inget som är så svagt som denna enorma vikt fäst vid omedelbar seger. Inget misslyckas som framgången.
En stående symbol för denna epok är mannen som teoretiskt sett är praktiskt sinnad och i praktiken mer opraktisk än någon teoretiker. Ingenting i detta universum är så ovist som detta slags dyrkan av världslig visdom. En människa som ständigt tänker på huruvida den eller den rasen är stark, huruvida det eller det målet verkar lovande, det är den människa som aldrig kommer att tro på något länge nog för att leda det till framgång.
Den opportunistiske politikern är som en människa som skulle sluta spela biljard för att han förlorat i biljard, och sluta spela golf för att han förlorat i golf. Det finns inget som är så svagt som denna enorma vikt fäst vid omedelbar seger. Inget misslyckas som framgången.
April 8, 2014
Prolog om betydelsen av ordet ortodoxi (9)
Jag säger inte att det inte finns starkare människor än dessa, men kan någon säga att det finns starkare människor än de gamla som styrdes av sin filosofi och sjönk in i sin religion? Huruvida slaveri är bättre än frihet kan diskuteras. Men att deras slaveri uppnådde mer än vår frihet kommer att bli svårt för vem som helst att förneka. Teorin om konstens amoralitet har etablerats i de strikt konstnärliga klasserna. De är fria att producera vad helst de känner för. De är fria att skriva en “Det förlorade paradiset” där satan ska besegra Gud. De är fria att skriva en “Gudomlig komedi” där himmelen ligger under helvetets golv. Och vad har de gjort? Har de i sin universalitet producerat något större eller vackrare än det som yttrats av den våldsamme gibbelinske katoliken eller av den rigide puritanske skolmästaren? Vi vet att de producerat endast några dussinverk. Milton slår dem inte bara i fromhet, han slår dem även i vanvördnad. I alla deras små poesiböcker kan du inte finna ett finare trots mot Gud än satans hos Milton. Inte heller kommer du att finna hedendomens storhet bättre återgiven än hos den glödande kristne som beskrev hur Faranata lyfte sitt huvud som i förakt för helvetet.
Och anledningen är uppenbar. Hädelse är en konstnärlig effekt, eftersom hädelse beror på en filosofisk övertygelse. Hädelsen är beroende av tron och försvinner med den. Om någon betvivlar detta, låt henne sätta sej ner och med allvar försöka tänka hädiska tankar om Tor. Jag tror att hennes familj kommer att finna henne ganska utmattad vid slutet av dagen.
Och anledningen är uppenbar. Hädelse är en konstnärlig effekt, eftersom hädelse beror på en filosofisk övertygelse. Hädelsen är beroende av tron och försvinner med den. Om någon betvivlar detta, låt henne sätta sej ner och med allvar försöka tänka hädiska tankar om Tor. Jag tror att hennes familj kommer att finna henne ganska utmattad vid slutet av dagen.
April 7, 2014
Prolog om betydelsen av ordet ortodoxi (8)
I praktiken innebär vanan att generalisera och idealisera inte på något sätt världslig svaghet. De stora teoriernas tid var också de stora resultatens tid.
I känslornas och de vackra ordens tid, vid slutet av 1700-talet, var människorna verkligen robusta och effektiva. Känslomänniskorna besegrade Napoleon. Cynikerna kunde inte fånga De Wet. För hundra år sedan sköttes våra affärer - på gott och ont - triumfatoriskt av retorikerna. Nu rörs våra saker ihop helt hopplöst av starka, tysta män.
Och just så som detta avvisande av stora ord och stora visioner har frambringat en ras av små människor i politiken, så har den frambringat en ras av små människor i konsten.
Våra moderna politiker gör anspråk på Caesars och Övermänniskans kolossala rättigheter, hävdar att de är alltför praktiska för att vara rena och alltför patriotiska för att vara moraliska, men utgången av det hela är att en medelmåtta blir chef för finansministeriet.
Våra nya konstnärliga filosofer gör anspråk på samma moraliska dispens, på friheten att välta himmel och jord överända med sin energi, men utgången av det hela är att en medelmåtta blir lagerkransad.
I känslornas och de vackra ordens tid, vid slutet av 1700-talet, var människorna verkligen robusta och effektiva. Känslomänniskorna besegrade Napoleon. Cynikerna kunde inte fånga De Wet. För hundra år sedan sköttes våra affärer - på gott och ont - triumfatoriskt av retorikerna. Nu rörs våra saker ihop helt hopplöst av starka, tysta män.
