II. Den besatte (18)

Andliga doktriner begränsar inte människan i så hög grad som materialistiska förnekanden. Även om jag tror på odödlighet behöver jag inte tänka på den, men om jag inte tror på odödlighet får jag inte tänka på den. I första fallet är vägen öppen och jag kan gå hur långt jag vill, men i det andra fallet är vägen stängd.

Men vi kan ställa saken på sin spets och likheten med vansinne blir allt mer slående. Ty vår invändning mot dårens uttömmande och logiska teori var den, att antingen den var riktig eller ej förstörde den gradvis hans mänsklighet. Nu är också anklagelsen mot materialistens huvudsakliga slutsatser, riktiga eller ej, att de gradvis förstör hans mänsklighet, och därmed menar jag inte bara vänlighet utan hoppfullhet, mod, fantasi, initiativ, allt som är mänskligt.

När nu materialismen t.ex. kan leda en människa till fullständig fatalism (vilket den vanligen gör) är det fullkomligt lönlöst att påstå att detta på något sätt kan vara en befrielse. Det är orimligt att påstå att man särskilt befrämjar frihet, när man bara använder den fria tanken till att förstöra den fria viljan. Deterministerna binder människan, lösgör henne inte. De kallar sin lag orsakskedjan. Det är den värsta kedja som någonsin fjättrat en mänsklig varelse.

Man kan om man vill använda frihetens terminologi på den materialistiska läran, men det är alldeles uppenbart att det är lika orimligt att använda denna terminologi som att anavända den på en människa som sitter på dårhus. Man kan om man vill säga att en människa har sin fulla frihet att anse sej vara ett förlorat ägg. Men det är väl ändå ett mera orubbligt och viktigt faktum att om hon är ett förlorat ägg har hon inte sin fulla frihet att äta, dricka, sova, promenera eller röka en cigarett.

Likadant kan man om man vill säga, att den djärve, spekulative deterministen har sin frihet att förneka existensen av viljan. Men det är ett långt mer betydelsefullt faktum att han inte har sin frihet att lovorda, att förbanna, att tacka, att rättfärdiga, att påverka, att straffa, att motstå frestelser, att reta upp pöbeln, att göra nyårslöften, att förlåta syndare, att resa sej mot förtryckare eller ens att säga “tack så mycket” när någon räcker honom senapen.