tag:blogger.com,1999:blog-17984062448564655232024-02-08T21:14:07.289+01:001908 Ortodoxi 2008Denna sajt är helt ägnad ett försök till nyöversättning av Chestertons 100 år gamla ungdomsverk "Orthodoxy", en pendang till det lika dråpliga verket "Heretics" som kom ut tre år tidigare.Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.comBlogger257125tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-82307168408408832722022-02-11T21:13:00.007+01:002022-02-11T21:30:55.021+01:00Kapitel 1: Inledning till försvar för allt möjligt annat<p><i>[Se även <b><a href="http://heresier.blogspot.com/2011/02/i-inledande-anmarkningar-om-betydelsen.html">Inledande anmärkningar om betydelsen av ordet ortodoxi</a></b>, prologen ur Chestertons Heretics från 1905].</i></p><p>Den enda möjliga ursäkten för den här boken är att den är ett svar på en utmaning. Även en dålig skytt får sin värdighet om han accepterar en duell. När jag för en tid sedan publicerade en serie hastigt tillkomna men allvarligt menade essäer under titeln Kättare [eng <i>Heretics]</i>, sa åtskilliga kritiker vars intellekt jag varmt respekterar (jag kan särskilt nämna herr G S Street) att det var enkelt för mej att säga åt alla andra att fastslå sin teori om universum, men att jag nogsamt undvikit att stödja min egen teori med exempel. "Jag ska börja bekymra mej om min filosofi", sa herr Street, "när Chesterton har givit oss sin."</p>Det var kanske ett oförsiktigt förslag till någon, som endast är alltför villig att skriva böcker av minsta lilla anledning. Men trots att det är herr Street som inspirerat och så att säga skapat denna bok, behöver han ju när allt kommer omkring inte läsa den. Och om han läser den, kommer han att finna att jag på dessa sidor på ett personligt och osystematiskt sätt försökt fastslå den filosofi jag kommit att tro på, genom inre bilder snarare än en serie slutledningar. Jag ska inte kalla den min filosofi, för jag skapade den inte. Gud och mänskligheten skapade den, och den skapade mej.<br /><br />Jag har ofta haft lust att skriva en roman om en engelsk seglare som missbedömt sin kurs en aning och upptäckt England i tron att det var en ny ö i Söderhavet. Men jag har alltid funnit att jag antingen är för upptagen eller för lat för att skriva detta fina verk, så jag kan lika gärna ge idén vidare för den filosofiska illustrationens skull. Det allmänna intrycket är förmodligen att den person som landsteg (beväpnad till tänderna och talande teckenspråk), för att sätta upp den brittiska flaggan på det barbariska tempel som visade sej vara Strandpaviljongen i <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Brighton">Brighton</a>, skulle känna sej ganska fånig. Och jag tänker inte förneka att han skulle se ganska fånig ut. Men om ni inbillar er att han kände sej fånig, eller att hans känsla av fånighet var hans enda eller dominerande känsla, ja, då har ni inte tillräckligt noggrant studerat vår hjältes rika romantiska natur.<br /><br />Hans misstag var verkligen högst avundsvärt, och det visste han om han var den man jag tar honom för. Vad kunde vara mer förtjusande än att under samma korta minuter få all den fascinerande skräcken hos utlandsresan kombinerad med återkomstens mänskliga trygghet? Vad kunde vara bättre än att ha hela nöjet av att upptäcka Sydafrika utan den frånstötande nödvändigheten av att landstiga där? Vad kan vara mer ärorikt än att bereda sej på att upptäcka <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/New_South_Wales">New South Wales</a> bara för att med en flod av glädjetårar inse att det faktiskt var det gamla vanliga södra <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Wales">Wales</a>? <div><br /></div><div>Åtminstone tycks detta mej vara filosofernas huvudproblem, och det är på sätt och vis denna boks huvudproblem. Hur ska vi lyckas med att på en och samma gång häpna över världen och känna oss hemma i den? Hur kan denna märkliga kosmiska stad, med sina mångbenta medborgare, med sina monstruösa och antika lampor, hur kan denna värld på en enda gång ge oss fascinationen över en främmande stad och tryggheten och stoltheten i att vara i den egna staden?<br /><br />Att visa att en tro eller en filosofi är sann från varje synpunkt skulle vara en alltför stor uppgift också för en mycket större bok än den här; det är nödvändigt att följa en argumentationslinje, och detta är den linje jag här tänker följa. Jag önskar lägga fram min tro som ett svar på detta dubbla andliga behov: behovet av den blandning av välbekant och obekant som kristendomen med rätta har benämnt romantik. Blotta ordet "romantik" bär med sej mysteriet och den forntida innebörden av Rom.<br /><br />Var och en som tänker diskutera något borde alltid börja med att säga vad han inte diskuterar. Utöver att slå fast vad han försöker bevisa borde han alltid slå fast vad han inte försöker bevisa. Vad jag inte försöker bevisa, vad jag tänker ta som gemensam utgångspunkt för mej själv och den genomsnittlige läsaren, är önskvärdheten av ett aktivt och fantasirikt liv, pittoreskt och fullt av poetisk nyfikenhet, ett liv som åtminstone en västerlänning alltid tycks ha eftersträvat. Om en människa säger att utplåning är bättre än existens eller att ren och skär existens är bättre än omväxling och äventyr, då är han inte en av de vanliga människor som jag vänder mej till. Om en person inte önskar något kan jag inte ge honom något. Men nästan alla människor jag någonsin har mött i det västerländska samhälle jag lever i skulle instämma i den allmänna idén att vi behöver det här livet av praktisk romantik, kombinationen av något som är underligt med något som är tryggt. Vi behöver se världen så för att kunna kombinera en känsla av under med en känsla av välkomnande. Vi behöver vara lyckliga i detta underland utan att ens ha det bekvämt. Det är i huvudsak detta resultat av min tro som jag vill framställa på dessa sidor.<br /><br />Men jag har en särskild anledning att nämna seglaren som upptäckte England. För jag är den seglaren. Jag upptäckte England. Jag kan inte inse hur denna bok ska kunna undvika att handla om mej själv, och om sanningen ska fram kan jag faktiskt inte inse hur den ska kunna undvika att bli tråkig. Tråkigheten kommer emellertid att fria mej från den anklagelse som gör mej mest ont, anklagelsen att vara ytlig. Rena ytliga sofismer är händelsevis vad jag föraktar mest av allt, och det kanske är ett hälsosamt faktum att just detta är vad jag i allmänhet anklagas för. Jag vet inget som är så föraktligt som en ren paradox, ett alldeles genialt försvar för det oförsvarliga. Om det vore sant det som sagts att <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/George_Bernard_Shaw">Bernard Shaw</a> lever på paradoxer, så borde han nu vara en miljonär vilken som helst; för en person med en inre aktivitet som hans skulle kunna hitta på en sofism var sjätte minut. Det är lika lätt som att ljuga, för det är att ljuga. Sanningen är naturligtvis att Mr Shaw är grymt tillbakahållen av det faktum att han inte kan säga en lögn om han inte själv tror att det är sanningen. </div><div><br /></div><div>Jag befinner mej själv i samma outhärdliga slaveri. Jag har inte i hela mitt liv sagt något bara för att jag tyckte att det var roligt; även om jag naturligtvis lider av vanlig mänsklig fåfänga och kanske kan ha ansett något roligt bara för att jag själv sagt det. Det är en sak att beskriva en intervju med en gorgon eller en grip, en varelse som inte existerar. Det är en annan sak att upptäcka att noshörningen existerar och sedan roas av det faktum att han ser ut som om han inte gjorde det. Man söker sanningen, men det kan hända att man instinktivt letar rätt på de mer extraordinära sanningarna. Och jag tillägnar denna bok - med mina hjärtligaste hälsningar - alla de trevliga människor som hatar vad jag skriver och (kanske med all rätt) anser det vara ett dåligt clownuppträdande eller ett enda tröttsamt skämt.<br /><br />För om denna bok är ett skämt, så är den ett skämt riktat mot mej själv. Jag är den man som med allra största djärvhet upptäckte vad som upptäckts förut. Om det finns något farsartat i det som följer nu, så är farsen på min bekostnad, för denna bok förklarar hur jag inbillade mej vara den förste som landsteg i Brighton och sedan upptäckte att jag var den siste. Den återger mina storslagna äventyr under sökandet av det uppenbara. Ingen kan finna mitt fall löjligare än jag själv; ingen läsare kan här anklaga mej för att försöka göra narr av honom: jag är narren i denna berättelse, och ingen rebell ska störta mej från min tron. </div><div><br /></div><div>Jag erkänner frivilligt alla mina idiotiska ambitioner från slutet av 1800-talet. Jag försökte, precis som alla andra allvarliga små pojkar, att vara före min tid. Likt dem försökte jag vara så där en tio minuter före sanningen. Och jag fann att jag var 1800 år efter den. Jag ansträngde min röst med pinsamt ungdomlig överdrift när jag yttrade mina sanningar. Och jag bestraffades på det mest passande och mest lustiga sätt, för jag har behållit mina sanningar: men jag har upptäckt, inte att de inte var sanningar, utan helt enkelt att de inte var mina. När jag inbillade mej stå ensam befann jag mej i verkligheten i den löjliga situationen att ha hela kristenheten bakom ryggen. Det kan hända - himlen förlåte mej! - att jag försökte vara originell; men själv lyckades jag bara med att uppfinna en underlägsen kopia av den civiliserade religionens existerande traditioner. Mannen i segelbåten trodde att han var den förste som upptäckte England; jag trodde att jag var den förste som upptäckte Europa. Jag försökte finna en egen heresi, och när jag lagt sista handen vid den, upptäckte jag att den var ortodoxi.</div><div><br />Kanske någon kommer att roas av redogörelsen för detta lyckliga fiasko. Det kanske kan glädja en vän eller en fiende att läsa hur jag gradvis ur sanningen i en och annan legend eller ur felen i någon dominerande filosofi lärde mej saker som jag kunde ha lärt mej i min katekes - om jag någonsin hade lärt mej den. Det kanske - eller kanske inte - ligger en viss underhållning i att läsa hur jag till sist i en anarkistklubb eller i ett babyloniskt tempel fann vad jag kunnat finna i närmaste församlingskyrka. Om någon roas av att lära sej hur ängens blommor eller bussens fraser, politikens sammanträffanden eller ungdomens lidanden slog sej samman i en viss ordning för att producera en viss övertygelse om kristen ortodoxi, så kan han möjligen läsa denna bok. Men det finns en förnuftig arbetsfördelning i allting. Jag har skrivit boken, och inget i världen skulle kunna förmå mej att läsa den.<br /><br />Jag bifogar en rent pedantisk anmärkning, som, helt naturligt för en anmärkning, kommer här i början av boken. Dessa essäer diskuterar enbart det aktuella faktum att central kristen teologi (tillräckligt sammanfattad i den apostoliska trosbekännelsen) är den främsta roten till verklig energi och sund etik. De avser inte att diskutera den mycket fascinerande men helt annorlunda frågan om var auktoriteten att proklamera denna tro har sitt nuvarande säte. När ordet "ortodoxi" här används innebär det den apostoliska trosbekännelsen, förstådd så som den förstods av alla som kallade sej kristna tills för en mycket kort tid sedan, och det allmänna historiska uppförandet hos dem som bekände en sådan tro. Utrymmet har tvingat mej att begränsa mej till vad jag själv fått från denna tro; jag berör inte det som ofta diskuteras bland moderna kristna, nämligen var vi själva fick den ifrån. Detta är inte en avhandling i kyrkovetenskap utan ett slags hafsig självbiografi.<br /><br />Men om någon vill veta mina åsikter om auktoritetens verkliga karaktär, så behöver G S Street bara kasta åt mej ännu en utmaning, så ska jag skriva ihop ännu en bok åt honom.</div>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-20091229322840501152022-02-11T21:11:00.005+01:002022-02-11T21:11:59.915+01:00Kapitel 2: Den besatte<p>Verkligt världsliga människor förstår inte ens världen. De litar helt och hållet på några få cyniska maximer, som inte ens är sanna. Jag minns att jag en gång promenerade med en framgångsrik förläggare, när han fällde en anmärkning som jag hade hört åtskilliga gånger förut. Man skulle kunna säga att den är ett motto för vår moderna tid. Men nu hade jag hört den en gång för mycket och jag insåg plötsligt att det inte låg någonting i den.</p><div>Förläggaren yttrade om någon: “Den mannen kommer att gå långt, han tror på sej själv.” Och jag minns att när jag höjde huvudet för att lyssna fångades min blick av en buss med skylten Hanwell. <i>[<a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Hanwell_Asylum">Englands då största sinnessjukhus, övers.anm</a>.] </i><br /><br />Då vände jag mej till honom och sa: "Ska jag berätta för dej var du kan träffa de mänskor som tror allra mest på sej själva? För det kan jag tala om för dej. Jag känner till människor som har en väldigare tro på sej själva än Napoleon och Caesar någonsin hade. Jag vet var säkerhetens och framgångens stjärna flammar klarast. Jag kan leda dej till övermänniskornas högsäte. De mänskor som verkligen tror på sej själva sitter allihop på dårhus."<br /><br />Han sa milt att det när allt kommer omkring finns bra många människor som tror på sej själva och ändå inte sitter på dårhus.<br /><br />"Ja, det finns det", replikerade jag, "det borde ni veta bäst. Den försupne poeten, vars dystra tragedi ni inte ville anta, han trodde på sej själv. Den medelålders präst med en episk dikt, som ni gömde er för i ett annat rum, han trodde på sej själv. Om ni rådfrågade er erfarenhet som affärsman istället för er avskyvärda individualistiska filosofi, skulle ni veta att ett av de vanligaste kännetecknen på en förlorare är att han tror på sej själv. Skådespelare som inte kan agera tror på sej själva, liksom skuldsatta som inte vill betala. Det skulle vara mycket sannare att säga att en människa säkert kommer att misslyckas just för att hon tror på sej själv. Absolut självförtroende är inte bara en synd; absolut självförtroende är en svaghet. Att tro gränslöst på sitt eget jag är lika hysteriskt och vidskepligt som att tro på <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Joanna_Southcott">Joanna Southcott</a>, ja, den mänska som tror så har '<a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Hanwell_Asylum">Hanwell</a>' stämplat i pannan lika tydligt som det står på den där bussen."<br /><br />På allt detta gav min vän förläggaren detta mycket djupa och meningsfulla svar:<br /><br />"Nå, men om en mänska inte tror på sej själv, vad ska hon då tro på?"<br /><br />Efter en lång tystnad svarade jag:<br /><br />"Jag tänker gå hem och skriva en bok som svar på den frågan."<br /><br />Detta är den bok jag skrivit som svar.<br /><br />Jag tycker att denna bok gärna kan börja där vår diskussion började - i närheten av dårhuset. Vetenskapens moderna mästare har påverkats starkt av nödvändigheten att börja varje undersökning med ett faktum. Religionens antika mästare var lika starkt påverkade av denna nödvändighet. De utgick från att betrakta synden som ett faktum - ett faktum lika påtagligt som potatis. Vare sej människan kunde tvås i undergörande vatten eller inte, så rådde i varje fall inget tvivel om att hon behövde tvås.<br /><br />Men vissa religiösa ledare i London, inte bara materialister, har i våra dagar börjat att förneka inte det högst tvivelaktiga vattnet utan den otvivelaktiga smutsen. Vissa moderna teologer ifrågasätter arvsynden, som är den enda del av den kristna teologin som verkligen kan bevisas. Några anhängare av denna riktning erkänner i sin alltför kräsna andlighet den gudomliga syndfrihet som de inte ens kan finna i sina drömmar. Men de förnekar fullständigt den mänskliga synd som de kan se på gatan.<br /><br />De största helgonen såväl som de största skeptikerna tog alla det positivt onda som utgångspunkt för sin argumentation. Om det vore sant (vilket det utan tvivel är) att en människa kan uppleva ren lycka när hon flår en katt levande, så kan den religiösa filosofen bara dra en av två slutsatser: antingen förneka Guds existens som alla ateister gör, eller förneka den nuvarande harmonin mellan Gud och människa som alla kristna gör. Men de moderna teologerna tycks anse det som en högst rationell lösning att förneka katten.<br /><br />I denna egendomliga situation är det nu för tiden uppenbarligen inte möjligt (om man önskar världens gillande) att, som våra fäder gjorde, börja med att ta synden som ett faktum. Detta faktum som för dem var (och för mej är) något självklart, är just det faktum som nu har blivit speciellt försvagat eller förnekats. Men även om våra moderna filosofer förnekar syndens existens tror jag inte att de ännu har förnekat dårhusets. Vi är alla fortfarande ense om att det finns en intellektets kollaps lika omisskännlig som ett nedrasande hus. Människorna förnekar Helvetet (eng “Hell”), men än så länge inte “Hanwell”. Som utgångspunkt för vårt inledande resonemang kan vi mycket väl sätta det senare begreppet i stället för det första. Jag menar att liksom alla tankar och teorier en gång bedömdes efter huruvida de kunde få en människa att förlora sin själ, kan vi för vårt nuvarande syfte bedöma alla moderna tankar och teorier efter huruvida de kan få en människa att förlora sitt förstånd.<br /><br />Det är visserligen sant att en del människor helt ytligt och tanklöst anser sinnessjukdomen som sådan tilldragande. Men vid ett ögonblicks eftertanke ska de finna att om en sjukdom är behaglig är den vanligen någon annans. En blind kan vara pittoresk, men det behövs två ögon för att se det pittoreska. Likaså kan endast den kloke njuta av den sinnessjukes vildaste poem. För den sinnessjuke är sinnessjukdomen helt och hållet prosaisk, eftersom den är helt och hållet verklig. En man som tror sej vara en kyckling är i sina egna ögon lika vanlig som en kyckling. En man som tror att han är en glasbit är i sina egna ögon lika intetsägande som en glasbit. Det är hans sinnes homogenitet som gör honom intetsägande - och som gör honom vansinnig. Det är endast för att vi kan se det ironiska i hans inbillning, som vi överhuvudtaget kan finna honom lustig. Det är endast för att han inte kan se det ironiska i sin inbillning, som han överhuvudtaget sätts på Hanwell.<br /><br />Kort sagt, egendomligheter gör endast intryck på vanliga människor. Egendomligheter gör inte intryck på egendomliga människor. Det är därför vanliga människor för ett mycket händelserikare liv än egendomliga människor, som alltid klagar över livets tristess. Det är därför de nya romanerna dör så snabbt, medan de gamla sagorna lever för alltid. Den gamla sagan har en normal pojke som hjälte. Det är hans äventyr som är förbluffande och de förbluffar honom eftersom han är normal. Men i den moderna psykologiska romanen är hjälten abnorm, centrum ligger inte i centrum. Därför gör inte ens de vildaste äventyr det rätta intrycket på honom och boken blir monoton. Man kan skriva en historia om en hjälte bland drakar, men inte om en drake bland drakar. Sagan dryftar vad en klok gör i en förryckt värld. Våra dagars nyktra realistiska roman dryftar vad en mer eller mindre förryckt gör i en intetsägande värld.<br /><br />Låt oss då börja med dårhuset, låt oss från detta onda och fantastiska värdshus bege oss ut på vår intellektuella resa. Om vi nu ska se på det sunda förnuftets filosofi måste vår första åtgärd i saken bli att utplåna ett lika stort som vanligt misstag. Överallt möter oss den åsikten att fantasier, och då särskilt exotiska fantasier, är skadliga för människans sinnesjämvikt. Man talar vanligen om poeter som själsligen labila; i allmänhet finns obestämda associationer mellan att sätta en lagerkrans på håret och att sticka halmstrån i det. Men fakta och historien vederlägger i grund detta påstående. De flesta av de verkligt stora diktarna har inte bara haft sitt förstånd i behåll utan även varit synnerligen affärsmässiga. Om Shakespeare verkligen någon gång höll i hästarna, så var det endast för att han var den som bäst kunde göra det. Fantasi föder inte vansinne. Förnuft är just det som föder vansinne. Poeter blir inte vansinniga, men det blir schackspelare.. Matematiker blir sinnessjuka, kassörer likaså, men mycket sällan skapande konstnärer.<br /><br />Som ni kommer att se, angriper jag på intet sätt logiken – jag säger bara att faran ligger i logik, inte i fantasi. Konstnärligt faderskap är lika hälsosamt som fysiskt faderskap. Märk även att när en diktare verkligen var sinnesförvirrad var det eftersom hans hjärna hade en svag, det vill säga rationell punkt. <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Edgar_Allan_Poe">Poe</a> t.ex. var verkligen morbid, inte för att han hade fantasi utan för att han var en utpräglad analytisk begåvning. Till och med schack var för poetiskt för honom, han ogillade schack emedan detta spel var fullt av drottningar, kungar och torn precis som ett poem. Han föredrog avgjort damspelets svarta brickor eftersom de mera liknade svarta punkterna i ett diagram. Det mest karaktäristiska fallet är kanske <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/William_Cowper_(f%C3%B6rfattare)">Cowper</a>, den ende store engelske diktare som blivit sinnesrubbad, och han drevs med absolut säkerhet in i vansinnet av logik, av predestinationslärans frånstötande och främmande logik. Diktandet var inte sjukdomen utan läkemedlet, som delvis höll honom vid hälsa. När han befann sej vid floden <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Ouse,_Yorkshire">Ouses</a> vida vatten och vita liljor, kunde han stundtals glömma det röda och törstiga helvete som hans fruktansvärda nödvändighetslära ville dra honom till.<br /><br />Överallt kan vi se att människor inte mister förståndet genom att drömma. Kritiker är mer onormala än poeter. Homeros är alldeles tillräckligt samlad och lugn – det är hans kritiker som sliter honom i stycken. Shakespeare är fullständigt sej själv – det är hans kritiker som har upptäckt att han var någon annan. Ehuru evangelisten Johannes såg många egendomliga vidunder i sin uppenbarelse, såg han aldrig några varelser så fruktansvärda som de som sedan kommenterat honom. Den enkla sanningen är denna: Diktandet är normalt eftersom det flyter fritt på ett oändligt hav, medan förnuftet försöker överfara det oändliga havet och på detta sätt göra det ändligt. Resultatet blir själslig utmattning liksom <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Holbein_den_yngre#/media/Fil:The_Body_of_the_Dead_Christ_in_the_Tomb,_and_a_detail,_by_Hans_Holbein_the_Younger.jpg">Holbeins fysiska utmattning</a>. Att acceptera allting är motion, att försöka förstå allting är en ansträngning. Diktaren begär endast hänförelse och expansion, en värld i vilken han kan sträcka på sej. Diktaren önskar bara att få ha sitt huvud i himlen, förnuftsmänniskan försöker på in himlen i huvet. Och det är hans huvud som sprängs.<br /><br />Det betyder inte så mycket, men det hör ändå till saken, att detta slående misstag allmänt understöds av ett slående felcitat. Vi har alla hört citatet: “Steget är kort mellan geni och vansinne.” Detta citat härrör från <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Dryden">Dryden</a>, som inte alls sa att steget var kort mellan geni och vansinne. Dryden visste bättre. Han var själv ett geni; det skulle ha varit svårt att hitta en mer romantisk och känslig människa än han. Vad Dryden sa var detta: “En skarp intelligens befinner sej inte långt från galenskap,” och det är sant. Det är endast ett skarpt intellekt som kan brytas. Man får också ta i beaktande vilken sorts människa Dryden talade om. Han talade inte om någon diktare eller mystiker. Han talade om en cynisk världsman, en skeptiker, en diplomat, en rationell politiker. Sådana män är sannerligen nära galenskap. Deras oupphörlig mätande av sin egen och andras hjärnor är en riskabel sysselsättning. Det är alltid farligt för förståndet att mäta förståndet.<br /><br />Om logikmänniskor ofta är besatta är det lika sant att besatta vanligen är logikmänniskor. När jag en gång var inbegripen i en fejd med <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/The_Clarion">Clarion</a> angående den fria viljan, sa den förträfflige skribenten <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Bentley_Suthers">R B Suthers</a> att den fria viljan var vansinne eftersom den betydde handlingar utan orsak och en vansinnigs handlingar skulle då vara utan orsak. Jag ska här inte uppehålla mej vid den katastrofala luckan i den deterministiska logiken. Det är alldeles uppenbart att om någon handling, även en vansinnigs, kan vara utan orsak, så är determinismen orimlig. Om orsakskedjan kan brytas av för en sinnessjuk, så kan den brytas av för en vanlig människa. Men mitt syfte är att peka ut något mera praktiskt. Det kanske var naturligt att en modern marxist inte visste något om den fria viljan. Men det var onekligen anmärkningsvärt att en modern marxist inte visste något om dårar. Herr Suthers visste tydligen ingenting om dårar.<br /><br />Det sista man kan säga om en dåre är att hans handlingar är orsakslösa. Om över huvud taget några mänskliga handlingar kan kallas orsakslösa är det snarare en frisk människas oreflekterade handlingar; när hon visslar under en promenad, slår ned gräset med sin käpp, gnuggar händerna o.s.v. Det är den lyckliga människan som gör onyttiga saker; den sjuka är inte nog stark att för att vara lättjefylld. Det är just sådana bekymmerslösa och orsakslösa handlingar som en sinnessjuk aldrig kan förstå, ty den sinnessjuka finner vanligen (liksom deterministen) alltför mycket orsak till allting. Den sinnessjuka skulle dikta in en hemlig mening i dessa meningslösa förehavanden. Hon skulle betrakta nermejandet av gräset som angrepp på annans egendom. Hon skulle betrakta visslingen som en signal till en medbrottsling. Om den sinnessjuka för ett ögonblick kunde vara vårdslös och bekymmerslös skulle hon återfå sitt förstånd.<br /><br />Var och en som haft den obehagliga upplevelsen att samtala med en människa, som är helt eller delvis sinnessjuk, vet att dennas mest karaktäristiska egenskap är ett fruktansvärt klart sinne för detaljer; hon förbinder saker med varandra till ett mönster mer invecklat än en labyrint. Om du diskuterar med en sinnessjuk är det mycket troligt att du drar det kortaste strået, för i många avseenden är hennes intellekt betydligt rörligare, eftersom det inte hindras av något sunt omdöme. Hon hålls inte tillbaka av något sinne för humor eller av medlidande eller av erfarenhetens stumma visshet. Hon är den mest logiska eftersom hon saknar vissa normala känsloreaktioner. Egentligen är därför den vanliga termen för sinnessjukdom missledande. Den sinnessjuka är inte en människa som förlorat förståndet; hon är en människa som förlorat allt utom förståndet.<br /><br />Den sinnessjukas förklaring till en företeelse är alltid fullständig, och ofta helt tillfredsställande logiskt sett. Eller, för att uttrycka sej mer koncist är den vansinniga förklaringen, om inte slutgiltig, så åtminstone omöjlig att säga emot, vilket man kan iaktta speciellt i de två eller tre vanligaste varianterna av sinnessjukdom. Om en människa t ex säger att alla människor sammansvurit sej mot henne, kan man inte prestera något annat motargument än att alla människor förnekar sammansvärjningen, vilket är just vad de skulle göra om de vore sammansvurna. Hennes bevisning är lika bindande som er. Om någon påstår att han är den som rätteligen borde vara Englands kung, är det ett ofullständigt motargument att de makthavande anser honom vansinnig, för om han vore kung av England skulle det kanske vara det klokaste de makthavande kunde göra. Anta att en man påstår sej vara Jesus Kristus. Är det då ett svar att säga att människorna förnekar att han är Frälsaren? Världen förnekade att Kristus var Frälsaren.<br /><br />Icke desto mindre har han fel. Men om vi försöker att exakt definiera felaktigheten i hans resonemang, kommer vi att finna det något svårare än vi väntat. Kanske är den riktigaste förklaring vi kan ge att hans tankar rör sej i en perfekt men trång cirkel. En liten cirkel är lika oändlig som en stor cirkel, men trots att den är oändlig är den inte lika stor. På samma sätt är den sinnessjukas förklaring lika fullständig som den klokas, men den är inte lika omfattande. En kula är lika rund som jorden, men den är inte jorden. Det finns något sådant som ett trångt universum, och det finns något sådant som en liten och förkrympt evighet. Det kan man konstatera i många moderna religioner.<br /><br />Om man nu ser saken helt utifrån och empiriskt kan man säga att det starkaste och mest omisskännliga tecknet på vansinne är denna kombination av logisk fullständighet och själslig inskränkthet. Den vansinnigas teori förklarar i stort sett allt, men hon kan inte se i stort. Vad jag menar är att om ni eller jag finge att göra med en människa vars sinne håller på att insjukna borde vi framför allt försöka, inte så mycket ge henne argument, men fastmer att ge henne luft, att övertyga henne om att det finns något renare och svalare utanför ett enda arguments kvävande famntag.<br /><br />Låt oss nu anta att det gällde det första fall jag tagit som typiskt, den människa som trodde att alla sammansvurit sej mot henne. Hur skulle vi bäst kunna vädja till henne och protestera mot hennes tvångsföreställning? Jag tror att vi skulle säga ungefär så här: “Ja, jag medger att din anklagelse inte är grundlös, och att det är åtskilligt som pekar i den riktning som du antyder. Jag medger att din förklaring förklarar mycket, men tänk så mycket som den inte förklarar. Finns det inga andra levnadsöden i världen än ditt, är alla människor intresserade av just ditt öde? Anta att vi går med på detaljerna; kanske det bara var förslagenhet när den där mannen på gatan inte tycktes se dej; kanske det enda skälet till att polisen frågade efter ditt namn var att han redan visste det. Men hur mycket lyckligare skulle du inte vara om du bara hade klart för dej att dessa människor inte brydde sej det minsta om dej! Hur mycket större skulle inte ditt liv bli, om ditt jag kunde bli mindre, om du bara kunde betrakta andra människor med vanlig nyfikenhet och förnöjelse, om du kunde se dem vandra fram i sin soliga själviskhet och sin virila likgiltighet! Då skulle du bli intresserad av dem eftersom de inte är intresserade av dej. Då skulle du bryta dej ut från den lilla eländiga teater där ditt eget skådespel spelas om och om igen och du skulle finna att du var under en friare himmel på en gata full av underbara främlingar.”<br /><br />Eller anta att vi hade att göra med det andra fallet av vansinne, där den sjuke gjorde anspråk på kronan. Då skulle er impuls vara att säga: “Javisst, du kanske vet att du är kung av England, men vad bryr du dej om det? Gör en enda kraftansträngning och du kommer att bli en människa och kunna se ner på alla jordens kungar.” Eller det kanske gällde det tredje fallet, där den sjuke påstod sej vara Kristus. Om vi då gåve uttryck åt vad vi kände, skulle vi säga: “Du är alltså världens Skapare och Frälsare – vilken liten värld det måste vara! Vilken liten himmel du måtte bebo med änglar mindre än fjärilar! Så nedslående det måste vara att vara Gud, och en ofullkomlig Gud! Finns det verkligen inget liv som är fullkomligare och ingen kärlek mer underbar än din? Och är det verkligen till din lilla och ömkansvärda gestalt, som allt skapat måste sätta sin tro? Hur mycket lyckligare skulle du inte vara, hur mycket större skulle du inte vara, om en högre Guds hammare kunde krossa ditt lilla kosmos, skingrande stjärnorna som julgransglitter, och lämna dej under den fria rymden med samma rätt som andra människor att blicka uppåt likaväl som nedåt!”<br /><br />Vi måste komma ihåg att den mest praktiska vetenskapen just anlägger denna synpunkt på själslig sjukdom. Den försöker inte resonera bort den, som om den vore kätteri, utan bryta den som en förtrollning. Varken den moderna vetenskapen eller den antika religionen tror på den fullständigt fria tanken. Teologin bannlyser vissa tankar genom att kalla dem hädiska. Vetenskapen bannlyser vissa tankar genom att kalla dem morbida. Vissa religiösa samfund försöker i större eller mindre utsträckning att få människor att låta bli att tänka på sex. Det nya vetenskapliga samhället försöker avgjort att få människor att låta bli att tänka på döden. Den är en realitet, men den anses vara en morbid realitet. Och när den har att göra med sådana vilkas morbiditet har en anstrykning av mani, ja, då bryr sej den moderna vetenskapen mycket mindre om logik än en dansande dervisch. </div><div><br /></div><div>I sådana fall räcker det inte att den olyckliga människan kräver sanning, hon måste kräva hälsa. Ingenting annat kan frälsa henne än ett blint begär att bli normal. En människa kan inte tänka sej ur sin sinnessjukdom, ty det är just tankarnas organ som har blivit sjukt, omöjligt att styra och så att säga osjälvständigt. Hon kan endast frälsas genom vilja eller tro. Så snart tankarna rör sej, rör de sej bara i sin vanliga kretsgång. Hon kommer att färdas runt, runt sin logiska cirkel, precis som en man i en vagn på ringlinjen kommer att färdas runt, runt längs ringlinjen försåvitt han inte fattar det frivilliga, kraftfulla och mystiska beslutet att stiga av vid en viss hållplats. Det hela hänger på beslutet, en dörr måste stängas för alltid. Varje botemedel är ett desperat botemedel, varje kur en mirakelkur. Att bota en vansinnig är inte att disputera med en filosof, det är att driva ut djävulen. </div><div><br /></div><div>Och hur stillsamt läkare och psykiatriker än skrider till verket i denna sak är deras inställning utpräglat intolerant – lika intolerant som <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Mary_I_of_England">Blodiga Marias</a>. Deras inställning är i själva verket att människan måste sluta tänka, om hon ska fortsätta att leva. Deras ordination är intellektuell amputering. Om ditt huvud är dej till förargelse, hugg av det; för det är bättre, inte bara att komma in i himmelriket som ett barn utan att komma in som en imbecill hellre än att med hela sin tankeförmåga i behåll kastas i helvetet – eller sättas på Hanwell.<br /><br />Sådan visar erfarenheten att den sinnessjuka är: hon resonerar ofta logiskt, för det mesta med framgång. Utan tvivel skulle man kunna besegra henne med motargument och bevisningen mot henne föras rent logiskt. Men hennes fall kan definieras mycket mer exakt, om man använder allmännare och till och med estetiska begrepp. En sinnessjuk människa befinner sej i en skarpt avgränsad och upplyst cell: hennes fixa idé. Hon är slipad till en spets som sargar henne själv. Hon är utan den tveksamhet och sammansatthet som betyder hälsa.<br /><br />Som jag klarlade i inledningen har jag beslutat att i dessa första kapitel lägga fram inte så mycket ett doktrindiagram som fastmer några aspekter på en åsikt. Varför jag så omständligt beskrivit min syn på sinnessjukdom är av ett särskilt skäl, ty sinnessjuka gör samma intryck på mej som de flesta moderna filosofer. Den omisskännliga stämning som hör Hanwell till är också förhärskande vid minst hälften av alla vetenskapliga institutioner och lärdomsstolar - och de flesta psykiatriker är också på sitt sätt psykopater. Hos dem alla finner vi den kombination vi redan lagt märke till: kombinationen av ett expansivt och uttömmande logiskt resonemang med ett förkrympt sunt förnuft. De är endast universella i det avseendet att de först tar en otillfredsställande förklaring och sedan med den förklarar allting annat. Men något småprickigt får inte större prickar om det breder ut sej i all oändlighet. Dessa människor ser ett schackbräde som vitt på svart och även om universum är stenlagt med detta mönster är det fortfarande vitt på svart. Liksom den sinnessjuka kan de inte tänka sej mer än en utgångspunkt, de kan inte göra en andlig kraftansträngning och med ens se det som svart på vitt.<br /><br />Vi kan börja med det mest uppenbara fallet, materialismen. Dess förklaring av världen har en slags förryckt enkelhet. Den har just den egenskap som kännetecknar en sinnessjuks argument; vi har på en gång en känsla av att den täcker allt och en känsla av att den utelämnar allt. Betrakta noggrant en sådan förträfflig och grundlig materialist som t ex <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Joseph_McCabe">McCabe</a> och ni kommer i utomordentligt hög grad att erfara denna säregna känsla. Han förstår allting och ingenting tycks vara värt att förstå. Hans kosmos kanske är fullständig ned till minsta nit och kugghjul, men ändå är hans kosmos mindre än vår värld. I sin förklaring, liksom de sinnessjukas, tycks han vara omedveten om att det finns oförklarliga krafter och att vår jord är så likgiltig; den befattar sej inte med väsentligheter som kämpande människor eller modersstolthet, den första kärleken eller dödsångesten. Jorden är så stor och kosmos så litet. Kosmos är, kan man säga, det minsta hål som en människa kan gömma huvudet i.<br /><br />Man måste förstå att jag inte nu diskuterar dessa åsikters förhållande till sanningen, utan för närvarande enbart deras förhållande till hälsan. När jag hunnit längre i argumentationen hoppas jag kunna ge mej in på problemets sanningsenlighet, objektivt sett, men än så länge talar jag bara om den psykologiska sidan av saken. Jag tänker inte nu bevisa för <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Ernst_Haeckel">Haeckel</a> att materialismen inte är sann, lika lite som jag försökte bevisa för den man som trodde sej vara Kristus att han led av en inbillning. Jag vill här bara påpeka det faktum att båda fallen äger samma slags fullständighet och samma slags ofullständighet. Man kan förklara att en likgiltig allmänhet spärrat in en man på Hanwell genom att säga att det är korsfästandet av en gud, som världen inte är värdig. Denna förklaring är en förklaring. Likadant kan man förklara världens gång med att allting, till och med människornas själar, är blad som obevekligt växer fram på ett suveränt omedvetet träd, en materiens blinda förutbestämdhet. Förklaringen är även här en förklaring - fast den naturligtvis inte är så fullständig som den sinnessjukas. </div><div><br /></div><div>Men det väsentliga i detta fall är att en normal människas sinne inte bara måste invända mot båda - utan även att det har samma invändningar mot båda. Dess ungefärliga uppfattning är nog att om mannen på Hanwell är den enda rätta Guden, är han inte någon särdeles fullkomlig gud. Och likadant: om materialistens kosmos är det enda rätta kosmos är det inte något särdeles fullkomligt kosmos. Det har krympt och gudomligheten är mindre gudomlig än åtskilliga människor och (enligt Haeckel) är livet i sin helhet mera inskränkt, grått och trivialt än olika sidor av det, sedda var för sej. Delarna tycks större än det hela.<br /><br />Vi måste komma ihåg att den materialistiska filosofin (sann eller ej) utan tvekan har en vida mer begränsande effekt än någon religion. På sätt och vis är givetvis alla intelligenta idéer trånga. De kan inte vara bredare än sej själva. En kristen har endast begränsningar på samma sätt som en ateist. Han kan inte anse kristendomen falsk och fortsätta att vara kristen och ateisten kan inte anse ateismen falsk och fortsätta att vara ateist. Men nu råkar det faktiskt vara så att materialismen i ett speciellt avseende är mera begränsad än spiritualismen. </div><div><br /></div><div>Herr McCabe anser mej vara en slav för att jag inte får tro på determinismen. Jag anser att herr McCabe är en slav för att han inte får tro på älvor. Om vi närmare granskar dessa två förbud ska vi finna att hans är betydligt mer restriktivt än mitt. Den kristna människan har full frihet att tro att det finns en viss grad av bestämd ordning och oundviklig utveckling i universum. Men materialisten får inte låta ett enda korn av spiritualism eller mirakel komma in i sin ofelbara maskin. Stackars Mr McCabe får inte behålla ens den allra minsta lilla älva, även om den är så liten att den kan gömmas i en blåklocka. </div><div><br /></div><div>Den kristne medger att universum är mångsidigt och till och med brokigt precis som en normal människa vet att hon är sammansatt. Den normala människan vet att hon i sej har en bit djur, en bit djävul, en bit helgon och en bit medborgare. Ja, en verkligt normal människa vet att hon har en anstrykning av abnormitet. Men materialismens värld är fullständigt enkel och solid, precis som den vansinnige är fullständigt säker på att han är klok. Materialisten är säker på att historien helt enkelt varit en orsakskedja, precis som den intressante person vi tidigare nämnt är fullständigt säker på att han helt enkelt är en kyckling. Materialister och vansinniga är aldrig tveksamma.<br /><br />Andliga doktriner begränsar inte människan i så hög grad som materialistiska förnekanden. Även om jag tror på odödlighet behöver jag inte tänka på den, men om jag inte tror på odödlighet får jag inte tänka på den. I första fallet är vägen öppen och jag kan gå hur långt jag vill, men i det andra fallet är vägen stängd. Men vi kan ställa saken på sin spets och likheten med vansinne blir allt mer slående. Ty vår invändning mot dårens uttömmande och logiska teori var den, att antingen den var riktig eller ej förstörde den gradvis hans mänsklighet. Nu är också anklagelsen mot materialistens huvudsakliga slutsatser, riktiga eller ej, att de gradvis förstör hans mänsklighet, och därmed menar jag inte bara vänlighet utan hoppfullhet, mod, fantasi, initiativ, allt som är mänskligt. </div><div><br /></div><div>När nu materialismen t.ex. kan leda en människa till fullständig fatalism (vilket den vanligen gör) är det fullkomligt lönlöst att påstå att detta på något sätt kan vara en befrielse. Det är orimligt att påstå att man särskilt befrämjar frihet, när man bara använder den fria tanken till att förstöra den fria viljan. Deterministerna binder människan, lösgör henne inte. De kallar sin lag orsakskedjan. Det är den värsta kedja som någonsin fjättrat en mänsklig varelse. Man kan om man vill använda frihetens terminologi på den materialistiska läran, men det är alldeles uppenbart att det är lika orimligt att använda denna terminologi som att använda den på en människa som sitter på dårhus. Man kan om man vill säga att en människa har sin fulla frihet att anse sej vara ett förlorat ägg. Men det är väl ändå ett mera orubbligt och viktigt faktum att om hon är ett förlorat ägg har hon inte sin fulla frihet att äta, dricka, sova, promenera eller röka en cigarett. Likadant kan man om man vill säga, att den djärve, spekulative deterministen har sin frihet att förneka existensen av viljan. Men det är ett långt mer betydelsefullt faktum att han inte har sin frihet att lovorda, att förbanna, att tacka, att rättfärdiga, att påverka, att straffa, att motstå frestelser, att reta upp pöbeln, att göra nyårslöften, att förlåta syndare, att resa sej mot förtryckare eller ens att säga “tack så mycket” när någon räcker honom senapen.<br /><br />Innan jag lämnar detta ämne vill jag framhålla att man tycks benägen att tro att den materialistiska fatalismen på något sätt är gynnsamt inställd till nåd, till utplånandet av grymma straff, ja, av straff över huvud taget. Detta är att låta sanningen göra helomvändning. Man skulle däremot lätt kunna tänka sej att nödvändighetsläran varken gör till eller från, att den låter mannen med piskan fortsätta att slå och att den inte förändrar den godhjärtade vännen. Att synderna är oundvikliga utesluter inte straff, om det utesluter något är det möjlighet till bättring. Det är lika troligt att determinismen leder till grymhet som det är säkert att den leder till feghet. Determinismen står inte i något motsatsförhållande till en grym behandling av brottslingar. Vad den (kanske) står i motsättning till är en tolerant behandling av brottslingar, till något försök att räcka dem en hjälpande hand i deras moraliska kamp. Deterministen tror inte på att vädja till viljan, men han tror på att flytta syndaren till en annan omgivning. Han får inte säga till syndaren: “gå i frid och synda inte mer”, ty denne kan inte hjälpa det. Men han kan koka honom i olja, ty kokande olja är en omgivning. När vi därför nu ser på materialistens gestalt har den samma fantastiska konturer som den vansinniges: båda intar en ohållbar och outhärdlig position.