Och just så som detta avvisande av stora ord och stora visioner har frambringat en ras av små människor i politiken, så har den frambringat en ras av små människor i konsten.
Våra moderna politiker gör anspråk på Caesars och Övermänniskans kolossala rättigheter, hävdar att de är alltför praktiska för att vara rena och alltför patriotiska för att vara moraliska, men utgången av det hela är att en medelmåtta blir chef för finansministeriet.
Våra nya konstnärliga filosofer gör anspråk på samma moraliska dispens, på friheten att välta himmel och jord överända med sin energi, men utgången av det hela är att en medelmåtta blir lagerkransad.
April 5, 2014
Prolog om betydelsen av ordet ortodoxi (7)
När allting hos ett folk går mot svaghet och ineffektivitet, börjar det tala om effektivitet. På samma sätt är det när en människas kropp blivit ett vrak, som hon för första gången börjar tala om hälsa.
Livskraftiga organismer talar inte om sina processer, men om sina mål. Det kan inte finnas något bättre bevis för en människas fysiska effektivitet än att han talar glatt om en resa till världens ände. Och det kan inte finnas något bättre bevis på en nations praktiska effektivitet än att den ständigt talar om en resa till tidens ände, en resa till Domens dag och det Nya Jerusalem.
Det kan inte finnas något starkare tecken på en väderbiten materiell hälsa än tendensen att löpa mot höga och vilda ideal; det är i barndomens första livsglädje som vi ropar efter månen.
Ingen av de starka människorna i de starka tidsåldrarna skulle ha förstått vad man menade med strävan efter effektivitet. Hildebrand skulle ha sagt att han inte strävade efter effektivitet, utan för den Katolska Kyrkan. Danton skulle ha sagt att han inte strävade efter effektivitet, utan för frihet, jämlikhet och broderskap.
Även om sådana människors ideal helt enkelt vore idealet att sparka en annan utför trapporna, så tänkte de på målet likt män, inte på processen likt paralytiker. De sa inte: “Jag lyfter mitt högra ben effektfullt, som du ser med användning av triceps och biceps, alla i utmärkt skick.” Deras känsla var helt annorlunda. De var så fyllda av den underbara synen av mannen som ligger platt vid trappans fot, att resten i ren extas följde som en blixt.
Livskraftiga organismer talar inte om sina processer, men om sina mål. Det kan inte finnas något bättre bevis för en människas fysiska effektivitet än att han talar glatt om en resa till världens ände. Och det kan inte finnas något bättre bevis på en nations praktiska effektivitet än att den ständigt talar om en resa till tidens ände, en resa till Domens dag och det Nya Jerusalem.
Det kan inte finnas något starkare tecken på en väderbiten materiell hälsa än tendensen att löpa mot höga och vilda ideal; det är i barndomens första livsglädje som vi ropar efter månen.
Ingen av de starka människorna i de starka tidsåldrarna skulle ha förstått vad man menade med strävan efter effektivitet. Hildebrand skulle ha sagt att han inte strävade efter effektivitet, utan för den Katolska Kyrkan. Danton skulle ha sagt att han inte strävade efter effektivitet, utan för frihet, jämlikhet och broderskap.
Även om sådana människors ideal helt enkelt vore idealet att sparka en annan utför trapporna, så tänkte de på målet likt män, inte på processen likt paralytiker. De sa inte: “Jag lyfter mitt högra ben effektfullt, som du ser med användning av triceps och biceps, alla i utmärkt skick.” Deras känsla var helt annorlunda. De var så fyllda av den underbara synen av mannen som ligger platt vid trappans fot, att resten i ren extas följde som en blixt.
April 2, 2014
Prolog om betydelsen av ordet ortodoxi (6)
Under 1400-talet korsförhörde och torterade man en person för att han predikade något slags omoralisk attityd. Under 1800-talet berömde och smickrade vi Oscar Wilde för att han predikade en sådan attityd, och sedan krossade vi hans hjärta genom straffarbete när han levde ut den.
Det kan ifrågasättas vilken av de två metoderna som var grymmast – men det är ingen tvekan om vilken som var löjligast. Inkvisitionens tidsålder har inte det minsta av skammen att ha skapat ett samhälle som avgudar en man för att han predikar de saker som det straffade honom för att ha praktiserat.
Nu, i vår tid, filosofi eller religion, har vår teori om de yttersta tingen drivits ut, mer eller mindre samtidigt, från två områden som den brukade dominera. Allmänna ideal brukade dominera litteraturen. De har drivits ut av ropen på “konst för konstens skull.” Allmänna ideal brukade dominera politiken. De har drivits ut av ropen på “effektivitet”, som grovt kunde översättas “politik för politikens skull.”
