Jag återvänder till de doktrinära metoderna från 1200-talet, inspirerad av det allmänna hoppet om att få något gjort.
Anta att en stor samling uppstår på gatan angående något, låt oss säga en gatlykta, som många inflytelserika personer vill stöta omkull. En gråklädd munk, som är medeltidens ande, närmar sej och börjar tala på akademikers vis: “låt oss först, mina bröder, begrunda Ljusets värde. Om Ljuset i sej själv är gott...”. På denna punkt slås han, i någon mening ursäktligt, ner. Alla människor springer mot gatlyktan, gatlyktan är nerslagen inom tio minuter, och folket går omkring och gratulerar varandra till sin omedeltida effektivitet.
Men vad det lider visar sej saken inte vara så enkel. Några har rivit ner gatlyktan p.g.a. att de ville ha en bättre lykta, några för att de ville ha gammalt järn och några för att de ville ha mörker eftersom deras gärningar voro onda. Några ansåg en gatlykta otillräcklig, några ansåg den överflödig, några agerade för att de ville slå sönder hela samhällsmaskineriet och några för att de ville ha något att slå sönder. Och det blir strid i natten, men ingen vet vem han slår.
Så, gradvis och oundvikigen, idag, i morgon eller nästa dag, återvänder en övertygelse att munken trots allt hade rätt, och att allt beror på vad filosofin säger om Ljuset. Den enda haken är att vad vi kunde ha diskuterat under gatlyktan, måste vi nu diskutera i mörkret.
Ur Heretics (1900)
No comments:
Post a Comment