<br /><br />Naturligtvis gäller allt detta inte bara om materialisten. Detsamma gäller den andra ytterligheten inom den spekulativa filosofin. Det finns en sorts skeptiker som är vida mer fruktansvärda än den som tror att allting har sin upprinnelse i materia. Man kan stöta på en skeptiker som tror att allting har sin upprinnelse i honom själv. Han betvivlar inte existensen av änglar och djävlar utan existensen av människor och kor. I hans ögon är hans vänner en myt uppfunnen av honom själv. Han har skapat sin egen fader och moder. Denna kusliga fantasi har i sej något avgjort tilldragande för våra dagars mystiskt anstrukna egoism. Förläggaren som trodde att en människa kunde gå långt “för att han trodde på sej själv”, de som söker Övermänniskan och alltid söker henne i spegeln, de författar som talar om att skapa intryck genom sin personlighet i stället för att skapa liv till glädje för andra människor – alla dessa människor har i realiteten endast en tum mellan sej och denna förfärliga ekande tomhet. När sedan den vänliga världen omkring en sådan människa har utplånats, eftersom den är en lögn, när hennes vänner bleknar till skuggor och världens grundvalar rämnar; när sedan den människa som tror på inget och ingen är ensam i sin egen mardröm, då kan det storslagna individualistiska mottot passas in på henne som en ironisk hämnd. Stjärnorna är endast lysande punkter i hans hjärnas mörker, hans moders ansikte är endast en skiss på cellväggen gjord med hans vanvetts penna. Men över dörren står skrivet den skrämmande sanningen: “Han tror på sej själv.”<br /><br />Huvudsaken här är emellertid att lägga märke till att denna panegoistiska ytterlighet inom filosofin uppvisar samma paradox som den motsatta ytterligheten, materialism. Den är lika fullständig i teorin och lika bristfällig i praktiken. För enkelhetens skull kan vi klargöra saken för oss genom att säga att en människa kan leva i tron att hon alltid drömmer. Men det är uppenbart att man inte kan ge henne något positivt bevis för att hon inte drömmer, av den enkla orsaken att man inte kan bevisa något som inte också kan bevisas i en dröm. Men om en man sätter eld på London och sedan säger att hans hushållerska snart kommer att väcka honom med morgontéet skulle vi spärra in honom tillsammans med en del andra logikmänniskor på ett ställe vi ofta alluderat på i detta kapitel.<br /><br />En människa som inte tror på sina sinnen och en människa som inte tror på något annat än sina sinnen är båda sinnessjuka, men denna galenskap kan inte bevisas genom någon felaktighet i deras resonemang utan genom att hela deras liv är felaktigt. De har båda låst in sej i var sin kista, med sol och stjärnor målade på insidan; de är båda oförmögna att ta sej ut, den ena till hälsa och lycka i himlen, den andra till hälsa och lycka på jorden. Deras resonemang är fullständigt förnuftigt, ja, på sätt och vis oändligt förnuftigt precis som en slant är oändlig rund. Men det finns något sådant som en ynklig oändlighet, en lumpen och förträlad evighet.<br /><br />Jag har gjort den roande iakttagelsen att många moderna filosofer, antingen de är skeptiker eller mystiker, har tagit som sitt tecken en viss österländsk symbol, som är själva symbolen för denna slutgiltiga intighet. När de vill avbilda evigheten avbildar de den som en orm som biter sej själv i stjärten. Det ligger en lite förbluffande sarkasm i avbildningen av denna mycket otillfredsställande måltid. Evigheten hos de materialistiska fatalisterna, de österländska pessimisterna, de högmodiga teosoferna och vetenskapsmännen av idag kan med fog representeras av en orm, som biter sej själv i stjärten ett degenererat självförstörande djur.<br /><br />Detta kapitel är rent praktiskt och rör sej om vad som verkligen är vansinnets huvudsakliga kännetecken; vi kan som sammandrag säga att det är förnuft utan rot, förnuft i ett tomrum. Den människa som börjar tänka utan att ha de riktiga grundläggande principerna mister förståndet, så gör även den människa som börjar tänka i fel ände. På de följande sidorna ska vi försöka upptäcka vilket som är den rätta änden. Som följd härav kan vi fråga oss: om detta är vad som kommer människor att förlora förståndet – vad är det då som gör att de inte förlorar det? I slutet av denna bok hoppas jag kunna ge ett bestämt (några kommer att tycka ett alltför bestämt) svar. Men redan nu är det möjligt för oss att på samma rent praktiska sätt ge ett allmänt svar, som rör just detta problem: hur har människor genom tiderna kunnat behålla förståndet. Så länge man har mysticismer är man frisk, när man tar bort mysticism skapar man morbiditet.<br /><br />En vanlig människa har alltid varit normal eftersom en vanlig människa alltid varit mystiker. Hon har behållit skymningen. Hon har alltid haft en fot på jorden och en i Sagolandet. Hon har alltid givit sej själv tillåtelse att tvivla på sina gudar, men har också alltid (till skillnad från dagens agnostiker) tillåtit sej själv att tro på dem. Hon har brytt sej mer om sanning än om logik. Om en normal människa skulle upptäcka två varandra motsägande sanningar skulle hon acceptera båda och motsägelsen på köpet. Hennes andliga seende är liksom hennes fysiska stereoskopiskt; hon ser två bilder på en gång och ser ändå – eller just därför – bättre. Sålunda har hon alltid trott på ödet, men också på den fria viljan. Sålunda har hon också trott på att barnen hör himmelriket till, men även att de ska lyda det jordiska riket. Hon har beundrat de unga för att de är unga och de gamla för att de inte är det.<br /><br />Det är just denna balansakt mellan skenbara motsägelser som alltid varit grunden för en frisk människas andliga spänst. Den morbida logiken strävar efter att göra allting tydligt och lyckas med att göra allting mystiskt, men mysticismen tillåter en sak att vara mystisk, varpå allt annat blir tydligt. Deterministen gör en sak fullständigt klar, nämligen kasualteorin, och upptäcker sedan att han inte kan säga “om du skulle vilja vara så vänlig” till pigan. Den kristne tillåter den fria viljan att förbli ett heligt mysterium, men just av det skälet får hans förhållande till pigan en gnistrande, genomskinlig klarhet. Han sår dogmats frö i mörker, men när trädet vuxit upp sträcker sej dess grenar mot ljuset med sprudlande naturlig friskhet.<br /><br />Liksom vi tagit cirkel till symbol för logik och galenskap kan vi med all rätt ta korset som symbol för både mysterium och hälsa. Buddismen är centripetal, kristendomen centrifugal. Den bryter sej utåt. Cirkeln är perfekt och oändlig till sin natur, men dess storlek är orubbligt fixerad. Den kan aldrig bli mindre eller större. Men korset, trots att det i sitt hjärta har en sammanstötning och en motsägelse, kan sträcka ut sina fyra armar i oändlighet utan att någonsin ändra skepnad. Det kan växa utan att förändras eftersom det i sitt centrum har en paradox. Cirkeln är bunden – den återvänder ständigt till sej själv. Korset öppnar sina armar för himlens fyra vindar, en vägvisare för alla fria vandrare.<br /><br />Symboler har ett visst, om än dimmigt, värde när man avhandlar dessa djupa spörsmål. En symbol tagen från naturen klargör med tillräcklig tydlighet mysticismens betydelse för människosläktet. Det enda skapade som vi inte kan betrakta, är just det vars ljus belyser atllt vi ser. Med samma kraft som solen vid middagstiden belyser mysticismen allt i det bländande skenet av sin egen segerrika osynlighet. Den rena intellektualismen är bara månsken; den är ljus utan värme, sekundärt ljus reflekterat från en död värld. Men grekerna hade rätt när de gjorde Apollon både till fantasins och sundhetens gud, ty han var både diktens och läkekonstens skyddspatron.<br /><br />Om de nödvändiga dogmerna och den speciella tron ska jag tala längre fram. Men den transcedentalism efter vilken alla människor lever har mycket av den ställning solen intar på himlen. Vi är medvetna om den som något strålande och förvirrande, på en gång en bländande flamma och en obestämd fläck. Men månens cirkel är klar och omöjlig att ta miste på, den återvänder alltid och oundvikligt som Euklides cirkel på svarta tavlan. Ty månen är en kallt förnuftig företeelse – och månen är alla dårars moder.</div>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-65094376694921229302022-02-11T21:10:00.005+01:002022-02-11T21:10:36.766+01:00Kapitel 3: Tankens självmord<p>Gatans fraser är inte bara kraftfulla utan också subtila, för en talspråksbild kan ibland slinka in i en spricka alltför smal för en definition. Och det finns ingen mer subtil sanning än vardagsfrasen om en som "har hjärtat på rätta stället". Den inbegriper idén om normala proportioner; en viss funktion inte bara existerar men står i ett riktigt förhållande till andra funktioner.</p>Ja, negeringen av denna fras skulle med egendomlig exakthet beskriva den något morbida barmhärtighet och perversa ömheten hos de mest typiska modernisterna. Om jag t.ex. rättvist skulle beskriva herr Bernard Shaws karaktär, kunde jag inte uttrycka mej mer exakt än genom att säga att han har ett heroiskt stort och generöst hjärta - men han har det inte på rätta stället.<br /><br />Och så är det i vår tids typiska samhälle. Den moderna världen är inte ond; i somliga avseenden är den alldeles för god. Den är full av vilda och bortslösade dygder. När ett religiöst system splittras (som kristenheten splittrades vid reformationen t.ex.) är det inte bara lasterna som släpps lösa. Lasterna släpps verkligen lösa och sprider sej och gör skada. Men också dygderna släpps lösa, och dygderna sprider sej vildare, och dygderna gör mer fruktansvärd skada.<br /><br />Den moderna världen är full av gamla kristna dygder som blivit galna. Dygderna har blivit galna för att de isolerats från varandra och vandrar ensamma. Därför bryr sej somliga vetenskapsmän bara om sanningen, och deras sanning är utan empati. Därför bryr sej somliga humanister bara om empati, och deras empati är tyvärr ofta utan sanning. T.ex. attackerar herr <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Robert_Blatchford">Blatchford</a> kristendomen för att han är galet fixerad vid en kristen dygd, barmhärtighetens rent mystiska och nästan irrationella dygd. Han har en konstig idé om att han ska göra det lättare att förlåta synder genom att säga att det inte finns några synder att förlåta. Herr Blatchford är inte bara en av "de första kristna", han är den ende av dem som verkligen borde ha blivit uppäten av lejon. För i hans fall är hedningarnas anklagelse verkligen sann: hans nåd skulle betyda ren anarki. Han är verkligen mänsklighetens fiende - för att han är så mänsklig.<br /><br />Som den andra ytterligheten kan vi ta den bittre realisten, som med vett och vilja hos sej själv dödat all mänsklig känsla för lyckliga sagor eller hjärtats helande. <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Tom%C3%A1s_de_Torquemada">Torquemada</a> torterade folk fysiskt för den moraliska sanningens skull. <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%89mile_Zola">Zola</a> torterade folk moraliskt för den fysiska sanningens skull. Men på Torquemadas tid fanns det åtminstone ett system som i viss utsträckning kunde få rättfärdighet och frid att kyssas. Nu bugar de sej inte ens.<br /><br />Men ett ännu mer markant fall än detta med barmhärtigheten och sanningen har vi i den snedvridna ödmjukheten. Vi ska här endast beröra en sida av ödmjukheten. Ödmjukheten avsåg i stort sett bara att sätta en hämsko på människans arrogans och aptit. Hon var alltid ett steg före förlåtelsen med sina nyuppfunna behov. Och just hennes förmåga att uppskatta nöjet förstörde halva nöjet för henne. Genom att kräva njutning förlorade hon den största njutningen - för den största njutningen ligger i överraskningen.<br /><br />Av detta framgick, att om en människa ville göra sin värld stor, måste hon alltid göra sej själv liten. Till och med de högstämda visionerna, de väldiga städerna, de gigantiska tinnarna är skapade av ödmjukheten. Jättar som trampar ned skogar som gräs är skapade av ödmjukheten. Torn så höga att de försvinner ovanför de ensamma stjärnorna är skapade av ödmjukheten. För torn är inte höga om vi inte ser uppåt, och jättar är inte jättar om de inte är större än vi. Alla dessa jättefantasier, som kanske är människans största nöje, har ödmjukheten till grund. Det är inte möjligt att njuta av något utan ödmjukhet - inte ens stolthet.<br /><br />Men vad som är fel idag är att ödmjukheten så att säga är placerad på fel ställe. Blygsamheten har flyttat från ambitionens organ. Blygsamheten har flyttat till övertygelsens organ, där den aldrig var avsedd att finnas. Människan ska tvivla på sej själv, inte tvivla på sanningen. Nu råder det motsatta förhållandet. Nuförtiden är en människa säker på just den del av sej själv som hon inte borde vara säker på - sej själv. Och den del hon betvivlar är just den del hon inte borde betvivla - Det Gudomliga Förnuftet.<br /><br /><a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Henry_Huxley">Huxley</a> predikar en ödmjukhet som nöjer sej med att lära av naturen. Men den moderna skeptikern är så ödmjuk, att han betvivlar att han kan lära sej något alls. Vi skulle därför ha fel om vi i hastigt mod sa att de inte finns någon ödmjukhet som är typisk för vår tid. Sanningen är att den finns en verklig ödmjukhet som är typisk för vår tid, men det råkar vara så att den praktiskt taget är en ödmjukhet som är värre än asketens vildaste självförnekelse.<br /><br />Den gamla ödmjukheten var en sporre som hindrade en människa att stanna, inte en spik i skon som hindrade henne att gå vägen framåt. För den gamla ödmjukheten gjorde att en människa tvivlade på sina ansträngningar, gjorde att hon kanske arbetade hårdare. Men den nya ödmjukheten gör att hon tvivlar på sitt mål, gör att hon fullständigt slutar arbeta.<br /><br />I vilket gathörn som helst kan vi möta en människa som ger ifrån sej det desperata och hädiska påståendet att hon kanske har fel. Varje dag kan man stöta ihop med någon som säger att det naturligtvis kan hända att hans åsikt inte är den rätta. Men naturligtvis måste hans åsikt vara den rätta, annars är det inte hans åsikt. Vi är på väg att producera en människoart som mentalt är för blygsam för att tro på multiplikationstabellen. Vi löper fara att möta filosofer som betvivlar tyngdlagen för att de tror att de själva fantiserat ihop den. Gamla tiders bespottare var för stolta för att låta sej övertygas, men dessa är för ödmjuka för att låta sej övertygas. De ödmjuka ska ärva jorden; men de moderna skeptikerna är för ödmjuka för att ens göra anspråk på arvet. Och det är precis denna intellektuella hjälplöshet som är vårt andra problem.<br /><br />Det förra kapitlet rörde sej endast om en rent faktisk observation: att när människan löper fara att bli morbid kommer faran snarare från förnuftet än från fantasin. Det var inte meningen att attackera förnuftets auktoritet, snarare var den djupaste avsikten att försvara den. För den behöver försvaras. Hela den moderna världen strider mot förnuftet och tornet vacklar redan.<br /><br />De visa kan - sägs det ofta - inte se något svar på religionens gåta. Men felet med de visa är inte att de inte kan se svaret, utan att de inte ens kan se gåtan. De är lika barn som är för dumma för att kunna se något paradoxalt i det skämtsamma påståendet att en dörr inte är en dörr. De moderna fritänkarna talar t.ex. om auktoritet i religionen inte bara som om det inte funnes något förnuft i den, utan också som om det aldrig funnits något skäl för den. Långt ifrån att se dess filosofiska grund, kan de inte ens se dess historiska orsak. Religiös auktoritet har utan tvekan ofta varit förtryckande och oresonlig, liksom varje lagsystem (och särskilt vårt nuvarande) har varit känslolöst och full av grym likgiltighet. Det är rationellt att attackera polisen, nej, det är ärorikt!<br /><br />Men de som nu kritiserar den religiösa auktoriteten påminner om människor som skulle attackera polisen utan att någonsin ha hört talas om tjuvar. För det finns en stor och verklig fara som hotar människornas sinnen, en fara lika påtaglig som risken för inbrott. Och det var mot denna fara som den religiösa auktoriteten, med rätt eller orätt, restes som en barriär. Och mot denna fara måste förvisso något resas som barriär, om vårt släkte ska undgå förstörelse. Den faran är att det mänskliga intellektet är fritt att förstöra sej själv.<br /><br />Precis som en generation skulle kunna hindra uppkomsten av nästa generation, genom att mangrant gå i kloster eller hoppa i sjön, så kan också en uppsättning tänkare i viss grad hindra vidare tänkande genom att lära nästa generation att det inte finns någon giltighet i någon mänsklig tanke. Det är lönlöst att alltid tala om förnuft och tro som två alternativ. Förnuftet själv är en trossak. Det är en troshandling att hävda att våra tankar alls har någon relation till verkligheten.<br /><br />Om man är en ren skeptiker måste man förr eller senare ställa sej frågan: "Varför skulle <i>någonting </i>stämma över huvud taget - inklusive observation och deduktion? Varför skulle inte god logik kunna vara lika missledande som dålig logik? De är ju båda rörelser i en förvirrad apas hjärna?" Den unge skeptikern säger: "Jag har rätt att tänka själv." Men den gamle skeptikern, den fullkomlige skeptikern, säger: "Jag har ingen rätt att tänka själv. Jag har ingen rätt att tänka alls."<br /><br />Det finns en tanke som förhindrar tanken. Den är den enda tanke som borde förhindras. Den är det yttersta onda, som all religiös auktoritet riktas mot. Detta onda uppenbarar sej endast i slutet av dekadenta epoker som vår, och <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/H.G._Wells">H G Wells</a> har redan rest dess förödande banér: han har skrivit ett läckert stycke skepticism vid namn "Tvivel på instrumentet." I detta ifrågasätter han hjärnan själv och försöker eliminera all realitet från alla sina egna tidigare, nuvarande och framtida påståenden. Men det var denna framtida förödelse som alla religionens militära system ville förhindra. Trosbekännelserna och korstågen, hierarkierna och de fruktansvärda förföljelserna organiserades inte, som det helt okunnigt påstås, för att trycka ner förnuftet. De organiserades för det svåra försvaret av förnuftet.<br /><br />Människan visste av blind instinkt, att om allt en gång vilt skulle få ifrågasättas, kunde förnuftet komma att ifrågasättas allra först. Prästernas auktoritet att meddela syndaförlåtelse, påvarnas auktoritet att definiera auktoriteteten, till och med inkvisitorernas auktoritet att terrorisera: allt detta var bara mörka bålverk som restes för att skydda en central auktoritet, mer opåvisbar och mer övernaturlig än alla andra: människans auktoritet att tänka. Vi vet nu att det är så, vi har ingen ursäkt för att inte veta det. För vi kan höra skepticismen bryta igenom de gamla auktoriteternas ring, och på samma gång kan vi se förnuftet vackla på sin tron. När religionen försvinner, försvinner förnuftet. För båda är av samma primära och auktoritativa sort. De är båda bevismetoder som själva inte kan bevisas. Och genom att förstöra idén om gudomlig auktoritet, har vi till stor del förstört iden om den mänskliga auktoritet med vars hjälp vi kan utföra en lång division. Men ett långt och utdraget ryck har vi försökt slita mitran av kyrkoledaren, och hans huvud har följt med.<br /><br />För att detta inte ska kallas lösa påståenden är den kanske önskvärt, om än tråkigt, att snabbt gå igenom de viktigaste moderna tankesätt som har just denna effekt att hejda själva tänkandet. Materialismen och åsikten att allt är en individuell illusion har en viss effekt av det slaget; för om sinnet är mekaniskt kan tänkandet inte vara särskilt spännande, och om kosmos är overkligt finns det ingenting där att tänka på. Men i dessa fall är effekten indirekt och tvivelaktig. I några fall är den däremot direkt och klar, särskilt vad gäller så kallad evolution.<br /><br />Evolutionism är ett bra exempel på den moderna intelligens som, om den förstör någonting, förstör sej själv. Evolutionism är antingen en oskyldig vetenskaplig beskrivning av hur vissa jordiska ting blev till, eller, om den är någonting mer än detta, en attack på tanken själv. Om evolutionismen undergräver något, undergräver den rationalismen, inte religionen. Om evolutionismen helt enkelt betyder att ett positivt fenomen, apan, mycket långsamt förändrades till ett positivt fenomen, människan, då är denna lära ofarlig även för den mest ortodoxe, för en personlig Gud skulle lika väl kunnat skapa tingen långsamt som hastigt, särskilt om han, som de kristnas Gud, är utanför tiden.<br /><br />Men om den menar något mer, menar den att det inte finns något sådant som en apa att förändra, och inte något sådant som en människa som den kan förändras till. Det betyder då att det inte finns något sådant ting som ett ting. I bästa fall finns det bara ett ting, och det är en ständig växling av allting och vad som helst. Detta är en attack, inte mot tron, utan mot våra sinnen; man kan inte tänka om det inte finns något att tänka på. Man kan inte tänka, om man inte är skild från det man tänker på. Descartes sa: "Jag tänker, alltså är jag till." Den filosofiska evolutionisten vänder på och negerar epigrammet. Han säger: "Jag är inte till och därför kan jag inte tänka."<br /><br />Sedan finns det den motsatta attacken mot tänkandet, den som <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/H.G._Wells">H G Wells</a> driver när han insisterar på att varje enskilt ting är "unikt" och att det inte finns några kategorier alls. Detta är också enbart destruktivt. Tänkande innebär att sammanbinda saker och upphör om de inte kan bindas samman. Det behöver väl knappast sägas att denna skepticism som förbjuder tänkande också med nödvändighet förbjuder tal; en människa kan inte öppna munnen utan att motsäga denna lära. Så när H G Wells säger (som han gjorde någonstans), att "alla stolar är helt olika", yttrar han inte bara en felaktighet utan en direkt motsägelse. Om alla stolar vore helt olika, skulle man inte kunna kalla dem "alla stolar".<br /><br />Besläktade med dessa läror är den falska teorin om framåtskridande, som påstår att vi ska ändra provet istället för att försöka klara det. Man kan t.ex. ofta höra sägas att "vad som är rätt under en epok är orätt under en annan." Detta är fullständigt rationellt, om det betyder att det finns ett fixerat mål, och att vissa metoder leder dit under vissa tider och inte under andra. Om kvinnor t.ex. vill vara eleganta, kan det hända att målet under en viss tidsålder uppnås genom att bli fetare och under en annan tidsålder genom att bli smalare. Men man kan inte säga att de närmar sej målet genom att sluta vilja vara eleganta och börja önska sej att vara rektangulära. Om själva normen ändras, hur kan det då finnas förbättringar - som ju förutsätter en norm?<br /><br /><a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Friedrich_Nietzsche">Nietzsche</a> kom med den meningslösa idén att människor en gång sökt det vi nu kallar ont som något gott - men om det var så skulle vi inte kunna tala om att överträffa dem eller att inte nå upp till deras standard. Hur ska du kunna hinna ifatt Jones om du går åt andra hållet? Man kan inte diskutera huruvida ett folk lyckats mer att vara olyckligt än ett annat folk lyckats varar lyckligt. Det skulle vara som att diskutera huruvida <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Milton">Milton</a> var mer puritansk än en gris är fet.<br /><br />Det är sant att en människa (en korkad människa) skulle kunna göra förändringen i sej själv till sitt objekt eller sitt ideal. Men som ideal blir förändringen själv oföränderlig. Om en förändringsdyrkare vill bedöma sina egna framsteg, måste han vara strikt lojal mot förändringens ideal, han får inte börja flörta glatt med monotonins ideal. Framåtskridantet själv kan inte skrida framåt. Det är i förbigående anmärkningsvärt, att när <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Lord_Tennyson">Tennyson</a>, på ett vilt men ganska svagt sätt, välkomnade iden om oändlig förändring i samhällslivet, valde han instinktivt en metafor som antyder inspärrad leda. Han skrev: "Låt hela världen för evigt rotera nerför förändringens klingande bana." Han trodde att förändringen själv är en oföränderlig bana, och det är den. Förändring är ungefär den trångaste och hårdaste bana en människa kan hamna i.<br /><br />Huvudpoängen här är emellertid att denna ide om grundläggande förändring av normen är en av de saker som omöjliggör tänkande kring det förgångna eller kring framtiden. Teorin om fullständiga förändringar av normer i mänsklighetens historia berövar oss inte bara nöjet att hedra våra förfäder - det berövar oss till och med det mer moderna och aristokratiska nöjet att förakta dem.<br /><br />Denna enkla sammanfattning av de tankeförstörande krafterna i tiden skulle inte vara fullständig utan några rader om pragmatismen; för även om jag här använt och alltid ska försvara den pragmatiska metoden som en första vägledare till sanningen, finns det en extrem tillämpning av den som innebär frånvaron av all sanning över huvud taget. Min åsikt är i korthet den här: Jag är överens med pragmatikerna om att den skenbart objektiva sanningen inte är allt; att det finns ett auktoritativt behov av att tro på det som är nödvändigt för en människas sinne. Men jag säger att en av dessa nödvändigheter just är tron på objektiv sanning. Pragmatikern säger åt en människa att tänka vad hon måste tänka och inte bry sej om det Absoluta. Men en av de saker hon måste tänka på är just det Absoluta.<br /><br />Denna filosofi är verkligen ett slags verbal paradox. Pragmatism handlar om mänskliga behov, och en av de mest grundläggande mänskliga behoven är att vara mer än en pragmatiker. Extrem pragmatism är precis lika omänsklig som den determinism den så kraftfullt går till anfall mot. Deterministen (som, för att göra honom rättvisa, inte ger sej ut för att vara en mänsklig varelse) förklarar den mänskliga upplevelsen av verkliga val vara rent nonsens. Pragmatikern, som påstår sej vara alldeles särskilt mänsklig, förklarar den mänskliga upplevelsen av verkliga fakta vara rent nonsens.<br /><br />För att summera vår framställning så här långt, skulle vi kunna säga att de mest karaktäristiska nutida tänkesätten inte bara har en anstrykning av mani, utan av suicidal mani. Den rena ifrågasättaren har stött sitt huvud mot den mänskliga tankens begränsningar och krossat det. Det är detta som gör de ortodoxas varningar och de avancerades skryt om den fria tankens farofyllda barnaår så alltigenom futila - vad vi nu ser är inte den fria tankens barnaår, det är dess ålderdom och slutliga upplösning. Det är meningslöst när biskopar och fromma viktigpettrar diskuterar vilka förfärliga saker som kommer att hända om den vilda skepticismen löper linan ut. Den har löpt linan ut. Det är meningslöst när vältaliga ateister talar om de stora sanningar som kommer att avslöjas om vi någon gång ser den fria tankens tid börja. Vi har sett den sluta. Den fria tanken kan inte ställa fler frågor; den har ifrågasatt sej själv.<br /><br />Man kan inte föreställa sej en vildare vision än en stad där människorna frågar sej själva om de har några jag. Man kan inte tänka sej en mer skeptisk värld än en där människorna betvivlar att det finns en värld. Den skulle säkert ha gjort bankrutt snabbare och lättare om den inte hållits tillbaka en smula genom tillämpningen av oförsvarbara hädelselagar eller genom det absurda påståendet att det moderna England är kristet. Men den skulle ändå ha gjort bankrutt.<br /><br />Militanta ateister är fortfarande orättvist förföljda, men snarare för att de är en gammal minoritet än för att de är en ny. Den fria tanken har uttömt sin egen frihet. Den är trött av sin egen framgång. Om någon ivrig fritänkare nu välkomnar den filosofiska frihetens gryning, är han bara som den man Mark Twain berättar om, som gick ut insvept i filtar för att se solen gå upp och kom precis i tid för att se den gå ner.<br /><br />Och om någon förskrämd pastorsadjunkt fortfarande säger att det skulle vara förfärligt om den fria tankens mörker skulle sprida sej, kan vi bara svara honom med <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Hilaire_Belloc">Hilaire Bellocs</a> höga och mäktiga ord: "Jag besvär dej, bekymra dej inte om tillväxten av de krafter som redan är i upplösning. Du har tagit miste på nattens timmar; det är redan morgon."<br /><br />Vi har inga frågor kvar att ställa. Vi har sökt frågor i de mörkaste hörn och på de avlägsnaste toppar. Vi har funnit alla frågor som står att finna. Det är på tiden att vi slutar söka frågor och börjar söka svar.<br /><br />Men ännu ett ord måste tilläggas. I början av detta förberedande negativa utkast sa jag att vår mentala förödelse har orsakats av otyglat förnuft, inte av otyglad fantasi. En människa blir inte galen för att hon gör en staty en kilometer hög, men hon kan bli galen av att försöka beräkna dess yta i kvadratcentimeter. En skola av tänkare har insett detta och tagit upp det som ett sätt att förnya världens hedniska hälsa. De inser att förnuftet förstör, men Viljan, säger de, skapar. Den absoluta auktoriteten, säger de, ligger i Viljan, inte i förnuftet. Den springande punkten är inte varför en männniska kräver något utan det faktum att hon kräver det.<br /><br />Jag har här inte utrymme att utreda denna Viljans filosofi. Den kom, förmodar jag, genom Nietzsche, som predikade något som kallas egoism. Detta var förvisso enfaldigt nog, ty Nietzsche förnekade sin egoism helt enkelt genom att predika den. Att predika något är att skänka bort det. Först kallar egoisten livet ett krig utan barmhärtighet, och sedan anstränger han sej till det yttersta för att exercera sina fiender. Att predika egoism är att praktisera altruism.<br /><br />Men hur det än började, är synsättet vanligt nog i nutida litteratur. Vad dessa tänkare i huvudsak försvarar sej med är att de inte är tänkare - de är handlingsmänniskor. De säger att valet i sej självt är det gudomliga. Därför har Bernard Shaw angripit den gamla uppfattningen att människans handlingar ska bedömas utifrån hennes strävan efter lycka. Han säger att en människa inte handlar utifrån strävan efter lycka, utan utifrån ren vilja. Han säger inte "Sylt kommer att göra mej lycklig" utan "Jag vill ha sylt!"<br /><br />Och i allt detta följer andra honom med ännu större entusiasm. <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Davidson">John Davidson</a>, en uppmärksammad poet, är så passionerat upphetsad angående allt detta att han blir tvungen att skriva prosa. Han publicerar en kort pjäs med åtskilliga långa företal. Detta är naturligt nog för Shaw, eftersom alla hans pjäser är företal; Shaw är (tror jag) den enda människan på jorden som aldrig har skrivit någon poesi. Men att Davidson (som kan skriva utmärkt poesi) istället skriver krystade metafysiska avhandlingar till försvar för sin doktrin om viljan, det bevisar att doktrinen om viljan tagit mänskorna till fånga.<br /><br />Till och med H G Wells har halvt om halvt talat dess språk, när han sa att man inte bör pröva handlingar som tänkare, utan som konstnär, och säga: "Jag <i>känner </i>att denna kurva är riktig" eller "denna linje <i>ska </i>gå här". De är upphetsade allihop, och med all rätt. För genom denna doktrin om viljans gudomliga auktoritet tror de att de kan bryta sej ut ur rationalismens utdömda fästning. De tror att de kan fly.<br /><br />Men de kan inte fly. Att enbart prisa viljan slutar i samma katastrof och samma tomrum som att enbart sträva efter logik.<br /><br />Exakt som totalt fritänkeri medför tvivel på själva tänkandet, så medför acceptansen av rent "viljande" att viljan lamslås. Bernard Shaw har inte blivit varse den verkliga skillnaden mellan det gamla utlitaristiska lyckotestet (klumpigt, naturligtvis, och lätt misstolkat) och det som han själv föreslår. Den verkliga skillnaden mellan lyckan och viljan som måttstock är helt enkelt att lyckotestet är ett test men inte det andra.<br /><br />Man kan diskutera huruvida en människa som hoppar nerför ett stup tar ett steg mot lyckan, men man kan inte diskutera huruvida det var en viljeakt. Det var det förstås. Man kan prisa en handling genom att säga att den avsåg att bereda glädje eller smärta, att finna sanningen eller frälsa själen. Men man kan inte prisa en handling för att den visar vilja, för att säga så är bara detsamma som att säga att det här en handling. Genom detta prisande av blotta viljan kan man inte sätta ett handlingssätt framför ett annat. Men att sätta ett handlingssätt framför ett annat är själva definitionen på den vilja man prisar.<br /><br />Dyrkandet av viljan är viljans negation. Att beundra själva väljandet är att inte vilja välja. Om Bernard Shaw kommer till mej och säger "vill något!" så är det liktydigt med att säga "jag bryr mej inte om vad du vill!" och det är liktydigt med att säga "jag vill ingenting i det här fallet!" Man kan inte beundra viljan i allmänhet, eftersom det väsentliga med viljan är att den bara existerar i synnerhet.<br /><br />En briljant anarkist som John Davidson irriteras av vanlig moral och åkallar därför viljan - viljan till vad som helst. Han vill bara att mänskligheten ska vilja något. Men mänskligheten vill verkligen något. Den vill vanlig moral. Han revolterar mot lagen och säger att vi ska vilja något eller vilja vad som helst. Men vi har velat något. Vi har velat lagen som han revolterade emot.<br /><br />Alla viljedyrkare, från Nietzsche till Davidson, är i själva verket helt tömda på vilja. De kan inte vilja, de kan knappt önska. Och om någon vill ha bevis på detta, kan vi lätt hitta ett. Beviset ligger i det faktum att de alltid talar om vilja som något som expanderar och bryter fram. Men det är alldeles tvärtom. Varje viljeakt är en akt av självbegränsning. Att eftersträva handling är att eftersträva begränsning. I den meningen är varje handling en handling av självuppoffring. När man väljer något, vrakar man allt annat.<br /><br />Den invändning som denna läras anhängare brukade göra mot äktenskapet är i verkligheten en invändning mot varje handling. Varje handling är ett oåterkalleligt urval som utesluter annat. Precis som du när du gifter dej med en kvinna avstår från alla andra, så avstår man från alla andra handlingssätt när man väljer ett visst sätt att handla. Om du blir kung av England får du ge upp tanken på att bli vaktmästare i Brompton. Om du reser till Rom, uppoffrar du ett rikt fantasiliv i <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Wimbledon,_London">Wimbledon</a>. Att viljan har denna negativa eller begränsande sida gör att det mesta av de anarkistiska viljedyrkarnas tal är föga bättre än nonsens.<br /><br />Till exempel säger John Davidson att vi inte ska ha något att göra med "du skall icke", men det är väl uppenbart att "du skall icke" bara är en nödvändig konsekvens av "jag vill". "Jag vill gå på borgmästarinvigningen, och du skall icke hindra mej." Anarkisterna besvär oss att vara djärva och skapande konstnärer, och inte bry oss om några lagar och gränser. Men det är omöjligt att vara konstnär utan att bry sej om några lagar och gränser. Konst är begränsning; det viktigaste hos varje tavla är ramen. Om du ritar en giraff måste du rita den med lång hals. Om du på ditt djärva och kreativa sätt tillåter dej rita en giraff med kort nacke, kommer du att märka att du inte är fri att rita en giraff. I samma stund som du sätter foten i en värld av fakta, stiger du in i en värld av gränser.<br /><br />Man kan frigöra saker från främmande eller tillfälliga lagar, men inte från deras egen naturs lagar. Man kan om man vill befria en tiger från dess galler, men inte från dess ränder. Befria inte en kamel från puckelns börda, för då befriar du honom från att vara kamel. Gå inte omkring som en demagog och uppmuntra trianglar att bryta sej ut ur sina tre sidors fängelse. Om en triangel bryter sej ut ur sina tre sidor, får dess liv ett beklagligt slut. Någon skrev ett verk med titeln "Trianglarnas kärlekar"; jag läste det aldrig, men jag är säker på att om trianglar någonsin varit älskade, så blev de älskade för att de var triangulära. Detta är med all säkerhet fallet med allt konstnärligt skapande, som på visst sätt är det mest avgörande exemplet på ren vilja. Konstnären älskar sina gränser, de konstituerar det verk han skapar. Målaren är glad över att duken är plan. Skulptören är glad över att leran är färglös.<br /><br />Ifall poängen inte är klar, kan ett historiskt exempel illustrera den. Franska revolutionen var verkligen något heroiskt och avgörande, eftersom <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Jakobiner">jakobinerna</a> ville något bestämt och begränsat. De eftersträvade demokratins rättigheter, men också alla dess skyldigheter. De önskade fria val och inte titlar. Republikanismen hade ett asketiskt drag hos <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Benjamin_Franklin">Franklin</a> eller <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Maximilien_Robespierre">Robespierre</a> likaväl som ett expansivt hos <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Georges_Danton">Danton</a> eller <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/John_Wilkes">Wilkes</a>. Därför har de också skapat något med fast substans och form, den fyrkantiga sociala jämlikheten och bondevälståndet i Frankrike. Men sedan dess har Europas revolutionära och spekulativa sinne försvagats genom att rygga tillbaka från alla förslag på grund av förslagens begränsningar. Liberalismen har urarartat till liberalitet. Människorna har försökt göra "revolutionera" till ett intransitivt verb istället för ett transitivt.<br /><br />En jakobin kunde tala inte bara om det system han skulle revoltera emot, utan också (vilket var viktigare) om det system han inte skulle revoltera emot, det system han skulle lita på. Men den nye rebellen är en skeptiker och kommer inte att lita på någonting. Han har ingen lojalitet; därför kan han aldrig bli en verklig revolutionär. Och det faktum att han tvivlar på allt är verkligen i vägen för honom när han vill fördöma något. För all kritik förutsätter något slags moralisk doktrin, och den moderne revolutionären betvivlar inte bara den institution han fördömer, utan också den doktrin han bygger sin kritik på.<br /><br />Därför skriver han en bok där han klagar över hur det imperialistiska förtrycket kränker kvinnors kyskhet, och en annan bok (om sexualproblematiken) där han själv förolämpar den. Han förbannar sultanen för att han ser till att kristna flickor förlorar sin jungfrudom, och sedan förbannar han <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Mrs_Grundy">fru Grundy</a> för att de behåller den, Som politiker ropar han att krig är att spilla liv, och sedan, som filosof, att liv är att spilla tid. En rysk pessimist kan fördöma en polis för att ha mördat en bonde, och sedan med stöd av de högsta filosofiska principer bevisa att bonden borde ha begått självmord. En man fördömer äktenskapet som förljuget och fördömer sedan utsvävande aristokrater för att de behandlar det som en lögn. Han kallar flaggan för leksak, och klandrar sedan Polens och Irlands förtryckare för att de har tagit bort denna leksak. En person av den här sorten går först på ett politiskt möte där han klagar över att vildarna behandlas som djur; sedan tar han sin hatt och sitt paraply och fortsätter till ett vetenskapligt möte, där han bevisar att de praktiskt taget är djur.<br /><br />Kort sagt: den moderne revolutionären är en fulländad skeptiker och alltid sysselsatt med att underminera sina egna mineringar. I sina politiska skrifter angriper han människan för att den undertrycker moralen, i sina böcker om etik angriper han moralen för att den undertrycker människan. Därför har den moderne upprorsmannen blivit praktiskt taget oanvändbar för alla revolutionära syften. Genom att revoltera mot allting har han förlorat sin rätt att revoltera mot någonting.<br /><br />Den kan tilläggas att samma tomrum och sammanbrott kan observeras i alla vilda och förfärliga typer av litteratur, särskilt den satiriska. Satir kan vara vansinnig och anarkistisk, men den förutsätter att vissa saker är erkänt överlägsna andra; den förutsätter en måttstock. När småpojkarna på gatan skrattar åt en uppburen journalists fetma <i>[anses ofta syfta på Chesterton själv, övers anm]</i>, mäter de omedvetet med en grekisk skulptur som måttstock. De stöder sej på marmor-Apollo. Och att satiren på ett så besynnerligt sätt försvunnit från vår litteratur är ett exempel på hur stridbarheten ebbar ut i brist på någon princip att strida om.<br /><br /><a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Friedrich_Nietzsche">Nietzsche</a> hade en viss naturlig talang för sarkasm; han kunde hånle, även om han inte kunde skratta. Men det finns alltid något kroppslöst och tyngdlöst i hans satir, helt enkelt eftersom den inte har den vanliga moralitetens tyngd bakom sej. Han är själv mer absurd än något han fördömer. Men Nietzsche kan verkligen mycket bra stå som symbol för hela det abstrakta våldets misslyckande. Den hjärnuppmjukning som slutligen drabbad honom var inte en fysisk tillfällighet. Om Nietzsche inte hade slutat som imbecill, skulle nietzscheanismen ha slutat i imbecillitet. Den som grubblar i ensamhet och högfärd slutar som idiot. Den som inte vill ha hjärtats mjukhet måste till sist få hjärnans.<br /><br />Detta sista försök att undgå intellektualism slutar med intellektualism och därför med döden. Utbrytningen har misslyckats. Vild dyrkan av laglöshet och materialistisk dyrkan av lag slutar i samma tomrum. Nietzsche bestiger svindlande berg, men dyker slutligen upp i Tibet. Han sätter sej ner bredvid <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Lev_Tolstoj">Tolstoj</a> i Intighetens land och Nirvana. De är båda hjälplösa - den ene för att han inte får gripa något, och den andre för att han inte får släppa något. Tolstojanens vilja har frusit till is genom en buddhistisk instinkt att alla individuella handlingar är onda. Men Nietzsches vilja är precis lika stelfrusen på grund av hans åsikt att alla individuella handlingar är goda; för om alla individuella handlingar är goda är ingen handling individuell. De står vid skiljevägen; den ene hatar alla vägar och den andre älskar alla vägar. Resultatet är - nåja, en del saker är inte svåra att räkna ut. De står vid skiljevägen.<br /><br />Här avslutar jag (Gud ske lov!) det första och tråkigaste ärendet med denna bok - den grova återgivningen av nutida tänkesätt. Efter detta ska jag börja skissera en livsåskådning som kanske inte intresserar min läsare, men som i varje fall intresserar mej. Framför mej, medan jag avslutar detta kapitel, har jag en trave moderna böcker som jag gått igenom i sakens intresse - en trave skarpsinne, en trave tomhet. I den avskildhet jag för närvarande råkar befinna mej, kan jag se den oundvikliga krasch som kommer att drabba <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Arthur_Schopenhauer">Schopenhauers</a> och Tolstojs, Nietzsches och Shaws filosofier, lika tydligt som man kan se en oundviklig tågkrasch från en luftballong. De är alla på väg mot dårhusets tomma tillvaro. För galenskap kan definieras som att använda mental aktivitet för att uppnå mental hjälplöshet, och de har nästan uppnått den. Den som tänker att han är gjord av glas, tänker fram tankens förstörelse, för glas kan inte tänka. På samma sätt: den som vill utan att förkasta något, vill viljans förstörelse; för att vilja är inte bara att välja något utan att välja bort nästan allting.<br /><br />Och medan jag vänder och vrider på de kvicka, underbara, tröttsamma och oanvändbara moderna böckerna, fångar en av titlarna min blick. Det är "Jeanne d´Arc" av <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Anatole_France">Anatole France</a>. Jag har bara ögnat i den, men ett ögonkast var nog för att påminna mej om <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Ernest_Renan">Renans</a> "Vie de Jésus". De använder båda den fromme skeptikerns säregna metod. De misstror övernaturliga berättelser som har vissa skäl för sej, genom att berätta naturalistiska berättelser som inte har några skäl för sej. Därför att vi inte kan tro på vad ett helgon gjorde, kan vi påstå oss veta exakt vad helgonet kände.