Ständigt har under de senaste 20 åren ordnings- eller frihetsidealen minskat i våra böcker, samtidigt som ambitionerna i fråga om vett och vältalighet minskat i våra parlament. Litteraturen har blivit mindre politisk och politiken mindre litterär.
Allmänna teorier om relationen mellan saker har därigenom uteslutits från båda, och det är läge att fråga: “Vad har vi tjänat eller förlorat genom denna uteslutning. Är litteraturen bättre, är politiken bättre, för att den har portat moralisten och filosofen?
Det kan ifrågasättas vilken av de två metoderna som var grymmast – men det är ingen tvekan om vilken som var löjligast. Inkvisitionens tidsålder har inte det minsta av skammen att ha skapat ett samhälle som avgudar en man för att han predikar de saker som det straffade honom för att ha praktiserat.
Nu, i vår tid, filosofi eller religion, har vår teori om de yttersta tingen drivits ut, mer eller mindre samtidigt, från två områden som den brukade dominera. Allmänna ideal brukade dominera litteraturen. De har drivits ut av ropen på “konst för konstens skull.” Allmänna ideal brukade dominera politiken. De har drivits ut av ropen på “effektivitet”, som grovt kunde översättas “politik för politikens skull.”
Ständigt har under de senaste 20 åren ordnings- eller frihetsidealen minskat i våra böcker, samtidigt som ambitionerna i fråga om vett och vältalighet minskat i våra parlament. Litteraturen har blivit mindre politisk och politiken mindre litterär.
Allmänna teorier om relationen mellan saker har därigenom uteslutits från båda, och det är läge att fråga: “Vad har vi tjänat eller förlorat genom denna uteslutning. Är litteraturen bättre, är politiken bättre, för att den har portat moralisten och filosofen?
March 25, 2014
Prolog om betydelsen av ordet ortodoxi (5)
För hundra år sedan ansågs det vittna om dålig smak att vara en övertygad ateist. Sedan kom bradlaughiterna, de sista religiösa, de sista som brydde sej om Gud, men de kunde inte ändra saken. Det anses fortfarande vittna om dålig smak att vara övertygad ateist. Deras ansträngningar har bara lett till att det nu anses vittna om lika dålig smak att vara övertygad kristen.
Frigörelsen har bara inneburit att helgonet spärrats in i samma torn av tystnad som kättaren. Sedan talar vi om politiken och vädret och kallar det för religionsfrihet.
Men det finns icke desto mindre människor – och jag är en av dem – som anser att det mest praktiska och viktiga med en person är hennes syn på universum. Vi anser att en herrgårdsfru som skaffar en hyresgäst bör känna till dennes inkomst men ännu hellre dennes filosofi. Vi anser att en general som ska bekämpa en fiende bör känna till dennes antal, men ännu viktigare är att känna fiendens filosofi.
Vi anser att frågan inte är huruvida vår teori om kosmos påverkar tingens tillstånd, men huruvida det på sikt alls finns något annat som påverkar dem.
Frigörelsen har bara inneburit att helgonet spärrats in i samma torn av tystnad som kättaren. Sedan talar vi om politiken och vädret och kallar det för religionsfrihet.
Men det finns icke desto mindre människor – och jag är en av dem – som anser att det mest praktiska och viktiga med en person är hennes syn på universum. Vi anser att en herrgårdsfru som skaffar en hyresgäst bör känna till dennes inkomst men ännu hellre dennes filosofi. Vi anser att en general som ska bekämpa en fiende bör känna till dennes antal, men ännu viktigare är att känna fiendens filosofi.
Vi anser att frågan inte är huruvida vår teori om kosmos påverkar tingens tillstånd, men huruvida det på sikt alls finns något annat som påverkar dem.
March 23, 2014
Prolog om betydelsen av ordet ortodoxi (4)
Ändå diskuterar vi aldrig huruvida konversationspessimisten stärker eller upplöser samhället – ty vi är övertygade om att teorier inte spelar någon roll. Men detta var knappast tanken hos dem som införde vår frihet.
När de gamla liberalerna tog bort munkavlen från heresierna, var deras tanke att man skulle kunna göra religiösa och filosofiska upptäckter. Deras tanke var att kosmisk sanning var så viktig att var och en borde bära oberoende vittnesbörd om den. Den moderna tanken är att kosmisk sanning är så oviktig att det inte spelar någon roll vad någon säger. De förra släppte tanken fri liksom människor släpper lös en rashund; de senare släpper tanken fri liksom människor kastar en oätlig fisk tillbaka i vattnet.
Aldrig har det varit så liten diskussion om människans natur som nu när, för första gången, vem som helst får diskutera den. Den gamla restriktionen betydde att endast de ortodoxa hade tillåtelse att diskutera religion. Den moderna restriktionen betyder att ingen har tillåtelse att göra det.
Takt och ton, den sista och värsta av mänskliga vidskepelser, har lyckats tysta oss där allting annat misslyckats.
När de gamla liberalerna tog bort munkavlen från heresierna, var deras tanke att man skulle kunna göra religiösa och filosofiska upptäckter. Deras tanke var att kosmisk sanning var så viktig att var och en borde bära oberoende vittnesbörd om den. Den moderna tanken är att kosmisk sanning är så oviktig att det inte spelar någon roll vad någon säger. De förra släppte tanken fri liksom människor släpper lös en rashund; de senare släpper tanken fri liksom människor kastar en oätlig fisk tillbaka i vattnet.
Aldrig har det varit så liten diskussion om människans natur som nu när, för första gången, vem som helst får diskutera den. Den gamla restriktionen betydde att endast de ortodoxa hade tillåtelse att diskutera religion. Den moderna restriktionen betyder att ingen har tillåtelse att göra det.
Takt och ton, den sista och värsta av mänskliga vidskepelser, har lyckats tysta oss där allting annat misslyckats.
March 20, 2014
Prolog om betydelsen av ordet ortodoxi (3)
Det behövs knappast några exempel på detta totala lättsinne ifråga om kosmisk filosofi. Det behövs knappast några exempel för att visa på att vad vi än annars tror påverkar våra praktiska affärer, tror vi inte att det spelar någon roll huruvida en människa är pessimist eller optimist, en kartesian eller hegelian, en materialist eller en spiritualist.
Men låt mej ge ett exempel, taget på måfå. Vid vilket oskyldigt tebord som helst kan vi lätt få höra en person säga: “Livet är inte värt att leva.” Vi tar det som påståendet att det är en vacker dag; ingen tror att det rimligen kan ha någon allvarlig effekt på människan eller världen.
Och ändå – om man verkligen trodde på det yttrandet, skulle världen stå på huvudet. Mördare skulle få medaljer för att ha räddat människor från livet; brandmän skulle straffas för att de stängt ute människor från döden; gift skulle användas som mediciner; doktorer skulle kallas på när folk mådde bra; Kungliga Humanistiska Sällskapet skulle utrotas som en hög lönnmördare.
Men låt mej ge ett exempel, taget på måfå. Vid vilket oskyldigt tebord som helst kan vi lätt få höra en person säga: “Livet är inte värt att leva.” Vi tar det som påståendet att det är en vacker dag; ingen tror att det rimligen kan ha någon allvarlig effekt på människan eller världen.
Och ändå – om man verkligen trodde på det yttrandet, skulle världen stå på huvudet. Mördare skulle få medaljer för att ha räddat människor från livet; brandmän skulle straffas för att de stängt ute människor från döden; gift skulle användas som mediciner; doktorer skulle kallas på när folk mådde bra; Kungliga Humanistiska Sällskapet skulle utrotas som en hög lönnmördare.
March 18, 2014
Prolog om betydelsen av ordet ortodoxi (2)
Det är, allmänt talat, idiotiskt av en filosof att bränna upp en annan filosof på torget för att de inte är överens om teorin om universum. Detta gjordes mycket ofta under medeltidens sista dekadens, och missade på det hela taget sitt syfte.
Men det finns en sak som är oändligt mer absurt och opraktiskt än att bränna en människa på grund av hennes filosofi. Och det är vanan att säga att filosofi inte spelar någon roll, och detta görs överallt i det tjugonde århundradet, under den stora revolutionsålderns sista dekadens.
Övergripande teorier avvisas överallt; doktrinen om mänskliga rättigheter skickas bort tillsammans med doktrinen om syndafallet. Ateismen själv är alltför teologisk för oss idag. Revolutionen själv är alltför mycket av ett system, friheten själv alltför mycket av begränsning.
Vi vill inte ha några generaliseringar. Bernard Shaw har uttryckt detta synsätt i ett perfekt epigram: “Den gyllene regeln är att det inte finns några gyllene regler.”
Vi diskuterar mer och mer detaljer i konst, politik, litteratur. En människas åsikt om spårvagnar betyder någonting; hennes åsikt om Botticelli betyder någonting; hennes åsikt om alltet betyder ingenting. Hon må vända sej till och utforska en miljon föremål, men får inte finna det underliga föremålet universum - för gör hon det får hon en religion och går förlorad. Allting betyder någonting - förutom alltet.