<br /><br />Men jag nämner inte någon av böckerna för att kritisera dem utan för att den rent slumpmässiga kombinationen av namn framkallade två överväldigande bilder av sundhet som överglänste alla böcker framför mej. Jeanne d´Arc fastnade inte vid skiljevägen, vare sej genom att förkasta alla vägar som Tolstoj, eller genom att acceptera dem alla likt Nietzsche. Hon valde en väg och for fram längs den som en åskvigg. Ändå hade Jeanne d´Arc, när jag tänker på henne, i sej allt det som var sant och gott både hos Tolstoj och hos Nietzsche, ja, till och med allt som bara var uthärdligt hos dem. Jag tänkte på allt som var ädelt hos Tolstoj, glädjen över enkla ting, särskilt över vanlig enkel barmhärtighet, den jordiska verkligheten, hans vördnaden för de fattiga, för den böjda ryggens värdighet. Jeanne d´Arc hade allt detta med det viktiga tillägget att hon uthärdade fattigdomen, inte bara beundrade den, medan Tolstoj bara är en typisk aristokrat som försöker komma på dess hemlighet. Och sedan tänkte jag på allt som var modigt och stolt och patetiskt hos stackars Nietzsche, och hans myteri mot vår tids tomhet och vekhet. Jag tänkte på hans rop efter farans extatiska jämvikt, hans begär efter väldiga hästars framstormande, hans stridsappell. Nå, hos Jeanne d´Arc finner vi allt detta, men återigen med den skillnaden att hon inte prisade striden utan stred. Vi vet med säkerhet att hon inte fruktade en armé, medan Nietzsche, för allt vi vet, var rädd för en ko. Tolstoj bara lovprisade bonden; hon var bonden. Hon slog dem båda vad beträffar deras egna antagonistiska ideal; hon var mildare än den ene och stridbarare än den andre. Ändå var hon en helt praktiskt person som uträttade något, medan de sysslade med vilda spekulationer och ingenting uträttade.<br /><br />Det var omöjligt att hindra tanken att flyga genom mitt huvud, att hon och hennes tro kanske hade någon hemlig moralisk enhetlighet och energi som sedan gått förlorad. Och med den tanken följde en ännu större, och även hennes Herres kolossala gestalt korsade mina tankars teaterscen. Samma moderna svårighet, som fördunklade Anatole France´ redogörelse fördunklade också Ernest Renans. Även Renan skiljde mellan sin hjältes barmhärtighet och sin hjältes stridslystnad. Renan beskriver t.o.m. Jesus´ rättfärdiga vrede i Jerusalem som ett rent nervöst sammanbrott efter Galiléens idylliska förväntningar. Som om det vore någon motsättning mellan att älska mänskligheten och hata omänskligheten!<br /><br />Altruister fördömer med tunna, svaga röster Kristus som egoist. Egoister fördömer, med ännu tunnare och svagare röster, Kristus som altruist. I nutida atmosfär är sådana sofismer begripliga nog. Kärleken till en hjälte är förfärligare än hatet mot en tyrann. Hatet mot en hjälte är mer generöst än kärleken till en filantrop. Det finns en väldig och heroisk friskhet som de moderna tänkarna bara kan samla fragmenten av. Det finns en jätte av vilken vi bara ser de avhuggna armarna och benen vandra omkring. De har slitit Kristi själ i löjliga remsor, märkta egoism och altruism, och de är lika förbryllade över hans vanvettiga storslagenhet som över hans vanvettiga ödmjukhet. De har delat hans kläder mellan sej och kastat lott om hans livklädnad, men den var osömmad, vävd i ett stycke uppifrån och ända ner.Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-37275315539639170922022-02-11T21:09:00.001+01:002022-02-11T21:09:07.029+01:00Kapitel 4: Sagolandets etik<p>När direktören förebrår springpojken hans idealism, säger han ofta så här: "Ja, ja, när man är ung har man dessa abstrakta ideal och dessa luftslott, men i medelåldern löses de upp som moln och man landar i en tro på praktisk politik, i att använda det maskineri man har och ta världen som den är." Så talade åtminstone de vördnadsbjudande filantropiska gamla männen, nu i sina hedrade gravar, till mej när jag var pojke.</p>Vad som verkligen hänt är raka motsatsen till vad de sa skulle hända. De sa att jag skulle förlora mina ideal och börja tro på de praktiska politikernas metoder. Nu har jag inte på minsta vis förlorat mina ideal, min tro på de grundläggande idealen är exakt vad den alltid var. Vad jag har förlorat är min gamla barnsliga tro på praktisk politik.<br /><br />Jag är fortfarande lika intresserad som någonsin av slaget vid Harmageddon, men jag är inte alls så intresserad av de allmänna valen. Som liten kröp jag alltid upp i mammas knä så fort de nämndes. Nej, visionen är alltid påtaglig och pålitlig. Visionen är alltid ett faktum. Det är verkligheten som ofta är ett bedrägeri. Jag tror lika mycket på liberalismen som någonsin, ja, mer än någonsin. Men det fanns en rosenskimrande tid av oskuld då jag trodde på liberaler.<br /><br />Jag nämner detta exempel på en varaktig tro eftersom jag, nu när jag ska spåra roten till mina personliga spekulationer, tror att detta kan räknas som den enda positiva omständigheten. Jag uppfostrades som liberal och har alltid trott på demokrati, på den elementära liberala doktrinen om en självstyrande mänsklighet. Om någon finner frasen vag eller nött, kan jag bara göra ett ögonblicks uppehåll för att förklara att demokratins princip, som jag uppfattar den, kan delas upp i två påståenden.<br /><br />Det första är detta: att de saker som är gemensamma för alla människor är viktigare än de saker som är speciella för några människor. Vanliga saker är mer värdefulla än extraordinära saker, nej, de är mer extraordinära. Människan är mer häpnadsväckande än människor, ja, underligare. Känslan av själva mänsklighetens mirakel borde alltid stå mer levande för oss än maktens, intellektets, konstens eller civilisationens underverk. En vanlig människa på två ben borde just som sådan uppfattas som något mer hjärtslitande än någon musik, något mer förvånande än någon karikatyr. Döden är mer tragisk än någonsin svältdöden. Att ha näsa är mer komiskt än att ha örnnäsa.<br /><br />Detta är demokratins första princip: att det väsentliga hos människorna är de saker de har gemensamt, inte vad de har var och en för sej. Och den andra principen är helt enkelt den här: att den politiska instinkten eller begäret är en av dessa saker som de har gemensamt.<br /><br />Att bli förälskad är mer poetiskt än att börja skriva poesi. Den demokratiska tesen är att folkstyre (att hjälpa till att styra stammen) är något som påminner om en förälskelse och inte något som påminner om att börja skriva poesi. Det är inte analogt med att spela orgel i kyrkan, måla på pergament, upptäcka Nordpolen (denna försåtliga vana), göra "looping the loop", vara medlem av Kungliga Astronomiska Sällskapet och så vidare. För dessa saker vill vi inte att någon ska göra såvida denne inte gör det bra. Tvärtom är det något som är analogt med att skriva kärleksbrev eller snyta sej. Dessa saker vill vi att en människa ska göra själv även om hon gör det dåligt.<br /><br />Jag diskuterar här inte för och emot dessa uppfattningar. Jag vet att en del modernister vill att deras hustrur ska väljas ut av vetenskapsmän, och snart kommer de (inte annat än jag kan förstå) att vilja bli snutna av sköterskor. Jag vill bara fastslå att mänskligheten verkligen erkänner dessa univerella mänskliga funktioner och att demokratin räknar regerandet till dessa funktioner.<br /><br />Kort sagt: den demokratiska tron är den att de mest fruktansvärt viktiga sakerna måste anförtros åt gemene man - familjebildning, ungdomens fostran, statens lagar. Det är demokrati, och det har jag alltid trott på.<br /><br />Men det finns en sak som jag alltifrån min ungdom varit oförmögen att förstå. Jag har aldrig kunnat förstå varifrån folk får idén att demokratin på något sätt stod i motsättning till traditionen. Det är väl uppenbart att traditionen bara är demokrati utsträckt i tiden. Det är att lyssna till ett konsensus av vanliga mänskliga röster istället för till någon isolerad eller godtycklig källa. Den som exempelvis citerar en tysk historiker mot den katolska kyrkans tradition, åberopar helt och hållet aristokratin. Han vädjar till en experts överlägsenhet mot massans fruktansvärda auktoritet.<br /><br />Det är ganska lätt att se varför en legend behandlas, och bör behandlas, med större respekt än en historiebok. Legenden är i regel skapad av de människor i byn som är förnuftiga. Boken är i regel skriven av den människa i byn som är sinnesrubbad. De personer som gentemot traditionen hävdar att gångna tiders människor var okunniga kan hävda det på Carlton Club, tillsammans med påståendet att väljarna i slumkvarteren är okunniga. Det duger inte åt oss. Om vi fäster stort avseende vid vanliga människors gemensamma mening när det handlar om vardagliga angelägenheter, finns det ingen anledning till att vi skulle bortse från den när det gäller historia eller fabler.<br /><br />Traditionen kan definieras som en utsträckt rösträtt. Traditionen innebär att man ger rösträtt åt den mest osynliga av alla klasser, våra förfäder. Det är de dödas demokrati. Traditionen vägrar ge vika för den lilla, arroganta oligarki som består av dem som råkar vandra omkring på jorden just nu. Alla demokrater protesterar när människor diskvalificeras på grund av sin härkomst; traditionen protesterar när människor diskvalificeras på grund av sin hädanfärd. Demokratin lär oss att inte strunta i en hygglig människas åsikt även om han är vår dräng; traditionen ber oss att inte strunta i en hygglig människas åsikt även om han är vår far.<br /><br />Jag kan i alla fall inte skilja åt de två idéerna demokrati och tradition; för mej är det uppenbart att de är samma idé. Vi ska ha de döda vid våra rådsbord. De gamla grekerna röstade med stenar; dessa ska rösta med gravstenar. Alltsammans är mycket regelrätt och officiellt, för de flesta gravstenar är, liksom de flesta röstsedlar, märkta med ett kors.<br /><br />Jag måste därför allra först framhålla, att om jag är partisk så är det för demokratin och därmed traditionen. Innan vi kan börja med någon teori eller logik nöjer jag mej med att sätta upp denna personliga ekvation. Jag har alltid varit mer böjd att tro den hårt arbetande klassens massa, än att tro den speciella och besvärliga litterära klass jag själv tillhör. Jag föredrar till och med fördomarna och inbillningarna hos dem som ser livet inifrån framför de klaraste åsiktsdemonstrationer från dem som ser livet utifrån. Jag ska alltid sätta mer tilltro till den gamla hustruns fabler än till den gamla ungmöns fakta. Så länge en klokhet är en mammas klokhet kan den vara hur vild som helst.<br /><br />Nu måste jag sätta samman ett generellt ställningstagande, och jag kan inte påstå att jag har någon större vana av att göra det. Jag tänker därför göra det genom att efter varandra skriva ner de tre eller fyra grundläggande idéer som jag själv har funnit, ungefär i samma ordning som jag fann dem. Sedan ska jag göra en grov syntes av dessa idéer, summera min personliga filosofi eller naturliga religion; därpå ska jag beskriva min förbluffande upptäckt, att alltihop redan hade upptäckts. Det hade upptäckts av kristendomen.<br /><br />Den tidigaste av dessa grundläggande övertygelser hade ett starkt samband med denna del av folklig tradition. Och utan ovanstående förklaring rörande tradition och demokrati skulle jag knappast kunna klargöra min andliga erfarenhet. Som det nu är vet jag ändå inte om jag kan klargöra den, men jag tänker försöka.<br /><br />Min första och sista filosofi, den jag tror på med orubblig säkerhet, lärde jag mej i barnkammaren. Som regel lärde jag mej den av en barnsköterska, det vill säga av den högtidliga och av stjärnorna utnämnda prästinnan för både demokrati och tradition. Vad jag trodde mest på då, och vad jag tror mest på nu, är det som kallas sagor. De tycks mej vara det enda fullkomligt förnuftiga. De är inte fantasier: jämförda med dem är både religion och rationalism abnorma, fast religionen är abnormt riktig och rationalismen abnormt felaktig. Sagolandet är ingenting annat än sunda förnuftets soliga land. Det är inte jorden som dömer himlen, utan himlen som dömer jorden; så för mej åtminstone var det inte jorden som kritiserade sagolandet utan sagolandet som kritiserade jorden. Jag kände till den förtrollade bönstjälken innan jag ätit bönor och jag var säker på att gubben i månen existerade innan jag var säker på att månen gjorde det.<br /><br />Detta stämde med all folklig tradition. Moderna mindre poeter är naturalister och talar om busken eller bäcken, men den gamla epikens och de gamla fablernas sångare var övernaturalister och talade om buskens och bäckens gudar. Detta är vad de moderna menar när de säger att antikens människor inte "uppskattade Naturen", för att de sa att Naturen är gudomlig. Gamla barnsköterskor berättar inte för barnen om gräset, utan om älvorna som dansar på gräset, och de gamla grekerna kunde inte se träden för dryader.<br /><br />Men här vill jag ta upp den etik och den filosofi som fötts upp på sagor. Om jag beskreve dem i detalj skulle jag kunna notera många ädla och sunda principer som härstammar från dem.<br /><br />Vi har t.ex. den lektion i ridderlighet som Jack och bönstjälken ger oss - att jättar bör dödas bara för att de är jättelika. Detta är ett manligt uppror emot högfärden som sådan. Ty rebellen är äldre än alla kungadömen, och jakobinen är mer traditionell än jakobiten.<br /><br />Sedan har vi lärdomen i Askungen, vilken är densamma som i <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Magnificat">Magnificat</a>: <i>exaltavit humiles. </i>Vidare den storslagna lärdomen från Skönheten och odjuret, att något måste älskas <i>innan </i>det är älskansvärt. Eller den fruktansvärda allegorin i Törnrosa, som berättar om hur mänskobarnet välsignades med alla födelsedagsgåvor, men förbannades med döden - och om hur döden också kanske kan mildras till sömn.<br /><br />Men här sysslar jag inte med någon av de enskilda statuterna i sagolandet, utan med själva andan i dess lag, som jag lärde mej innan jag kunde tala och ska behålla när jag inte kan skriva. Jag sysslar med ett visst sätt att se på livet som skapades i mej genom sagorna, men som sedan i all ödmjukhet bekräftats genom rena fakta.<br /><br />Det kan formuleras på följande sätt: Det finns vissa sekvenser eller utvecklingskedjor (fall där en sak följer en annan) som i ordets verkliga mening är förnuftiga. De är, i ordets sanna bemärkelse, nödvändiga. Sådana samband är matematiska och rent logiska. Vi i sagolandet (som är de mest förnuftiga av alla varelser) medger detta förnuft och denna nödvändighet.<br /><br />T.ex.: om de äldre systrarna är äldre än Askungen, så är det (i en järnhård, fruktansvärd mening) absolut nödvändigt att Askungen är yngre än dem. Det finns inget sätt att komma ifrån det, <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Ernst_Haeckel">Haeckel</a> må tala så mycket om faktafatalism som han önskar: det måste verkligen vara så. Om Jack är en mjölnares son, så är en mjölnare Jacks förälder. Det kalla förnuftet dekreterar detta från sin upphöjda tron, och vi i sagolandet underordnar oss det. Om de tre bröderna alla rider hästar, så har vi sex varelser och arton ben inblandade - det är verklig rationalism, och sagolandet är fullt av det.<br /><br />Men när jag lyfte mitt huvud över älvornas häck och började notera den naturliga världen, iakttog jag något mycket märkvärdigt. Jag observerade att lärda personer i glasögon talade om de verkliga ting som inträffade - gryningen och döden o.s.v. - som om <i>dessa </i>vore rationella och oundvikliga. De talade som om det faktum att träd bär frukt vore precis lika <i>nödvändigt</i> som det faktum att två träd och ett träd blir tre träd. Men det är det inte. Det är en enorm skillnad däremellan, visad genom sagolandets test, som är ett test av fantasin. Du kan inte ens <i>föreställa</i> dej att två och ett inte blir tre. Men du kan lätt föreställa dej träd som inte bär frukt; du kan föreställa dej att de bär gyllene stearinljus eller tigrar hängande i svansen.<br /><br />Dessa män i glasögon talade mycket om en man vid namn <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Isaac_Newton">Newton</a>, som träffades av ett äpple, och som upptäckte en lag. Men de kunde inte förmås att inse distinktionen mellan en sann lag, en förnuftets lag, och rena fakta om fallande äpplen. Om ett äpple träffade Newtons näsa, träffade Newtons näsa äpplet. Det är en verklig nödvändighet, eftersom vi inte kan tänka oss det ena inträffa utan det andra. Men vi kan mycket väl föreställa oss att äpplet inte träffade hans näsa; vi kan fantisera om att det ivrigt flög omkring genom luften för att träffa någon annan näsa som det tyckte ännu sämre om. Vi har alltid i våra sagor behållit denna skarpa distinktion mellan vetenskapen om logiska relationer, där det verkligen finns lagar, och vetenskapen om fysiska fakta, där det inte finns några lagar, bara galna upprepningar. Vi tror på kroppsliga mirakler, men inte på logiska omöjligheter. Vi tror att en bönstjälk klättrade upp till himmelen, men det förändrar inte alls våra övertygelser beträffande den filosofiska frågan om hur många bönor som tillsammans blir fem.<br /><br />Häri ligger den märkliga perfektionen av stämning och sanning i barnkammarberättelserna. Vetenskapsmannen säger: "Hugg av grenen, och äpplet kommer att falla", men han säger det lugnt, som om den ena idén verkligen ledde till den andra. Sagornas fe säger: "Blås i hornet, och trollets borg kommer att falla", men hon säger det inte som om det vore något hos vilket effekten självklart kommer av orsaken. Utan tvekan har hon givit detta råd till många hjältar, och sett många borgar falla, men hon förlorar varken sin förundran eller sitt förnuft. Hon snurrar inte sitt huvud tills det föreställer sej en nödvändig mental förbindelse mellan ett horn och ett fallande torn.<br /><br />Men naturvetenskapsmännen snurrar på sina huvuden, tills de föreställer sej en nödvändig mental förbindelse mellan ett äpple som lämnar ett träd och ett äpple som når marken. De talar verkligen som om de inte bara hade funnit en uppsättning underbara fakta, utan en sanning som förbinder dessa fakta. De talar som om den fysiska förbindelsen mellan två underliga föremål också förband dem filosofiskt sett. De känner att eftersom en obegriplig sak ständigt följer en annan obegriplig sak, så måste de två på något sätt bilda en begriplig sak tillsammans. Två svarta gåtor ger ett klart svar.<br /><br />I sagolandet undviker vi ordet "lag", men i vetenskapens land är de egendomligt förtjusta i det. Därför kommer de att kalla något intressant antagande om hur glömda folk uttalade alfabetet för <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Grimms_lag">Grimms lag</a>. Men Grimms lag är mycket mindre intellektuell än <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Br%C3%B6derna_Grimms_sagor">Grimms sagor</a>. Sagorna är i vilket fall säkerligen sagor, medan lagen inte är en lag.<br /><br />En lag innebär att vi vet generaliseringens och lagens natur, inte bara att vi har noterat några av effekterna. Om det finns en lag som säger att ficktjuvar ska i fängelse, innebär det att det finns en tänkbar själslig förbindelse mellan fängelsets ide och ficktjuveriets ide. Och vi vet vilken iden är. Vi kan säga att vi tar friheten från en människa som tar sej friheter.<br /><br />Men vi kan inte säga varför ett ägg kan förvandlas till en kyckling mer än vi kan säga varför en björn kan förvandlas till en sagoprins. Som ideer är ägget och kycklingen längre från varandra än björnen och prinsen, för inget ägg påminner i sej självt om en kyckling, medan somliga prinsar verkligen påminner om björnar. Förutsatt alltså att vissa förvandlingar äger rum, är det grundläggande att vi ska betrakta dem på sagornas filosofiska sätt, inte på vetenskapens och "naturlagarnas" ofilosofiska sätt.<br /><br />När vi blir tillfrågade om varför ägg blir fåglar eller varför frukter faller på hösten, måste vi svara exakt som fen och gudmodern skulle svara om Askungen frågade henne varför möss förvandlades till hästar eller varför hennes kläder föll av henne klockan 12. Vi måste svara att det är Magi.<br /><br />Det är inte en "lag", för vi förstår inte dess generella formel. Det är inte en nödvändighet, för även om vi i praktiken kan räkna med att det händer, har vi ingen rätt att säga att det alltid måste hända. Det är ingen argument för oföränderliga lagar (som Huxley föreställde sej), att vi räknar med tingens vanliga förlopp. Vi räknar inte med det, vi slår vad om det. Vi riskerar den avlägsna möjligheten av ett mirakel liksom vi riskerar möjligheten av en förgiftad pannkaka eller en världsförstörande komet. Vi lämnar den ur räkningen, inte för att den är ett mirakel och därför en omöjlighet, utan för att den är ett mirakel och därför ett undantag.<br /><br />Alla begrepp som används i naturvetenskapsböcker, "lag", "nödvändighet", "ordning", "tendens" o.s.v. är verkligt ointellektuella, eftersom de antar en inre syntes som vi inte äger. De enda ord som verkligen tillfredsställt mej som beskrivning av naturen är de begrepp som används i sagoböckerna: "trolldom", "magi" eller "förhäxning", De uttrycker verklighetens godtycklighet och mysterium. Ett träd bär frukt eftersom det är ett magiskt träd. Vatten strömmar utför bergen eftersom det är förhäxat. Solen skiner för att den är förtrollad.<br /><br />Jag förnekar fullständigt att detta är fantastiskt eller ens mystiskt. Vi kanske hamnar i någon sorts mysticism längre fram, men detta sagornas språk om saker och ting är helt rationellt och agnostiskt. Det är det enda sätt jag i ord kan uttrycka min klara och definitiva uppfattning att någonting är helt distinkt från något annat; att det inte finns någon logisk förbindelse mellan att flyga och att lägga ägg. Det är den person som talar om "en lag" som han aldrig sett som är mystikern. Nej, den vanlige vetenskapsmannen är en känslomänniska. Han är en känslomänniska i denna grundläggande bemärkelse att han sugs och sveps iväg av rena associationer. Han har så ofta sett fåglar flyga och lägga ägg att han känner det som om det måste finnas något drömmande, ömsint samband mellan de två idéerna, trots att det inte finns något.<br /><br />En olycklig älskande kan vara oförmögen att skilja månen från en förlorad kärlek; på samma sätt är materialisten oförmögen att skilja månen från tidvattnet. I båda fallen saknas samband, förutom att man har sett dem tillsammans. En sentimental person kan fälla tårar vid doften av äppelblom för att den, genom hans egen dunkla association, erinrar honom om sina pojkår. På samma sätt är materialistprofessorn (fast han döljer sina tårar) sentimental eftersom äppelblom, genom hans egen dunkla association, erinrar honom om äpplen. Men den kalla rationalisten från sagolandet ser inte varför äppelträdet, abstrakt sett, inte skulle kunna bära rosenröda tulpaner; i hans land gör det så ibland.<br /><br />Denna elementära förundran är emellertid inte blott och bart en föreställning härledd från sagorna; tvärtom är hela glöden i sagorna härledd från den. Precis som vi alla tycker om kärlekshistorier för att det finns en könsdrift, tycker vi om förbluffande berättelser för att de vidrör själva nerven hos den antika förvåningsinstinkten.<br /><br />Detta bevisas av det faktum att vi som mycket små barn inte behöver sagor - vi behöver bara berättelser. Själva livet är intressant nog. En sjuåring tycker att det är spännande att Tommy öppnade en dörr och såg en drake. Men en treåring tycker att det är spännande att Tommy öppnade en dörr. Pojkar gillar äventyrsberättelser, men småbarn gillar realistiska berättelser - eftersom de finner dem äventyrliga. Faktum är att en bebis är ungefär den enda person jag kan tänka mej som skulle kunna höra en modern realistisk roman utan att bli uttråkad.<br /><br />Detta bevisar att även barnkammarberättelser bara är en återgivning av ett nästan prematurt språng av nyfikenhet och förvåning. Dessa berättelser säger oss att äpplen var gyllene bara för att återuppfräscha den glömda stund när vi fann att de var gröna. De får älvarna att strömma av vin bara för att få oss att för en enda vild minut komma ihåg att de strömmar av vatten.<br /><br />Jag har sagt att detta är helt förnuftigt och t.o.m. agnostiskt. Och på denna punkt är jag verkligen helt för den högre agnosticismen; dess bättre namn är okunnighet. Vi har alla läst i vetenskaplig litteratur, och, förvisso, i äventyrsberättelser, historien om mannen som glömde sitt namn. Denne man vandrar omkring på gatorna och kan se och uppskatta allting; han kan bara inte komma ihåg vem han är. Nå, varje människa är mannen i den berättelsen. Varje människa har glömt vem hon är.<br /><br />Vi kan förstå kosmos, men aldrig vårt ego; vårt själv är mer avlägset än någon stjärna. Du skall älska Herren din Gud, men du skall icke känna dig själv. Vi befinner oss alla i samma mentala kalamitet: vi har glömt våra namn. Vi har alla glömt vad vi egentligen är. Allt vi kallar sunt förnuft och rationalitet och pragmatism och positivism betyder bara att vi beträffande vissa döda nivåer av vårt liv glömmer att vi har glömt. Allt som vi kallar andlighet och konst och extas betyder bara att vi för ett fruktansvärt ögonblick kommer ihåg att vi glömmer.<br /><br />Men trots att vi (likt mannen utan minne i romanen) vandrar längs gatorna med ett slags halvmedveten förundran, är det fortfarande fråga om förundran. Det är förundran på engelska och inte bara förundran på latin. Förundran har en positiv beståndsdel av lovprisning. Detta är nästa milsten som definitivt måste märkas ut på vår väg genom sagolandet. I nästa kapitel ska jag tala om optimister och pessimister beträffande deras intellektuella aspekt, så långt som de har någon. Här försöker jag bara beskriva de enorma känslor som inte kan beskrivas. Och den starkaste känslan var att livet var lika dyrbart som det var förbryllande. Det var en extas eftersom det var ett äventyr; det var ett äventyr eftersom det var en möjlighet. Sagornas godhet påverkades inte av det faktum att det kunde finnas fler drakar än prinsessor - det var gott att vara i en saga.<br /><br />Provet på all lycka är tacksamhet, och jag kände mej tacksam, trots att jag knappast visste mot vem. Barn i England är tacksamma när tomten lägger leksaker eller sötsaker i deras strumpor. Kunde inte jag vara tacksam mot tomten när han stoppade in två underbara ben som gåva i mina strumpor? Vi tackar människor för födelsedagspresenter i form av cigarrer eller tofflor. Kan jag inte tacka någon för födelsedagspresenten födelsen?<br /><br />Och där fanns alltså dessa två primära känslor, oförsvarliga och odiskutabla. Världen var en chock, men den var inte enbart chockerande; tillvaron var en överraskning, men den var en glad överraskning. Faktum är att alla mina grundläggande åsikter uttrycktes perfekt i en gåta som fastnade i min hjärna alltifrån pojkåren. Frågan var: "Vad sa den första grodan?" Och svaret var: "Gud, vad du fick mej att hoppa till!" Detta säger i korthet allt jag försöker säga. Gud fick grodan att hoppa, men grodor gillar att hoppa. Och när dessa saker är i ordning uppträder den andra stora principen i sagolandets filosofi.<br /><br />Vem än som helt enkelt läser bröderna Grimms sagor eller <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Andrew_Lang">Andrew Langs</a> fina samlingar kan se vad jag menar. För pedanteriets tillfredsställelse kommer jag att kalla Doktrinen om den Villkorliga Glädjen. <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Touchstone_(As_You_Like_It)">Touchstone</a> talade om den myckna dygden i ett "om" - och enligt älvetiken ligger all dygd i ett "om". Poängen i ett yttrande av en älva är alltid "Du får leva i ett palats av guld och safirer om du inte säger ordet 'ko'", eller "Du kan leva lyckligt med kungens dotter, om du inte visar henne en lök." Visionen hänger alltid på ett veto. Alla de dimmiga och kolossala ting som medges beror på en liten sak som undanhålls. Alla de vilda och virvlande ting som släpps lös beror på ett ting som är förbjudet.<br /><div></div><br />I sin utsökta och inträngande älvpoesi beskriver <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/William_Butler_Yeats">William Butler Yeats</a> älvorna som laglösa; de dyker ner i oskyldig anarki på luftens otämjda hästar - de "rider på ovårdade tidvattens krön, och dansar på bergen som en flamma." Det är en förfärlig sak att säga att Yeats inte förstår sagolandet. Men jag säger det. Han är en ironisk irländare, full av intellektuella reaktioner. Han är inte dum nog att förstå sagolandet. Älvor föredrar tölpaktiga typer som jag, mänskor som gapar och skrattar och gör som man säger åt dem. Yeats läser in sitt eget folks rättfärdiga uppror i sagolandet. Men Irlands laglöshet är en kristen laglöshet, grundad på förnuft och rättvisa. Den revolutionäre irländaren gör uppror mot något han förstår blott alltför väl - men sagolandets sanne medborgare lyder något han inte förstår alls. I sagan kan en ofattbar lycka bero på ett ofattbart förhållande. En ask öppnas, och allt ont flyger ut. Ett ord glöms bort, och städer läggs i ruiner. En lampa tänds, och kärleken far sin kos. En blomma plockas, och människoliv förverkas. Ett äpple äts, och hoppet försvinner.<br /><br />Detta är sagornas grundton, och den är förvisso inte laglöshet eller ens frihet, även om människor som lever under ett ont modernt tyranni kan anse den jämförelsevis fri. Människor i ett fängelse kan tycka att en tidningsredaktion verkar fri, men ett närmare studium kommer att visa att både älvor och journalister är slavar under plikten. Sagans fegudmödrar verkar åtminstone lika strikta som andra gudmödrar. Askungen fick en vagn från Underlandet och en kusk från ingenstans, men hon fick ett bud - som kan ha kommit från <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Brixton">Brixton</a> - om att hon måste vara tillbaka klockan 12. Dessutom hade hon en glassko, och det kan inte vara ett sammanträffande att glas är ett så vanligt material i folklore. Den ena prinsessan lever i ett glasslott, den andra på ett glasberg, den ena ser allting i en spegel; de skulle allesammans kunna leva i glashus om de inte ska kasta sten. För detta tunna glitter av glas överallt är ett uttryck för det faktum att lyckan är klar men skör, lik det material som enklast slås sönder av pigan eller katten. Och även denna sagokänsla sjönk in i mej och blev min känsla gentemot hela världen. Jag kände och känner att livet självt är lika strålande som diamanten, men lika skört som fönsterglaset. Och när himlarna jämfördes med den fruktansvärda kristallen kan jag minnas hur jag skälvde. Jag var rädd att Gud skulle tappa kosmos med en krasch.<br /><br />Kom bara ihåg att skörhet inte är samma sak som förgänglighet. Slå sönder ett glas, och det håller inte ett ögonblick; låt helt enkelt bli att ha sönder det, och det håller i tusen år. Sådan, verkar det, var människans glädje, vare sej det var i sagolandet eller på jorden; lyckan berodde på att inte göra något som man varje ögonblick kunde göra och som det oftast inte var uppenbart varför man inte skulle göra. Nå, poängen här är att detta i mina ögon inte verkade orättfärdigt. Om mjölnarens tredje son sa till fen: "Förklara varför jag inte får stå på huvudet i sagopalatset", skulle den andra helt rättmätigt kunna svara: "Ja, i så fall vill du kanske förklara sagopalatset?" Om Askungen säger: "Hur kommer det sej att jag måste lämna balen klockan tolv?" kunde hennes gudmor svara: "Hur kommer det sig att du får vara där till klockan tolv?" Om jag till någon testamenterar tio talande elefanter och hundra bevingade hästar, kan han inte klaga om förhållandena har drag av gåvans lätta excentricitet. Han får inte titta en bevingad häst i munnen. Och det tycktes mej att själva existensen var ett så excentriskt arv att jag inte kunde klaga på att jag inte förstod visionens gränser - när jag inte förstod den vision de begränsade. Ramen var inte konstigare än tavlan. Förbudet kunde mycket väl vara lika vilt som visionen; det kunde bli lika häpnadsväckande som solen, lika gäckande som vattnen, lika fantastiskt och fruktansvärt som de upptornande träden.<br /><br />Av detta skäl (vi kan kalla det gudmoderfens filosofi) skulle jag aldrig kunna ansluta mej till min tids unga män när det gäller att känna vad de kallar den allmänna känslan av Revolution. Jag skulle, låt oss hoppas det, ha stått emot alla regler som var onda, och i ett annat kapitel ska jag behandla dem och deras definition. Men jag kände mej inte böjd att stå emot någon regel bara för att den var mysteriös. Egendomar erhålls ibland genom idiotiska former - brytandet av en käpp eller erläggandet av ett pepparkorn. Jag var villig att erhålla himmelens och jordens enorma egendom genom vilken sådan feodal fantasi som helst. Det kunde knappast vara vildare än det faktum att jag tilläts erhålla den alls.<br /><br />På detta stadium ger jag bara ett etiskt exempel för att visa min mening. Jag kunde aldrig stämma in i det bland det uppväxande släktet så vanliga muttret mot monogami, eftersom ingen restriktion av sex verkade lika udda och oväntat som sex i sej självt. Att likt <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Endymion">Endymion</a> tillåtas älska månen och sedan klaga över att Jupiter höll sina egna månar i ett harem tycktes mej (som uppfötts på sagor lika den om Endymion) som ett vulgärt antiklimax. Att hålla sej till en kvinna är ett billigt pris för att så mycket som se en kvinna. Att klaga över att jag bara kunde gifta mej en gång var som att klaga över att jag bara hade blivit född en gång. Det var ojämförligt med den fruktansvärda upphetsning man talade om. Det visade inte en upptrissad känslighet för sex, utan en märklig okänslighet. En människa som klagar över att han inte kan gå in i Eden genom fem portar på en gång är en idiot. Polygami är en avsaknad av sexuellt förverkligande, det är som en människa som plockar fem päron i ren tankspriddhet.<br /><br />Esteterna uppnådde språkets sista förryckta gränser i sin lovprisning av lovvärda ting. Tistelfjun fick dem att gråta, en borstad skalbagge fick dem på knä. Men deras känslor imponerade aldrig på mej för ett enda ögonblick, av det skälet att det aldrig föll dem in att betala för sitt nöje med någon sorts symbolisk uppoffring. Människan (kände jag) borde fasta fyrtio dagar för att få höra en koltrast sjunga. Människan borde gå genom eld för att hitta en gullviva. Ändå kunde dessa skönhetsdyrkare inte ens hålla sej nyktra för att få höra en koltrast. De kunde inte gå igenom ett vanligt kristet äktenskap i gengäld för att de fått se en gullviva. Förvisso borde man betala för extraordinär glädje genom ordinär moral. <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Oscar_Wilde">Oscar Wilde</a> sa att solnedgångar inte värderades eftersom vi inte kan betala för solnedgångar. Men Oscar Wilde hade fel. Vi kan betala för solnedgångar. Vi kan betala för dem genom att inte vara Oscar Wilde.<br /><br />Nå, jag lämnade sagoböckerna på barnkammargolvet, och jag har inte funnit några lika förnuftiga böcker sedan dess. Jag lämnade traditionens och demokratins barnskötarväktare, och jag har inte funnit någon modern människotyp som är lika sunt radikal eller lika sunt konservativ. Men det som är viktigt att kommentera är detta: att när jag först gick ut i den moderna världens mentala atmosfär, fann jag att den moderna världen stod i tydlig opposition till min barnsköterska och mina sagoböcker på två punkter. Det har tagit mej lång tid att komma på att den moderna världen har fel och min barnsköterska rätt. Det verkligt konstiga var detta: att modernt tänkande motsatte sej denna min barndoms basala trosbekännelses två mest essentiella doktriner.<br /><br />Jag har förklarat att sagorna grundlade två övertygelser djupt inne i mej: först, att denna värld är en vild och förbluffande plats, som kunde ha varit helt annorlunda, men som är helt ljuvlig; för det andra, att inför denna vildhet och ljuvlighet bör man kunna vara återhållsam och underkasta sej de underligaste gränsdragningar från en så underlig godhet. Men jag fann hela den moderna världen rusa som en tidvattenvåg mot båda dessa mina inställningar, och chocken från den kollisionen skapade två plötsliga och spontana känslor, som jag haft ända sedan dess och som, grova som de var, sedan har hårdnat till övertygelser.<br /><br />För det första fann jag att hela den moderna världen uttryckte vetenskaplig ödestro, sa att allting är som det alltid måste ha varit och utvecklats utan fel allt ifrån begynnelsen. Trädets blad är gröna för att de aldrig kunde ha varit något annat. Nå, sagofilosofen är glad att bladet är grönt just för att det kunde ha varit rosenrött. Han känner det som om det hade blivit grönt ett ögonblick innan han tittade på det. Han är nöjd med att snön är vit av den strikt förnuftiga orsaken att den kunde ha varit svart. Varje färg har i sej en djärv kvalitet som från ett val; trädgårdsrosornas rödhet är inte bara bestämd utan dramatisk, lik plötsligt utgjutet blod. Han upplever att någonting har blivit Gjort. Men 1800-talets stora determinister var starkt emot denna urkänsla av att något hade hänt ett ögonblick innan. Faktum är att det enligt dem aldrig verkligen hänt något sedan världens begynnelse. Ingenting hade någonsin inträffat sedan själva existensen inträffat, och de var inte särskilt säkra ens på när den hade inträffat.<br /><br />Den moderna världen som jag fann den var helt för en modern kalvinism, för nödvändigheten av att saker är som de är. Men när jag började ställa frågor fann jag att den verkligen saknade bevis för denna oundvikliga återupprepning av saker, förutom det faktum att saker återupprepades. Nå, blotta repetitionen gjorde i mina ögon att sakerna snarare verkade mer besynnerliga än mer rationella. Det var som om jag, sedan jag sett en underligt formad näsa på gatan och avfärdat den som en tillfällighet, skulle se sex andra näsor av samma förbluffande form. Jag skulle för ett ögonblick ha antagit att det måste handla om något lokalt hemligt sällskap. På samma sätt var det märkligt att en elefant hade en snabel. Men att alla elefanter har snablar såg ut som en konspiration.<br /><br />Här talar jag bara om en känsla, och om en känsla som på en gång var bångstyrig och subtil. Men återupprepningen i Naturen verkade ibland vara en uppvarvad återupprepning, ungefär som hos en arg rektor som säger samma sak om och om igen. Gräset verkade signalera till mej med alla sina fingrar på en gång, skarorna av stjärnor verkade buga sej för att bli förstådda. Solen skulle få mej att se den om den steg upp tusen gånger. Universums upprepningar uppträdde till den enerverande rytmen hos en besvärjelse, och jag började se en idé.<br /><br />Hela den upptornande materialism som dominerar det moderna sinnet vilar ytterst på ett antagande - ett falskt antagande. Det antas att om ett ting fortsätter att återupprepa sej själv så är det troligen dött, ett stycke urverk. Människor känner att om universum vore personligt skulle det variera, om solen vore levande skulle den dansa.<br /><br />Detta är ett misstag till och med i relation till kända fakta. För variationen i mänskliga affärer uppkommer vanligen inte genom liv utan genom död, genom bortdöendet eller avbrytandet av deras styrka eller längtan. En man varierar sina rörelser på grund av ett litet inslag av misslyckande eller utmattning. Han går upp i en buss eftersom han är trött på att gå, eller han går eftersom han är trött på att sitta stilla. Men om hans liv och glädje var så gigantiska att han aldrig tröttnade på att gå till <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Islington">Islington</a>, skulle han kunna gå till Islington lika regelbundet som Themsen går till <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Sheerness">Sheerness</a>. Själva hastigheten och extasen i hans liv skulle ha dödens stillhet.<br /><br />Solen går upp varje morgon. Jag går inte upp varje morgon, men variationen beror inte på min aktivitet utan på min inaktivitet. Ja, för att formulera saken i en populär fras: det kanske är sant att solen går upp regelbundet eftersom den aldrig blir trött på att gå upp. Solens rutin kanske beror, inte på livlöshet, utan på en ström av liv.<br /><br />Den sak jag avser kan t.ex. iakttas hos barn, när de finner någon lek eller något skämt som de särskilt njuter av. Ett barn sparkar sina ben rytmiskt på grund av ett överflöd, inte frånvaro, av liv. Eftersom barn har en överflödande vitalitet, eftersom de i anden är vilda och fria, därför vill de ha saker återupprepade och oförändrade. De säger alltid: "Gör det igen!" och den vuxna personen gör det igen tills han nästan är död. För vuxna människor är inte starka nog att excellera i monotoni.<br /><br />Men kanske Gud är stark nog att excellera i monotoni. Det är möjligt att Gud varje morgon säger "Gör det igen!" till solen, och varje kväll "Gör det igen!" till månen. Det kanske inte är automatisk nödvändighet som gör alla tusenskönor lika; det kan vara så att Gud gör varje tusensköna separat, men att han aldrig blir trött på att göra dem. Det kan vara så att han har barndomens eviga aptit, för vi har syndat och blivit gamla och vår Fader är yngre än vi.<br /><br />Återupprepningen i naturen kan inte vara ett rent återuppträdande; de kanske mera är som ett extranummer på teatern. Himmelen kanske åter och åter igen applåderar in fågeln som la ett ägg. Om en människovarelse koncipierar och bär fram ett mänskligt barn istället för att bära fram en fisk, en fladdermus eller en grip, kanske anledningen inte är att vi sitter fast i ett djuriskt öde utan liv eller mening. Det kan vara så att vår lilla tragedi har gripit gudarna, att de beundrar den från sina stjärngallerier, och att vid slutet av varje mänskligt drama människan åter och åter kallas fram genom ridån. Återupprepning kan fortsätta i miljoner år, genom rent val, och vid varje ögonblick kan den hejdas. Människan kan stå på jorden generation efter generation, och ändå kan varje födelse vara hennes sista uppträdande på scenen.<br /><br />Detta var min första övertygelse, uppkommen genom den chock mina barnsliga känslor upplevde när de mötte den moderna trosbekännelsen mitt i karriären. Jag hade alltid lite vagt upplevt fakta som mirakler i den meningen att de är underbara: nu började jag tänka på dem som mirakler i den mer strikta betydelsen att de var AVSIKTLIGA. Jag menar att de var, eller kunde vara, återupprepade övningar hos någon slags vilja. Kort sagt, jag hade alltid trott att världen inbegrep magi: nu trodde jag att den kanske inbegrep en magiker. Och på detta tydde en grundläggande känsla som alltid var närvarande och undermedveten, att denna vår värld har ett syfte, och om det finns ett syfte, finns det en person. Jag hade alltid upplevt livet som en berättelse, och om det finns en berättelse finns det en berättare.<br /><br />Men det moderna tänkandet drabbade också min andra mänskliga tradition. Det drabbade den sagoliknande känslan av strikta gränser och villkor. Det enda det älskade att tala om var expansion och storlek. Herbert Spencer skulle ha blivit mycket förargad om någon kallat honom imperialist, och därför är det mycket beklagansvärt att ingen gjorde det. Men han var imperialist - av den värsta sorten. Han populariserade den föraktliga åsikten att solystemets storlek borde övertrumfa människans andliga dogmer.<br /><br />Varför skulle en man uppge sin dignitet för solsystemets skull mer än för en vals? Om ren storlek bevisar att människan inte är Guds avbild, så kan väl en val vara Guds avbild? En något formlös avbild, vad någon skulle kunna kalla ett impressionistiskt porträtt. Det är ganska futilt att argumentera utifrån att en människa är liten jämfört med kosmos, för människan var alltid liten jämfört med närmaste träd. Men Herbert Spencer skulle, sedan han huvudstupa kastat sej in i sin imperialism, insistera på att vi på något sätt blivit erövrade och annekterade av det astronomiska universum. Han talade om människorna och deras ideal exakt som de mest oförskämda unionisterna talar om irländarna och deras ideal. Han gjorde mänskligheten till en liten nationalitet.<br /><br />Och hans dåliga inflytande kan ses även hos de mest spirituella och hedervärda av de följande naturvetenskapliga författarna, och helt tydligt i H G Wells tidiga romaner. Många moralister har på ett överdrivet sätt karaktäriserat jorden som ond. Men Wells och hans skola gjorde himlarna onda. Vi ska lyfta våra ögon upp till stjärnorna, från vilka vår undergång kommer.<br /><br />Men den expansion jag talar om var mycket mera ond än allt detta. Jag har anmärkt att materialismen, likt galningen, sitter bakom lås och bom; i tankens fängelse. Dessa människor verkade se det som rent inspirerande att fortsätta med att säga att fängelset var väldigt stort. Storleken på detta naturvetenskapliga universum skänkte inga nyheter, ingen lättnad. Kosmos snurrade på för evigt, men inte ens i sin vildaste konstellation kunde den visa upp något verkligt intressant, exempelvis något sådant som förlåtelse eller fri vilja. Storheten eller gränslösheten hos mysteriet kosmos lade ingenting till det. Det var som att tala om för en fånge i Reading-fängelset att han säkert skulle bli glad att höra att fängelset nu täckte halva landet. Väktaren skulle inte ha mer att visa fången än fler och fler långa stenkorridorer upplysta av spöklika lampor och tomma på allt mänskligt. På samma sätt hade dessa universums utvidgare ingenting att visa oss utom fler och fler oändliga rymdkorridorer, upplysta av spöklika solar och tomma på allt gudomligt.<br /><br />I sagolandet hade det funnits en verklig lag, en lag som kunde brytas, för definitionen av en lag är något som kan brytas. Men maskineriet hos detta kosmiska fängelse var något som inte kunde brytas sönder, för vi själva var bara en del av detta maskineri. Vi var antingen oförmögna att göra saker eller ödesbestämda att göra dem. Iden om det mystiska villkoret försvann alldeles; en kan varken ha ståndaktigheten att hålla lagarna eller nöjet av att bryta dem. Detta universums storlek hade ingenting av den fräschör eller de luftiga utbrytningar som vi har prisat i poetens universum. Detta moderna universum är bokstavligen ett imperium, d.v.s. det var allomfattande men inte fritt. Man gick in i större och större fönsterlösa rum, jättelika rum med babyloniska perspektiv; men man fann aldrig den minsta ruta eller vindfläkt utifrån.<br /><br />Deras infernaliska paralleller verkade utvidgas med avståndet, men för mej kom alla goda ting till en punkt, svärd t.ex. Och när jag fann det jättelika kosmos´ skryt så otillfredsställande för mina känslor, började jag gräla om det lite grann; och snart fann jag att hela attityden var ännu ytligare än man kunde ha väntat. Enligt dessa människor var kosmos ett ting eftersom den hade en obruten regel. Bara för att det är ett ting (skulle de säga) är det också det enda ting som finns. Men varför skulle vi då bry oss särskilt mycket om att kalla det stort? Det finns ju ingenting att jämföra det med. Det vore precis lika förnuftigt att kalla det litet. En människa kan säga: "Jag tycker om detta vidsträckta kosmos, med dess anhopningar av stjärnor och mängd av olika varelser." Men när allt kommer omkring - varför skulle en människa inte säga: "Jag tycker om detta mysiga lilla kosmos, med dess lagom många stjärnor och just så många trevliga levande varelser som jag önskar få se." Den ena meningen är lika god som den andra, de är båda rena känslor. Det är en ren känsla att jubla över att solen är större än jorden; det är en precis lika förnuftig känsla att jubla över att solen inte är större än den är. En människa väljer att ha en känsla för världens storhet; varför skulle hon inte välja att ha en känsla för dess litenhet?<br /><br />Av en händelse hade jag just den känslan. När någon är förtjust i någonting adresserar han detta genom diminutiv, t o m om det är en elefant eller en livvakt. Skälet är att vad som helst, hur stort som helst, som kan bli uppfattat som fullständigt, kan bli uppfattat som något litet. Om militäriska mustascher inte antyder ett svärd eller huggtänder en svans, så är objektet omfångsrikt för att det är omätbart. Men i samma ögonblick som du kan föreställa dej en livvakt kan du föreställa dej en liten livvakt. Och i samma stund som du verkligen ser en elefant kan du kalla den Lillen. Om du kan göra en staty av någonting kan du göra en statyett av det.<br /><br />Dessa människor påstod att universum var ett enda sammanhängande ting, fast de var inte förtjusta i universum. Men jag var fruktansvärt förtjust i universum och ville adressera det med ett diminutiv. Jag gjorde det ofta, och universum verkade inte ha något att invända. Faktiskt och sannerligen kände jag att dessa dimmiga dogmer om vitalitet uttrycktes bättre genom att kalla världen liten än genom att kalla den stor. För när det gällde oändlighet fanns det en slags vårdslöshet som var motsatsen till den våldsamma och fromma omsorg som jag kände när det rörde livets oskattbara värde och utsatthet. De visade bara ett trist slöseri, men jag kände en slags helig sparsamhet. För hushållning är mycket mer romantiskt än extravagans. För dem var alla stjärnor bara en oändlig ström av enkronor, medan den gyllene solen och den silvriga månen för mej var som en guldtia och en silverfemma för en liten pojke.<br /><br />Dessa omedvetna övertygelser träffas bäst genom färgen och tonen i vissa berättelser. Därför har jag sagt att endast historier om trolldom kan uttrycka min känsla av att livet inte bara är ett nöje utan ett slags excentriskt privilegium. Jag kan uttrycka den andra känslan av kosmisk mysighet genom att hänvisa till en annan bok som alltid läses under pojkåren, "Robinson Kruse", som jag läser om den här gången och som har sin eviga vitalitet från det faktum att den firar begränsningens poesi, nej, t o m försiktighetens vilda romantik. Kruse är en människa på en liten ö med få bekvämligheter som just räddats från havet: det bästa i hela boken är helt enkelt listan på saker som bärgats från vraket. Det största av poem är en inventarielista. Varje köksredskap blir ett ideal eftersom Kruse kunde ha tappat det i vattnet.<br /><br />Det är en god övning under dagens tomma eller motbjudande timmar att titta på vad som helst, kolskyffeln eller bokhyllan, och tänka på hur lycklig man skulle ha blivit av att bärga det från det sjunkande skeppet upp på den isolerade ön. Men det är en ännu bättre övning att erinra sej hur allting har kommit undan på ett hår när: allting har bärgats från ett vrak. Varje människa har haft ett fruktansvärt äventyr: som ett undangömt missfall hade hon inte varit till nu utan ett av de foster som aldrig skådat ljuset. I min barndom talade folk mycket om begränsade eller förstörda genier: och det var vanligt att säga att många människor var ett Stort Kunde-Ha-Varit. För mej är det ett mer grundläggande och häpnadsväckande faktum att vilken person som helst på gatan är ett Stort Kunde-Ha-Inte-Varit.<br /><br />Men jag kände verkligen (infallet kan verka idiotiskt) som om all tingens ordning och antal var den romantiska kvarlevan från Kruses skepp. Att det finns två kön och en sol liknade det faktum att det fanns två gevär och en yxa. Det var oerhört angeläget att inget skulle förloras, men på något sätt var det ganska roligt att inget kunde läggas till. Träden och planeterna verkade som något som räddats från vraket, och när jag såg <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Matterhorn">Matterhorn</a> var jag glad att berget inte hade förbisetts i förvirringen. Jag kände mej ekonomisk beträffande stjärnorna som om de vore safirer (de kallas så i John Miltons Eden). Jag hamstrade bergen. För universum är en enda juvel, och om det är vanlig jargong att kalla en juvel makalös och ovärderlig, så är det bokstavligen sant beträffande denna. Kosmos är verkligen utan sin like och utan något pris: för det kan inte finnas ett annat.<br /><br />Så slutar, i oundviklig otillräcklighet, försöket att yttra det outsägliga. Dessa är mina ultimata attityder gentemot livet, jordmånen för lärans utsäde. Detta var vad jag på något dunkelt sätt tänkte innan jag kunde skriva, och vad jag kände innan jag kunde tänka: för att vi ska kunna framskrida lättare efteråt ska jag i grova drag återge dem nu.<br /><br />Jag kände i mina ben: först, att världen inte förklarar sej själv. Den kan vara ett mirakel med en övernaturlig förklaring, den kan vara ett trolleritrick med en naturligt förklaring. Men om förklaringen till trolleritricket ska övertyga mej, måste den vara bättre än de naturliga förklaringar jag hittills hört. Saken är magisk, sant eller falskt.<br /><br />För det andra kom jag att känna det som om magi måste ha en mening, och att en mening måste ha någon som menar den. Det fanns något personligt i världen, liksom i ett konstverk: vad det än menade menade det våldsamt.<br /><br />För det tredje ansåg jag denna avsikt vacker i sin gamla formgivning, trots sina defekter, som t.ex. drakar.<br /><br />För det fjärde, att den passande formen av tacksamhet för den är någon form av ödmjukhet och återhållsamhet: vi borde tacka Gud för öl och borgougne genom att inte dricka för mycket av dem. Vi var också skyldiga lydnad mot vad som än gjorde oss.<br /><br />Och sist, och märkligast, hade det i mitt sinne dykt upp ett vagt och oöverskådligt intryck att allt gott på något sätt var en återstod av en primitiv ruin att bevara och hålla helig. Människan hade räddat sitt goda på samma sätt som Kruse räddat sitt gods: han hade räddat det från ett vrak.<br /><br />Allt detta kände jag och tidsandan gav mej ingen uppmuntran att känna det. Och under hela denna tid hade jag inte ens tänkt på kristen teologi.Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-12480860302128449432022-02-11T21:07:00.006+01:002024-01-19T12:27:47.453+01:00Kapitel 5: Världens fana<p>När jag var pojke fanns det två besynnerliga människor som sprang omkring och som kallades Optimisten och Pessimisten. Jag använde de orden själv hela tiden, men jag erkänner glatt att jag aldrig hade någon särskild ide om vad de betydde. Det enda som kan anses uppenbart var att de inte kunde betyda vad de uttryckte, för den vanliga verbala förklaringen var att Optimisten ansåg denna värld vara så bra den kunde vara, medan Pessimisten ansåg att den var så dålig den kunde vara. Eftersom båda dessa påståenden uppenbarligen var strunt, var man tvungen att söka efter andra förklaringar. En Optimist kunde inte betyda en människa som tyckte att allt var rätt och inget fel. För det är meningslöst; det är som att kalla allting höger och ingenting vänster.</p>På det hela taget kom jag till slutsatsen att Optimisten tyckte att allt var bra förutom Pessimisten, och att Pessimisten tyckte att allt var dåligt förutom han själv. Det vore orättvist att helt från listan utesluta den mysteriösa men suggestiva definition som det sagts att en liten flicka gav: "En Optimist är en människa som tittar dej i ögonen och en Pessimist är en person som tittar på dina fötter." Jag är inte säker på att inte detta är den bästa definitionen av alla. Det finns t o m någon sorts allegorisk sanning i den. För det kan kanske finnas en givande distinktion mellan den tristare tänkare som bara tänker på vår kontakt med jorden från en stund till en annan, och den lyckligare tänkare som snarare begrundar vår primära förmåga till visioner och vägval.<br /><br />Men det finns ett djupt missförstånd bakom dessa alternativ: optimisten eller pessimisten. Antagandet är att en människa kritiserar världen som om hon vore på jakt efter ett hus, som om hon visades en ny rad lägenheter. Om en människa kom till denna värld från någon annan värld med fullt förfogande över sina krafter kanske hon skulle kunna diskutera huruvida fördelen med midsommarlundarna uppväger nackdelen med galna hundar, precis som en människa som letar logi kan väga förekomsten av en telefon <i>[på 2020-talet: av wifi, övers anm]</i> mot frånvaron av havsutsikt. Men ingen människa är i den positionen. En människa tillhör denna värld innan hon börjar fråga sej om det är trevligt att tillhöra den. Hon har kämpat för fanan, och ofta vunnit heroiska segrar för fanan långt innan hon listats i rullorna. För att kortfattat beskriva vad som tycks mej vara det centrala: hon hyser lojalitet långt innan hon hyser någon beundran.<br /><br />I det senaste kapitlet sas det att den grundläggande känslan av att denna värld är underlig och ändå tilldragande uttrycks allra bäst i sagorna. Läsaren kan, om han så önskar, förlägga nästa skede till de böcker om krig och kamp som vanligen kommer därnäst i en pojkes historia. Vi har alla fått mycket sund moral från masslitteraturen. Vad anledningen än är, tycktes det mej (och tycks mej fortfarande) att vår attityd till livet bättre kunde uttryckas i termer av ett slags militär lojalitet än i termer av kritik och bifall. Min acceptans av universum är inte optimism, det är mer som patriotism. Det är ett fall av primär lojalitet. Världen är inte ett vandrarhem i <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Brighton">Brighton</a>, som vi måste lämna för att det är i så dåligt skick. Den är familjens fort, med flaggan hissad i topp, och i ju sämre skick den är, desto mindre borde vi lämna den. Poängen är inte att denna värld är för sorglig för att älskas eller alltför glad för att inte älskas, poängen är att när du älskar någonting, är dess glädje ett skäl till att älska det, och dess sorg är ett skäl till att älska det ännu mer. Alla optimistiska tankar om England och alla pessimistiska tankar om England är lika giltiga skäl för den engelske patrioten. På samma sätt är optimism och pessimism lika tunga skäl för den kosmiske patrioten. .<br /><br />Låt oss anta att vi konfronteras med något desperat, t ex <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Pimlico">Pimlico</a>. Om vi överväger vad som verkligen är bäst för Pimlico ska vi finna att tanketråden leder oss till tronen eller det mystiska och godtyckliga. Det är inte nog för en människa att ogilla Pimlico, i det fallet kommer han bara att skära strupen av sej eller flytta till <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Chelsea,_London">Chelsea</a>. Förvisso är det inte heller nog för en människa att gilla Pimlico, för då skulle det förbli Pimlico, vilket vore fruktansvärt. Den enda vägen ut tycks vara att älska Pimlico: att älska det med ett transcendent band och utan jordisk anledning. Om det uppstod en människa som älskade Pimlico, skulle Pimlico förvandlas till elfenbenstorn och gyllene tinnar; Pimlico skulle klä sej som en kvinna gör när hon är älskad. För en dekoration ges inte för att dölja hemska saker utan för att dekorera saker som redan är bedårande. En mamma ger inte sitt barn en blå rosett för att barnet är så fult utan den. En älskare ger inte sin flicka ett halsband för att dölja hennes nacke. Om människor älskade Pimlico som mammor älskar barn, godtyckligt för att det är Deras, kunde Pimlico om ett år eller två vara vackrare än Florens.<br /><br />Somliga läsare kommer att säga att detta är ren fantasi. Jag svarar att det är mänsklighetens verkliga historia. Detta är faktiskt hur städer växte sej stora. Gå tillbaka till civilisationens mörkaste rötter och du kommer att finna dem knutna kring någon helig sten eller slingrande runt någon helig källa. Människor hedrade först en plats och vann efteråt ära för det. Människor älskade inte Rom för att Rom var stort. Rom var stort för att de hade älskat Rom.<br /><br />1700-talets teorier om det sociala kontraktet har utsatts för mycken klumpig kritik i vår tid. Så långt som de menade att det bakom allt historiskt regerande finns en ide om samtycke och samarbete, hade de påvisbart rätt. Men de hade verkligen fel i så måtto som de antog att människor någonsin hade syftat till ordning eller moral direkt genom ett medvetet utbyte av intressen. Moralen började inte genom att en människa sa till en annan "Jag slår inte dej om inte du slår mej"; det finns inga spår av en sådan transaktion. Men det finns spår av att båda människorna sa: "Vi får inte slå varandra på den heliga platsen." De vann sin moral genom att värna sin religion. De odlade inte mod. De kämpade för det heliga skrinet och fann att de blivit modiga. De odlade inte renlighet. De renade sej för altarets skull, och fann att de blivit rena.<br /><br />Historien om judarna är det enda tidiga dokument som är känt för de flesta engelsmän (och svenskar), och dessa fakta kan bedömas tillräckligt utifrån den. De Tio Buden som i grunden befunnits gemensamma för mänskligheten var rent militära påbud; en uppförandekod för regementen, utfärdade för att skydda en viss ark genom en viss öken. Anarki var ont eftersom den satte heligheten i fara. Och just när de helgade en dag för Gud fann de att de fått en helgdag för människor.<br /><br />Om vi kan förutsätta att denna primära hängivelse åt en plats eller ett ting är en källa till skapande energi, kan vi fortsätta till ett mycket besynnerligt faktum. Låt oss för ett ögonblick upprepa att den enda sanna optimismen är ett slags universell patriotism. Vad är felet med pessimisten? Jag tror det kan slås fast genom att säga att han är den kosmiske antipatrioten. Och vad är felet med antipatrioten? Jag tror att det utan opassande bitterhet kan fastslås genom att säga att han är den uppriktige vännen. Och vad är felet med den uppriktige vännen? Där stöter vi på det verkliga livets klippa och den oföränderliga mänskliga naturen.<br /><br />Jag vågar säga att det som är dåligt med den uppriktige vännen helt enkelt är att han inte är uppriktig. Han håller tillbaka något - det dystra nöje han har av att säga otrevliga saker. Han har en hemlig önskan att skada, inte enbart att hjälpa. Detta är förvisso, tror jag, vad som gör en viss sorts antipatriot irriterande för friska medborgare. Jag talar naturligtvis inte om den antipatriotism som endast irriterar febriga fondkommissionärer och överskummande skådespelerskor; för den är bara patriotism som talar rättframt. En människa som säger att ingen patriot borde attackera boerkriget förrän det är över är inte värd ett förnuftigt svar; han säger ju att ingen god son borde varna sin mor för ett stup innan hon fallit över kanten.<br /><br />Men det finns en antipatriot som helt ärligt gör ärliga män upprörda, och förklaringen till det är, tror jag, vad jag har antytt: han är den ouppriktige uppriktige vännen, mannen som säger "jag är ledsen att säga att vi är ruinerade" men inte är ledsen alls. Och han kan utan retorik sägas vara en förrädare, för han använder den otäcka kunskap, som han tilläts få för att stärka armén, till att avskräcka människor från att ta värvning. Eftersom han har tillåtelse att vara pessimistisk som militär rådgivare, är han pessimistisk som rekryteringsofficer. Precis på samma sätt använder pessimisten, som är den kosmiske anti-patrioten, den frihet som Livet tillåter sina rådgivare för att lura iväg folket från hennes flagga. Givet att han bara konstaterar fakta, är det fortfarande essentiellt att veta vilka hans känslor, vilket hans motiv är. Det kan så vara att 1200 människor i Tottenham är sängliggande i smittkoppor, men vi vill veta huruvida detta konstaterats av någon stor filosof som vill förbanna gudarna, eller bara av någon vanlig prästman som vill hjälpa människorna.<br /><br />Det onda hos pessimisten är alltså inte att han agar gudar och människor, men att han inte älskar den han agar - han har inte denna primära och övernaturliga lojalitet mot saker och ting. Vad är det onda hos den människa som vanligen kallas optimist? Uppenbarligen känns det som att optimisten, som vill försvara denna världs heder, kommer att försvara det oförsvarliga. Han är universums chauvinist, han kommer att säga: "Rätt eller fel - mitt universum!" Han kommer att vara mindre böjd att reformera saker; mer böjd för ett slags främsta officiellt svar på alla attacker, som lugnar alla med livliga försäkranden. Han vill inte rena världen utan urskulda den. Allt detta (vilket är sant om en viss typ av optimist) leder oss till den enda verkligt intressanta psykologiska poängen, som inte kunde förklaras utan detta.<br /><br />Vi säger att det måste finnas en primär lojalitet mot livet. Den enda frågan är: ska det vara en naturlig eller en övernaturlig lojalitet? Eller om du så vill: ska det vara en förnuftig eller en oförnuftig lojalitet? Nåväl, det extraordinära i saken är att den dåliga optimismen (rentvättandet, det svaga försvaret av allting), kommer in med den förnuftiga optimismen. Förnuftig optimism leder till stagnation: det är den oförnuftiga optimismen som leder till reformation.<br /><br />Låt mej förklara genom att än en gång använda parallellen med patriotism. Den människa som mest troligt förstör den plats han älskar är exakt samma människa som älskar den av något skäl. Den människa som kommer att förbättra platsen är den som älskar den utan skäl. Om en människa älskar något drag hos Pimlico (vilket verkar osannolikt), kan han finna sej själv försvara det draget gentemot Pimlico självt. Men om hon helt enkelt älskar Pimlico i sej självt, kan han riva och härja och skapa om det till det Nya Jerusalem. Jag förnekar inte att den reformen kan vara överdriven, jag säger bara att det är den mystiska patrioten som reformerar.<br /><br />Ren chauvinistisk tillfredsställelse med sej själv är vanligast bland dem som har något pedantiskt skäl för sin patriotism. De värsta chauvinisterna älskar inte England, utan en teori om England. Om vi älskar England för att det är ett imperium, kan vi överskatta den framgång med vilken vi styr hinduerna. Men om vi älskar England bara för att det är en nation, kan vi möta allt som händer: för det skulle vara en nation även om hinduerna styrde oss.<br /><br />Alltså kommer bara de vars patriotism beror på historien tillåta sin patriotism att falsifiera historien. En person som älskar England för att England är engelskt kommer inte att bry sej om hur hon uppkom. Men en person som älskar England för att England är anglosaxiskt kan gå emot alla fakta för sin uppfattnings skull. Han kan likt <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Thomas_Carlyle">Carlyle</a> och <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Augustus_Freeman">Freeman</a> landa i påståendet att den normandiska erövringen var en saxisk erövring. Han kan sluta i rent oförnuft - eftersom han har ett förnuft. En person som älskar Frankrike för att Frankrike är en militärmakt kommer att vårda 1870 års armé. Men en person som älskar Frankrike för att Frankrike är Frankrike kommer att förbättra 1870 års armé. Detta är exakt vad fransmännen har gjort, och Frankrike är ett bra exempel på den arbetande paradoxen. Ingen annanstans är patriotismen mer rent abstrakt och godtycklig, och ingen annanstans är reformerna mer drastiska och genomgående. Ju mer transcendent din patriotism är, desto mer praktisk är din politik.<br /><br />Kanske det mest alldagliga exemplet på denna poäng ligger i fallet med kvinnorna, och deras märkliga och starka lojalitet. Några idiotiska personer kom på idén att eftersom kvinnor uppenbarligen stöder sina egna genom allting, är de alltså blinda och ser ingenting. Dessa personer kan knappast ha känt några kvinnor. Samma kvinnor som är redo att försvara sina män i vått och torrt är (i sina personliga mellanhavanden med männen) nästan morbida i sin insikt om tunnheten i hans ursäkter eller tjockleken hos hans skalle. En mans vän tycker om honom men lämnar honom som han är; hans fru älskar honom och försöker alltid göra honom till någon annan. Kvinnor som är rena mystiker i sin tro är rena cyniker i sin kritik. <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/William_Thackeray">Thackeray</a> uttryckte detta väl när han fick Pendennis´ mor, som dyrkade sin son som en gud, att ändå anta att han skulle gå på villovägar som en man. Hon underskattade hans dygd, även om hon överskattade hans värde. Dyrkaren är helt fri att kritisera, fanatikern kan tryggt vara skeptiker. Kärleken är inte blind; det är det sista den är. Kärleken är bunden; och ju mer den är bunden desto mindre är den blind.<br /><br />Detta hade åtminstone kommit att bli min inställning till allt som kallades optimism, pessimism och framsteg. Före varje kosmisk reformation måste vi ha en kosmisk trohetsed. En människa måste vara intresserad av livet - sedan kan han vara ointresserad av sina livsåskådningar. "Min son, giv mig ditt hjärta"; hjärtat måste inriktas på rätt sak: i den stund vi har ett inriktat hjärta har vi en fri hand.<br /><br />Jag måste stanna upp för att föregripa en uppenbar invändning. Det kommer att sägas att en förnuftig person godtar världen som en blandning av gott och ont med en passande tillfredsställelse och en passande uthållighet. Men detta är exakt den attityd som jag hävdar är felaktig. Jo, jag vet att den är mycket vanlig i vår tid, och den uttrycktes perfekt i dessa tysta rader hos <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Matthew_Arnold">Matthew Arnold</a> som är mer skärande hädiska än <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Arthur_Schopenhauer">Schopenhauers </a>skrik:<br /><br /><i>Enough we live - and if a life,</i><br /><i>with large results so little rife,</i><br /><i>though bearable, seem hardly worth</i><br /><i>this pomp of worlds, this pain of birth.</i><br /><i><br /></i>Jag vet att denna känsla fyller vår tid, och jag tror att den paralyserar vår tid. För våra titaniska avsikter i fråga om tro och revolution behöver vi inte den kalla acceptansen av världen som en kompromiss, utan ett sätt att hjärtligt hata och hjärtligt älska den. Vi vill inte att glädje och ilska ska neutralisera varandra och skapa en butter belåtenhet; vi vill en våldsammare glädje och ett våldsammare missnöje. Vi måste uppleva universum som en jättes slott som ska stormas, och på samma gång som vår egen stuga som vi kan återvända till på kvällen.<br /><br />Ingen betvivlar att en vanlig människa kan stå på god fot med världen, men vi kräver inte styrka nog att stå på god fot med den, utan styrka nog att sparka igång den. Kan hon hata den tillräckligt för att förändra den, och ändå älska den tillträckligt för att tycka att den är värd att förändra? Kan hon betrakta dess kolossala goda utan att en enda gång känna ödmjukhet? Kan hon betrakta dess kolossala onda utan att en enda gång känna förtvivlan? Kan hon, kort sagt, på en gång vara inte bara pessimist och optiist, utan fanatisk pessimist och fanatisk optimist? Är hon nog mycket hedning för att dö för världen, och nog mycket kristen för att vara död för världen? I denna kombination är det, hävdar jag, den rationella optimisten som misslyckas och den irrationella optimisten som lyckas. Den senare är redo att drämma till universum för dess egen skull.<br /><br />Jag framställer dessa ting som de kom för mej, inte i deras mogna logiska följd. Och denna synvinkel klarnade och skärptes genom en av tidens händelser. Under den alltmer långa skuggan från Ibsen uppstod en diskussion huruvida det inte var en mycket trevlig sak att mörda sej själv. Allvarliga modernister berättade för oss att vi inte ens borde säga "stackars sate" om en människa som blåst ut sin hjärna, eftersom det var en avundsvärds person som bara blåst ut sin hjärna på grund av dess exceptionella överlägsenhet. <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/William_Archer_(kritiker)">William Archer</a> föreslog t o m att det i den gyllene tidsåldern skulle finnas maskiner med myntinkast, där en människa kunde döda sej själv för en penny.<br /><br />Under allt detta fann jag mej själv vara ytterligt fientlig gentemot många som kallade sej själva liberaler och humanister. Självmord är inte bara en synd, det är <i>synden</i>. Det är det ultimata och absoluta onda, en vägran att intressera sej för existensen, en vägran att avlägga eden om lojalitet mot livet. Den som dödar en människa dödar en människa. Den som dödar sej själv dödar alla människor, så långt som det angår honom utplånar han världen. Hans handling är värre (symboliskt sett) än någon våldtäkt eller något terrordåd. För den förstör alla byggnader och kränker alla kvinnor. Tjuven blir tillfredsställs av diamanter, men inte självmördaren: det är hans brott. Han kan inte mutas, inte ens av den himmelska stadens ädelstenar. Tjuven komplimenterar de ting han stjäl, om inte deras ägare. Men självmordet förolämpar allt på denna jord genom att inte stjäla det. Han smutsar ner alla blommor genom att vägra att leva för deras skull.<br /><br />Det finns inte ett litet djur i kosmos som hans död inte hånar. När en människa hänger sej själv i ett träd, kan löven falla ner i ilska och fåglarna flyga iväg i raseri, för var och en av dem har utsatts för en personlig skymf. Naturligtvis kan det finnas patetiska emotionella ursäkter för handlingen. Det kan det ofta finnas för våldtäktsmannen, och nästan alltid för dynamitarden. Men om det handlar om klara ideer och den intelligenta meningen med saker och ting, så är det mycket mer förnuftig och filosofisk sanning i begravningen vid vägkorsningar eller pålen som drevs genom kroppen än i mr Archers automatiska självmordsmaskiner. Det finns en mening i att begrava självmördaren avsides. Personens brott är artskilt från andra brott - för det gör t o m brott omöjliga.<br /><br />Ungefär samtidigt läste jag en allvarlig lättvindighet av någon fritänkare: han sa att en självmördare bara var samma sak som en martyr. Det uppenbara misstaget i detta hjälpte till att klargöra frågan. Uppenbarligen är självmördaren motsatsen till en martyr. En martyr är en person som bryr sej så mycket om något utanför honom att han glömmer sitt eget personliga liv. En självmördare är en person som bryr sej så lite om någonting utanför honom att han vill göra slut på allt. Den ene vill att något ska börja, den andre vill att allting ska ta slut. Med andra ord: martyren är ädel, just för att han (hur mycket han än föraktar världen eller förbannar hela mänskligheten) bekänner denna ultimata länk till livet - han sätter sitt hjärta utanför sej själv, han dör för att något ska få leva. Självmördaren är simpel för att han inte har denna länk till varat, han är en ren förstörare och andligen förstör han universum.<br /><br />Och då erinrade jag mej pålen och vägkorsningen, och det underliga faktum att kristenheten visat denna underliga hårdhet mot självmördaren. För kristenheten hade ju visat martyren en våldsam uppmuntran. Historisk kristendom anklagades, inte helt utan skäl, för att föra martyrskap och asketism till sin spets, isolerad och pessimistisk. De tidiga kristna martyrerna talade om döden med en fruktansvärd glättighet. De hädade kroppens vackra plikter, de upplevde doften av graven från långt håll som en blommande äng. Allt detta har för många verkat som pessimismens själva poesi. Ändå finns den där pålen vid vägkorsningen som visar vad kristenheten ansåg om pessimisten.<br /><br />Detta var den första i den långa följden av gåtor med vilket kristendomen gjorde sitt intåg i diskussionen. Och med den följde en besynnerlighet som jag måste tala mer utförligt om sedan, som en notering om alla kristna iakttagelser, men som definitivt började i den här. För den kristna attityden till martyren och till självmördaren var inte den som så ofta bekräftas i moderna moraliteter. Det var inte en fråga om grad. Det var inte så att en gräns måste dras någonstans, och att den exalterade självuppoffraren föll inom gränsen, medan den sorgsne självuppoffraren föll just utanför den.<br /><br />Den kristna känslan var uppenbarligen inte bara att självmördaren drog martyrskapet för långt. Den kristna känslan var häftigt för den ene och häftigt emot den andre: dessa två saker som såg så lika ut var på motsatta sidorna av himmel och helvete. En människa slängde bort sitt liv - den människan var så god att hans eller hennes torra ben kunde hela pestsmittade städer. En annan människa slängde bort sitt liv - den människan var så dålig att hans eller hennes ben kunde besmitta andra.<br /><br />Jag säger inte att denna häftighet var riktig, men varför var den så häftig?<br /><br />Det var här jag för första gången upptäckte att mina vandrande fötter gick i något redan upptrampat spår. Kristendomen hade också känt att martyren stod i motsättning till självmördaren: hade den kanske känt detta av samma skäl som jag? Hade kristendomen känt vad jag kände, men inte kunde (och inte kan) uttrycka - detta behov av en grundläggande lojalitet mot saker och ting, och därpå av en omstörtande reformation av saker och ting? Sedan kom jag ihåg att anklagelsen mot kristendomen verkligen var att den kombinerade dessa två saker som jag så våldsamt försökte kombinera. Kristendomen anklagades, på en och samma gång, för att vara alltför optimistisk beträffande universum och alltför pessimistisk beträffande världen. Sammanträffandet fick mej att plötsligt stå stilla.<br /><br />Det har i den moderna debatten uppstått en imbecill vana att säga att en kan ha en sådan tro i en tidsålder men inte i en annan. Somliga dogmer, sägs det, var trovärdiga på 1100-talet men inte på 1900-talet. En skulle lika gärna kunna säga att en kan ansluta sej till en viss filosofi på måndagar men inte på tisdagar. En skulle lika gärna kunna säga om en världsåskådning att den passade fram till halv 4, men inte fram till halv 5. Vad en människa kan tro beror på hennes filosofi, inte på århundradets klocka. Om en person tror på en oföränderlig naturlig lag, kan han inte tro på något mirakel i någon tidsålder. Om en person tror på en vilja bakom lagen, kan han tro på vilket mirakel som helst i vilken tidsålder som helst.<br /><br />Anta, för diskussionens skull, att vi sysslar med ett fall av <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Thaumaturgy">thaumaturgiskt</a> helande. En materialist på 1100-talet kunde inte tro på det mer än en materialist på 1900-talet. Men en som tillhör <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristen_vetenskap">Christian Science</a>-rörelsen på 1900-talet kan tro på det lika mycket som en kristen på 1100-talet. Det är helt enkelt en fråga om människans teori om saker och ting. Så när vi behandlar ett historiskt svar, är poängen inte huruvida det gavs i vår egen tid, utan huruvida det gavs som ett svar på vår fråga. Och ju mer jag tänkte på när och hur kristendomen hade kommit in i världen, desto mer kände jag att den verkligen hade kommit för att svara på denna fråga.<br /><br />Det är vanligen de lösa och toleranta kristna som ger kristendomen helt oförsvarliga komplimanger. De talar som om det aldrig hade funnits någon fromhet eller något medlidande innan kristendomen kom, en sak som vilken medeltidsmänniska som helst skulle ha varit ivrig att korrigera. De hävdar att det märkvärdiga med kristendomen var att den var först med att predika enkelhet eller självbehärskning, eller inåtvändhet och ärlighet. ¨<br /><br />De kommer att anse mej mycket trångbröstad (vad det nu betyder) om jag säger att det märkvärdiga med kristendomen var att den var först med att predika kristendom. Det speciella med den var att den var speciell, och enkelhet och uppriktighet är inte speciellt, utan uppenbara ideal för hela mänskligheten. Kristendomen var svaret på en gåta, inte den sista truismen efter ett långt samtal.<br /><br />Bara häromdagen såg jag i en utmärkt veckotidning med puritansk ton den anmärkningen, att kristendomen, när den avkläddes sin rustning av dogmatik (som om man skulle tala om en människa som avkläddes sin rustning av ben), inte visade sej vara något annat än kväkardoktrinen om Det Inre Ljuset. Nå, om jag skulle säga att kristendomen kom i världen just för att förstöra doktrinen om Det Inre Ljuset, så skulle det vara en överdrift. Men det skulle vara mycket närmare sanningen.<br /><br />De sista stoikerna, typ <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Aurelius">Marcus Aurelius</a>, var precis sådana som trodde på Det Inre Ljuset. Deras värdighet, deras trötthet, deras sorgsna yttre omsorg om andra, deras obotliga inre omsorg om sej själva, var alla beroende av Det Inre Ljuset och existerade endast genom denna trista belysning.<br /><br />Observera att Marcus Aurelius, likt alla introspektiva moralister, insisterade på att göra eller låta bli småsaker; det är för att han inte har hat eller kärlek nog för att göra en moralisk revolution. Han stiger upp tidigt varje morgon, eftersom en sådan altruism är mycket enklare än att stoppa gladiatorspelen på amfiteatrarna eller att ge det engelska folket sitt land tillbaka.<br /><br />Marcus Aurelius är den mest outhärdliga av alla mänskliga typer. Han är en osjälvisk egoist. En osjälvisk egoist är en människa som har stolthet utan att ha passion till ursäkt. Av alla tänkbara former av upplysning är den värsta vad dessa människor kallar Det Inre Ljuset. Av alla förfärliga religioner är den mest förfärliga den som dyrkar guden inom en.<br /><br />Kristendomen kom i världen i första hand för att häftigt slå fast att människan inte bara måste se inåt utan även utåt, för att med häpnad och entusiasm skåda en gudomlig här och en gudomlig kapten. Det enda roliga med att vara en kristen var att människan inte lämnades ensam med Det Inre Ljuset, utan definitivt upptäckte ett yttre ljus, ljust som solen, klart som månen, fruktansvärt som en armé med standar.<br /><br />Hur som helst är det lika bra om Jones inte dyrkar solen eller månen. Gör han det finns det en tendens att han börjar imitera dem, att han säger att eftersom solen bränner insekter levande, kan han bränna insekter levande. Han tror att eftersom solen ger människor solsting, kan han ge sina grannar mässling. Han tror att eftersom månen sägs göra människor galna, kan han göra sin fru galen.<br /><br />Denna motbjudande sida av ren extern optimism visade sej också i den forntida världen. På den tid när stoisk idealism hade börjat visa pessimismens svagheter, hade den gamla forntida dyrkan av naturen börjat visa optimismens enorma svagheter. Naturdyrkan är naturlig nog när samhället är ungt, med andra ord, panteism är helt ok så länge den är dyrkan av Pan. Men Naturen har en annan sida som erfarenhet och synd inte är långsamma att komma på, och det är ingen lättsinnighet att säga om guden Pan att han snart visade den kluvna foten.<br /><br />Den enda invändningen mot naturreligion är att den alltid på något sätt blir onaturlig. En människa älskar Naturen på morgonen på grund av hennes oskuld och älskvärdhet, och när natten kommer, om han fortfarande älskar henne, är det för hennes dunkel och grymhet. Han tvättar sej i gryningen i klart vatten som stoikernas vise män, och ändå badar han vid dagens slut i tjurblod som <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Julianus_Apostata">Julianus Avfällingen</a>. Den rena jakten på hälsa leder alltid till något ohälsosamt. Den fysiska naturen får inte göras till direkt föremål för lydnad; den måste njutas, inte dyrkas. Stjärnor och berg får inte tas allvarligt. Om det görs, kommer vi att sluta där hednisk naturdyrkan slutade. Eftersom jorden är så snäll, kan vi härma alla dess grymheter. Eftersom sexualitet är så sunt, kan vi alla bli galna i sex.<br /><br />Ren optimism hade nått sin vansinniga och passande undergång. Teorin att allting var gott hade blivit en orgie i allt som var dåligt.<br /><br />På den andra sidan representerades våra idealistiska pessimister av de gamla återstoden av stoikerna. Marcus Aurelius och hans vänner hade verkligen givit upp idén om någon gud i universum och såg endast efter guden inom en. De hade inget hopp om någon dygd i naturen, och knappast något hopp om någon dygd i samhället. De hade inte nog intresse av den yttre världen för att verkligen förstöra eller revolutionera den. De älskade inte staden tillräckligt mycket för att sätta eld på den.<br /><br />Därför befann sej den antika världen exakt i vårt eget ödsliga dilemma. De enda som verkligen njöt av världen var sysselsatta med att bryta sönder den, och de dygdiga brydde sej inte tillräckligt mycket om dem för att slå ner dem. I detta dilemma (samma som vårt) steg kristendomen plötsligt in och erbjöd ett enda svar, som världen till slut accepterade som Svaret. Det var svaret då, och jag tror att det är svaret nu.<br /><br />Svaret var likt ett svärdshugg, det högg itu - det åstadkom inte någon sentimental förening. I korthet skilde det Gud från kosmos. Gudomens transcendens och tydlighet som vissa kristna nu vill ta bort från kristendomen, var verkligen den enda anledningen till varför någon skulle vilja vara kristen. Det var hela poängen med det kristna svaret till den olycklige pessimisten och den ännu olyckligare optimisten.<br /><br />Eftersom jag här endast är sysselsatt med deras speciella problem, ska jag bara helt kort beröra detta stora metafysiska påstående. Alla beskrivningar av den skapande eller uppehållande principen i saker och ting måste vara metaforiska, eftersom de måste vara verbala. Därför tvingas panteisten tala om Gud i alla ting som om han vore i en låda. Därför har evolutionisten i själva sitt namn iden om att vecklas ut som en matta. Alla termer, religiösa och irreligiösa, är utsatta för denna anklagelse. Den enda frågan är huruvida alla termer är oanvändbara, eller om man med en sådan fras kan beteckna en särskild Idé om sakernas ursprung. Jag tror att man kan det, och det tror uppenbarligen även evolutionisten, annars skulle han inte tala om evolution.<br /><br />Och ursprungsformuleringen för all kristen teism var denna att Gud var en skapare, liksom en konstnär är en skapare. En poet är så åtskild från sitt poem att han själv kan tala om det som en liten sak han "kastat ur sej". T o m genom att frambringa det har han kastat iväg det. Denna princip att all skapelse och fortplantning innebär ett åtskiljande är åtminstone lika konsekvent i kosmos som den evolutionära principen att all växt är en förgrening. En kvinna förlorar ett barn t o m genom att föda ett barn. All skapelse är separation. Födelsen är en lika allvarlig skilsmässa som döden.<br /><br />Det var kristendomens primära filosofiska princip att denna skilsmässa i den gudomliga skaparakten (en sådan som skiljer poeten från poemet eller modern från det nyfödda barnet) var den sanna beskrivningen av den akt genom vilken den absoluta energin frambragte världen. Enligt de flesta filosofer förslavade Gud världen genom att skapa den. Enligt kristendomen satte han världen fri genom att skapa den. Gud hade inte så mycket skrivit ett poem som en pjäs; en pjäs han planerat vara perfekt, men som nödvändigtvis blivit lämnad åt mänskliga aktörer och scenografer, som sedan gjort en enda röra av den.<br /><br />Jag kommer att diskutera sanningshalten i detta teorem senare. Här behöver jag bara påpeka med vilken förbluffande smidighet det passerade dilemmat vi diskuterat i detta kapitel. På detta sätt kunde man åtminstone vara både lycklig och indignerad utan att degradera sej själv till antingen en pessimist eller en optimist. I detta system kunde man bekämpa alla tillvarons krafter utan att desertera från existensens flagga. Man kunde vara försonad med universum och ändå vara i krig med världen. S:t Georg kunde fortfarande bekämpa draken, hur stort monstret än var som vältrade sej i kosmos, om monstret än var större än de mäktigaste städer eller större än de eviga höjderna. Om monstret än vore lika stort som världen kunde det ändå dödas i världens namn. S:t Georg behövde inte överväga några uppenbara odds eller proportioner i tingens skala, endast den ursprungliga hemligheten i deras formgivning. Han kan skaka sitt svärd mot draken, även om den vore allting, även om de tomma himlarna över hans huvud bara är dess öppna käftars väldiga valv.<br /><br />Och sedan följde en erfarenhet som är omöjlig att beskriva. Det var som om jag alltsedan min födelse hade drullat omkring med två enorma och ostyrbara maskiner, av olika form och utan tydlig förbindelse - världen och den kristna traditionen. Jag hade funnit detta hål i världen: det faktum att man på något vis måste finna ett sätt att älska världen utan att förtrösta på den, på något sätt måste man älska världen utan att vara världslig.<br /><br />Jag fann detta framträdande drag i kristen teologi, som en slags hård spik, det dogmatiska insisterandet på att Gud är personligt och har skapat en värld som är skild från honom själv. Denna dogms "spik" passade perfekt i världens hål - den var uppenbarligen menad att sitta där - och sedan började det märkliga hända. Ner väl en gång dessa två delar av de två maskinerna hade passats ihop, den ena efter den andra, började alla andra delar passa och föll in med en kuslig precision. Jag kunde höra bult efter bult i hela maskineriet falla på plats med något slags kluckande av lättnad. När en del hamnat rätt, började alla andra delar upprepa dess riktighet, precis som klocka efter klocka slår 9. Instinkt efter instinkt besvarades av doktrin efter doktrin. Eller, för att nu variera bildspråket, jag var som en som hade ryckt in i ett fientligt land för att erövra ett högt beläget fort. Och när fortet hade fallit gav hela landet upp och ställde fullt och fast upp bakom mej. Det var som om hela landet lystes upp, ända tillbaka till min barndoms första ytor.<br /><br />Alla dessa pojkårens blinda fantasier som jag i kapitel 4 förgäves försökte spåra i mörkret, blev plötsligt genomskinliga och förnuftiga. Jag hade rätt när jag kände att rosor var röda på grund av något slags val: det var det gudomliga valet. Jag hade rätt när jag kände att jag nästan hellre skulle säga att gräset hade fel färg än att säga att det nödvändigtvis måste ha den färgen; det skulle sannerligen ha kunnat ha en annan. Min känsla att lyckan hängde på den vansinniga tråden av ett villkor betydde någonting när allt redan sagts: den betydde hela doktrinen om Syndafallet.