Men det finns en sak som är oändligt mer absurt och opraktiskt än att bränna en människa på grund av hennes filosofi. Och det är vanan att säga att filosofi inte spelar någon roll, och detta görs överallt i det tjugonde århundradet, under den stora revolutionsålderns sista dekadens.
Övergripande teorier avvisas överallt; doktrinen om mänskliga rättigheter skickas bort tillsammans med doktrinen om syndafallet. Ateismen själv är alltför teologisk för oss idag. Revolutionen själv är alltför mycket av ett system, friheten själv alltför mycket av begränsning.
Vi vill inte ha några generaliseringar. Bernard Shaw har uttryckt detta synsätt i ett perfekt epigram: “Den gyllene regeln är att det inte finns några gyllene regler.”
Vi diskuterar mer och mer detaljer i konst, politik, litteratur. En människas åsikt om spårvagnar betyder någonting; hennes åsikt om Botticelli betyder någonting; hennes åsikt om alltet betyder ingenting. Hon må vända sej till och utforska en miljon föremål, men får inte finna det underliga föremålet universum - för gör hon det får hon en religion och går förlorad. Allting betyder någonting - förutom alltet.
March 17, 2014
Prolog om betydelsen av ordet ortodoxi (1)
Ingenting kan mer slående avslöja vårt moderna samhälles enorma och tysta onda än den extraordinära användning som nuförtiden görs av ordet “ortodox”.
I gångna tider var kättaren stolt över att inte vara kättare. Det var världens kungarike och polisen och domstolarna som var kättare. Han var ortodox. Han var inte stolt över att ha gjort uppror mot dem; de hade gjort uppror mot honom. Arméerna med all sin grymma säkerhet, kungarna med sina kalla ansikten, Statens pompösa processer, lagens förnuftiga processer - alla dessa var som vilsegångna får.
Mannen var stolt över att vara ortodox, stolt över att ha rätt. Om han stod ensam i en öde vildmark var han mer än en människa, han var en kyrka. Han var universums centrum, det var kring honom stjärnorna svingade sej. Ingen tortyr hämtad från glömda helveten kunde få honom att erkänna att han var kättare.
Men några få moderna fraser har fått honom att skryta med det. Han säger, med ett självmedvetet skratt: “Jag antar att jag är väldigt kättersk”, och ser sej omkring efter applåder. Ordet “kättersk” har inte bara slutat betyda att ha fel - det betyder i praktiken att vara klartänkt och modig. Ordet “ortodox” har inte bara slutat betyda att ha rätt; det betyder i praktiken att ha fel.
Allt detta kan betyda en sak, och bara en sak. Det betyder att människor bryr sej mindre om huruvida de har rätt filosofiskt sett. För uppenbarligen borde en människa erkänna sej vara galen hellre än att erkänna sej vara kättersk. Dynamitarden som lägger ut en bomb borde känna att han, vad han än annars må vara, åtminstone är ortodox.
I gångna tider var kättaren stolt över att inte vara kättare. Det var världens kungarike och polisen och domstolarna som var kättare. Han var ortodox. Han var inte stolt över att ha gjort uppror mot dem; de hade gjort uppror mot honom. Arméerna med all sin grymma säkerhet, kungarna med sina kalla ansikten, Statens pompösa processer, lagens förnuftiga processer - alla dessa var som vilsegångna får.
Mannen var stolt över att vara ortodox, stolt över att ha rätt. Om han stod ensam i en öde vildmark var han mer än en människa, han var en kyrka. Han var universums centrum, det var kring honom stjärnorna svingade sej. Ingen tortyr hämtad från glömda helveten kunde få honom att erkänna att han var kättare.
Men några få moderna fraser har fått honom att skryta med det. Han säger, med ett självmedvetet skratt: “Jag antar att jag är väldigt kättersk”, och ser sej omkring efter applåder. Ordet “kättersk” har inte bara slutat betyda att ha fel - det betyder i praktiken att vara klartänkt och modig. Ordet “ortodox” har inte bara slutat betyda att ha rätt; det betyder i praktiken att ha fel.
Allt detta kan betyda en sak, och bara en sak. Det betyder att människor bryr sej mindre om huruvida de har rätt filosofiskt sett. För uppenbarligen borde en människa erkänna sej vara galen hellre än att erkänna sej vara kättersk. Dynamitarden som lägger ut en bomb borde känna att han, vad han än annars må vara, åtminstone är ortodox.
Subscribe to:
Posts (Atom)