<br /><br />T o m dessa dimmiga och formlösa monster till iakttagelser som jag inte varit förmögen att beskriva, än mindre försvara, steg tyst in på sina platser likt trosbekännelsens kolossala <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Karyatid">karyatider</a>. Antagandet att kosmos inte var vidsträckt och tomt, utan litet och mysigt, hade full signifikans nu, för vad som helst som är ett konstverk måste vara litet i konstnärens ögon; för Gud kan stjärnorna bara vara små och älskade, som diamanter. Och min jagande instinkt att det goda på något sätt inte bara var ett verktyg att använda, utan en relik att skydda, likt godset från Robinsin Kruses skepp - t o m den hade varit den vilda viskningen från någon ursprunglig visdom, för vi var, enligt kristendomen, verkligen överlevande från ett vrak, besättningen i ett gyllene skepp som dumpit ner före världens begynnelse.<br /><br />Men den viktiga saken var denna, att den helt och hållet vände upp och ner på skälet till optimism. Och det ögonblick som vändningen gjordes kändes den som den plötsliga lättnaden när ett ben rycks tillbaka i sin ledhåla. Jag hade ofta kallat mej själv optimist, för att undvika pessimismen alltför uppenbara hädelse. Men all tidens optimism hade varit falsk och hjärtekrossande av det skälet, att den alltid försökt bevisa att vi passar in i världen. Den kristna optimismen är baserad på det faktuma tt vi inte passar in i världen. Jag hade försökt bli lycklig genom att tala om för mej själv att människan är ett djur, likt vilket annat djur som helst som söker sin föda av Gud. Men nu var jag verkligen lycklig, för jag hade lärt mej att människan är en monstrositet.<br /><br />Jag hade haft rätt i att känna att allting var udda, för jag själv var på en gång värre och bättre än alla ting. Optimismens nöje var prosaiskt, för det vilade på alltings naturlighet; den kristna tillfredsställelsen var poetisk, för den vilade på alltings onaturlighet i ljuset av det övernaturliga. Den moderne filosofen hade om och om igen berättat för mej att jag var på rätt plats, och jag hade fortfarande känt mej nerslagen, till och med med mitt samtycke. Jag hade hört att jag var på fel plats, och min själ började sjunga av glädje, liksom en fågel under våren.<br /><br />Kunskapen återfann och lyste upp bortglömda kammare i barndomens mörka hus. Jag visste nu varför gräset alltid hade tyckts mej lika märkligt som det gröna skägget på en jätte, och varför jag kunde känna hemlängtan hemma.<br /><br /><br /><br /><br />Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-76934910189193901822022-02-11T21:05:00.003+01:002022-02-11T21:05:24.139+01:00Kapitel 6: Kristendomens paradoxer<p>Det verkliga problemet med denna vår värld är inte att det är en oförnuftig värld, inte ens att det är en förnuftig värld. Den vanligaste typen av problem är att den nästan är förnuftig, men inte riktigt. Livet är inte ologiskt; och ändå är det en fälla för logiker. Det verkar bara lite mer matematiskt och regelbundet än det är; dess exakthet är uppenbar, men dess inexakthet är dold; dess vildhet ligger på lur.</p><div>Jag ger ett grovt exempel på vad jag menar. Anta att något matematiskt kreatur från månen försökte räkna på den mänskliga kroppen. Det skulle genast verka som om det väsentliga vore att den är ett duplikat. En människa är två människor - han till höger liknar exakt han till vänster. Efter att ha observerat att det fanns en arm på höger sida och en arm på vänster, ett ben på höger sida och en på vänster, skulle vår besökare kanske gå vidare och fortfarande på bägge sidor återfinna samma antal fingrar, samma antal tår, två ögon, två öron, två näsborrar och t o m två hjärnlober. Och sedan, när han fann ett hjärta på ena sidan, skulle han dra slutsatsen att det fanns ett annat hjärta på andra sidan. Och just där, när han som mest kände att han hade rätt, skulle han ha fel.<br /><br />Det är denna tysta avvikelse från exaktheten på ca en tum som är det obehagliga elementet i allting. Det ser ut som en slags hemlig konspiration i universum. Ett äpple och en apelsin är runda nog för att bli kallade runda, och ändå är de inte runda när allt kommer omkring. Jorden själv är formad som en apelsin för att kunna lura några enfaldiga astronomer att kalla den en glob. Ett blad är uppkallat efter ett svärdsblad, eftersom det kommer till en punkt, men det gör inte det. Överallt i saker och ting finns detta element av det tysta och oberäkneliga. Det undflyr rationalisterna, men det undflyr aldrig ända fram till slutet. Från jordens storslagna krökning kunde man lätt dra slutsatsen att varje tum av den var krökt på detta sätt. Det borde verka rationellt att liksom en människa har en hjärna på båda sidor, borde hon ha ett hjärta på båda sidor. Och ändå organiserar vetenskapsmän fortfarande expeditioner för att finna Nordpolen, eftersom de är så förtjusta i platt land. Vetenskapsmän organiserar också fortfarande expeditioner för att finna människans hjärta, och när de försöker finna det, hamnar de vanligen på fel sida om henne.<br /><br />Nå, verklig insikt eller inspiration prövas bäst genom huruvida den kan gissa dessa gömda oformligheter eller överraskningar. Om vår matematiker från månen såg de två armarna och de två öronen, skulle han kanske kunna sluta sej till de två skulderbladen och de två hjärnhalvorna. Men om han gissade att människans hjärta var på sin rätta plats, skulle jag kalla honom något förmer än en matematiker. Och detta är exakt det anspråk som jag sedan kommit att göra för kristendomens räkning. Inte bara för att den sluter sig till logiska sanningar, utan för att när den plötsligt blir ologisk har den, så att säga, funnit en ologisk sanning. Den inte bara har rätt om saker, men den har fel (om man får säga så) exakt när saker och ting går fel. Dess plan passar de hemliga oregelbundenheterna, och väntar sig det oväntade. Den är enkel beträffande den enkla sanningen; men den är besvärlig beträffande den subtila sanningen. Den skulle erkänna att en människa har två händer, men den kommer inte (även om alla modernisterna jämrar sig) att erkänna den uppenbara slutsatsen att hon har två hjärtan. I detta kapitel är min enda avsikt att påpeka detta; alltså att visa att när än vi känner att det är något konstigt med kristen teologi, så kommer vi i allmänhet att finna att det är något konstigt med själva sanningen.<br /><br />Jag har anspelat på en meningslös fras med innebörden att den och den trosbekännelsen inte kan bli trodd i vår tidsålder. Naturligtvis kan vad som helst bli trott i vilken tidsålder som helst. Men, lustigt nog, finns det verkligen en mening i vilken en trosbekännelse, om den alls blir trodd, kan bli trodd mer strikt i ett komplext samhälle än i ett enkelt samhälle. Om en person finner kristendomen sann i Birmingham, har han faktiskt klarare skäl att tro än om han funnit den vara sann i <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Mercia">Mercia</a>. Ty ju mer komplicerat sammanträffandet verkar, desto mindre kan det vara ett sammanträffande. Om det faller snöflingor som har formen av, låt oss säga, <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Heart_of_Midlothian_(Royal_Mile)">Midlothians hjärta</a>, kan det vara en händelse. Men om det faller snöflingor med den exakta formen av <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Hampton_Court_Maze">häcklabyrinten vid Hampton Court,</a> tror jag att man skulle kunna kalla det ett mirakel.<br /><br />Det är exakt som ett sådant mirakel jag har kommit att uppfatta kristendomens filosofi. Den moderna världens komplexitet bevisar trosbekännelsens sanning mer perfekt än något av de enkla problemen under trons tidsålder. Det var i <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Notting_Hill">Notting Hill</a> och <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Battersea">Battersea</a> som jag började se att kristendomen var sann. Detta är varför trons har dessa utarbetade doktriner och detaljer som så mycket förvirrar dem som beundrar kristendomen utan att tro på den. När någon väl tror på en trosbekännelse är denna någon stolt över dess komplexitet, precis som vetenskapsmän är stolta över vetenskapens komplexitet. Det visar hur rik på upptäckter den är. Om den alls är riktig, är det en komplimang att säga att den är genomarbetat riktig. En pinne kan passa ett hål eller en sten en urgröpning av en ren händelse. Men en nyckel och ett lås är båda komplexa. Och om en nyckel passar till låset, vet du att det är rätt nyckel.<br /><br />Men den exakthet som är inbegripen i saken gör det mycket svårt att göra vad jag nu måste göra, nämligen beskriva denna ackumulerade sanning. Det är mycket svårt för en människa att försvara någonting som hon är fullständigt övertygad om. Det är jämförelsevis lätt när hon bara delvis är övertygad. Hon är delvis övertygad eftersom hon funnit det eller det beviset för saken, och hon kan förklara det. Men en människa är inte verkligt övertygad om en filosofisk teori när hon finner något som bevisar den. Hon är verkligt övertygad först när hon finner att allt bevisar den. Och ju fler konvergerande skäl hon finner som pekar mot denna övertygelse, desto mer förvirrad blir hon när jag ber henne sammanfatta dem. Därför: om jag rakt upp och ner frågar en genomsnittligt intelligent människa varför hon föredrar civilisation framför naturtillståndet, skulle hon titta vilt omkring sej på föremål efter föremål, men bara kunna svara helt vagt: "ja, det är förstås den där bokhyllan, och kolen i kolkällaren, och pianot, och poliserna." Hela skälet för civilisationen är att skälet för den är så komplext. Den har gjort så många saker. Men själva den mångfald av bevis som borde göra svaret överväldigande gör det omöjligt att svara.<br /><br />Därför finns det vad gäller all total övertygelse ett slags jättelik hjälplöshet. Själva tron är så stor att det tar lång tid att få den i rörelse. Och denna tvekan uppstår, konstigt nog, huvudsakligen från en likgiltighet beträffande var en borde börja. Alla vägar leder till Rom - vilket är ett skäl till att många människor aldrig kommer dit. I fallet med detta försvar för kristen övertygelse bekänner jag att jag lika gärna skulle börja diskussionen med en sak som med en annan; jag skulle börja den med en rova eller en taxi. Men om jag alls ska vara noggrann med att göra min mening klar, tror jag det vore visare att fortsätta det senaste kapitlets pågående diskussion, som handlade om att betona den första av dessa mystiska sammanträffanden, eller snarare ratificeringar.<br /><br />Allt jag hittills hört om kristen teologi hade fjärmat mej från den. Jag var hedning vid tolv års ålder, och en komplett agnostiker vid sexton, och jag kan inte förstå någon som passerat sjutton års ålder och inte ställt sej själv en så enkel fråga. Jag behöll förvisso en dimmig vördnad för en kosmisk gudom och ett stort historiskt intresse för kristendomens grundare. Men jag ansåg honom förvisso vara en människa även om jag kanske även på den punkten tänkte att han ägde ett försteg framför en del av sina moderna kritiker. Jag läste hela min tids vetenskapliga och skeptiska litteratur - åtminstone allt jag kunde hitta skrivet på engelska och liggande runt omkring mej, och jag läste ingenting annat, jag menar att jag inte läste något med någon annan syn på filosofi. Kioskböckerna jag också läste var faktiskt skrivna i en heroisk och hälsosam kristen tradition, men jag visste det inte på den tiden.<br /><br />Jag läste aldrig en rad kristen apologetik, och jag läser så lite jag kan av det nu med. Det var Huxley och Spencer och Bradlaugh som förde mej tillbaka till ortodox teologi. De sådde i mitt sinne de första vilda tvivlen på tvivlen. Våra mormödrar hade alldeles rätt när de sa att <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Thomas_Paine">Tom Paine</a> och fritänkarna förvirrade våra sinnen. Det gör de. De förvirrade mina något rent förskräckligt. Rationalisten fick mej att ifrågasätta huruvida förnuftet hade någon användning över huvud taget, och när jag läst ut <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Herbert_Spencer">Herbert Spencer</a> hade jag gått så långt som till att (för första gången) betvivla huruvida evolutionen alls hade ägt rum. När jag la ifrån mej den sista av överste <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Robert_G._Ingersoll">Ingersolls</a> ateistiska föreläsningar genombröts mitt huvud av den fasansfulla tanken: "Föga fattas att du övertalar mej att bli kristen." Jag var på väg att bli desperat.<br /><br />Denna märkliga effekt av de stora agnostikerna som väckte tvivel djupare än sina egna kan illustreras på många sätt. Jag tar bara ett. Medan jag läste och läste om alla ickekristna eller antikristna redogörelser för tron, från Huxley till Bradlaugh, växte ett långsamt och förfärligt intryck gradvis men åskådligt inom mej: intrycket att kristendomen måste vara något alldeles extraordinärt! För den var inte bara skuld till (som jag förstod det) de mest upprörande ogärningarna, utan den hade som det verkade en mystisk talang för att kombinera ogärningar som inte tycktes kunna existera tillsammans. Den attackerades från alla sidor och av de mest motsatta anledningar. Knappt hade en rationalist visat att den var alldeles för österländsk innan en annan med samma klarhet visade att den var alldeles för västerländsk. Knappt hade min indignation dött ut beträffande dess vassa och aggressiva fyrkantighet, förrän jag ropades upp igen för att uppmärksamma och fördöma dess enerverande och sensuella rundhet. Ifall någon läsare inte stött på det jag menar, ska jag ge några exempel som händelsevis faller mej i minnet på denna självmotsägelse i skeptikernas attack. Jag ska ge fyra eller fem exempel - det finns femtio andra.<br /><br />Så var jag till exempel mycket tagen av den eleganta attacken på kristendomens omänskliga dysterhet. För jag tyckte (och tycker fortfarande) att uppriktig pessimism är den oförlåtliga synden. Oärlig pessimism är en social prestation, snarare angenäm än motsatsen, och lyckligtvis är nästan all pessimism oärlig. Men om kristendomen, som dessa människor påstod, var något rent pessimistiskt och i motsatsställning till livet, då var jag helt och fullt beredd att spränga S:t Pauls Cathedral. Men den extraordinära saken är denna: de bevisade för mej i kapitel I (till min fullständiga tillfredsställelse) att kristendomen var alltför pessimistisk, och sedan, i kapitel II, började de bevisa att den var alldeles för optimistisk. En anklagelse mot kristendomen var att den, genom morbida tårar och skräckupplevelser, hindrade människorna från att söka glädje och frihet i Naturens sköte. Men en annan anklagelse var att den tröstade människorna med en påhittad Försyn, och försatte dem i en vitrosa barnkammare. En stor agnostiker frågade varför Naturen inte var vacker nog, och varför det var svårt att vara fri. En annan stor agnostiker hade invändningen att kristen optimism, "trosskapandets plagg vävt av fromma händer", för oss dolde det faktum att Naturen var ful och att det var omöjligt att vara fri. En rationalist hade knappt hunnit kalla kristendomen en mardröm förrän en annan kallade den dårarnas paradis. Detta förbryllade mej, anklagelserna verkade osammanhängande. Kristendomen kunde inte på en gång vara en svart förklädnad på en vit värld, och samtidigt en vit förklädnad på en svart värld. Den kristnes tillstånd kunde inte på en gång vara så bekvämt att han var en fegis som klamrade sej fast vid det, och så obekvämt att han var en idiot som stod ut. Om det förfalskade den mänsklig synen måste det förfalska det på ett eller annat sätt; det kunde inte bära både gröna och rosafärgade glasögon. På min tunga rullade med fasansfull glädje, som hos alla unga män på den tiden, de glåpord <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Algernon_Swinburne">Swinburne</a> kastade efter trosbekännelsens tristhet: "Du har segrat, o bleke Galilé - världen har blivit grå av Din andedräkt." Men när jag läste samme poets redogörelse för hedendomen (som i "Atalanta"), summerade jag att världen om möjligt var ännu mer grå innan Galilén andades på den än efteråt. Poeten påstod verkligen, på ett mer abstrakt sätt, att livet i sej självt var becksvart. Och ändå hade kristendomen på något sätt förmörkat det. Samme man som fördömde kristendomen för pessimism var själv en pessimist. Jag tänkte att någonting måste vara fel här. Och det slog mej ett vilt ögonblick att de kanske inte var de bästa bedömarna av relationen mellan religion och lycka som, enligt egen utsago, varken hade det ena eller det andra. Nu måste ni förstå att jag inte genast drog slutsatsen att anklagelserna var falska eller anklagarna idioter. Jag drog helt enkelt slutsatsen att kristendomen måste vara något ännu knasigare och ondare än de begripit. Någonting kan ha dessa två motsatta laster, men det måste vara en ganska konstig sak som har dem. En person kan vara alltför fet på ett ställe och alltför smal på ett annat, men skulle då vara en ganska udda figur. Vid denna tidpunkt hade jag mina tankar fästa enbart på den kristna religionens underliga figur - jag antog ingen underlighet hos det rationalistiska sinnet.</div><div><br />Här är ett annat fall av samma slag: jag kände att en stark invändning mot kristendomen låg i anklagelsen att det ligger något blygt, munkaktigt och omanligt i allt som kallas "kristet", särskilt i dess attityd vad gäller motstånd och kamp. De stora skeptikerna från 1800-talet var i stor utsträckning virila. Bradlaugh, på ett expansivt sätt, och Huxley, på ett tystlåtet sätt, var helt avgjort män. Vid en jämförelse verkade det försvarbart att säga att det var något svagt och överdrivet tålmodigt över de kristna rekommendationerna. Evangeliets paradox om den andra kinden, det faktum att präster aldrig slogs, hundra andra saker gjorde anklagelsen trolig att kristendomen var ett försök att göra människan alltför lik ett får. Jag läste det och jag trodde på det, och om jag inte hade läst något annat skulle jag ha fortsatt tro på det. Men jag läste något mycket annorlunda. Jag vände blad i min agnostiska manual, och min hjärna vändes upp-och-ner. Nu fann jag att jag borde hata kristendomen, inte för att den kämpade alltför lite, utan för att den kämpade alltför mycket. Kristendomen var, tycktes det, alla krigs moder. Kristendomen hade dränkt världen i blod. Jag hade blivit grundligt arg på den kristne för att han aldrig blev arg. Och nu blev jag tillsagd att vara arg på honom för att hans vrede hade varit den mest jättelika och fruktansvärda saken i den mänskliga historien, eftersom hans vrede hade östs över jorden och stigit upp til solen. Samma människor som klandrat kristendomen för klostrens ödmjukhet och icke-våld var också de som klandrade den för våldsamheten och tapperheten hos korstågen. Det var den stackars gamla kristendomens fel (på ett eller annat sätt) både att Edvard Bekännaren inte stred och att Rickard Lejonhjärta gjorde det. Kväkarna (sa man) var de enda karaktäristiska kristna, och ändå var Cromwells och Alvas massakrer karaktäristiska kristna brott. Vad kunde allt detta betyda? Vad var denna kristendom som alltid förbjöd krig och alltid producerade krig? Vad kunde vara den verkliga naturen hos någonting som man först kunde smäda för att den inte ville slåss och sedan för att den alltid slogs? I vilken gåtornas värld föddes denna monstruösa mordlust och denna monstruösa foglighet? Kristendomens skepnad blev varje ögonblick allt underligare.</div><div><br />Jag tar ett tredje fall, det underligaste av alla, eftersom det inbegriper den enda verkliga invändningen mot tron. Den enda verkliga invändningen mot den kristna religionen är helt enkelt att den är en religion. Världen är en stor plats, full av många olika sorters människor. Kristendomen är (kan det förnuftigtvis hävdas) något som är begränsat till en viss sorts människor: den började i Palestina, den har i praktiken stannat i Europa. Jag var vederbörligen imponerad av detta argument i min ungdom, och jag drogs mycket till den doktrin som ofta predikas i etiska sällskap, jag menar doktrinen att det finns en hela mänsklighetens stora omedvetna kyrka som grundats på det mänskliga medvetandets allestädesnärvaro. Trosbekännelser, sa man, skilde människorna åt, men åtminstone moralen förenade dem. Själen kan söka de underligaste och mest avlägsna länder och tidsåldrar och fortfarande finna ett grundläggande etiskt samförstånd. Den kanske finner Konfucius under några österländska träd, och finner honom skrivande: "Du skall icke stjäla". Den kanske dechiffrerar de dunklaste hireoglyferna i den mest urtida öken, och den mening som dechiffrerats skulle vara: "Små pojkar måste säga sanningen." Jag trodde på denna doktrin om alla människors broderskap genom känsla för moral, och jag tror på den fortfarande - tillsammans med annat. Och jag var grundligt förargad på kristendomen för att den (som jag antog) påstod att hela tidsåldrar och mänskliga imperier helt och hållet hade undflytt detta rättvisans och förnuftets ljus.<br /><br />Men jag fann något förbluffande. Jag fann att just de människor som sa att mänskligheten var en kyrka från Platon till Emerson var just de människor sa att moralen hade ändrats helt och hållet, och att det som var rätt i en tidsålder var fel i en annan. Om jag t ex frågade efter ett altare, fick jag höra att vi inte behövde något, för våra bröder människorna gav oss klara orakelsvar och en enda trosbekännelse i sina universella vanor och ideal. Men om jag milt pekade på att en av människornas universella vanor var att ha altaren, så vände min agnostiske lärare helt om och talade om för mej att människorna alltid hade levat i hedningarnas mörker och vidskepelser. Jag fann att deras dagliga anklagelse mot kristendomen var att den var ett folks ljus och hade lämnat alla andra folk att dö i mörkret. Men jag fann även att det var deras speciella egna skryt att vetenskap och framsteg var ett folks upptäckt, och att alla andra folk hade dött i mörkret. Deras huvudanklagelse mot kristendomen var faktiskt deras huvudkomplimang åt sej själva, och det tycktes låda en märklig orättvisa vid hela deras relativa insisterande på de två sakerna. När vi betraktade någon hedning eller agnostiker, skulle vi minnas att alla människor hade en enda religion; när vi betraktade någon mystiker eller spiritualist, skulle vi bara betrakta vilka absurda religioner somliga hade. Vi kunde lita på <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Epiktetos">Epiktetos</a>´ etik, eftersom etiken aldrig hade ändrats. Vi kunde inte lita på <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Jacques-B%C3%A9nigne_Bossuet">Bossuets</a> etik, eftersom etiken hade ändrats. Den ändrades på tvåhundra år - men inte på tvåtusen!<br /><br />Detta började bli alarmerande. Det såg inte så mycket ut som om kristendomen var dålig nog att innehålla alla laster, utan snarare som om varje käpp var god nog att slå kristendomen med. Åter: vad kunde detta förbluffande ting vara likt som människor var så angelägna att säga emot, att de inte brydde sej om ifall de sa emot sej själva när de gjorde det? Jag såg detsamma på varje sida. Jag kan inte ge vidare utrymme till denna diskussion i detalj, men ifall någon antar att jag gjort ett missvisande urval av tre sådana olycksfall, ska jag i korthet gå igenom några till. Alltså: vissa skeptiker skrev att kristendomens stora brott hade varit dess attack på familjen: den hade släpat kvinnor till klostrens ensamhet och kontemplation, långt från hem och barn. Men så hävdade andra skeptiker (något mer avancerade) att kristendomens stora brott var att tvinga familj och äktenskap på oss; att den dömde kvinnor till slavgöra i hemmen, och förbjöd dem ensamhet och kontemplation. Anklagelsen var faktiskt den omvända! Eller: vissa fraser i de nytestamentliga breven eller i vigselliturgin sades av de antikristna visa förakt för kvinnors intellekt. Men jag fann att de antikristna själva visade förakt för kvinnors intellekt, ty det var deras stora gliring mot kyrkan på kontinenten att "enbart kvinnor" gick där. Eller också anklagades kristendomen för sina nakna och svältande vanor - för sina säcktyger och torkade ärtor. Men nästa minut anklagades kristendomen för sin pomp och ritualism, för sina kistor av porfyr och mantlar av guld. Den förolämpades för att vara alltför enkel och för att vara alltför mångfärgad. Och kristendomen hade alltid anklagats för att hålla tillbaka sexualiteten för mycket, när Bradlaugh malthusianen upptäckte att den höll tillbaka den alltför lite. Den anklagas ofta i samma andetag för pryd respektabilitet och religiös extravagans. Mellan pärmarna på samma ateistiska skrift har jag funnit tron tillrättavisad för sin oenighet ("en tror en sak, och den andre en annan") men även för sin enighet ("det är åsiktsskillnader som hindrar världen från att gå till hundarna"). I samma konversation klandrade en fritänkare, en av mina vänner, kristendomen för att förakta judar, och föraktade den sedan själv för att den var alltför judisk.<br /><br />Jag ville vara helt rättvis då, och jag vill vara helt rättvis nu, och jag drog inte slutsatsen att attacken mot kristendomen var helt felaktig. Jag drog bara slutsatsen att om kristendomen hade fel, så hade den verkligen mycket fel. Såna fruktansvärda förskräckligheter kan sammanfalla hos något, men detta något måste vara mycket underligt och enastående. Det finns människor som är girigbukar men samtidigt slösaktiga, men de är sällsynta. Det finns människor som är vällustiga men samtidigt asketiska, men de är sällsynta. Men om denna mängd av galna motsägelser verkligen existerade, kväkaraktig och blodtörstig, alltför prunkande och alltför trådsliten, spartansk och ändå befängt uppmuntrande all ögats lust, kvinnornas fiende och deras idiotiska tillflykt, en allvarlig pessimist och en naiv optimist, om detta onda existerade, så fanns det i detta onda något helt överväldigande och unikt. Ty jag fann hos mina rationalistiska lärare ingen förklaring till ett sådant enastående fördärv. Kristendomen var (teoretiskt talat) i deras ögon bara en av alla vanliga myter och missuppfattningar hos de dödliga. De gav mej ingen nyckel till denna vridna och onaturliga dålighet. En sådan ondskans paradox höjde sej till det övernaturligas format. Den var verkligen nästan lika övernaturlig som påvens ofelbarhet. En historisk institution som aldrig hade rätt är faktiskt precis lika mycket ett mirakel som en institution som aldrig kan ha fel. Den enda förklaring som omedelbart slog mej var att kristendomen inte kom från himmelen utan från helvetet. Ja, faktiskt, om Jesus från Nasaret inte var Kristus måste han ha varit Antikrist.<br /><br />Och sedan, under en stilla stund, slog mej en märklig tanke som en dämpad blixt. Det dök plötsligt upp en annan förklaring i mitt sinne. Anta att vi hört många tala om en okänd man. Anta att vi var förbryllade över att höra att några sa att han var alltför lång och andra att han var alltför kort, några invände mot hans fetma, några beklagade hans smalhet, några ansåg honom för mörk och några för ljus. En förklaring skulle (vilket redan har erkänts) kunna vara att han hade en underlig figur. Men det finns en annan förklaring. Han kunde ha den perfekta figuren. Vansinnigt långa människor skulle kunna uppleva honom som kort. Mycket korta människor skulle kunna uppleva honom som lång. Gamla bockar som växt sej feta skulle kunna anse honom otillräckligt utfylld, gamla älskare som blivit tunna skulle kunna anse att han expanderat utöver elegansens trånga gränser. Kanske svenskar (som har hår blekt som halm) skulle kalla honom mörk, medan negrer definitivt skulle anse honom blond. Kort sagt: kanske detta extraordinära ting verkligen är det ordinära, eller åtminstone det normala, centrum. Kanske är, när allt kommer omkring, kristendomen förnuftig och dess kritiker vansinniga - på olika sätt.<br /><br />Jag testade den här idén genom att fråga mej själv huruvida det fanns någon morbid sida hos anklagarna som skulle kunna förklara anklagelsen. Jag var överraskad av att finna hur väl denna nyckel passade till locket. T ex var det förvisso udda att den moderna världen anklagade kristendomen både för stränghet mot kroppen och för konstnärlig pompa. Den moderna människan ansåg <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Becket">Beckets</a> dräkter vara alltför rika och hans måltider alltför fattiga. Men så var också den moderna människan exceptionell i hela historien; ingen har någonsin tidigare ätit så utsökta middagar i så fula kläder. Den moderna människan fann kyrkan alltför enkel just där det moderna livet är alltför komplext: fann kyrkan alltför prunkande just där våra moderna liv är alltför sjabbiga. Den som ogillade de enkla fastorna och festerna var tokig i entrérätter. Den som ogillade skrudar bar ett par löjliga byxor. Och förvisso: om det fanns något vansinne inblandat i allt detta var det i byxorna, inte i den enkelt fallande skruden. Om det fanns något vansinne alls var det i de extravaganta entréerna, inte i brödet och vinet.<br /><br />Jag gick igenom alla fallen, och jag fann att nyckeln passade så långt. Det faktum att Swinburne var irriterad över de kristnas brist på lycka och ännu mer irriterade över deras lycka var lätt att förklara. Det hanadlade inte längre om en följd av kristendomens sjukdomar, utan om en följd av Swinburnes. De kristnas återhållsamhet bedrövade honom helt enkelt för att han var mer hedonistisk än en frisk man borde vara. De kristnas tro gjorde honom arg eftersom han var mer pessimistisk än en frisk man borde vara. På samma sätt attackerade malthusianerna kristendomen rent instinktivt, inte för att det finns något särskilt omalthusianskt i kristendomen, utan för att det finns något lite omänskligt i malthusianismen.<br /><br />Icke desto mindre kände jag att det inte kunde vara sant att kristendomen var rent förnuftig och stod i mitten. Det fanns verkligen ett element i den av betoning och t o m frenesi som hade rättfärdigat sekularisternas ytliga kritik. Den kunde förvisso vara vis, jag började mer och mer tro att den var vis, men den var inte rent världsligt vis; den var inte bara behärskad och respektabel. Dess våldsamma korsfarare och ödmjuka helgon kanske uppväger varandra, men fortfarande var korsfararna mycket våldsamma och helgonen mycket ödmjuka, ödmjuka långt bortom det passande.<br /><br />Nåväl, det var just vid denna punkt i mina funderingar som jag kom ihåg mina tankar om martyren och självmördaren. I det fallet hade det funnits den där kombinationen av två nästan vansinniga positioner som ändå på något sätt slutade i förnuft. Det här var just en annan sådan motsättning, och denna hade jag redan funnit vara sann. Detta var exakt en av de paradoxer på grund av vilken skeptikerna ansåg att trosbekännelsen var felaktig, och på grund av vilken jag ansåg att den hade rätt. Hur vansinnigt kristna än kunde älska martyren och hata självmördaren, kände de aldrig dessa passioner mer vansinnigt än jag hade känt dem långt innan jag ens drömde om kristendomen.<br /><br />Sedan öppnade sej den svåraste delen av den mentala processen, och jag började i hemlighet spåra denna ide genom vår teologis alla enorma tankar. Iden var vad jag skissat rörande optimisten och pessimisten: att vi inte vill ha en legering eller en kompromiss, utan båda sakerna på höjden av sin energi - brinnande kärlek och brinnande vrede. Här ska jag bara teckna den i relation till etiken. Men jag behöver inte påminna läsaren om att iden om denna kombination verkligen är central i ortodox teologi. Ty ortodox teologi har särskilt insisterat på att Kristus inte var skild från Gud och människa, som en älva, och inte en varelse som var till hälften människa och till hälften inte, som en kentaur, utan båda sakerna på en gång och båda sakerna genomgående, sann människa och sann Gud. Låt mej nu teckna denna föreställning som jag fann den.<br /><br />Alla förnuftiga människor kan se att förnuft är en slags balans: att man kan bli galen och äta för mycket, eller galen och äta för lite. Några modernister har verkligen kommit fram med vaga versioner av framsteg och utveckling, som söker förstöra Aristoteles´ gyllene medelväg. Det verkar anta att vi är tänkta att svälta progressivt, eller att fortsätta äta större och större frukostar varje morgon för evigt. Men den stora truismen hos den gyllene medelvägen består för alla tänkande människor, och dessa människor har inte rubbat någon balans utom sin egen. Men givet att vi alla måste hålla balansen, är det verkligt intressanta frågan hur denna balans kan hållas. Det var problemet som hedendomen försökte lösa - och det var problemet som jag tror att kristendomen löste och löste på ett mycket märkligt sätt.<br /><br />Hedendomen hävdade att dygden låg i en balans, kristendomen att den låg i en konflikt: kollisionen av två till synes motsatta passioner. Naturligtvis var de i verkligheten inte oförenliga, men de var sådana att det var svårt att ha dem samtidigt. Låt oss för en stund följa ledtråden om martyren och självmördaren och diskutera begreppet mod. Ingen kvalitet har någonsin förvirrat hjärnorna och trasslat till definitionerna för de rent rationella filosoferna lika mycket. Mod är nästan en "contradiction in terms": det innebär en stark önskan att leva som tar formen av en beredskap att dö.<br /><br />"Den som förlorar sitt liv ska vinna det" är inte ett stycke mysticism för helgon och hjältar. Det är ett stycke vardagsvisdom för seglare och bergsbestigare. Det skulle kunna tryckas i en bok om alpinism eller exercis. Denna paradox är modets hela princip; även vad gäller helt världsligt eller helt fysiskt mod. En man isolerad av havet kan rädda sitt liv om han riskerar det på bråddjupet. Han kan bara undvika döden genom att kontinuerligt röra sej en tumsbredd från den. En soldat omringad av fiender måste, om han ska slå sej ut, kombinera en stark önskan att leva med en märklig vårdslöshet i fråga om att dö. Han får inte bara klänga sej fast vid livet, för då kommer han att bli en fegis och misslyckas med att komma undan. Han får inte bara vänta in döden, för då blir han en självmördare och kommer inte undan. Han måste söka sitt liv i en anda av våldsam likgiltighet för det; han måste önska sej livet likt vatten och ändå dricka döden likt vin. Ingen filosof har, antar jag, någonsin uttryckt denna romantiska gåta med passande stringens, och förvisso har jag inte gjort det. Men kristendomen har gjort mer än så: den har markerat dess gränser genom de fruktansvärda gravarna för självmördaren och hjälten, genom att visa skillnaden mellan den som dör för levandets skull och den som dör för döendets skull. Och den har sedan dess hållit upp baneret med ridderlighetens mysterium över de europeiska lansarna: det kristna modet, som är ett förakt för döden, inte det kinesiska modet, som är ett förakt för livet.<br /><br />Och nu började jag förstå att denna sammansatta passion överallt var den kristna nyckeln till etiken. Överallt gjorde trosbekännelsen en moderering av den dämpade kollisionen mellan två uppbrusande emotioner. Ta t ex frågan om blygsamhet, om balans mellan ren stolthet och ren nedbrutenhet. Den genomsnittlige hedningen skulle, likt den genomsnittlige agnostikern, bara säga att han var nöjd med sig själv, men inte oförskämt självtillfredsställd, att det fanns många bättre och många sämre, att hans ödemarker var begränsade men att han skulle se till att han erövrade dem. Kort sagt, han skulle gå med huvudet högt, men inte nödvändigtvis med näsan i vädret. Detta är en manlig och förnuftig position, men den ligger öppen för den invändning vi noterade beträffande kompromissen mellan optimism och pessimism: <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Matthew_Arnold">Matthew Arnolds </a>"resignation". Genom att vara en blandning av två ting är den en utspädning av två ting, och är varken närvarande i sin fulla styrka eller bidrar med sin fulla färg. Denna anständiga stolthet lyfter inte hjärtat som trumpetstötar, man kan inte gå klädd i purpur och guld för detta. Å andra sidan renar denna milda rationalistblygsamhet inte själen med eld eller gör den klar som kristall; den gör inte (som en strikt och sökande ödmjukhet) människan till ett litet barn som kan sitta vid gräsets fot. Den får henne inte att titta upp och se underverk, för Alice måste växa sej liten om hon ska bli Alice i Underlandet. Därför förlorar den både poesin i att vara stolt och poesin i att vara ödmjuk. Kristendomen försökte genom sitt märkliga hjälpmedel att bevara bådadera. Den separerade de två ideerna och utvidgade sedan dem båda två. I en mening skulle Människan bli högfärdigare än någonsin tidigare - i en annan mening skulle hon bli ödmjukare än någonsin tidigare. Såvitt jag är Människa är jag skapelsens hövding. Såvitt jag är en människa är jag den störste bland syndare.<br /><br />Alla ödmjukhet som hade inneburit pessimism, som hade betytt att människan fått en vag eller olycksbådande syn på hela sitt öde - allt detta behövde försvinna. Vi skulle inte längre höra Predikarens klagan att människan inte hade något försteg framför djuren, eller Homeros fruktansvärda rop att människan bara var det sorgsnaste av alla vilddjur på fältet. Människan var en avbild av Gud som vandrade omkring i trädgården. Människan hade pre-eminens över alla djur, människan var sorgsen bara för att hon inte var ett djur utan en trasig gud. Grekerna hade talat om människan krypande på jorden, som om hon klängde sej fast vid den. Nu skulle Människan träda fram på jorden för att bemästra den. Kristendomen framhöll därför en tanke om människans värdighet som bara kunde uttryckas genom kronor strålande som solen och solfjädrar av påfågelstjärtar. Men på samma gång kunde den fasthålla tanken på människans ynkliga litenhet, som bara kunde uttryckas genom fasta och fantastisk undergivenhet, genom <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Dominicus">S:t Dominikus</a> grå aska och <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Bernhard_av_Clairvaux">S:t Bernhards</a> vita snö. När någon kom att tänka på sitt ego, fanns det utblick och tomrum tillräckligt för varje ruggig självförnekelse och bitter sanning. Där kunde den realistiske gentlemannen låta sej själv gå, så länge som han lät sej själv gå till sej själv. Där fanns en öppen spelplats för den glade pessimisten. Låt honom säga vad som helst mot sej själv förutom att häda det ursprungliga målet för sitt varande; låt honom kalla sej själv för dåre och t o m förbannad dåre (även om det är kalvinistiskt); men han får inte säga att dårar inte är värda att frälsas. Han får inte säga att en människa, som människa, kan vara värdelös. Här, och återigen kort sagt, kom kristendomen över svårigheten att konbinera våldsamma motsatser, genom att hålla fast vid båda, och bevara båda våldsamma. Kyrkan var positiv på båda punkter. Man kan knappast tänka för litet om sitt ego. Man kan knappast tänka för stort om sin själ.<br /><br />Ta ett annat fall: den komplicerade frågan om barmhärtighet, som några högst obarmhärtiga idealister verkar tycka är väldigt lätt. Barmhärtighet är en paradox, precis som anspråkslöshet och mod. För att gå rakt på sak betyder barmhärtighet ett av två ting: att förlåta oförlåtliga handlingar eller att älska oälskbara personer. Men om vi frågar oss själva (som vi gjorde i fallet med högmod) vad en förnuftig hedning skulle känna om ett sådant ämne, bör vi troligen börja ända ner ifrån botten. En förnuftig hedning skulle säga att det fanns en del människor man kunde förlåta, och några som man inte kunde förlåta: en slav som stal vin kunde man skratta åt; en slav som bedrog sin välgörare kunde man döda och förbanna till och med sedan han dödats. I den utsträckning handlingen var förlåtlig var personen förlåtlig. Detta är återigen rationellt, och till och med uppfriskande, men det är en utspädning. Det lämnar ingen plats för ren fasa inför orätten, en sådan som är ren skönhet hos oskulden. Och den lämnar ingen plats för ren ömhet för människan som människa, en sådan som är hela det fascinerande hos den barmhärtige. Kristendomen kom in här liksom förut. Den kom överraskande in med ett svärd och skilde den ena saken från den andra med ett hugg. Den skilde brottet från brottslingen. Brottslingen måste vi förlåta upp till sjuttio gånger sju gånger. Brottet fick vi inte förlåta alls. Det var inte nog att slaven som stal vin inspirerade dels till ilska, dels till godhet. Vi måste vara mycket argare över stöld än förut, och ändå mycket vänligare mot tjuvar än förut. Det fanns plats för både vrede och kärlek att flöda fritt. Och ju mer jag tänkte på kristendomen, desto mer fann jag att när den hade etablerat en regel och en ordning, var huvudsyftet med den ordningen att ge plats för goda saker att flöda fritt.<br /><br />Mental och emotionell frihet är inte så enkelt som det ser ut. Det kräver faktiskt nästan lika noggrann balans hos lagar och förhållanden som social och politisk frihet. Den vanlige estetiska anarkisten som försöker känna allting fritt knyts till sist in i en paradox som förhindrar honom att känna något över huvud taget. Han bryter sej fri från gränserna hemmavid för att följa poesin. Men genom att sluta känna gränserna hemmavid har han upphört att känna "Odyssén". Han är fri från nationella fördomar och utanför patriotismen. Men genom att vara utanför patriotismen är han utanför "Henrik IV". En sådan litterär person är helt enkelt utanför all litteratur: han är mer av en fånge än den värsta bigott. För om det finns en vägg mellan dej och världen, gör det liten skillnad om du beskriver dej själv som instängd eller utestängd. Vad vi vill är inte den universalitet som är utanför alla normala känslor; vi vill den universalitet som är inuti alla normala känslor. Det är hela skillnaden mellan att vara fri från dem som än man är fri från ett fängelse, och att vara fri från dem som en man är fri från en stad. Jag är fri från Windsors slott (d v s jag hålls inte där med våld), men jag står på intet sätt känslomässigt fri från denna byggnad. Hur kan man bli något så när fri från starka känslor, förmögen att svinga dem i en klar rymd utan sprickor eller fel? Detta var vad den kristna paradoxen om de parallella passionerna uppnådde. Givet den primära dogmen om kriget mellan gudomligt och djävulskt, världens uppror och förstörelse, kunde deras optimism och pessimism, som ren poesi, släppas lös som vattenfall.<br /><br />Franciskus, som prisade allt gott, kunde vara en mer slående optimist än <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Walt_Whitman">Walt Whitman</a>. Medan <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Hieronymus">Hieronymus</a>, som fördömde allt ont, kunde måla världen svartare än Schopenhauer. Båda passionerna var fria eftersom de hölls på sin rätta plats. Optimismen kunde ösa ut all lovsång han ville över marschernas glada musik, de gyllene trumpeterna och de purpurröda fanorna som fördes i strid. Men han fick inte kalla kampen meningslös. Pessimisten kunde måla de förfärliga marscherna och de blodiga såren i så mörka färger han ville. Men han fick inte kalla kampen hopplös.<br /><br />Så var det också med alla andra moraliska problem, med högmod, med uppror och med medlidande. Genom att definiera sin huvuddoktrin, höll Kyrkan inte bara skenbart oförenliga saker sida vid sida, utan, vilket var större, tillät dem att bryta it i en sorts konstnärliga våldsamhet som annars var möjlig bara för anarkister. Ödmjukheten blev mer dramatisk än galenskapen. Historisk kristendom höjde sej till en hög och märklig moralens "coup de théatre", saker som är för dygden vad Neros brott är för lasten. Indignationens och barmhärtighetens andar tog sej fruktansvärda och attraktiva former, alltifrån den munklika våldsamhet som gisslade d<a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_II_av_England">en första och största av Plantagenets ätt</a> som vore han en hund, till den sublima fromheten hos <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarina_av_Siena">S:ta Katarina</a>, som i de offentliga slakthusen kysste brottslingens blodiga huvud.<br /><br />Detta heroiska och monumentala uppförande inom etiken har helt och hållit försvunnet med översinnlig religion. De kunde paradera i sin ödmjukhet, men vi är för stolta för att vara framstående. Våra etiklärare skriver förnuftigt om fängelsereformer, men det är inte troligt att vi kommer att få se herr <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Richard_Cadbury">Cadbury</a>, eller någon annan framstående filantrop, gå in i Readings fängelse och omfamna den strypta kroppen innan den kastas i osläckt kalk. Våra etiklärare skriver milt mot miljardärernas makt, men det är inte troligt att vi kommer att få se herr <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/John_D._Rockefeller">Rockefeller</a>, eller någon annan modern tyrann, bli offentligt gisslad i <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Westminster_Abbey">Westminster Abbey</a>.<br /><br />Därför kastar sekularisternas dubbla anklagelser, fastän ingenting utom mörker och kaos på dem själva, verkligt ljus över tron. Det är sant att den historiska kyrkan på en gång betonat celibatet och familjen, på en gång (om man kan säga så) varit våldsamt för att ha barn och våldsamt för att inte ha barn. Den har hållit detta sida vid sida som två starka färger, rött och vitt, likt S:t Georgs rödvita vapensköld. Den har alltid haft ett hälsosamt hat mot rosa. Den hatar den kombination av två färger som är filosofernas svaga ändamålsenlighet. Den hatar utvecklingen av svart till vitt som är liktydigt med smutsgrått. Faktiskt kan hela kyrkans teori om jungfrudom symboliseras i påståendet att vitt är en färg, inte bara frånvaron av färg. Allt jag hävdar här kan uttryckas genom att säga att kristendomen i de flesta av dessa fall försökte hålla två färger samexisterande men rena. Den är inte en blandning som rödbrunt eller purpurrött, den är snarare som sidentyg, för den har alltid räta vinklar och finns i korsets mönster.<br /><br />Så är det naturligtvis också med de antikristnas motsägelsefulla anklagelser om underkastelse och våld. Det är sant att Kyrkan befallde somliga att slåss och andra att inte slåss, och det är sant att de som slogs var som åskviggar och att de som inte slogs var som statyer. Allt detta betyder helt enkelt att Kyrkan föredrog att både använda sina övermänniskor och sina tolstojaner. Det måste vara något gott i fältlivet, eftersom så många goda människor har uppskattat att vara soldater. Det måste vara något gott i iden om icke-våld, eftersom så många goda människor verkar uppskatta att vara kväkare. Allt Kyrkan gjorde var att (så långt möjligt) förhindra något av dessa goda ting från att utestänga det andra. De existerade sida vid sida. Tolstojanerna med munkarnas alla skrupler blev helt enkelt munkar. Kväkarna blev en klubb istället för att bli en sekt. Munkarna sa allt som Tolstoj säger, de utgav upplysande klagoskrifter om krigets grymhet och hämndens meningslöshet. Men tolstojanerna har inte tillräckligt rätt för att styra hela världen, och i trons tidsåldrar tilläts de inte göra det. Världen gick inte miste om Sir <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/James_Douglas,_Lord_of_Douglas">James Douglas</a>´ sista utmaning eller <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Jeanne_d%27Arc">Jeanne d´Arcs</a> banér. Och ibland möttes denna rena mildhet och denna rena våldsamhet och rättfärdigade sin förening; alla profeters paradox uppfylldes och i <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Ludvig_IX_av_Frankrike">S:t Ludvigs</a> själ vilade lejonet med lammet. Men kom ihåg att denna text tolkas för ytligt. Det försäkras ständigt, särskilt i våra tolstojanska trender, att när lejonet lägger sej ner med lammet blir lejonet likt ett lamm. Det verkliga problemet är: kan lejonet lägga sej ner med lammet och fortfarande behålla sin kungliga vildhet? Detta är det problem Kyrkan tog sej an och detta är det mirakel hon uppnådde.<br /><br />Detta är vad jag har kallat att gissa livets gömda excentriciteter. Detta är att veta att en människas hjärta är till vänster och inte i mitten. Detta är att veta inte bara att jorden är rund, utan att veta exakt var den är platt. Kristen doktrin upptäckte livets underligheter. Den inte bara upptäckte lagen, utan förutsåg även undantagen. Den som säger att kristendomen upptäckte barmhärtigheten underskattar den; vem som helst kan upptäcka barmhärtigheten. Faktum är att alla gjorde det. Men att upptäcka en plan för att vara barmhärtig men också sträng - det var att förutse ett märkligt behov hos den mänskliga naturen. För ingen vill bli förlåten för en stor synd som om det vore en liten. Vem som helst skulle kunna säga att vi varken borde vara särskilt bedrövade eller särskilt lyckliga. Men att komma på hur långt man kan gå i att vara helt olycklig utan att göra det omöjligt att vara helt lycklig - det var en psykologisk upptäckt. Vem som helst skulle kunna säga "varken skryta eller kräla", och det skulle ha varit en begränsning. Men att säga "här kan du skryta och där kan du krypa" - det var en frigörelse!<br /><br />Detta var den kristna etikens stora faktum: upptäckten av den nya balansen. Hedendomen hade varit som en marmorpelare som stod upprätt för att dess proportioner var symmetriska. Kristendomen var som en väldig och kantig och romantisk klippa, som, fastän den svajar på sin piedestal vid minsta beröring, trots allt tronar där i tusentals år, på grund av att dess överdrivet utskjutande delar exakt balanserar varandra.<br /><br />I en gotisk katedral var alla pelare olika varandra, men alla var nödvändiga. Varje stötta såg ut som en slumpartad och fantastisk stötta, varje strävpelare var en flygande strävpelare. Så balanserades skenbara sammanträffanden i kristendomen. Becket bar en tagelskjorta under allt sitt guld och purpur, och mycket kan sägas om den kombinationen, ty Becket fick fördelen med tagelskjortan medan folket på gatan fick fördelen av hans guld och purpur. Kombinationen är åtminstone bättre än den moderne miljardärens, som bär det svarta utåt för andras skull och guldet invid sitt hjärta.<br /><br />Men balansen var inte alltid i en mans kropp som i Beckets; balansen spreds ofta över hela kristenhetens kropp. Eftersom en person bad och fastade i Nordens snö, kunde blommor kastas vid hans fest i Söderns städer; och eftersom fanatiker drack vatten i Syriens sandöken, kunde andra fortfarande dricka cider i Englands fruktträdgårdar. Detta är vad som gör kristendomen på en gång så mycket mer förbluffande och så mycket mer intressant än hedendomens imperier; just som <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Amiens_Cathedral">katedralen i Amiens</a> inte är bättre men intressantare än <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Parthenon">Parthenon</a>.<br /><br />Om någon vill ha ett modernt bevis på allt detta, låt honom begrunda det märkliga faktum att Europa under kristendomen brutits upp i individuella nationer och ändå förblivit en enhet. Patriotism är ett perfekt exempel på detta avsiktliga balanserande av en betoning med en annan betoning. Instinkten hos ett hedniskt imperium skulle ha sagt: "Ni ska alla bli romerska medborgare, och bli likadana; låt germanerna bli mindre långsamma och vördnadsfulla, låt frankerna bli mindre experimentella och kvicka." Men instinkten hos det kristna Europa säger: "Låt germanerna förbli långsamma och vördnadsfulla, så att frankerna desto tryggare kan vara kvicka och experimentella. Vi ska göra en jämvikt av dessa excesser. Den absurditet som kallas Tyskland ska korrigera den vansinne som kallas Frankrike."<br /><br />Sist och viktigast av allt: det är just detta som förklarar det som är så oförklarligt för alla moderna kritiker av kristendomens historia. Jag menar de monstruösa krigen om små teologiska poänger, jordbävningarna av känslor kring en gest eller ett ord. Det handlade inte bara om en tum - men en tum är allting när du balanserar. Kyrkan hade inte råd med att vika av en hårsmån i någon fråga om hon skulle kunna fortsätta sitt stora och vågade experiment med den oregelbundna jämvikten. När väl en idé blivit mindre mäktig skulle någon annan bli alltför mäktig. Det var inte en fårflock den kristne herden ledde, utan en hjord av tjurar och tigrar, av fruktansvärda ideal och alltuppslukande doktriner, var och en av dem stark nog att bli en falsk religion och ödelägga världen. Kom ihåg att Kyrkan särskilt gick in för farlig idéer: hon var en lejontämjare. Iden om avlelse genom en helig Ande, om en gudomlig varelses död, om syndernas förlåtelse eller profetiornas uppfyllelse är ideer som, vilket alla kan se, bara behöver en puff för att vändas till något hädiskt eller våldsamt. Om Medelhavets hantverkare lät den minsta länk falla, bröt släktpessimismens lejon sina kedjor i Nordens glömda skogar. Om dessa teologiska utjämningar måste jag tala längre fram. Här räcker det att notera att om ett litet misstag gjordes beträffande läran, kunde enorma ingrepp göras i den mänskliga lyckan. En felformulerad mening om symbolismens natur skulle ha krossat alla Europas bästa statyer. En glipa i definitionerna kunde stoppa alla danser, riva ner alla julgranar eller slå sönder alla påskägg. Doktriner behövde definieras inom strikta gränser, t o m för att människan skulle kunna njuta av allmänna mänskliga fri- och rättigheter. Kyrkan var tvungen att vara noggrann, om så bara för att världen skulle kunna vara vårdslös.<br /><br />Detta är ortodoxins spännande romantik. Folk har fått den idiotiska vanan att tala om ortodoxi som något tungt, enformigt och tryggt. Men det har aldrig funnits något så farligt eller så spännande som ortodoxi. Den var själva förnuftet, och att vara förnuftig är mer dramatiskt än att vara galen. Den var balansen hos en människa bakom vilt rusande hästar, en som verkade ducka på en väg och vingla på en annan, men som ändå i varje pose hade gracen hos skulpturen och exaktheten hos aritmetiken.<br /><br />Kyrkan i sina tidiga dagar for fram häftigt och snabbt med varje stridshäst, men ändå är det ytterst ohistoriskt att säga att hon bara stormade fram som en dåre längs en enda ide, som vulgär fanatism.<br />Hon svängde åt vänster och höger, så precist som för att undvika enorma hinder. Hon lämnade å ena sidan arianismens jättelika massa, som alla världens makter stödde för att göra kristendomen alltför världslig. Nästa ögonblick svängde hon för att undvika en orientalism som skulle ha gjort henne alltför ovärldslig. Kyrkan var ortodox och tog aldrig den lätta vägen eller accepterade konventionerna; Kyrkan var ortodox och aldrig respektabel.<br /><br />Det skulle ha varit enklare att ha accepterat arianernas världsliga makt. Det skulle ha varit lätt under det kalvinistiska 1600-talet att falla i predestinationens bottenlösa avgrund. Det är enkelt att vara galen, det är lätt att vara kättare. Det är alltid lätt att låta tiden ha sitt huvud för sej, det svåra är att behålla sitt eget. Det är alltid lätt att vara modernist, precis som det är lätt att vara snobb.<br /><br />Att falla i någon av dessa öppna fällor av misstag och överdrifter som modenyck efter modenyck och sekt efter sekt lagt längs kristendomens historiska bana - det skulle verkligen ha varit enkelt. Det är alltid enkelt att falla; det finns en oändlig massa vinklar vid vilka man faller - men bara en vid vilken man står. Att ha fallit för någon av dessa nycker från gnosticism till Christian Science skulle verkligen ha varit lättbegripligt och tråkigt. Men att ha undvikit dem alla har varit ett virvlande äventyr; och i min vision dundrar den himmelska vagnen fram genom tidsåldrarna, med de trista kätterierna kringströdda och kullkastade och den vilda sanningen vinglande men upprätt.<br /><br /><br /><br /><br /><br /></div>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-77610807081113169682022-02-11T21:03:00.002+01:002022-02-11T21:03:14.198+01:00Kapitel 7: Den ändlösa revolutionen<p>Följande påståenden har hävdats: För det första att någon sorts tro på livet krävs till och med för att förbättra det; för det andra att ett visst missnöje med sakernas tillstånd är nödvändigt till och med för att bli tillfredsställd; för det tredje att det inte är tillräckligt att äga stoikerns uppenbara balans för att vara tillräckligt nöjd och tillräckligt missnöjd.</p><div>Ty ren resignation har varken nöjets gigantiska lättsinne eller smärtans suveräna intolerans. Det finns en vital invändning mot rådet att bara le och härda ut. Invändningen är att om du bara härdar ut kommer du inte att le. Grekiska hjältar ler inte, men skråpukar gör det - för de är kristna. Och när en kristen är nöjd är han (i den mest exakta betydelse) fruktansvärt nöjd, hans tillfredsställelse är förfärlig.<br /><br />Kristus förutsade hela den gotiska arkitekturen den stund som nervösa och respektabla människor (sådan som nu invänder mot gatupositiv) invände mot rännstensungarnas skrik i Jerusalem. Han sa: "Om dessa tiger, kommer stenarna att ropa." Under impulsen från hans anda reste sej de medeltida katedralernas fasader likt en högröstad kör, fyllda med ropande ansikten och öppna munnar. Profetian har uppfyllts: själva stenarna ropar.<br /><br />Ifall dessa saker medges, om så bara för diskussionens skull, kan vi ta upp tråden om den naturliga människans tänkande där vi lämnade den. Skottarna kallar honom (med beklagansvärd förtrolighet) "den Gamle Mannen". Vi kan då ställa nästa fråga, den som så tydligt ligger rakt framför oss: viss tillfredsställelse behövs t o m för att göra saker bättre - men vad menar vi med att göra saker bättre?<br /><br />Det mesta av nutidens tal om denna sak är ett rent cirkelresonemang - samma cirkel som vi redan har gjort till symbol för galenskap och för ren rationalism. Utvecklingen är god endast om den producerar något gott - och det goda är gott endast om det hjälper utvecklingen framåt. Elefanten står på sköldpaddan, och sköldpaddan på elefanten.<br /><br />Uppenbarligen fungerar det inte att ta vårt ideal från naturens principer, av den enkla anledningen att det (med undantag för någon mänsklig eller gudomlig teori) inte finns några principer i naturen. T ex kan dagens billige antidemokrat allvarligt tala om för dej att det inte finns någon jämlikhet i naturen. Han har rätt, men han ser inte den logiska motsvarigheten. Det finns ingen jämlikhet i naturen - men det finns ingen ojämlikhet heller. Ojämlikhet kräver, likaväl som jämlikhet, en värdestandard. Att läsa in aristokrati i djurens anarki är precis lika sentimentalt som att läsa in demokrati i den.<br /><br />Både aristokrati och demokrati är mänskliga ideal: den ena säger att alla människor är värdefulla och den andra att somliga människor är mer värdefulla. Men naturen säger inte att katter är värdefullare än möss; naturen kommenterar inte den saken alls. Naturen säger inte ens att katten är avundsvärd och musen ömkansvärd. Vi anser katten överlägsen för att vi (eller de flesta av oss) har en särskild filosofi som ser livet som bättre än döden. Men om musen vore en tysk pessimistmus skulle han kanske inte tänka att katten besegrat honom alls. Han skulle kanske tänka att han besegrat katten genom att nå graven före den. Eller han skulle kunna känna att han verkligen utsatt katten för ett fruktansvärt straff genom att hålla honom vid liv. Just liksom en mikrob skulle kunna känna sej stolt över att sprida pesten, skulle den pessimistiska musen kunna jubla vid tanken på att han i katten förnyade den medvetna existensens utdragna tortyr. Allt beror på musens filosofi. Du kan inte ens säga att det finns seger eller överlägsenhet i naturen om du inte har någon doktrin om vilka saker som är överlägsna. Du kan inte ens säga att katten tar poäng om det inte finns något poängsystem. Du kan inte ens säga att katten får det bästa om det inte finns något som är bäst att få.<br /><br />Vi kan alltså inte få själva idealet från naturen, och när vi här följer den första och naturliga reflexionen, kommer vi att (för närvarande) utelämna idén att få den från Gud. Vi måste ha vår egen vision. Men de flesta modernisters försök att uttrycka den är förskräckligt vaga.<br /><br />Några faller helt enkelt tillbaka på klockan: de talar som om ren färd genom tiden förde med sej något slags överlägsenhet, så att t o m en person av utmärkt mental kaliber vårdslöst använder frasen att mänsklig moral aldrig är "up to date". Hur kan någonting vara up to date? Ett datum har ingen karaktär. Hur kan någon säga att julfirande inte är passande den tjugofemte en månad? Vad skribenten menade var naturligtvis att majoriteten är bakom hans favoritminoritet - eller framför den.<br /><br />Andra vaga moderna människor tar sin tillflykt till materiella metaforer: faktum är att det är huvudkännetecknet på vaga moderna människor. Eftersom de inte vågar definiera sin doktrin om det goda, använder de fysiska retoriska figurer utan återhållsamhet eller skam, och, vilket är värst av allt, verkar tycka att dessa billiga analogier är utsökt spirituella och överlägsna den gamla moralen. Därför tycker de att det är intellektuellt att tala om saker som "höga". Det är åtminstone motsatsen till intellektuellt: det är en ren fras från en tornspira eller en vindflöjel. "Tommy var en bra pojke" är ett rent filosofiskt påstående, värdigt Platon eller Tomas av Aquino. "Tommy levde det högre livet" är en grov metafor från en tre meters tumstock.<br /><br />Detta är händelsevis nästan hela svagheten hos Nietzsche, som somliga framställer som en modig och stark tänkare. Ingen kan förneka att han var en poetisk och suggestiv tänkare, man han var precis motsatsen till stark. Han var inte djärv alls. Han ställde aldrig sin egen åsikt framför sej själv i nakna abstrakta ord, som Aristoteles och <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Jean_Calvin">Kalvin</a> gjorde, och t o m <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Marx">Karl Marx</a>, dessa hårda tankens män utan fruktan. Nietzsche flydde alltid undan en fråga genom en fysisk metafor, likt en glad mindre poet. Han sa "bortom gott och ont" eftersom han inte hade modet att säga "mer gott än gott och ont" eller "mer ont än gott och ont". Hade han mött sin tanke öga mot öga, utan metaforer, skulle han ha sett att den var nonsens. På samma sätt: när han beskriver sin hjälte vågar han inte säga "den renare mannen" eller "den lyckligare mannen", eller "den sorgsnare mannen", för allt detta är idéer, och idéer är oroväckande. Han säger "den övre mannen" eller "övermänniskan", en fysisk metafor från akrobater eller bergsklättrare. Nietzsche är verkligen en mycket blyg tänkare. Han vet faktiskt inte det minsta vilken sorts människa han önskar att evolutionen ska producera. Och om han inte vet det, så vet verkligen inte de vanliga evolutionisterna, de som talar om att saker och ting blir "högre", det heller.<br /><br />Återigen: några människor faller tillbaka till ren underkastelse och sitter still. Naturen kommer att göra någonting någon gång, ingen vet vad och ingen vet vem. Vi har inget skäl till handling, och inget skäl till att inte handla. Om någonting händer är det rätt; om någonting förhindras var det fel. Återigen: några människor försöker föregripa naturen genom att göra något, genom att göra vad som helst. Eftersom vi kanske får vingar kapar de sina ben. Fast naturen kanske försöker göra dem till tusenfotingar, vad vet vi?<br /><br />Slutligen: det finns en fjärde klass av människor som tar vad än det är som de händelsevis önskar och säger att detta är utvecklingens yttersta mål. Och detta är de enda förnuftiga människorna. Detta är den enda hälsosamma utvägen med ordet utveckling: att arbeta för vad du vill och att kalla detta utveckling. Den enda begripliga mening som framsteg eller framryckning kan ha bland människor, är att vi har en definitiv vision, och att vi önskar göra hela världen lik denna vision.<br /><br />Om du skulle vilja uttrycka det så, är doktrinens själva essens att vad vi har omkring oss är själva metoden och förberedelsen för något som vi måste skapa. Detta är inte en värld, utan snarare materialet för en värld. Gud har givit oss, inte så mycket färgerna hos en bild som färgerna hos en palett. Men han har också givit oss ett ämne, en modell, en fastslagen vision. Vi måste vara klara över vad vi vill måla.<br /><br />Detta adderar ännu en princip till vår tidigare lista över principer. Vi har sagt att vi måste vara förtjusta i denna värld, t o m för att kunna förändra den. Vi lägger nu till att vi måste vara förtjusta i en annan värld (verklig eller inbillad) för att ha någonting att förändra den till.<br /><br />Vi behöver inte debattera själva orden utveckling eller framsteg: personligen föredrar jag att tala om reform. Eftersom reform förutsätter form. Alltså förutsätter att vi försöker forma världen efter en viss bild, att vi försöker göra den till något vi redan ser i våra sinnen. Utveckling är en metafor från ren automatisk utrullning. Framsteg är en metafor från rent vandrande längs en väg - högst troligt fel väg. Men reform är en metafor för förnuftiga och beslutsamma människor: det betyder att vi ser ett visst oformligt ting som vi vill ge en form. Och vi vet vilken form.<br /><br />Här kommer nu hela vår tidsålders kollaps och gigantiska blunder. Vi har rört ihop två olika saker, två motsatta saker. Framsteg borde innebär att vi hela tiden försöker ändra världen för att passa visionen. Framsteg innebär (just nu) att vi hela tiden ändrar visionen. Det borde innebära att vi sakta men säkert för fram rättvisa och barmhärtighet bland människor - det innebär att vi är mycket snabba när det gäller att betvivla önskvärdheten av rättvisa och barmhärtighet: en vild sida from vilken tysk sofist som helst får människor att betvivla den. Framsteg borde innebära att vi alltid vandrar mot Det Nya Jerusalem. Det innebär att Det Nya Jerusalem alltid vandrar bort från oss. Vi ändrar inte verkligheten för att den ska passa idealet. Vi ändrar idealet för det är lättare.<br /><br />Dumma exempel är alltid enklare: låt oss anta att en människa ville ha en särskild sorts värld, t ex en blå värld. Han skulle inte ha någon anledning att klaga på sin uppgifts lätthet eller snabbhet; han skulle få arbeta länge på förvandlingen; han skulle få arbeta på tills allt var blått. Han kunde hamna i heroiska äventyr som att lägga de sista penseldragen på en blå tiger. Han kunde ha vackra drömmar - om hur en blå måne steg upp över horisonten. Men även om han vållade skada, skulle den högsinnade reformatorn säkert ur sin egen synvinkel lämna världen bättre och blåare än han fann den. Om han ändrade ett grässtrå till sin favoritfärg varje dag skulle han göra långsamma framsteg. Men om han ändrade sin favoritfärg varje dag, skulle han inte göra några framsteg alls. Om han efter att ha läst någon aktuell filosof började måla allting rött eller gult, skulle hans arbete vara bortkastat: det skulle inte finnas något att visa förutom några få blå tigrar som gick omkring som exempel på hans tidigare dåliga smak. Och precis detta är den genomsnittlige moderne tänkarens position.<br /><br />Man kommer att påstå att detta måste erkännas vara ett orimligt exempel. Men det är bokstavligen ett faktum från den samtida historien. De stora och seriösa förändringarna i vår politiska civilisation tillhörde alla det tidiga 1800-talet, inte det senare. De tillhörde den svartvita epok när människor definitivt trodde på konservatism, protestantism, kalvinism, reformer och inte sällan revolution. Och vad än varje människa trodde på hamrade den fast stadigt och utan skepticism: och det fanns en tid när den etablerade kyrkan kunde ha fallit och när överhuset närapå föll. Det var för att de radikala var visa nog att vara konservativa.<br /><br />Men i den nuvarande atmosfären är det inte nog med tid och tradition i radikalismen för att riva ner något. Det finns en stor del sanning i <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Hugh_Cecil,_1st_Baron_Quickswood">lord Hugh Cecils</a> antagande (som han gjorde i ett vackert tal) att förändringens era är över, och att vår tid är en era av konservering och vila. Fast troligen skulle det plåga lord Hugh Cecil om han insåg att (vilket säkerligen är fallet) vår tid är en era av konservering bara för att den är en tid av fullständig otro. Låt människors tro blekna bort snabbt och ofta, om du vill att institutionerna ska förbli desamma. Ju mer sinnets liv hakas bort, desto mer kommer materiens maskineri att lämnas åt sej självt.<br /><br />Slutresultatet av alla våra politiska förslag, kollektivism, tolstojanism, neofeodalism, kommunism, anarki, vetenskaplig byråkrati - den enkla frukten av alla dessa är att monarkin och överhuset kommer att bestå. Slutresultatet av alla nya religioner kommer att bli att anglikanska kyrkan inte kommer att avvecklas (himlen vet för hur länge). Det var Karl Marx, Nietzsche, Tolstoj, <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Cunninghame_Graham">Cunnighame Grahame,</a> Bernard Shaw och <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Auberon_Herbert">Auberon Herbert,</a> som mellan sej, med böjda gigantiska ryggar, bar upp tronen åt ärkebiskopen av Canterbury.<br /><br />Vi skulle allmänt talat kunna säga att fritänkeri är det bästa av alla skyddsåtgärder mot frihet. Ledd på modernt vis är emancipationen av slavens tänkesätt det bästa sättet att hindra slavens emancipation. Lär honom att bekymra sej om huruvida han vill bli fri, och han kommer inte att befria sej själv.<br /><br />Återigen: det skulle kunna sägas att detta exempel är avlägset eller extremt. Men, återigen, det är den exakta sanningen om människorna på våra gator. Det är kanske sant att den svarte slaven som förtryckt barbar varken har den mänskliga lojalitetskänslan eller den mänskliga frihetskänslan. Men den människa vi ser varje dag - arbetaren på <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Gradgrind">Mr Gradgrinds</a> fabrik, den lille kontorsslaven på Mr Gradgrinds kontor - är alltför mentalt störd för att tro på friheten. Han hålls lugn med revolutionär litteratur. Han kyls ner och hålls på plats genom en ständig följd av vilda filosofier. Han är marxist en dag, nietzschean nästa dag, övermänniska (troligen) dagen därefter och en slav varje dag.<br /><br />Det enda som består efter alla filosofier är fabriken. Den enda människa som tjänar på alla filosofier är Gradgrind. Han skulle tjäna på att hålla sina kommersiella heloter försedda med skeptisk litteratur. Och nu kommer jag att tänka på att Gradgrind, naturligtvis, är berömd för att grunda bibliotek. Han visar sitt förstånd. Alla moderna böcker står på hans sida. Så länge som visionen om himmelen alltid ändras, kommer visionen om jorden att vara helt oförändrad. Inga ideal kommer att bestå länge nog för att realiseras, eller ens delvis realiseras. Den moderne unge mannen kommer aldrig att ändra sin miljö, för han kommer alltid att ändra sej själv.<br /><br />Därför är vårt första krav på det ideal mot vilket framstegen riktas att det måste vara fixerat. <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/James_Abbott_McNeill_Whistler">Whistler</a> brukade göra många snabba skisser av en modell; det betydde ingenting om han rev sönder tjugo porträtt. Men det skulle betyda något om han tittade upp tjugo gånger, och varje gång såg en ny person sitta där fridfullt för att bli avporträtterad.<br /><br />På samma sätt betyder det ingenting (jämförelsevis talat) hur ofta mänskligheten misslyckas att uppnå sitt ideal - för då är alla dess gamla misslyckanden fruktbara. Men det betyder fruktansvärt mycket hur ofta mänskligheten förändrar sitt ideal - för då är alla dess gamla misslyckanden fruktlösa.<br /><br />Frågan blir därför denna: Hur kan vi hålla konstnären missnöjd med sina bilder utan att göra honom dödligt missnöjd med sin konst? Hur kan vi få en människa att alltid vara otillfredsställd med sitt arbete, men ändå tillfredsställd med att arbeta? Hur kan vi se till att porträttmålaren kastar ut porträttet genom fönstret istället för den naturliga och mer mänskliga åtgärden att kasta ut modellen genom fönstret?<br /><br />En strikt regel är inte bara nödvändigt för att regera, den är också nödvändig för att revoltera. Det fixerade och välbekanta idealet är nödvändigt för varje slags revolution. Människor kommer ibland att handla långsamt utifrån nya ideer, men de kommer bara att handla kvickt utifrån gamla ideer. Om jag bara ska flyta eller blekna eller utvecklas, kan det bli mot något anarkistiskt - men om jag ska göra upplopp måste det vara för något respektabelt.<br /><br />Detta är hela svagheten hos vissa skolor beträffande framsteg och moralisk utveckling. De påstår att det har funnits en långsam rörelse i riktning mot moralitet, med en osynlig etisk förändring varje år eller varje ögonblick. Det finns bara en stor nackdel med denna teori. Den talar om en långsam rörelse mot rättvisa, men den tillåter inte en snabb rörelse. En person tillåts inte springa fram och förklara att ett visst sakernas tillstånd i sej självt är oacceptabelt.<br /><br />För att göra saken tydlig är det bättre att ta ett specifikt exempel. Vissa av de idealistiska vegetarianerna, sådana som <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Henry_Stephens_Salt">herr Salt</a>, säger att tiden nu är kommen för att sluta äta kött, vilket implicerar ett antagande att det en gång i tiden var rätt att äta kött, och de påstår (med ord som kan citeras) att det en dag kommer att bli fel att äta mjölk och ägg. Jag diskuterar här inte frågan om vad som är rättvist mot djuren. Jag säger bara att vad som än är rättvist, under givna förhållandena, borde vara rättvist med en gång. Om ett djur misshandlas, borde vi kunna skynda till dess räddning. Men hur kan vi skynda om vi kanske är före vår tid? Hur kan vi skynda oss för att hinna med ett tåg som kanske anländer om några århundraden? Hur kan jag fördöma en man för att flå katter, om han bara just nu är vad jag möjligen blir genom att dricka ett glas mjölk?<br /><br />En glänsande och galen rysk sekt for omkring och befriade alla djur från alla lagårdar. Hur ska jag få mod att befria hästen från min droska, när jag inte vet huruvida min utvecklingsklocka bara är lite tidig eller kuskens lite sen? Anta att jag sa till en utsugare: "Slaveri passade ett utvecklingsstadium." Och anta att han svarar: "Och utsugning passar detta utvecklingsstadium." Hur ska jag svara om det inte finns något tidlöst prov? Om utsugare ligger efter den nuvarande moralen, varför skulle inte filantroper ligga före den? Vad i all världen är den nuvarande moralen om inte en moral som hela tiden springer iväg?<br /><br />Därför kan vi säga att ett permanent ideal är lika nödvändigt för nydanaren som för den konservative. Det är nödvändigt vare sej vi önskar att kungens order genast ska uträttas eller bara att kungen själv genast ska avrättas.<br /><br />Giljotinen har många synder på sitt samvete, men för att göra den rättvisa är det ingen evolutionärt med den. Evolutionistens favoritargument finner sitt bästa svar i bilan. Evolutionisten säger: "Var drar du gränsen?" och revolutionären svarar: "Jag drar den här: exakt mellan ditt huvud och din bål." Det måste vid varje givet ögonblick finnas något abstrakt rätt och fel om ett huvud plötsligt ska slås av - och det måste finnas något evigt om det ska finnas något plötsligt.<br /><br />Därför: för alla förnuftiga mänskliga avsikter, för att ändra saker eller för att behålla saker som de är, för att hålla igång ett system för alltid, som i Kina, eller för att ändra systemet varje månad som under den tidiga franska revolutionen, är det lika nödvändigt att visionen är en fixerad vision. Detta är vårt första krav.<br /><br />När jag hade skrivit ner detta, kände jag än en gång närvaron av något annat i diskussionen: som en person hör en kyrkklocka ovanför gatularmet. Någonting tycktes säga:<br /><br />"Åtminstone mitt ideal är fixerat, ty det var fixerat före världens grundläggning. Min vision av fullkomning kan förvisso inte ändras; ty den kallas Eden. Du kan ändra den plats du är på väg till, men du kan inte ändra den plats från vilken du har kommit. För den ortodoxe måste det alltid finnas anledning till revolution, ty i människornas hjärtan har Gud lagts under Satans fötter. I den övre världen revolterade helvetet en gång mot himlen. Men i denna värld revolterar himlen mot helvetet. För den ortodoxe kan det alltid vara revolution, ty revolution är återställelse. I varje ögonblick kan du slå ett slag för den fullkomning som ingen människa har sett alltsedan Adam. Ingen oföränderlig vana, ingen föränderlig utveckling kan göra det ursprungliga goda till något annat än gott. Människan kan ha varit otrogen lika länge som kor haft horn; men fortfarande är det inte en del av människan om det är syndigt. Människan kan ha varit förtryckt lika länge som fiskar funnits under vattnet; men fortfarande borde människan inte vara förtryckt om förtryck är syndigt. Kedjan kanske verkar naturlig för slaven eller sminket för skökan, liksom plymen för fågeln eller svansen för räven - men de är fortfarande inte det om de är syndiga. Jag håller upp min förhistoriska legend för att trotsa hela din historia. Din vision är inte bara ett gammalt inventarium - den är ett faktum."<br /><br />Jag stannade upp för att notera det nya sammanträffandet med kristendomen, men jag fortsatte.<br /><br />Jag fortsatte till nästa nödvändighet av något framstegsideal. Några människor verkar som sagt tro på att automatiska och opersonliga framsteg ligger i tingens natur. Men det är klart att ingen politisk aktivitet kan uppmuntras genom att säga att framsteg är naturliga och oundvikliga; det är inget skäl för att vara aktiv utan snarare ett skäl för att vara lat. Om vi oundvikligen förbättras, behöver vi inte bekymra oss om att förbättras. Den rena framstegsdoktrinen är den bästa av alla skäl för att inte vara progressiv. Men jag vill inte i första hand fästa uppmärksamheten vid någon av dessa uppenbara anmärkningar.<br /><br />Den enda slående poängen är denna: att om vi antar att förbättring är naturlig, måste den vara ganska enkel. Världen skulle mycket väl kunna gå mot en fulländning, men knappast mot vilket arrangemang av många kvaliteter som helst. För att ta vår ursprungliga liknelse: Naturen kanske av sej själv är på väg att bli mer blå: d v s en process så enkel att den skulle kunna vara opersonlig. Men Naturen kan inte göra en noggrann bild bestående av många utvalda färger, om Naturen inte är personlig. Om världens mål vore rent mörker eller rent ljus, skulle det kunna komma lika långsamt och oundvikligt som skymning eller gryning. Men om världens mål är att bli ett stycke utarbetad och konstnärlig klärobskyr, så måste det finnas design, mänsklig eller gudomlig. Världen skulle genom ren tidsutdräkt kunna bli svart som en gammal bild, eller vit som en gammal rock; men om den bleve ett visst stycke svart-vit konst, ja, då finns där en konstnär.<br /><br />Om distinktionen inte är uppenbar, ska jag ge ett vanligt exempel. Vi hör hela tiden en särskild kosmisk bekännelse från de moderna humanitarianerna - jag använder ordet humanitarian i dess vanliga mening, som betyder en som stödjer alla skapade varelsers krav mot mänsklighetens. De hävdar att vi genom tidsåldrarna blivit mer och mer humana, d v s att den ena efter den andra, grupper eller sektioner av varelser, slavar, barn, kvinnor, kor, eller vad allt kan det inte handla om, gradvis har blivit erkända barmhärtighet eller rättvisa.<br /><br />De säger att vi en gång i tiden ansåg det rätt att äta människor (vilket vi inte gjorde!), men här är jag inte ute efter deras historieskrivning, som är ytterst ohistorisk. Faktum är att antropofagi säkerligen är något dekadent, inte något primitivt. Det är mycket troligare att moderna människor börjar äta mänskligt kött av ren tillgjordhet, än att primitiva människor någonsin gjorde det av okunnighet.<br /><br />Här följer jag bara konturerna av deras argument, som består i att hävda att människan steg för steg blivit allt mildare, först mot andra medborgare, sedan mot slavar, sedan mot djur, och sedan (antagligen) mot växter. Jag tycker att det är fel att sitta på en människa. Snart kommer jag att tycka att det är fel att sitta på en häst. Och slutligen (antar jag) ska jag tycka att det är fel att sitta på en stol. Detta är argumentets riktning.<br /><br />Och om detta argument kan sägas att det är möjligt att tala om det i termer av utveckling eller oundvikliga framsteg. En ständig tendens att vidröra färre och färre ting kan, känner man, vara en rent djurisk, omedveten tendens, som hos en art som producerar färre och färre barn. Denna drift kan vara verkligt evolutionär, eftersom den är så dum. Darwinismen kan användas för att stödja två galna moraler, men den kan inte användas som stöd för en enda förnuftig. Släktskapen och konkurrensen mellan alla levande varelser kan användas som skäl för att vara vansinnigt grym eller vansinnigt sentimental; men inte för en hälsosam kärlek till djur. På evolutionär basis kan du vara inhuman, eller du kan vara absurt human; men du kan inte vara mänsklig.<br /><br />Att du och en tiger är ett kan vara ett skäl för att vara snäll mot tigern. Eller också kan det vara ett skäl för att vara lika grym som tigern. En väg att gå är att träna tigern i att härma dig själv; men det går snabbare att imitera tigern. Men i ingendera fallet lär dej evolutionen hur du ska behandla en tiger förnuftigt, d v s beundra hans ränder men undvika hans klor.<br /><br />Om du vill behandla en tiger förnuftigt, måste du gå tillbaka till Edens lustgård. Ty den envisa påminnelsen fortsatte återkomma: endast det övernaturliga har intagit ett förnuftigt perspektiv på Naturen. Essensen hos all panteism, evolutionism och modern kosmisk religion ligger verkligen i detta påstående: att Naturen är vår mor. Olyckligtvis kommer du, om du ser Naturen som en mor, att upptäcka att hon är en styvmor.<br /><br />Kristendomens huvudpoäng var denna: att Naturen inte är vår mor. Naturen är vår syster. Vi kan vara stolta över hennes skönhet eftersom vi har samme far, men hon har ingen auktoritet över oss. Vi måste beundra men inte imitera. Detta ger en märklig anstrykning av lätthet i den typiskt kristna glädjen över denna jord, en lätthet som nästan är lättsinne.<br /><br />Naturen var en allvarlig moder för dem som dyrkade Isis och Cybele. Naturen var en allvarlig moder för <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/William_Wordsworth">Wordsworth</a> eller för <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Ralph_Waldo_Emerson">Emerson</a>. Men Naturen är inte allvarlig för Franciskus av Assisi eller för <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/George_Herbert">George Herbert</a>. För S.t Franciskus är Naturen en syster, ja, t o m en lillasyster: en liten, dansande syster att skratta åt lika väl som att älska.<br /><br />Men detta är knappast vår huvudpoäng för närvarande; jag har medgivit allt detta bara för att visa hur nyckeln ständigt, och som om det vore av en händelse, passar in i de allra minsta dörrar. Vår huvudpoäng här är att om det finns en ren trend av opersonlig utveckling i Naturen, får vi förmoda att det är en enkel trend mot någon enkel triumf. Man kan tänka sej att någon automatisk tendens i biologin arbetar för att ge oss längre och längre näsor. Men frågan är: vill vi ha längre och längre näsor? Jag antar att vi inte vill det; jag tror att de flesta av oss skulle vilja säga till våra näsor: "så långt men inte längre - här ska din stolta nästipp hejda sig." Vi önskar en näsa av sådan längd att den garanterar ett intressant ansikte. Men vi kan inte föreställa oss en rent biologisk trend i riktning mot att producera intressanta ansikten, eftersom ett intressant ansikte är ett visst arrangemang av ögon, näsa och mun, i den mest komplexa relation till varandra. Proportion kan inte vara en drift, den är antingen ett sammanträffande eller en formgivning.<br /><br />Och så är det med idealet om mänsklig moral och dess relation till humanitarianerna och anti-humanitarianerna. Det kan tänkas att vi mer och mer håller våra händer borta från saker och ting: att vi slutar köra hästar eller plocka blommor. Vi kanske slutligen förpliktigar oss att inte störa någon människas sinne ens genom diskussion, att inte störa fåglarnas sömn genom att hosta. Det ultimata gudomliggörandet verkar vara att sitta helt stilla och inte våga stirra av fruktan för att störa en fluga och inte våga äta av fruktan att göra en mikrob obekväm. Vi kanske omedvetet är på väg mot en så brutal fulländning. Men vill vi ha en så brutal fulländning? På samma sätt kanske vi omedvetet utvecklas längs den motsatta eller nietzscheanska vägen mot fulländning: övermänniskan som krossar övermänniskan i ett tyrannernas torn - tills universum slås sönder för skojs skull. Men vill vi ha universum sönderslaget för skojs skull? Är det inte alldeles klart att vad vi verkligen hoppas på är en särskild hantering och blandning av dessa två saker: en viss mängd av självbehärskning och respekt, och en viss mängd av energi och herravälde?<br /><br />Om vårt liv någonsin verkligen är så vackert som en saga, ska vi minnas att sagans hela skönhet ligger i detta: att prinsen har en förundran som hejdar sig precis innan den blir till fruktan. Om han är rädd för jätten blir det slutet för honom, men om jätten inte slår honom med häpnad blir det slutet för sagan. Hela poängen beror på att han på en gång är ödmjuk nog att förundras och högdragen nog att trotsa. Så vår attityd till världens jätte får inte endast vara minskad finkänslighet eller minskat förakt: den måste vara en viss proportion av båda två - som är exakt rätt. Vi måste inom oss ha vördnad nog för allt utanför oss - så att vi beträder gräset med fruktan. Vi måste också ha förakt nog för allt utanför oss, så att vi vid lämpligt tillfälle kan spotta på stjärnorna. Men dessa två saker måste (om vi ska vara goda eller lyckliga) kombineras, inte i vilken kombination som helst, utan i en viss kombination. Den perfekta lyckan för människor på jorden kommer inte (om den någonsin kommer) att vara en platt och solid sak, som djurens tillfredsställelse. Den kommer att vara en exakt och farlig balans, lik en desperat romans. Människan måste ha just precis nog mycket tro på sej själv för att ge sej ut på äventyr, och just precis nog mycket tvivel på sej själv för att kunna njuta av dem.<br /><br />Detta är alltså vårt andra krav på framstegsidealet. För det första: det måste vara fixerat. För det andra: det måste vara sammansatt. Det får inte (om det ska tillfredsställa våra själar) vara den rena segern för något som slukar upp allt annat - kärlek eller stolthet eller fred eller äventyr. Det måste vara en viss bild sammansatt av dessa element i deras bästa proportion och relation. Jag sysslar inte här med att förneka att en sådan god kulmen, genom tingens natur, kan vara reserverad för den mänskliga rasen. Jag pekar bara på att om denna sammansatta lycka är fixerad för oss måste den vara fixerad av någons medvetande, för bara ett medvetande kan utportionera de exakta proportionerna i en sammansatt lycka. Om världens lyckliggörande helt och hållet är naturens eget verk, måste det vara lika enkelt som världens nedfrysning, eller världens uppbrännande. Men om världens lyckliggörande inte är ett verk av naturen, utan ett konstverk, då inbegriper det en konstnär.<br /><br />Och här avbröts återigen min kontemplation av den forntida röst som sa: "Jag kunde ha berättat allt det här för dig för länge sedan. Om det finns något särskilt framsteg kan det bara vara mitt slag av framsteg, framsteget mot en fullkomlig stad av dygder och där rättfärdighet och frid blomstrar och kysser varandra. En opersonlig kraft skulle kunna leda er till en vildmark av fullkomlig platthet eller till en topp av perfekt höjd. Men bara en personlig Gud kan leda er (om ni verkligen är ledda) till en stad med och arkitektoniska proportioner, en stad i vilken var och en av er kan bidra med den exakt rätta mängden av er egen färg till Josefs mångfärgade mantel."<br /><br />Två gånger hade alltså kristendomen kommit med exakt det svar jag hade efterlyst. Jag hade sagt: "Idealet måste vara fixerat", och Kyrkan hade svarat: "Mitt är bokstavligen fixerat, för det existerade före allt annat". Jag hade för det andra sagt: "Det måste vara konstärligt komponerat, som en tavla", och Kyrkan svarade: "Mitt är alldeles bokstavligen en tavla, för jag vet vem som målade den." Sedan fortsatte jag till den tredje sak, som i mina ögon behövdes för ett Utopia eller ett mål för framsteget. Och av alla tre är den utan jämförelse svårast att uttrycka. Kanske kan den uttryckas så här: att vi behöver vaksamhet även i Utopia, om vi inte ska falla från Utopia som vi föll från Eden.<br /><br />Vi har anmärkt att ett skäl som framförs för att vara "progressiv" är att saker och ting helt naturligt tenderar att bli bättre. Men det enda skälet för att vara progressiv är att saker och ting helt naturligt tenderar att bli sämre. Tingens förgänglighet är inte bara det bästa argumentet för att vara progressiv; det är också det enda argumentet mot att vara konservativ. Den konservativa teorin skulle verkligen vara helt allomfattande och omöjligt att bemöta om det inte vore för detta enda faktum. All konservatism baseras på iden att om du lämnar saker och ting i fred, lämnar du dem som de är. Men det gör du inte. Om du lämnar något i fred lämnar du det till en flod av förändring. Om du lämnar en vit stolpe i fred kommer den snart att bli en svart stolpe. Om du verkligen vill ha den vit måste du alltid måla den på nytt; d v s du måste alltid hålla på med en revolution. Kort sagt: om du vill ha den gamla vita stolpen måste du ha en ny vit stolpe.<br /><br />Men detta som är sant även om själlösa ting är på ett alldeles speciellt och fruktansvärt sätt sant om alla mänskliga ting. En nästan onaturlig vaksamhet krävs verkligen av medborgaren, på grund av hur förfärligt snabbt mänskliga institutioner blir gamla. Det tillhör vanan hos romantiker och journalister att tala om hur människor lider under gamla tyrannier. Men faktum är att människan nästan alltid har lidit under nya tyrannier, under tyrannier som skulle ha varit allmänna friheter knappt tjugo år dessförinnan. Sålunda blev England tokigt av glädje över Elisabets patriotiska monarki, och blev sedan (nästan omedelbart efteråt) galet av ilska över att bli fångat i fällan av Karl I:s tyranni. Och så, återigen, blev monarkin intolerabel i Frankrike, inte just efter att den varit tolererad, men just efter att den hade varit dyrkad. Sonen till Ludvig den älskade var Ludvig den giljotinerade.<br /><br />På samma sätt blev den radikale fabrikören under engelskt 1800-tal helt och hållet betrodd som folkets sanne tribun, tills vi plötsligt hörde socialisternas vrål om att han var en tyrann som åt människor som bröd. Och på samma sätt har vi nästan till det senaste ögonblicket litat på tidningarna som organ för den allmänna opinionen. Alldeles nyss har några av oss insett (inte sakta utan med ett ryck) att de helt uppenbart inte är något sådant. De är, genom själva sakens natur, några få rika människors hobby. Vi har inget behov av att revoltera mot det antika; vi måste revoltera mot det moderna. Det är de nya härskarna, kapitalisten eller redaktören, som verkligen håller den moderna världen uppe.<br /><br />Det är ingen risk att en modern kung kommer att försöka välta konstitutionen överända, det är mera troligt att han kommer att ignorera konstitutionen och arbeta bakom dess rygg. Han kommer inte att dra någon fördel av sin kungliga makt; det är mer troligt att han kommer att dra fördel av sin kungliga maktlöshet, av det faktum att han är fri från kritik och publicitet. För kungen är vår tids meste privatperson. Det kommer inte att bli nödvändigt för någon att kämpa mot något förslag om censur av pressen. Det behövs ingen censur av pressen. Det är pressen som censurerar.<br /><br />Den häpnadsväckande snabbhet med vilken folkliga system blir förtryckande är det tredje faktum vi ska begära att vår perfekta framstegsteori tar med i beräkningen. Den måste alltid vara uppmärksam på varje privilegium som missbrukas, för varje fungerande rättighet som blir ett fel. I detta fall är jag helt och hållet på revolutionärernas sida. De har verkligen rätt när när de alltid misstänker mänskliga institutioner, de har rätt när de inte förtröstar på furstar eller på någon människoson. Hövdingen som valdes för att vara folkets vän blir folkets fiende; tidningen som startade för att säga sanningen existerar nu för att hindra sanningen från att komma fram. Här kände jag att jag verkligen till sist var på revolutionärens sida. Och sedan drog jag andan igen: för jag kom ihåg att jag återigen var på den ortodoxes sida. Kristendomen talade på nytt och sa: "Jag har alltid hävdat att människan var naturliga avfällingar; att mänsklig dygd genom sin egen natur tenderade att rosta eller ruttna; jag har alltid sagt att människorna som sådana tar fel, särskilt lyckliga människor, speciellt stolta och rika människor. Denna eviga revolution, denna misstanke som oavbruten går genom seklerna, kallar du (som är en vag modernist) framstegets doktrin. Om du vore filosof skulle du liksom jag kalla den för doktrinen om arvsynden. Du kan kalla den kosmiskt framsteg så mycket du vill - men jag kallar den för vad den är: Syndafallet.<br /><br />Jag har talat om hur ortodoxin kommer in som ett svärd; men här erkänner jag att den kom in som en stridsyxa. För kristendomen är verkligen (när jag kommer att tänka på den) det enda ting som finns kvar som har någon verklig rätt att ifrågasätta de väluppfostrades eller välföddas makt. Jag har ofta nog lyssnat till socialister, eller t o m demokrater, som säger att de fattigas fysiska tillstånd med nödvändighet gör dem mentalt och moraliskt underlägsna. Jag har lyssnat till vetenskapsmän (och det finns fortfarande vetenskapsmän som inte motsätter sig demokrati) som säger att om vi ger de fattiga hälsosammare förhållanden, så kommer ondska och brott att försvinna. Jag har lyssnat till dem med fruktansvärd uppmärksamhet, med otäck fascination. För det var som att se en man energiskt såga av från trädet den gren han själv satt på. Om dessa lyckliga demokrater kunde leda sin tes i bevis, skulle den slå ihjäl demokratin. Om de fattiga är så ytterst demoraliserande, kan det varar praktiskt att uppfostra dem - eller inte. Men det är helt säkert fullständigt praktiskt att ta ifrån dem alla medborgerliga rättigheter. Om mannen med ett dåligt sovrum inte kan avge en bra röst, så är den första och snabbaste slutsatsen att han inte ska få avge någon röst. Den härskande klassen kan inte utan skäl säga: "Det kommer kanske att ta oss en del tid att restaurera hans sovrum. Men om han är det odjur ni säger att han är, kommer det att ta honom väldigt lite tid att förstöra vårt land. Därför ska vi ta till oss er varning och inte ens ge honom chansen."<br /><br />Det är mej ett förfärligt nöje att observera den väg genom vilken de allvarligaste socialister flitigt lägger grunden för all aristokrati, genom att milt avslöja de fattigas uppenbara oförmåga att regera. Det är som att på en kvällsbjudning lyssna till någon som ber om ursäkt för att ha kommit utan påbjuden klädsel, och förklara att han nyligen blivit förgiftad och hade för vana att ta av sig sina kläder på gatan och dessutom just hade bytt om från fängelseklädsel. I varje ögonblick känner man att värden skulle kunna säga att personen, om det var så illa, verkligen inte hade behövt komma alls.<br /><br />Likadant är det när den vanlige socialisten med strålande ansikte bevisar att de fattiga, efter sina förkrossande erfarenheter, inte kan vara värda något förtroende. I varje ögonblick kan den rike säga: "Nåväl, vi kommer inte att lita på dem" och slå igen dörren i ansiktet på honom. På basis av herr Blatchfords syn på arv och miljö är aristokratins argument helt överväldigande. Om rena hem och ren luft gör rena själar, varför då inte ge makten (i varje fall för närvarande) till dem som utan tvivel lever i den renaste luften? Om bättre förhållanden kommer att göra de fattiga mer lämpliga att styra sej själva, varför skulle inte bättre förhållanden redan nu göra de rika mer lämpliga att styra dem? Om vi utgår från det vanliga miljöargumentet är saken ganska klar. Den mest vällevande klassen måste bli vår förtrupp i Utopia.<br /><br />Finns det något svar på antagandet att de som har haft de bästa möjligheterna troligen kommer att vara våra bästa gajder? Finns det något svar på argumentet att de som andats ren luft borde bestämma över dem som andats dålig luft?<br /><br />Så vitt jag vet finns det bara ett svar, och det svaret är kristendomen. Bara den kristna kyrkan kan erbjuda någon rationell invändning mot att helt anförtro sej åt de rika. För hon har ända från begynnelsen hävdat att faran inte låg i människans omgivning utan i människan själv. Hon har vidare hävdat att om vi talar om en farlig omgivning, så är den farligaste omgivningen av alla den bekväma omgivningen.<br /><br />Jag vet att den modernaste fabriken verkligen sysslat med att producera en abnormt stor nål. Jag vet att de senaste biologerna huvudsakligen sysslat med att upptäcka en mycket liten kamel. Men om vi förminskar kamelen så mycket som möjligt, eller ökar nålens öga till ett maximum - om, kort sagt, vi antar att Kristi ord betyder det minsta de kunde betyda, måste dessa ord åtminstone betyda att det inte är så väldigt troligt att rika personer är moraliskt värda vårt förtroende.<br /><br />Kristendomen är, även som urvattnad, het nog att koka ner hela det moderna samhället till trasor. Kyrkans blotta minimum skulle bli ett dödligt ultimatum till världen. För hela den moderna världen är absolut grundad på antagandet, inte att de rika är nödvändiga (vilket är hållbart) utan att de rika är värda vårt förtroende (vilket för en kristen inte är hållbart).<br />¨<br />Du kommer att i all oändlighet, i alla diskussioner om tidningar, företag, aristokratier eller partipolitik, få höra det här argumentet att en rik person inte kan mutas. Faktum är naturligtvis att den rike är mutad, han har redan blivit mutad. Det är därför den rike är rik.<br /><br />Kristendomens hållning är att en människa som är beroende av detta livets lyx och flärd är en korrupt person, andligen korrupt, politiskt korrupt, finansiellt korrupt. Det finns en sak som Kristus och alla kristna helgon har sagt med ett slags primitiv monotoni. De har helt enkelt sagt att det att vara rik är att i särskilt hög grad riskera moraliskt skeppsbrott.<br /><br />Det är inte uppenbart okristet att döda de rika som kränkare av all definierbar rättvisa. Det är inte uppenbart okristet att kröna de rika som passande härskare över samhället. Men det är alldeles säkert okristet att förlita sej på de rika, att anse de rika som mer moraliskt säkra än de fattiga.<br /><br />En kristen kan helt konsekvent säga: "Jag respekterar den här personens ställning, trots att han tar mutor." Men en kristen kan inte säga som alla moderna människor säger till lunch och frukost: "En person med hans ställning skulle inte kunna ta mutor". För det är en del av det kristna dogmat att vilken människa som helst i vilken ställning som helst skulle kunna ta mutor.<br /><br />Det är en del av det kristna dogmat; det är också händelsevis, genom ett mystiskt sammanträffande, en del av den uppenbara mänskliga historien. När människor påstår att en person "i den positionen" skulle vara omutbar, finns det ingen anledning att dra in kristendomen i diskussionen. Var <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Bacon">Lord Bacon</a> skoputsare? Var <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Churchill,_hertig_av_Marlborough">Hertigen av Marlborough</a> gatsopare?<br /><br />I det bästa Utopia måste jag vara beredd på det moraliska raset hos vilken människa som helst i vilken position som helst i vilket ögonblick som helst - och alldeles särskilt på mitt eget fall från min egen position i detta ögonblick.<br /><br />Mycket vag och sentimental journalistik har spridits ut för att påtala att kristendomen liknar demokrati, och det mesta av den journalistiken är knappast stark eller klar nog att vederlägga det faktum att dessa två ting ofta har legat i gräl med varandra. Den verkliga grund på vilken kristendom och demokrati är ett är väldigt mycket djupare. Den enda särskilt och speciellt okristna iden är <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Carlyle">Carlyles</a> ide att den person ska regera som känner att han kan regera. Vad som än annars kan vara kristet, så är detta hedniskt.<br /><br />Om vår tro alls har någon kommentar till regerande, måste kommentaren bli denna: att den person ska regera som inte tror att han kan regera. Carlyles hjälte måste säga "Jag ska bli kung", men det kristna helgonet måste säga "Nolo episcopari." Om kristendomens stora paradox alls innebär någonting, innebär den detta - att vi måste ta kronan i våra händer och gå för att jaga i jordens öknar och mörka hörn tills vi finner den enda människa som känner sej ovärdig att bära den. Carlyle hade alldeles fel - vi får inte kröna den speciella person som tror sej om att kunna regera. Snarare ska vi kröna den mycket mer speciella person som vet att han inte kan.<br /><br />Och nu är detta en av de två eller tre vitalaste försvaren för en fungerande demokrati. Det rena röstningsmaskineriet är inte demokrati, trots att det för närvarande inte är lätt att effektuera någon enklare demokratisk metod. Men t o m röstningsmaskineriet är fundamentalt kristet i sin praktiska mening - det är ett försök att få deras åsikter som annars vore för blygsamma för att erbjuda dem. Det är ett mystiskt äventyr; det litar speciellt på dem som inte litar på sej själva.<br /><br />Denna gåta är strikt speciell för kristendomen. Det finns inget verkligt ödmjukt i buddhistens förnekande; den milde hindun är alltför mild, men han är inte ödmjuk. Men det finns något psykologiskt kristet i iden om att söka efter den undanskymdes åsikt snarare än att ta den uppenbara vägen att acceptera de framståendes åsikter. Att säga att vårt röstande är särskilt kristet kan verka något underligt. Att säga att röstvärvning är kristet kan verka spritt språngande galet. Men röstvärvning är mycket kristet till sin ursprungliga ide. Det är att uppmuntra den ödmjuke, det är att säga till den blyga: "Min vän, stig högre upp." Eller om det finns någon liten defekt i röstvärvningen, så är det i dess perfekta och avrundade fromhet, bara för att den möjligen negligerar att uppmuntra röstvärvarens ödmjukhet.<br /><br />Aristokrati är inte en instutition: aristokrati är en synd, vanligen en mycket förlåtlig synd. Den är helt enkelt människans drift eller glidning in i en slags naturlig hybris och lovsång till de mäktiga, vilket är den enklaste och uppenbaraste historien i världen.<br /><br />Det är en av de hundratals svaren på den moderna "styrkans" flyktiga perversion att de kvickaste och djärvaste agenterna också är de sköraste eller känsligaste. De snabbaste tingen är de mjukaste tingen. En fågel är aktiv eftersom en fågel är mjuk. En sten är hjälplös eftersom ens ten är hård. Stenen måste genom sin egen natur falla nedåt, eftersom hårdhet är svaghet. Fågeln kan genom sin egen natur fara uppåt, eftersom skörhet är en kraft. I en perfekt styrka finns en slags frivolitet, en luftighet som kan hålla sej själv uppe i luften.<br /><br />Moderna utforskare av mirakelberättelser har allvarligt medgivit att en karaktäristisk sak för stora helgon är deras förmåga att "levitera". De skulle kunna gå längre: en karaktäristik av de stora helgonen är deras förmåga till lättsinne. Änglar kan flyga eftersom de kan ta lätt på sej själva. Detta har alltid varit kristendomens instinkt, och särskilt den kristna konstens instinkt. Kom ihåg hur Fra Angelico återgav alla sina änglar, inte bara som fåglar, men nästan som fjärilar. Kom ihåg hur den mest seriösa medeltida konsten var full av ljus och fladdrande draperier, av kvicka och skuttande fötter.<br /><br />Det var den enda sak som de moderna pre-rafaeliterna inte kunde ta efter från de verkliga pre-rafaeliterna. <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Edward_Burne-Jones">Burne-Jones</a> kunde aldrig återuppliva medeltidens djupa lättsinne. I de gamla kristna bilderna är himlen över varje figur som en blå eller gyllene fallskärm. Varje figur tycks redo att flyga upp och flyta omkring i himlarna. Tiggarens trasiga rock kommer att bära upp honom likt änglarnas strålande fjädrar. Men kungarna i sitt tunga guld och de stolta i sina purpurmantlar kommer alla genom sin blotta natur att sjunka nedåt, ty stolthet kan inte upphöjas till lättsinne eller frisvävande. Stolthet är alltings dragning nedåt mot ett lätt allvar. Man sätter bo i en sorts själviskt allvar, men måste stiga upp till ett muntert självförglömmande. En människa faller in i en brun studiekammare, men sträcker sej upp mot en blå sky. Allvar är ingen dygd. Det skulle vara en heresi, men en mycket förnuftigare heresi, att säga att allvar är en last. Det är verkligen en naturligt trend eller lapsus att ta sej själv allvarligt, eftersom det är det lättaste man kan göra. Det är mycket enklare att skriva en bra ledarartikel i Times än ett bra skämt i Pnnch! Ty allvar flödar ut ur människan helt naturligt, men skratt är ett skutt. Det är lätt att vara tung men svårt att vara lätt. Satan föll genom tyngdkraften.<br /><br />Nu är det Europas särskilda ära - eftersom Europa har varit kristet - att så länge det har haft aristokrati har det alltid i djupet av sitt hjärta behandlat aristokrati som en svaghet - i allmänhet som en svaghet som måste tillåtas.<br /><br />Om någon vill lära sej uppskatta denna poäng, så låt honom gå utanför kristenheten till någon annan filosofisk atmosfär. Låt honom t ex jämföra Europas klasser med Indiens kaster. Där är aristokratin långt mer förfärlig, eftersom den är långt mer intellektuell. Det anses på allvar att klasskalan är en skala av andliga värden, att bagaren är bättre än slaktaren på ett osynligt och heligt sätt. Men ingen kristendom, inte ens den mest okunniga och urspårade, påstod någonsin att en hertig inte kunde bli fördömd.<br /><br />I ett hedniskt samhälle kan det ha varit (jag vet inte) någon seriös uppdelning mellan den frie mannen och slaven. Men i ett kristet samhälle har vi alltid tänkt på gentlemannen som ett slags skämt, även om jag erkänner att han i några stora korståg och kyrkomöten förtjänade rätten att kallas "a practical joke". Men vi i Europa tog aldrig i verkligheten aristokratin seriöst i djupet av våra själar. Det är bara en tillfällig icke-europeisk främling (en sådan som dr <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Oscar_Levy">Oscar Levy,</a> den ende intelligente nietscheanen) som någonsin ens för ett ögonblick kan lyckas ta aristokratin på allvar.<br /><br />Det kan vara en ren patriotisk bias, fast jag inte tror det, men det tycks mej att den engelska aristokratin inte bara är typen för, utan kronan och blomman av alla verkliga aristokratier. Den har alla oligarkiska dygder såväl som defekter. Den är vårdslös, den är hygglig, den är modig i uppenbara fall, men den har en stor förtjänst som övergår även dessa. Den stora och mycket uppenbara förtjänsten hos den engelska aristokratin är att ingen rimligen kan ta den på allvar.<br /><br />Kort sagt: jag hade som vanligt långsamt förklarat behovet av en jämlikhetslag i Utopia - och som vanligt fann jag att kristendomen varit där före mej. Mitt Utopias hela historia uppvisar samma roande besvikelser. Jag sprang alltid ut från mitt arkitektkontor med planer för ett nytt litet torn bara för att finna det stå där i solen, skinande och tusen år gammalt.<br /><br />För mej har Gud i den forntida, och delvis i den moderna, bemärkelsen besvarat bönen: "Skydda oss, Herre, i allt vi gör." Utan fåfänga tror jag verkligen att det fanns ett moment i vilket jag kunde ha uppfunnit äktenskapslöftet (som institution) bara utifrån mitt eget huvud, men jag upptäckte med en suck att det redan blivit uppfunnet.<br /><br />Men eftersom det skulle bli en alltför utdragen historia att, faktum för faktum och tum för tum, visa hur min egen uppfattning av Utopia bara förverkligades i det Nya Jerusalem, ska jag ta detta enda fall som gäller äktenskapet som indicium på den konvergerande tendensen, ja, jag skulle kunna säga den konvergerande kraschen av allt annat.<br /><br />När de vanliga motståndarna till socialismen talar om omöjligheter och förändringar i den mänskliga naturen förbiser de alltid en viktig distinktion. I moderna idealistiska uppfattningar om samhället finns det några önskningar som möjligen inte är uppnåeliga - men det finns några önskningar som inte ens är önskvärda. Att alla människor skulle leva i lika vackra hus är en dröm som kan eller inte kan uppnås. Men att alla människors kulle leva i samma vackra hus är inte någon dröm alls, det är en mara. Att en man skulle älska alla gamla kvinnor är ett ideal som kanske inte kan uppnås. Men att en man skulle betrakta alla gamla kvinnor exakt som han betraktar sin mor är inte bara ett ouppnåeligt ideal, utan ett ideal som inte borde uppnås.<br /><br />Jag vet inte om läsaren håller med mej om dessa exempel, men jag ska lägga till det exempel som alltid har påverkat mej mest. Jag kunde aldrig föreställa mej eller tolerera något Utopia som inte lämnade mej den frihet jag huvudsakligen bryr mej om, friheten att binda mej själv. Komplett anarki skulle inte bara göra det omöjligt att ha någon disciplin eller trohet; den skulle också göra det omöjligt att ha kul. För att ta ett uppenbart exempel: det vore ingen vits med att slå vad om ett vad inte vore bindande. Upplösandet av alla kontrakt skulle inte bara ödelägga moralen utan även förstöra sporten.<br /><br />Nu är vadslagning och liknande aktiviteter bara förkrympta och vridna former av människans ursprungliga instinkt för äventyr och romantik, som så mycket har sagts om på dessa sidor. Och farorna, belöningarna, straffen och upplösningarna i ett äventyr måste vara verkliga, annars är äventyret bara en skiftande och hjärtlös mardröm. Om jag slår vad måste jag tvingas att betala, annars finns det ingen poesi i en vadslagning. Om jag utmanar någon måste jag tvingas kämpa, annars finns det ingen poesi i en utmaning. Om jag lovar att vara trogen måste jag bli förbannad om jag är otrogen, annars finns det inget som är roligt med löften. </div><div><br /></div><div>Du skulle inte ens kunna göra en saga av erfarenheterna hos en människa som, när han svaldes av en valfisk, fann sej själv på toppen av Eiffeltornet, eller som när han förvandlades till en groda började uppföra sej som en flamingo. For ändamålet med t o m den allra vildaste romantiken måste vara verkligt; resultat måste vara oåterkalleliga. Det kristna äktenskapet är det stora exemplet på ett verkligt och oåterkalleligt resultat, och det är därför det har blivit huvudtema och centrum för alla våra romantiska berättelser. Och detta är mitt sista exempel på de saker jag skulle efterfråga, och efterfråga befallande, i vilket socialt paradis som helst: jag skulle begära att bli hållen vid mitt vad, att få mina eder och engagemang tagna på allvar; jag skulle begära av Utopia att låta min heder bli hämnad på mej själv.<br /><br />Alla mina moderna Utopia-vänner tittar nu på varandra ganska tvekande, för deras ultimata hopp är upplösningen av alla särskilda band. Men återigen tycker jag mej höra, som ett slags eko, ett svar från någonstans bortom denna värld: "Du kommer att ha verkliga förpliktelser, och därför verkliga äventyr, när du kommer till mitt Utopia. Men den svåraste förpliktelsen och det mest utmanande äventyret är att alls komma dit."</div>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-17814330655922708302022-02-11T21:01:00.004+01:002022-02-11T21:01:50.869+01:00Kapitel 8: Ortodoxins romantik<p>Det är vanligt att klaga över hur stressande och kravfyllt vårt tidevarv är. Men i verkligheten är det huvudsakliga kännetecknet på vår epok en grundläggande slöhet och utmattning, och faktum är att den verkliga slöheten är orsaken till den skenbara brådskan.</p>Ta ett rent yttre exempel: gatorna bullrar av bussar och bilar - men detta beror inte på mänsklig aktivitet utan på mänsklig vila. Det skulle vara mindre brådska om det vore mer aktivitet, om människor helt enkelt strosade omkring. Vår värld skulle vara tystare om den vore mer krävande.<br /><br />Och detta som är sanningen om den skenbara fysiska brådskan är också sant om intellektets skenbara brådska. Det mesta av det moderna språkets maskineri är ett arbetsbesparande maskineri - och det besparar oss mental ansträngning mycket mer än det borde.<br /><br />Vetenskapliga fraser används som vetenskapliga hjul och kolvstänger för att göra bekvämlighetens stig ännu snabbare och mjukare. Långa ord skramlar runt hos oss som långa järnvägståg. Vi vet att de bär tusentals som är alltför trötta eller alltför slöa för att gå eller tänka själva.<br /><br />Det är en god övning att för en gångs skull försöka uttrycka den åsikt man företräder i enstaviga ord. Om du säger: "Den sociala nyttan av en obestämd påföljd erkänns av alla kriminologer som del av vår sociologiska evolution mot en mer human och vetenskaplig syn på straff", kan du fortsätta tala på detta vis i timmar utan att dina grå celler behöver röra sej just alls inne i din skalle. Men om du börjar säga: "Jag vill att Gren ska bli satt bak lås och bom på en gång - men att han ska bli släppt först den dag då Björk ger en vink om det", så kommer du att upptäcka, med en rysning av skräck, att du är förpliktigad att tänka!<br /><br />De långa orden är inte de svåra orden, det är de korta orden som är svåra. Det är mycket större metafysisk subtilitet i ordet "bann" än i ordet "degeneration".<br /><br />Men dessa långa, bekväma ord som besparar moderna människor resonerandets möda har en särskild aspekt i vilken de är särskilt förödande och förbryllande. Denna svårighet uppkommer när samma långa ord används i olika sammanhang för att mena helt olika saker.<br /><br />För att ta ett välkänt exempel har ordet "idealist" en mening som ett stycke filosofi och en helt annan som ett stycke moralretorik. På samma sätt har de naturvetenskapliga materialisterna haft goda skäl att klaga över människor som blandar ihop "materialist" som kosmologisk term med "materialist" som moralisk tillvitelse. Och, för att ta ett billigare exempel, kallar sej mannen som hatar "progressiva" i London alltid sej själv för "progressiv" i Sydafrika.<br /><br />En sammanblandning som är precis lika meningslös har uppkommit i samband med ordet "liberal" som tillämpat på religion och som tillämpat på politik och samhälle. Det antas ofta att alla liberaler borde vara s k fritänkare, eftersom de borde älska allt som är fritt. Man skulle lika gärna kunna säga att alla idealister borde vara högkyrkliga, eftersom de borde älska allt som är högt. Man skulle lika gärna kunna säga att alla lågkyrkliga borde älska allt lågt, eller att de folkkyrkliga borde gilla allt som är folkligt. Saken är en ren händelse - i fråga om ord.<br /><br />I det verkliga moderna Europa betyder fritänkare inte någon som tänker själv. Det innebär en person som, efter att ha tänkt själv, kommit till en viss sorts slutsatser: alla fenomens materiella ursprung, omöjligheten av mirakel, osannolikheten för personlig odödlighet o s v. Och ingen av dessa idéer är särskilt liberal. Nej, i själva verket är nästan alla dessa ideer definitivt oliberala, vilket är min avsikt att visa med detta kapitel.<br /><br />På de få kvarvarande sidorna avser jag att så snabbt som möjligt peka ut att i varje enskilt fall som liberalteologerna kraftigast insisterar på skulle effekten på den sociala praktiken definitivt bli illiberal. Nästan varje nutida förslag i syfte att bringa frihet åt kyrkan är helt enkelt ett förslag som bringar tyranni åt världen. För att befria kyrkan betyder nuförtiden inte ens att befria den åt alla håll. Det betyder att befria den särskilda samling dogmer som löst kallas vetenskapliga, monismens, panteismens, arianismens eller nödvändighetens dogmer. Och var och en av dessa (och vi kommer att behandla dem var för sej) kan visas vara en naturlig allierad till förtrycket.<br /><br />Det är faktiskt ett anmärkningsvärt förhållande (eller kanske inte så väldigt anmärkningsvärt när man börjar tänka på det) att det mesta här i världen är förtryckets allierade. Det finns bara en sak som aldrig kan överskrida en viss punkt i sin allians med förtrycket - och det är ortodoxin. Jag kan, det är sant, skruva ortodoxin till att delvis legitimera en tyrann. Men jag kan väldigt lätt få tysk filosofi att legitimera honom helt och hållet.<br /><br />Låt oss nu i tur och ordning ta de uppfinningar som är den nya teologins eller modernistkyrkans kännetecken. Vi avslutade det senaste kapitlet med upptäckten av en av dem. Själva den doktrin som har kallats den mest gammalmodiga befanns vara den enda säkerhetslinan för jordens nya demokratier. Den doktrin som verkade mest impopulär befanns vara folkets enda styrka. Kort sagt: vi fann att oligarkins enda logiska negation låg i bekräftelsen av arvsynden. Så är det, hävdar jag, även i alla andra fall.<br /><br />Jag tar det mest uppenbara exemplet först: fallet med mirakler. Av någon extraordinär anledning, finns det en fastslagen notering att det är mer liberalt att inte tro på mirakler än att tro på dem. Varför det skulle vara så kan jag inte föreställa mig - inte heller kan någon förklara det för mig. Av något obegripligt skäl avses med uttrycket "bred" eller "liberal" prästman alltid en person som åtminstone önskar minska antalet mirakler; det avses aldrig en person som önskar öka det antalet. Det avses alltid en person som är fri att inte tro på att Kristus kom ut ur sin grav; det innebär aldrig en person som är fri att tro att hans egen gamla faster kom ut ur sin. Det är vanligt att det uppstår problem i en församling för att församlingsprästen inte vill medge att Petrus gick på vatten; men hur ofta finner vi problem i en församling för att prästen säger att hans far gick på <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Serpentine">Serpentinsjön</a> i London?<br /><br />Och detta är inte för att man utifrån vår erfarenhet inte kan tro på mirakler (som den kvicke sekularistdebattören omedelbart skulle invända). Det är inte för att "mirakler inte händer" enligt den dogm som <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Matthew_Arnold">Matthew Arnold</a> godtroget citerade. Fler övernaturliga saker påstås ha hänt i vår tid än vad som skulle ha varit möjligt för åttio år sedan. Vetenskapsmän tror på sådana fenomen mycket mer än de gjorde förr: de mest förbluffande, och förfärande, underverk i människosinnet och människoanden avslöjas ständigt i modern psykologi. Saker som den gamla vetenskapen åtminstone frankt skulle ha avfärdat som mirakler hävdas varje timme av den nya vetenskapen. Det enda som fortfarande är gammalmodigt nog att avfärda mirakler är den nya teologin.<br /><br />Men sanningen är att påståendet att den är "fri" att förneka mirakler ingenting har att göra med bevisen för eller emot dem. Det är en livlös verbal fördom, vars ursprungliga liv och konception inte låg i tankens frihet, utan helt enkelt i materialismens dogma. Det nittonde seklets människa saknade tron på Uppståndelsen inte för att hennes liberala kristendom tillät henne att betvivla den. Hon saknade tron på den för att hennes mycket strikta materialism inte tillät henne att tro på den. <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Alfred_Tennyson">Tennyson</a>, en mycket typisk 1800-talsmänniska, yttrade en av sin samtids instinktiva truismer när han sa att det fanns tro i deras ärliga tvivel. Det fanns det verkligen. Dessa ord innehåller en grundläggande och även förfärande sanning. I deras tvivel på mirakel fanns en tro på ett fixerat och gudlöst öde; en djup och uppriktig tro på kosmos´ obotliga rutin. Agnostikerns tvivel var bara monistens dogmer.<br /><br />Om det övernaturligas fakta och bevisen för dem ska jag tala senare. Här sysslar vi bara med denna tydliga punkt, att i den mån som som liberalismens ide om frihet kan sägas bli på någondera sidan i diskussionen om mirakel, så är den uppenbarligen på miraklernas sida. Reform eller (i den enda acceptabla meningen) framsteg innebär helt enkelt sinnets gradvisa kontroll över materian. Ett mirakel innebär helt enkelt sinnets snabba kontroll över materian. Om du önskar utspisa folket, kan du tänka att det är omöjligt att utspisa dem mirakulöst i vildmarken - men du kan inte finna det illiberalt! Om du verkligen vill att fattiga barn ska få komma till havsstranden, kan du inte anse det illiberalt att de skulle kunna komma dit på flygande drakar; du kan bara anse det osannolikt.<br /><br />En helg innebär, liksom liberalismen, bara människans frihet. Ett mirakel innebär bara Guds frihet. Du kan medvetet förneka något av dem, men di kan inte kalla ditt förnekande en triumf för liberalismen som idé. Den katolska kyrkan trodde att både människan och Gud hade en slags andlig frihet. Kalvinismen tog bort friheten från människan, men lämnade den åt Gud. Naturvetenskaplig materialism binder Skaparen själv; den kedjar fast Gud som Apokalypsen kedjade fast Djävulen. Den lämnar ingenting fritt i universum. Och de som understödjer denna process kallas "liberalteologer".<br /><br />Detta är, som jag säger, det klaraste och uppenbaraste fallet. Antagandet att det finns något i tvivlet på mirakler som liknar liberalism eller reformvänlighet är bokstavligen motsatsen till sanningen. Om en person inte kan tro på mirakler är fallet löst; han är inte särskilt liberal, men han är fullkomligt hederlig och logisk, vilket är mycket bättre saker. Men om han kan tro på mirakler, är han förvisso den mer liberale genom att så göra; ty de innebär först av allt själens frihet och, för det andra, kontrollen över omständigheternas tyranni.<br /><br />Ibland ignoreras denna sanning på ett enastående naivt sätt, även av de kunnigaste personer. T ex talar Bernard Shaw med hjärtligt gammaldags förakt om mirakler, som om de vore ett slags trolöshet på naturens sida. Han verkar märkligt omedveten om att mirakler bara är de mest senkomna blommorna på hans eget favoritträd, doktrinen om viljans allmakt. Precis på samma sätt som han kallar längtan efter odödlighet för ynklig själviskhet, och glömmer att han just kallade längtan efter liv för en hälsosam och heroisk själviskhet. Hur kan det vara ädelt att önska göra sitt liv oändligt och ändå ondskefullt att vilja göra det odödligt? Nej, om det är önskvärt att människan skulle triumfera över naturens grymhet eller vana, då är mirakler förvisso önskvärda; huruvida de är möjliga ska vi diskutera lite senare.<br /><br />Men jag måste fortsätta till de större exemplen på detta märkliga fel, alltså uppfattningen att "liberalisering" av religion på något sätt underlättar världens frigörelse. Det andra exemplet på detta kan vi finna i frågan om panteism - eller rättare sagt frågan om en viss modern attityd som ofta kallas "immanentism" och som ofta är buddhism. Men detta är ett så mycket svårare fall att jag måste närma mej det med mer omfattande förberedelser.<br /><br />De saker som sägs i största förtroende av avancerade personer till stora åhörarskaror är vanligen de som går helt på tvärs med fakta - det är faktiskt våra truismer som är osanna. Här är ett exempel: det finns en fras i enkel liberalism som yttras åter och åter i etiska samfund och religiösa parlament: "jordens religioner skiljer sej åt i riter och former, men de är likadana i sin lära." Det är falskt, det är rena motsatsen till fakta. Jordens religioner skiljer sej inte åt så mycket beträffande riter och former, men de skiljer sej väldigt mycket åt i vad de lär ut. Det är som om en människa skulle säga: "Låt dej inte missledas av det faktum att Kyrkans tidning och tidningen Fritänkaren ser väldigt olika ut, att en är målad på pergament och den andra inristad i marmor, att en är triangulär och den andra hektagonal - läs dem och du kommer att se att de säger samma sak." Sanningen är naturligtvis att de är lika när det gäller allt utom det faktum att de inte säger samma sak.<br /><br />En ateistisk börsmäklare i <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Surbiton">Surbiton</a> ser exakt likadan ut som en börsmäklare som är <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Swedenborgianism">swedenborgare</a> i Wimbledon. Du kan gå runt runt omkring dem och göra dem till föremål för den mest personliga och irriterande studien i världen utan att se något särskilt swedenborgskt i hatten eller något särskilt gudlöst i paraplyt. Det är just i sina själar de är åtskilda. Så sanningen är att problemet med all jordens trosbekännelser inte ligger där det påstås i denna billiga maxim: "de är överens i sina meningar, men skiljer sej åt i sina maskinerier." Sanningen är just den motsatta. De är överens vad gäller maskineriet; nästan varje stor religion på jorden arbetar med samma yttre metoder, med präster, skrifter, altare, svurna broderskap, särskilda fester. De är överens vad gäller sättet att undervisa; men de skiljer sej åt i fråga om vad som ska läras ut. Hedniska optimister och österländska pessimister skulle båda ha tempel, precis som både Liberalerna och Tories har tidningar. Trosbekännelser som existerar för att förstöra varandra har båda heliga skrifter, precis som armeer som existerar för att förstöra varandra båda har gevär.<br /><br />Det främsta exemplet på denna alla mänskliga religioners påstådda identitet är den påstådda andliga identiteten mellan buddhism och kristendomen. De som tar till sej denna teori undviker vanligen etiken hos de flesta andra trosbekännelser, förutom, faktiskt, konfucianismen som de tycker om eftersom den inte är en trosbekännelse. Men de är återhållsamma i sina lovprisningar av muhammedanismen, och begränsar sej vanligen till att bara förelägga de lägre klasserna dess moral som en förfriskning. De föreslår sällan den muhammedanska synen på äktenskap (om vilken det finns en hel del att säga), och gentemot lönnmördarsekter och fetishdyrkare skulle deras attityd t o m kunna kallas kall. Men i fallet med <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Buddha">Gautamas</a> storslagna religion upplever de uppriktigt ett igenkännande.<br /><br />De som studerar populärvetenskap, som t ex herr <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Blatchford">Blatchford</a>, insisterar alltid på att kristendom och buddhism är mycket lika, särskilt buddhismen. Detta tros allmänt, och jag trodde det själv tills jag läste en bok som gav skälen för denna tro. Skälen var av två slag: likheter som ingenting betydde eftersom de var gemensamma för hela mänskligheten, och likheter som inte var några likheter alls. Författaren förklarade på fullt allvar att de två trossystemen liknade varandra i avseenden där alla livsåskådningar är lika, eller också beskrev han dem som lika varandra i någon fråga där de helt uppenbart är olika varandra.<br /><br />Alltså, som exempel på det förstnämnda, sa författaren att både Kristus och Buddha fick sin kallelse genom den gudomliga röst som kom från skyn, som om du skulle förvänta dej den gudomliga rösten komma nerifrån kolkällaren. Eller också påstods det på fullt allvar att dessa två österländska lärare, genom ett unikt sammanträffande, båda sysslade med att tvätta fötter. Man skulle precis lika gärna kunna säga att det var ett anmärkningsvärt sammanträffande att båda hade fötter att tvätta.<br /><br />Och det andra slaget av likheter var alltså sådana som helt enkelt inte var lika. T ex fäster denne de två religionernas förlikare uppmärksamhet vid det faktum att Lamans kläder vid vissa religiösa fester rivs i bitar av ren respekt, och att lämningarna värderas högt. Men detta är motsatsen till en likhet, för Kristi kläder revs inte sönder av respekt utan som hån, och trasorna värderades inte mer än vad lumpsamlaren kunde erbjuda. Det påminner om allusionen på den uppenbara likheten mellan de två ceremonierna: när svärdet vidrör en mans skuldra respektive när det hugger av hans huvud. De liknar inte alls varandra från mannens synpunkt.<br /><br />Dessa spår av puerilt pedanteri skulle verkligen inte betyda mycket om det inte också vore sant att de påstådda filosofiska likheterna också är av dessa två slag. Antingen bevisar de för mycket eller också ingenting.<br /><br />Att buddhismen gillar barmhärtighet eller självbehärskning visar inte att den är särskilt lik kristendomen; det visar bara att den inte är alldeles olik varje mänsklig existens. Buddhister ogillar i teorin grymheter eller excesser eftersom varje förnuftig människa ogillar grymheter eller excesser i teorin. Men att säga att buddhismen och kristendomen erbjuder samma filosofi om dessa ting är helt enkelt falskt.<br /><br />Hela mänskligheten håller med om att vi är fångade i ett nät av synd. Större delen av mänskligheten håller med om att det finns en utväg. Men när det gäller vad som är utvägen, tror jag inte att det finns två institutioner i hela universum som säger emot varann så flagrant som buddhism och kristendom!<br /><br />Även när jag, likt de flesta andra välinformerade men oakademiska människor, trodde att buddhism och kristendom liknade varandra, fanns det en sak beträffande dem som alltid förbluffade mej, jag menar den uppseendeväckande skillnaden i deras slag av religiös konst. Jag syftar inte på dess tekniska återgivande, utan på de saker som det uppenbarligen avsåg att representera. ''<br /><br />Inga två ideal kan vara mer motsatta än ett kristet helgon i en gotisk katedral och ett buddhistiskt helgon i ett kinesiskt tempel. Motsatsen existerar på varje punkt, men kanske är det kortaste sättet att uttrycka saken på att det buddhistiska helgonet alltid har sina ögon slutna, medan det kristna helgonet alltid har dem mycket vidöppna. Det buddhistiska helgonet har en elegant och harmonisk kropp, men hans ögon är tunga och förseglade av sömn. Det medeltida helgonets kropp är tätt slutet intill sina galna ben, men dess ögon är fruktansvärt levande.<br /><br />Det kan inte finnas någon verklig andlig gemenskap mellan krafter som producerade symboler så åtskilda som dessa. Förutsätter vi att båda bilderna är extravaganta, att de är perversioner av den rena tron, måste det finnas en verklig skillnad som kunde producera så motsatta extravaganser. Buddhisten ser inåt med en särskild avsikt. Den kristne stirrar utåt med en särskild avsikt. Om vi stadit följer den ledtråden kommer vi att finna nåra intressanta saker.<br /><br />För en tid sedan kungjorde <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Annie_Besant">fru Besant</a>, i en intressant essä, att det bara fanns en religion i världen, att alla trosinriktningar bara var versioner eller perversioner av den, och att hon var alldeles beredd att berätte vilken den var. Enligt fru Besant är denna universella Kyrka helt enkelt det universella i sej självt. Den är doktrinen att vi i verkligheten alla är en enda person, att det inte finns några verkliga murar av individualitet emellan människa och människa. Om jag så får uttrycka det säger hon inte åt oss att älska vår nästa, hon säger oss att vi är vår nästa.<br /><br />Detta är fru Besants tanke- och fantasiväckande beskrivning av den religion där alla människor måste finna sej själva i fullt, fridsamt samförstånd. Och jag har aldrig hört något påstående i hela mitt liv som jag mer våldsamt vänder mej emot. Jag vill älska min nästa inte för att han är jag, utan just för att han inte är jag. Jag vill beundra världen, inte som någon tycker om en spegel, eftersom den visar en själv, utan som någon älskar en kvinna, eftersom hon är helt och hållet annorlunda.<br /><br />Om själar är separata är kärlek möjlig. Finns bara en själ är kärlek uppenbart omöjlig. En människa kan lite lättsamt sägas älska sej själv, men hon kan knappast bli förälskad i sej själv, och om hon kan det, måste det bli en rätt monoton uppvaktning. Om världen är full av verkliga själv, kan det finnas ett eller flera verkligt osjälviska själv. Men ska vi gå efter fru Besants princip är hela kosmos bara en enormt självisk person.<br /><br />Det är just här som buddhismen är på den moderna panteismens och immanensens sida. Och det är just här som kristendomen är på humanitetens och frihetens och kärlekens sida. Kärleken trår till personlighet och därför älskar kärleken åtskillnad. Det är kristendomens instinkt att vara glad över att Gud har brutit ner universum i småbitar, eftersom de är levande småbitar. Det är hennes instinkt att säga: "små barn, älska varandra!" snarare än att säga åt en enda jättelik person att älska sej själv. Detta är den intellektuella avgrunden mellan buddhism och kristendom: att för buddisten eller teosofen är personligheten människans syndafall, medan den för den kristne är Guds avsikt, ja, hela poängen med hans kosmiska idé.<br /><br />Teosofens världssjäl ber människan att älska sej bara med avsikten att människan ska kasta sej själv in i den. Men det gudomliga centrat i kristendomen kastade verkligen ut människan ur det för att hon skulle kunna älska det. Den orientaliska gudomen är som en jätte som skulle ha förlorat sitt ben eller sin hand och alltid försöka finna den, men den kristna makten är som en jätte som i märklig generositet skulle kapa av sin högra hand, så att den på sina egna villkor skulle kunna skaka hand med honom.<br /><br />Vi återkommer till samma outtröttliga anmärkning rörande kristendomens natur: alla moderna filosofier är kedjor som binder och fjättrar - kristendomen är ett svärd som åtskiljer och frigör. Ingen annan filosofi får Gud att verkligen fröjdas åt universums uppdelning i levande själar. Men enligt ortodox kristendom är denna separation mellan Gud och människa helig, eftersom den är evig. För att en människa ska kunna älska Gud är det nödvändigt att det inte bara finns en Gud som kan älskas utan också en människa som kan älska honom.<br /><br />Alla dessa vaga teosofiska sinnen för vilka universum är en enorm smältdegel är precis samma sinnen som instinktivt drar sej undan från evangeliernas jordbävningsliknande påstående om att Guds Son inte kom med fred utan med ett söndrande svärd. Yttrandet skallar helt och hållet sant, även betraktat som vad det uppenbarligen är: påståendet att varje människa som predikar verklig kärlek kommer att att föda hat. Det är sant om demokratiskt broderskap likaväl som om gudomlig kärlek: falsk kärlek slutar i kompromisser och allmänfilosofi; verklig kärlek har alltid slutat i blodsutgjutelse.<br /><br />Men det finns en annan och ännu mer fruktansvärd sanning bakom den uppenbara meningen i detta vår Herres yttrande. Enligt honom själv var Sonen ett svärd som skilde bror från bror så att det i eoner skulle hata varandra. Men Fadern var också ett svärd, som i den svarta begynnelsen separerade bror från bror för att de skulle kunna älska varandra till sist.<br /><br />Detta är innebörden av den nästan vansinniga lyckan i det medeltida helgonets ögon på målningen. Detta är innebörden av de slutna ögonen på buddhistens upphöjda bild. Det kristna helgonet är lyckligt för att han sannerligen har blivit avskuren från världen - han är separerad från tingen och stirrar på dem i häpnad. Men varför skulle det buddhistiska helgonet bli häpet av någonting - eftersom det i verkligheten bara finns en sak, och denna opersonliga sak kan knappast bli häpet över sej själv. Det har funnits många panteistiska poem som vill inge förundran, men inga verkligt framgångsrika. Panteisten kan inte förundras, för han kan inte prisa Gud eller prisa något ö h t som verkligt åtskilt från sej själv.<br /><br />Vårt omedelbara syfte här är emellertid att syssla med denna kristna dyrkans (den som riktas utåt, mot en gudom skild från dyrkaren) effekt på det allmänna behovet av etisk aktivitet och sociala reformer. Och förvisso är denna effekt tillräckligt uppenbar. Det finns ingen verklig möjlighet att komma ut ur panteismen, någon särskild impuls till moralisk handling. För panteism implicerar till sin natur att en sak är lika god som en annan; medan aktiv handling till sin natur implicerar att någonting är mycket att föredra framför något annat.<br /><br /><a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Algernon_Swinburne">Swinburne</a> försökte förgäves, i sin skepticisms högsommar, att brottas med denna svårighet. I sina "Sånger före gryningen", skrivna under inspiration från <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Giuseppe_Garibaldi">Garibaldi</a> och revolten i Italien, proklamerade han den nyare religion och den renare Gud som skulle få alla världens präster att förvissna:<br /><br />"Vad gör du nu<br />som ser åt Guds håll för att be?<br />Jag är jag, du är du,<br />jag är låg, du är hög,<br />jag är du så att du som söker finna honom,<br />finner inget utom dig själv,<br />du är jag."<br /><br />Av vilket den omedelbara och uppenbara slutsatsen är att tyrannerna är lika mycket Guds söner som Garibaldi, och att när <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Ferdinand_II_of_the_Two_Sicilies">kung Bomba i Neapel </a>med yttersta framgång har "funnit sej själv", är detta identiskt med det yttersta goda i alla ting. Sanningen är att den västerländska energi som störtar tyrannerna från deras troner är direkt beroende av den västerländska teologi som säger: "Jag är jag, du är du." Samma andliga separation som tittade upp och såg en god kung i universum tittade upp och såg en dålig kung i Neapel. Dyrkarna av Bombas Gud störtade Bomba. Dyrkarna av Swinburnes gud har täckt Asien i århundraden och har inte störtat någon tyrann. Det indiska helgonet kan helt logiskt sluta sina ögon eftersom han tittar på det som är Jag och Du och Vi och De och Det. Det är en rationell sysselsättning: men det är inte sant i teorin och inte sant i verkligheten att det hjälper indiern att hålla ett öga på <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/George_Curzon,_1:e_markis_Curzon_av_Kedleston">Lord Curzon</a>.<br /><br />Den yttre vaksamhet som alltid kännetecknat kristendomen (befallningen att vi ska vaka och bedja) har uttryckt sej själv både i typisk västerländsk ortodoxi och i typisk västerländsk politik: men båd beror på iden om en transcendent gudom, skild från oss själva, en gudom som försvinner. Förvisso kan de mest förståndiga trosbekännelser föreslå att vi ska söka Gud i djupare och djupare lager av vårt eget egos labyrint. Men bara kristendomen har sagt att vi ska jaga Gud som en örn på bergen - och vi har dödat alla monster under jakten.<br /><br />Här finner vi alltså återigen att vi, ifall vi värderar demokrati och västs självförnyande energier, mycket troligare finner dem i den gamla teologin än i den nya. Om vi vill ha reformer måste vi hålla oss till ortodoxin, särskilt i detta fall (som så flitigt diskuterats i <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Reginald_John_Campbell">J R Campbells</a> rådslag) som rör insisterandet på den immanenta eller den transcendenta gudomen. Genom att insistera speciellt på Guds immanens får vi introspektion, isolering, kvietism, social likgiltighet - Tibet. Genom att insistera på Guds transcendens får vi förundran, nyfikenhet, moraliska och politiska vågspel, rättfärdig indignation - kristenheten. Genom att insistera på att Gud är inuti människan, förblir människan alltid inkrökt i sej själv. Genom att insistera på att Gud transcenderar människan, har människan transcenderat sej själv.<br /><br />Om vi tar vilken annan doktrin som helst som har kallats gammalmodig ska vi finna att detsamma är fallet. Detsamma är t ex fallet med den djupa frågan om Treenigheten. Unitarierna (en sekt som aldrig ska nämnas utan viss respekt för sin distingerade intellektuella dignitet och höga intellektuella heder) är ofta reformatorer genom den händelse som kastar så många små sekter in i en sådan attityd. Men det finns inte det minsta liberalt eller reformliknande i deras utbyte av treenigheten mot rå monoteism.<br /><br />Den komplexe Guden i <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Athanasianska_trosbek%C3%A4nnelsen">den athanasianska trosbekännelsen</a> kan vara en utmaning för intellektet, men det är mycket mindre troligt att han åstadkommer mysteriet och grymheten hos en sultan än att Omars eller Muhammeds ensamme Gud gör det. Den Gud som enbart är en ren fruktansvärd enhet är inte bara en kung utan en österländsk kung.<br /><br />Hjärtat i humaniteten, särskilt i europeisk humanitet, är förvisso mycket mer tillfredsställd av de märkliga tecken och symboler som samlas runt den trinitariska iden, bilden av en rådsförsamling där barmhärtigheten pläderar lika väl som rättvisan, uppfattningen av en slags frihet och variation som existerar även i världens innersta kammare.<br /><br />Ty västerländsk religion har alltid haft en stark känsla för iden att "det inte är gott för människan att vara allena." Den sociala instinkten hävdade sej själv överallt, som när den österländska idén om eremiter praktiskt taget utvisades genom den västerländska idén om munkar. Så blev även asketismen broderlig, och trappisterna var sociala även när de var tysta.<br /><br />Om denna kärlek till en levande komplexitet blir vårt test, är det förvisso hälsosammare att ha den trinitariska rellgionen än den unitariska. Ty för oss trinitarier (i all vördnad sagt), för oss är Gud själv ett samhälle. Det är förvisso ett ofattbart teologins mysterium, och även om jag vore teolog nog att syssla med det direkt, skulle det inte vara relevant att göra det här.<br /><br />Vare här nog sagt att denna trippelgåta är lika tröstefull som franskt vin och lika öppen som en engelsk eldstad, ja, att detta som förvirrar intellektet lugnar hjärtat fullkomligt. Men från öknen, från de torra ställena med de hemska solarna, kommer den solitäre Gudens grymma barn, de verkliga unitarierna som med sablar i hand har ödelagt världen. Ty det är inte gott för Gud att vara allena.<br /><br />Och samma sak är sant beträffande den svåra frågan om själens risk, som har oroat så många rättfärdiga sinnen. Att hysa hopp för alla själar är nödvändigt, och det är logiskt möjligt att deras frälsning är oundviklig. Möjligt, men inte särskilt befrämjande för aktivitet eller framsteg. Vårt kämpande och kreativa samhälle borde snarare insistera på risken för alla, på det faktum att varje människa hänger i en tråd eller klättrar uppför ett stup. Att säga att allt blir bra i vilket fall som helst är en begriplig anmärkning, men den kan inte precis kallas en trumpetstöt. Europa borde snarare betona den möjliga förtappelsen - och Europa har alltid betonat den. Här är dess högsta religion ett med alla dess billigaste romanser.<br /><br />För buddhisten eller den österländske fatalisten är existensen en vetenskap eller en plan, som måste sluta på ett visst sätt. Men för en kristen är existensen en berättelse som kan sluta på vilket sätt som helst. I en spännande roman (denna rent kristna produkt) äts hjälten inte upp av kannibaler - men det är för spänningens skull nödvändigt att han kan bli uppäten av kannibaler. Hjälten måste så att säga vara en ätbar hjälte. Så har kristen moral alltid sagt åt människorna, inte att vi skulle förlora vår själ, men att vi måste akta oss så att vi inte gör det. Enligt kristen moral är det kort sagt fördärvligt att kalla en människa fördömd - men både religiöst och filosofiskt riktigt att säga att människan riskerar att bli det.<br /><br />Hela kristendomen koncentrerar sej på människan vid korsvägen. De omfattande och ytliga filosofierna, de enorma synteserna av humbug, de talar alla om tidsåldrar och evolution och ultimata utvecklingar. Den sanna filosofin är sysselsatt med nuet. Kommer människan att ta den eller den vägen? - det är det enda intressanta att tänka på, om du tycker om att tänka.<br /><br />Eonerna är lätta nog att tänka på, vem som helst kan tänka på dem. Nuet är det verkligt fruktansvärda, och det är för att vår religion intensivt har upplevt nuet, som den i litteraturen sysslat mycket med kamp och strid och i teologin sysslat mycket med helvetet. Det är fullt av faror, som en pojkbok, det står vid en odödlig kris.<br /><br />Det finns en stor del verklig likhet mellan populär fiktion och de västerländska folkens religion. Om du säger att populär fiktion är vulgär och smaklös, säger du bara vad de trista och välinformerade säger om bilderna i romersk-katolska kyrkor. Livet är (enligt den kristna tron) mycket likt en serie i ett magasin: livet slutar med löftet (eller hotet) "fortsättning följer". Alltså, med en ädel vulgaritet, imiterar livet serien och slutar i det spännande ögonblicket. För döden är verkligen ett spännande ögonblick.<br /><br />Men poängen är att en berättelse är spännande eftersom den i sej har ett så starkt inslag av vilja, av vad teologin kallar fri vilja. Du kan inte få en summa att bli vad du vill. Men du kan avsluta en berättelse hur du vill. När någon upptäckte <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Differentialkalkyl">differentialkalkylen</a> fanns det bara en differentialkalkyl han kunde upptäcka. Men när Shakespeare dödade Romeo kunde han ha gift bort honom med Julias gamla barnsköterska om han hade känt för det.<br /><br />Och kristendomen har excellerat i berättande romanser just för att den teologiskt har insisterat på fri vilja. Det är en stor fråga och alltför mycket på sidan av för att diskuteras adekvat här; men detta är den verkliga invändningen mot mängden av modernt prat om att behandla brott som en sjukdom, om att göra fängelset till enbart en hygienisk miljö som lasarettet, om att bota synden genom långsamma vetenskapliga metoder. Missgreppet i hela den saken är att ondska är ett fall av aktivt val medan sjukdom inte är det.<br /><br />Om du säger att du ska kurera en utsvävande person liksom du kurerar en astmatisk, så är mitt enkla och självklara svar detta: "framställ i så fall dem som vill vara astmatiska på samma sätt som många vill vara utsvävande." En människa kan ligga stilla och bli botad från sin sjukdom. Men hon får inte ligga stilla om hon vill bli botad från sin synd, tvärtom, hon måste stiga upp och hoppa omkring energiskt.<br /><br />Hela poängen är verkligen perfekt uttryckt i själva ordet vi använder för en person på lasarettet: "patient" är i passiv form, "syndare" i aktiv. Om en människa ska räddas från influensa, kan hon vara patient. Men om hon ska räddas från förfalskande, får hon inte vara tålig (eng "patient") utan otålig (eng "impatient"). Hon måste vara personligt otålig gentemot förfalskande. All moralisk reform måste börja i den aktiva och inte den passiva viljan.<br /><br />Här når vi än en gång samma substantiella konklusion. Såvitt vi önskar de grundläggande rekonstruktioner och farliga revolutioner som har kännetecknat europeisk civilisation, får vi inte undertrycka tanken på den möjliga undergången - vi borde snarare uppmuntra den. Om vi, som de österländska helgonen, bara vill kontemplera kring hur rätt och riktigt allting är, ska vi naturligtvis bara säga att saker och ting måste gå åt rätt håll. Men om vi verkligen vill att de ska gå åt rätt håll, måste vi insistera på att de kan gå åt fel håll.<br /><br />Till sist: denna sanning är återigen sann i fallet med de vanliga moderna försöken att förminska eller bortförklara Kristi gudom. Saken kan vara sann eller inte - det ska jag diskutera innan jag slutar. Men om gudomligheten är sann är det förvisso fruktansvärt revolutionärt. Att en god människa kan ställas mot väggen är inget annat än vi redan visste - men att Gud kunde ställas mot väggen är för alla tider något för alla rebeller att ståta med. Kristendomen är den enda religion på jorden som har känt att allmakt gjorde Gud inkomplett. Kristendomen ensam har känt att Gud, för att helt och hållet vara Gud, måste ha varit rebell likaväl som kung. Ensam bland alla trosbekännelser har kristendomen adderat mod till Skaparens dygder. För det enda mod som är värt att kallas mod måste nödvändigtvis innebära att själen passerar en brytpunkt utan att bryta ihop.<br /><br />I detta närmar jag mej ett fall som är mer mörkt och fruktansvärt än lätt att diskutera - och jag ber om ursäkt i förväg om någon av mina fraser landar fel eller verkar vanvördiga ifråga om det fall som de största helgon och tänkare med rätta varit rädda att närma sej. Men i den fruktansvärda lidandesberättelsen finns en distinkt emotionell antydan om att alltings författare (på något otänkbart sätt) gick igenom inte bara smärta utan även tvivel.<br /><br />Det står skrivet: "Du skall icke fresta Herren din Gud." Nej, men Herren Gud kan fresta sej själv, och det verkar som om detta var vad som hände i Getsemane. I en örtagård frestade Satan människan: och i en örtagård frestade Gud Gud. Han gick på något övermänskligt sätt igenom vår mänskliga pessimisms skräck. Världen skakade och solen slocknade på himlen, inte vid korsfästelsen, utan vid ropet från korset: det rop som tillkännagav att Gud var övergiven av Gud.<br /><br />Och låt nu revolutionärerna välja en trosbekännelse bland alla trosbekännelser och en gud från alla världens gudar, noggrant väga alla gudar av oundviklig upprepning och oföränderlig makt. De kommer inte att finna någon annan gud som själv befunnit sej i revolt. Nej (saken blir alltför svår för mänskligt tal), men låt ateisterna själva välja en gud. De kommer att finna endast en gudomlighet som någonsin uttryckte deras isolering; bara en religion i vilken Gud för ett ögonblick tycktes vara ateist.<br /><br />Detta kan kallas den gamla ortodoxins grund, vars huvudsakliga förtjänst är att den är den naturliga källan till revolution och reform, och vars huvudsakliga fel är att den uppenbarligen bara är ett abstrakt påstående. Dess huvudsakliga fördel är att det är den äventyrligaste och manligaste av alla teologier. Dess huvudsakliga nackdel är helt enkelt att den är en teologi. Det kan alltid gentemot den hävdas att den till sin natur är godtycklig och helt tagen ur luften. Men den är inte så högt uppe i det blå att inte stora bågskyttar använder hela sina liv för att skjuta pilar mot den, ja, och sina sista pilar; det finns människor som vill ruinera sej själva och ruinera hela sin civilisation om de bara också kan ruinera denna gamla fantastiska berättelse.<br /><br />Detta är vårt sista och mest förbluffande faktum beträffande denna tro: att dess fiender kommer att använda vilket vapen som helst emot det, svärd som kan skära av deras egna fingrar och facklor som bränner ner deras egna hem. Människor som börjar med att bekämpa Kyrkan för frihetens och humanitetens skull kommer till sist att slunga ut frihet och humanitet om de bara kan bekämpa Kyrkan. Detta är ingen överdrift; jag skulle kunna fylla en hel bok med exempel på det.<br /><br />Mr Blatchford började, som en vanlig bibelkrossare, med att bevisa att Adam var oskyldig till synd mot Gud; genom denna manöver medgav han, som en ren sidoprodukt, att alla tyranner från kejsar Nero till kung Leopold var oskyldiga till brott mot mänskligheten. Jag känner en människa som har en sådan passion för att bevisa att han inte kommer att ha någon personlig existens efter döden att han faller tillbaka på ståndpunkten att han inte har någon personlig existens nu. Han åberopar buddhismen och säger att alla själar går över i varandra: för att bevisa att han inte kan komma till himmelen bevisar han att han inte kan komma till <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Hartlepool">Hartlepool</a>. Jag har känt människor som protesterat mot religiös utbildning med argument riktade mot all utbildning, som säger att barnens sinnen måste få växa fritt eller att de gamla inte ska undervisa de unga. Jag har känt människor som visade att det inte kunde finnas någon gudomlig domstol genom att visa att det inte kan finnas någon mänsklig domstol, ens för praktiska syften. De brände sin egen säd för att sätta eld på kyrkan, de slog sönder sina verktyg för att slå sönder den, varje käpp var god nog att slå den med, även om det var den sista biten från deras egna sönderslagna möblemang.<br /><br />Vi beundrar inte, vi knappt ens ursäktar, den fanatiker som förstör den här världen av kärlek till en annan. Men vad ska vi säga om fanatikern som förstör den här världen av hat till en annan? Han offrar själva humanitetens existens åt Guds icke-existens. Han offrar sina offer inte åt altaret, utan bara för att hävda altarets meningslöshet och tronens tomhet. Han är redo att ödelägga t o m den primära etik genom vilken allting lever för sin märkliga och eviga hämndaktion mot någon som aldrig levde alls.<br /><br />Och ändå hänger saken oskadd i himlarna. Dess opponenter lyckas bara förstöra allt de själva håller kärt. De förstör inte ortodoxin, de förstör bara politiskt och allmänt sunt förnuft. De bevisar inte att Adam inte var ansvarig inför Gud, hur skulle de kunna bevisa det? De bevisar bara (utifrån sina egna premisser) att tsaren inte är ansvarig inför Ryssland. De bevisar inte att Adam inte skulle ha bestraffats av Gud; de bevisar bara att närmaste utsugare inte borde bestraffas av människor. Med sina österländska tvivel på personligheten kan de inte förvissa oss om att vi inte har något personligt liv efter döden, det enda de förvissar oss om är att vi inte kommer att ha något särskilt glädjerikt eller integrerat liv före döden. Det är inte bara så att tron är mor till alla världsliga energier, utan dess fiender är fäder till all världslig förvirring. Sekularisterna har inte skjutit gudomliga ting i sank, men sekularisterna har skjutit världsliga ting i sank, om det kan vara till någon tröst för dem. Titanerna erövrade inte himlen - men de ödelade världen.<br />Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-12722192486660755232022-02-11T21:00:00.003+01:002022-02-11T21:00:20.025+01:00Kapitel 9: Auktoriteten och äventyraren<p>Det senaste kapitlet sysslade med påståendet att ortodoxi inte bara (som ofta hävdas) är den enda säkra väktaren av moral eller ordning, utan också det enda logiska skyddet för frihet, uppfinningar och framsteg. Om vi önskar hålla nere den rike förtryckaren kan vi inte göra det med den nya doktrinen om mänsklig perfektion; men vi kan göra det med den gamla doktrinen om arvsynden. Om vi vill utrota inneboende grymheter eller lyfta upp förlorade folkgrupper kan vi inte göra det med hjälp av den vetenskapliga teorin att materien föregår sinnet, men vi kan göra det med hjälp av den övernaturliga teorin att sinnet föregår materien. Om vi särskilt vill väcka människor till social medvetenhet och oförtröttlig jakt på dess utövning, kan vi inte hjälpa saken mycket genom att insistera på Den Immanente Guden och Det Inre Ljuset, ty dessa är de bästa skälen till belåtenhet. Men vi kan hjälpa saken mycket genom att insistera på den transcendente Guden och den flygande och undflyende glimten, ty denna innebär gudomligt missnöje.</p>Om vi särskilt önskar understödja idén om en generös balans mot idén om en förfärlig autokrati, ska vi instinktivt bli Trinitarier snarare än Unitarier. Om vi önskar att europeisk civilisation ska vara en räd och en räddning, ska vi hellre insistera på att själarna är i verklig fara än på att faran är ytterst overklig. Och om vi önskar att upphöja den utstötte och korsfäste, ska vi hellre önska tänka att en verklig Gud var korsfäst, snarare än en vis man eller hjälte. Framför allt: om vi vill skydda de fattiga ska vi vara för fixerade regler och tydliga dogmer. En klubbs regler är då och då till fördel för den fattige medlemmen. Klubbens själva administration är alltid till fördel för den rike.<br /><br />Och nu kommer vi till den avgörande frågan som verkligen sammanfattar hela saken. En förnuftig agnostiker kan, om han händelsevis håller med mej så här långt, helt välmotiverat vända sej om och säga:<br /><br />"Du har funnit en praktiskt filosofi i läran om syndafallet, mycket bra. Du har funnit en sida av demokratin som nu negligeras till stor fara för oss alla, vist framställd i läran om arvsynden, okej. Du har funnit en sanning i läran om helvetet, jag gratulerar dej. Du är övertygad om att de som dyrkar en personlig Gud blickar utåt och är framstegsvänliga, jag gratulerar dem. Men även om vi antar att dessa doktriner inbegriper dessa sanningar, varför kan vi inte behålla sanningarna och lämna doktrinerna? Om vi förutsätter att hela det moderna samhället litar på de rika alltför mycket eftersom det inte tar mänsklig svaghet med i beräkningen, om vi förutsätter att ortodoxa tidsåldrar haft en stor fördel på grund av att de (som trodde på syndafallet) tog hänsyn till mänsklig svaghet, varför kan du inte helt enkelt ta mänsklig svaghet med i beräkningen utan att tro på syndafallet? Om du har upptäckt att iden om förtappelsen representerar en hälsosam idé om fara, varför kan du inte helt enkelt behålla den idén och lämna idén om förtappelse bakom dej? Om du klart kan se kärnan av sunt förnuft i den kristna ortodoxins nöt, varför kan du inte helt enkelt behålla kärnan och lämna skalet? Varför kan du inte (för att nu använda den floskulösa frasen i den tidning jag som högutbildad agnostiker skäms lite för att läsa) helt enkelt behålla det som är bra i kristendomen, det du kan definiera som värdefullt, det du kan begripa, och lämna resten, alla de absoluta dogmerna som till sin natur är obegripliga?"<br /><br />Detta är den verkliga frågan, detta är den sista frågan - och det är mej ett sant nöje att försöka besvara den.<br /><br />Det första svaret är att helt enkelt säga att jag är rationalist. Jag tycker om att ha intellektuella skäl för mina intuitioner. Om jag behandlar en människa som en fallen varelse är det en intellektuell bekvämlighet för mej att tro att hon föll, och jag finner, av något märkligt psykologiskt skäl, att jag kan hantera en människas utövning av sin fria vilja bättre om jag tror att hon har den.<br /><br />Men i detta fall är jag ännu mer definitivt rationalist. Jag ämnar inte göra denna bok till en om vanlig kristen apologetik; jag skulle när som helst gladeligen möta kristendomens fiender på denna mer tydliga arena. Här ger jag bara en redogörelse för min egen tillväxt i andlig övertygelse. Men jag kan göra en paus för att anmärka att ju mer jag såg av de rent abstrakta argumenten mot kristen kosmologi, desto mindre värda ansåg jag dem vara. Jag menar att när jag funnit inkarnationens moraliska atmosfär vara allmän sans och balans, såg jag på de etablerade intellektuella argumenten mot inkarnationen och fann dem vara allmänt sanslösa. Ifall diskussionen skulle anses lida av bristen på vanlig apologetik, ska jag här mycket kort summera mina egna argument och slutsatser vad angår den rent objektiva eller vetenskapliga sanningen i detta fall.<br /><br />Om jag tillfrågas, som en rent intellektuell fråga, varför jag tror på kristendomen, kan jag vara svara: "Av samma skäl som en intelligent agnostiker inte tror på kristendomen." Jag tror på den helt rationellt utifrån bevis. Men beviset i mitt fall, som i fallet med den intelligente agnostikern, ligger inte riktigt i den eller den påstådda demonstrationen - det utgörs av en enorm ackumulering av små men samstämmiga fakta. Sekularisten ska inte klandras för att hans invändningar mot kristendomen är blandade och t o m osammanhängande; det är precis sådana osammanhängande bevis som övertygar sinnet.<br /><br />Jag menar att en människa mycket väl kan bli mindre övertygad av en filosofi från fyra böcker, än från en bok, ett slag, ett landskap och en gammal vän. Själva det faktum att tingen är av olika slag ökar vikten av det faktum att de alla pekar mot en enda slutsats. Nåväl, icke-kristendomen hos varje genomsnittlig utbildad människa idag är nästan alltid, för att göra henne rättvisa, sammansatt av dessa lösa men levande erfarenheter. Jag kan bara säg att mina bevis för kristendomen är av samma levande men varierade slag som hennes bevis mot den. För när jag tittar på dessa varierade antikristna sanningar, upptäcker jag helt enkelt att ingen av dem är sann.<br /><br />Låt oss ta några exempel. Många känsliga moderna människor har övergivit kristendomen under pressen från tre sådana konvergerande övertygelser som dessa: först att människorna med sin skapnad, struktur och sexualitet när allt kommer omkring är mycket lika djuren, en ren variation inom djurriket; för det andra att den ursprungliga religionen uppstod i okunnighet och fruktan; för det tredje att prästerna fördärvat samhällena med bitterhet och dysterhet. Dessa tre antikristna argument är mycket olika, men de är alla helt logiska och legitima, och de pekar alla åt samma håll. Den enda invändningen mot dem (som jag upptäckt) är att de alla är osanna.<br /><br />Om du låter bli att läsa böcker om djur och människor, om du börjar studera djur och människor, då kommer du (om du har någon humor och fantasi alls, någon känsla för det oorganiserade och farsartade) att upptäcka att det uppseendeväckande inte är hur lik människan är djuren, utan hur olik hon är. Det är den monstruösa storleken på denna skillnad som kräver en förklaring. Att människan och djuret är lika är i en mening en truism, men att de som är så lika är så vansinnigt olika, det är chocken och gåtan.<br /><br />Att apan har händer är långt mindre intressant för filosofen än det faktum att den, trots att den har händer, nästan inte gör något med dem: spelar varken kort eller fiol, karvar varken marmor eller fårkött. Folk pratar om barbarisk arkitektur eller urartad konst. Men elefanter bygger inte kolossala tempel av elfenben ens i rokokostil; kameler målar inte ens dåliga tavlor, fastän utrustade med material till många kamelhårspenslar.<br /><br />Vissa moderna drömmare säger att myror och bin har samhällen som är överlägsna vårt. De har, verkligen, en civilisation; men själva den sanningen påminner oss bara om att det är en underlägsen civilisation. Vem fann någonsin en myrstack dekorerad med statyer över firade myror? Vem har sett en bikupa med inristningar av praktfulla gamla drottningar? Nej, klyftan mellan människan och andra varelser må ha en naturlig förklaring, men den är en klyfta.<br /><br />Vi talar om vilda djur, men människan är det enda vilda djuret. Det är människan som har slagit sej ut. Alla andra djur är tama djur som följer den grovhuggna respektabliteten hos arten eller typen. Alla andra djur är husdjur, bara människan är alltid ohuslig, antingen som en festprisse eller som en munk. Så att detta första ytliga skäl för materialism om något är ett skäl för motsatsen: det är exakt där biologin lämnar oss i sticket som all religion tar sin början.<br /><br />Det skulle bli likadant om jag undersökte det andra av de tre slumpartade rationalistargumenten: argumentet att allt vi kallar gudomligt började i någon form av mörker och skräck. När jag försökte undersöka fundamenten för denna moderna ide fann jag helt enkelt att det inte fanns några. Vetenskapen vet ingenting över huvud taget om den förhistoriska människan - av det utmärkta skälet att hon är förhistorisk.<br /><br />Några få professorer väljer att anta att sådana ting som människooffer en gång i tiden var oskyldiga och allmänna och att de gradvis minskade, men det finns inga direkta bevis för det, och den lilla mängden indirekta bevis pekar ofta i motsatt riktning. I de äldsta legenderna, som t ex berättelserna om <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Isak_(Bibeln)">Isak</a> och <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Ifigenia">Ifgenia</a>, har vi människooffren presenterade inte som något gammalt utan snarare som något nytt; som ett märkligt och förfärligt undantag som dunkelt nog krävdes av gudarna. Historien säger ingenting; och legenderna säger alla att jorden var vänligare i äldsta tider.<br /><br />Det finns ingen tradition om framsteg, men hela mänskligheten har traditionen om Fallet. Lustigt nog används själva spridningen av idén mot dess autenticitet. Lärda män säger bokstavligen att denna prehistoriska kalamitet inte kan vara sann eftersom varje folkslag och stam kommer ihåg den. Jag kan inte hålla jämna steg med dessa paradoxer.<br /><br />Och om vi tog det tredje slumpvis valda exemplet skulle det vara samma sak: synen att prästerna förmörkade och förbittrade världen. Jag ser på världen och upptäcker helt enkelt att de inte gjorde det. De länder i Europa som fortfarande påverkas av präster, är exakt just de länder där det fortfarande finns sång och dans och färgglada dräkter och konst under öppen himmel.<br /><br />Katolsk lära och disciplin kan vara staketen, men de är staketen runt en lekpark. Kristendomen är den ena ram som har bevarat hedendomens nöjen. Vi kan föreställa oss några barn som leker på den platta, gräsbevuxna ytan på någon hög ö i havet. Så länge det fanns ett staket runt klippans kant kunde de kasta sej själva in i varje intensiv lek och göra platsen till den bullrigaste av barnkammare. Men staketen bröts ner, och utlämnade dem åt stupets nakna fara. De föll inte över kanten - men när deras vänner återvände till dem var alla sammankrupna av skräck i mitten av ön, och deras sång hade tystnat.<br /><br />På så vis har dessa tre fakta ur erfarenheten, sådana fakta som går och gör en agnostiker, i denna översyn vänts helt upp och ner. Jag är kvar, och jag säger: "Ge mej en förklaring 1) till människans gigantiska excentricitet jämfört med alla djuren, 2) till den världsvida mänskliga traditionen om något slags forntida lycka, 3) till det ensidiga fortbeståndet av denna hedniska glädje i de katolska länderna."<br /><br />En förklaring täcker i vilket fall som helst alla tre frågorna: teorin att den naturliga ordningen två gånger har störts av någon explosion eller uppenbarelse som människor nu kallar "psykisk". En gång kom Himmelen till gjorden med en makt eller sigill som kallades Guds avbild, varigenom människan tog makten över Naturen; och en annan gång (när i imperium efter imperium människan hade befunnits bristfällig) kom Himmelen för att frälsa mänskligheten i den fruktansvärda skepnaden av en människa. Detta skulle förklara varför den stora mängden människor alltid ser bakåt, och varför det enda hörn där de i någon mening ser framåt är den lilla kontinent där Kristus har sin Kyrka.<br /><br />Jag vet att det kommer att sägas att Japan har blivit framstegsvänligt. Men hur kan detta vara ett svar när vi t o m genom att säga "Japan har blivit progressivt" bara menar att "Japan har blivit europeiskt?" Men jag vill här inte så mycket insistera på min egen förklaring som insistera på min ursprungliga anmärkning. Jag låter mej likt den vanliga icke-troende människan på gatan ledas av tre eller fyra udda fakta som alla pekar mot någonting; det är bara det att när jag begrundar fakta upptäcker jag alltid att de pekar mot något annat.<br /><br />Jag har ställt upp en triad av sådana vanliga anti-kristna argument; om detta tycks vara en alltför trång bas ska jag ögonblickligen ge er en annan. Det här är den sorts tankar som i kombination ger intrycket att kristendomen är något svagt och sjukligt. För det första t ex att Jesus var en snäll varelse, fåraktig och ovärldslig, en rent ineffektiv appell till världen, för det andra att kristendomen växte fram och blomstrade i okunnighetens mörka tider, och att Kyrkan skulle dra oss tillbaka till dem; för det tredje att människor som fortfarande är starkt religiösa eller (om du vill) vidskepliga, sådana människor som irländarna, är svaga, opraktiska och efter sin tid.<br /><br />Jag nämner bara dessa ideer för att bekräfta samma sak: att när jag betraktade dem fördomsfritt fann jag, inte att slutsatserna var ofilosofiska utan helt enkelt att fakta inte var fakta. Istället för att titta på böcker och bilder om Nya testamentet tittade jag på Nya testamentet. Där fann jag en redogörelse som inte det minsta handlade om en person med mittbena eller sina händer hoplagda i vädjan, utan om en extraordinär varelse med dundrande läppar och handlingar av hemsk beslutsamhet, som kastade bord omkring sej, drev ut djävlar, rörde sej med vindens vilda hemlighetsfullhet från isoleringen i bergen till en slags förfärlig demagogi, en varelse som ofta agerade som en vred gud - och alltid som en gud.<br /><br />Kristus hade t o m en egen litterär stil, som jag inte tror kan hittas någon annanstans: den består av en nästan furiös användning av <i>a fortiori. </i>Hans "hur mycket mer" är staplade på varandra som slott på slott i molnen. Diktionen som använts om Kristus har, kanske visligen, varit söt och undergiven. Men diktionen som använts av Kristus är helt förundransvärt storslagen: den är full av kameler som hoppar genom nålsögon och berg som kastas i havet. Moraliskt är den lika fruktansvärd: han kallar själv ett huggande svärd och sa åt folk att sälja mantlar och köpa svärd. Att han använde ännu vildare ord för icke-våldets sak ökar mysteriet enormt, men det ökar också, om någonting, själva våldsamheten. Vi kan inte ens förklara det genom att kalla det vansinnigt, för vansinne går vanligen konsekvent längs en enda kanal. Den maniske är vanligtvis monoman.<br /><br />Här måste vi komma ihåg den svåra definition av kristendom som redan givits: kristendom är en övermänsklig paradox genom vilken två motsatta passioner kan flamma bredvid varandra. Den enda förklaring till evangeliernas språk som verkligen förklarar det, är att det är kartläggningen av någon som från en övernaturlig höjd ser någon mer förbluffande syntes.<br /><br />Jag tar nu nästa exempel i ordningen: idén att kristendomen tillhör de mörka tidsåldrarna. Här nöjde jag mej inte med att läsa moderna generaliseringar - jag läste lite historia också. Och i historien fann jag att kristendomen, långt ifrån att tillhöra de mörka tidsåldrarna, var den enda stigen genom de mörka tidsåldrarna som inte var mörk. Den var en lysande bro som band samman två lysande civilisationer.<br /><br />Om någon säger att tron växte upp ur okunnighet och barbari är svaret enkelt: det gjorde den inte. Den växte fram i Medelhavets civilisation under det romerska imperiets högsommar. Världen svärmade av skeptiker, och panteismen var lika enkel som solen, när Konstantin fäste korset vid masten. Det är alldeles sant att skeppet efteråt sjönk, men det är långt mer extraordinärt att skeppet kom upp igen, nymålat och glittrande, fortfarande med korset i toppen. Detta är det fantastiska som religionen gjorde: den förvandlade ett sjunket skepp till en ubåt. Arken överlevde under vattnens tyngd; efter att ha begravts under dynastiernas och klanernas skräp uppstod vi och kom ihåg Rom.<br /><br />Om vår tro hade varit en ren fluga från det bleknande imperiet, skulle fluga ha följt fluga i skymningen, och om civilisationen någonsin återuppstod (och många sådana har aldrig återuppstått) skulle det ha blivit under någon ny barbarisk flagga. Men den kristna Kyrkan var det gamla samhällets sista liv - och även det nya samhällets första. Hon tog ett folk som höll på att glömma hur man gjorde en båge och lärde det att uppfinna den gotiska valvbågen. Med ett ord, det mest absurda som kan sägas om Kyrkan är vad vi alla har hört sägas om den. Hur kan vi säga att Kyrkan vill ta oss tillbaka till de mörka tidsåldrarna? Kyrkan var det enda som någonsin tog oss ut ur dem.<br /><br />I denna andra treenighet av invändningar la jag till ett gagnlöst exempel taget från dem som upplever sådana folk som det irländska vara försvagade eller stagnerade genom vidskepelse. Jag la till detta exempel bara för att detta är ett egendomligt fall av ett faktapåstående som visar sej vara ett lögnaktigt påstående. Det sägs hela tiden om irländarna att de är opraktiska. Men om vi för ett ögonblick avstår från att se på vad som sägs om dem och istället ser på vad som görs av dem, ska vi se att irländarna inte bara är praktiska utan rent smärtsamt framgångsrika. Deras lands fattigdom och deras ringa antal är helt enkelt de förhållanden under vilka de ombads verka - men ingen annan grupp i det brittiska imperiet har gjort så mycket under sådana förhållanden. Nationalisterna var den enda minoritet som någonsin lyckades vrida hela brittiska parlamentet rejält ur sina gängor. De irländska bönderna är de enda fattiga människor på de brittiska öarna som tvingat sina herrar att dela med sej. Dessa människor som vi kallar präststyrda är de enda britter som aldrig kommer att bli styrda av patroner.<br /><br />Och när jag kom att se på den verkliga irländska karaktären, var detsamma fallet. Irländare är bäst på de speciellt svåra yrkena: järnhanteringen, juridiken och militären. I alla dessa fall kom jag därför tillbaka till samma slutsats: skeptikern gjorde alldeles rätt i att hålla sej till fakta, han hade bara inte undersökt fakta. Skeptikern är alltför godtrogen: han tror på tidningarna och t o m uppslagsböckerna. Återigen lämnade mej de tre frågorna med tre mycket motsägelsefulla frågor. Genomsnittsskeptikern ville veta hur jag förklarade mjäkigheten i evangeliet, trosbekännelsens sammanhang med det medeltida mörkret - samt den politiska opraktiskheten hos keltiska kristna. Men jag ville fråga, och fråga med ett allvar som växte till iver: "vilken är den ojämförliga energi som först visar sig i en som vandrar på denna jord som en levande domedag, den energi som kan dö med en döende civilisation och ändå tvinga den till uppståndelse från de döda; den energi som allra sist kan antända en bankrutt bondeklass med en så orubblig tro på rättvisa att de får vad de vill ha, medan andra går tomhänta bort, så att den mest hjälplösa ön i hela imperiet faktiskt kan hjälpa sej själv?"<br /><br />Det finns ett svar: det är ett svar att säga att energin faktiskt har sitt ursprung utanför världen, att den är psykisk eller åtminstone ett av resultaten av en verklig psykisk störning. Vi är skyldiga de stora mänskliga civilisationerna som den gamla egyptiska eller den existerande kinesiska den högsta tacksamhet. Icke desto mindre är det ingen orättvisa mot dem att säga att bara det moderna Europa oupphörligt har visat en kraft till självförnyelse som ofta uppträtt efter de kortaste intervall och stigit ner till minsta delar av byggnads- eller beklädnadskonst. Alla andra samhällen dör slutligen och med värdighet. Vi dör dagligen. Vi pånyttföds alltid med nästan opassande förlossningskonst.<br /><br />Det är knappast någon överdrift att säga att det i historisk kristendom finns ett slags onaturligt liv: det skulle kunna förklaras som ett övernaturligt liv. Det skulle kunna förklaras som ett fruktansvärt galvaniskt liv som arbetar i vad som skulle ha varit ett lik. För vår civilisation borde ha dött, genom alla paralleller, genom all sociologisk sannolikhet, i Roms undergångs Ragnarök. Detta är den galna inspirationen för vår belägenhet: du och jag har ingen anledning att vara här alls. Vi är alla återuppståndna från de döda, alla levande kristna är döda hedningar som vandrar omkring. Just som Europa höll på att samlas till sina fäder likt Assyrien och Babylon, for någonting in i dess kropp. Och Europa har haft ett märkligt liv - det är inte för mycket sagt att det har haft ryck - ända sen dess.<br /><br />Jag har sysslat så länge med sådana typiska triader av tvivel för att framföra mitt huvudpåstående: att min egen sakframställan för kristendomen är rationell - men inte enkel. Den bygger på en sammanställning av varierade fakta, likt den vanlige agnostikerns attityd. Men den vanlige agnostikern har fått alla sina fakta om bakfoten. Han är en icke-troende pga en hel massa skäl, men skälen är osanna. Han tvivlar för att medeltiden var barbarisk, men den var inte, för att darwinismen är bevisad, men det är den inte, för att mirakel inte händer, men det gör de, för att munkarna var lata, men de var flitiga, för att nunnorna är olyckliga, men de är ovanligt glättiga, för att kristen konst var sorglig och blek, men den var framställd i särskilt ljusa färger och strålande av guld, för att modern vetenskap rör sej bort från det övernaturliga, men det gör den inte, den rör sej fram mot det övernaturliga med ett expresstågs fart.<br /><br />Men bland dessa miljoner fakta som alla rinner åt samma håll finns det, naturligtvis, en fråga som är tillräckligt solid och separat för att behandlas kortfattat, men för sej själv: jag menar den objektiva förekomsten av det övernaturliga. I ett annat kapitel har jag indikerat felslutet bakom det vanliga antagandet att världen måste vara opersonlig för att den är ordnad. Det är precis lika troligt att en person önskar en ordnad sak som en oordnad sak. Men min egen positiva övertygelse att personlig skapelse är mer fattbar än ett materialistiskt öde, är, det erkänner jag, i en mening odiskutabel. Jag kommer inte att kalla den en tro eller en intuition, för dessa ord är uppblandade med rena känslor; det är helt strikt en intellektuell övertygelse; men det är en primär intellektuell övertygelse lik övertygelsen om det egna jaget eller om det goda i att leva. Vem som vill kan därför kalla min tro på Gud ren mysticism, frasen är inte värd att kämpa om. Men min tro att mirakel har hänt i den mänskliga historien är inte en mystisk tro alls, jag tror på dem p g a mänskliga redogörelser liksom jag gör beträffande upptäckten av Amerika.<br /><br />På denna punkt finns det ett enkelt logiskt faktum som bara behöver fastslås och klaras upp. På ett eller annat sätt har den extraordinära idén uppstått att de som inte tror på mirakler betraktar dem kallt och rättvisande, medan de som tror på mirakler bara accepterar dem på grund av någon dogm. Men verkligheten är precis den motsatta. De som tror på mirakler accepterar dem (rätt eller fel) för att de har indicier för dem. De som inte tror på mirakler förnekar dem (rätt eller fel) för att de har en doktrin som går emot dem.<br /><br />Det öppna, uppenbara, demokratiska förhållandet är att tro en gammal äppelförsäljerska när hon vittnar om ett mirakel, precis som du tror en gammal äppelförsäljerska när hon vittnar om ett mord. Det raka, folkliga sättet är att lita på drängens ord om spöket lika mycket som du litar på drängens ord om godsherren. Som dräng har han troligen ganska mycket hälsosam agnosticism i förhållande till båda. Ändå skulle du kunna fylla British Museum med vittnesbörd från drängen till spökets fördel.<br /><br />När det kommer till mänskliga vittnesbörd finns det en fullständigt överväldigande ström av mänskliga vittnesbörd till förmån för det övernaturliga. Om du avvisar dem kan du bara mena en av två saker: du avvisar drängens berättelse för att han är dräng eller för att spökhistorien är en spökhistoria. D v s antingen förnekar du demokratins huvudprincip eller också bekräftar du materialismens huvudprincip: den abstrakta omöjligheten av mirakler.<br /><br />Du har all rätt i världen att göra så, men i så fall är det du som är dogmatikern. Det är vi kristna som accepterar alla tillgängliga indicier; det är ni materialister som avvisar tillgängliga indicier för att ni av er trosbekännelse tvingas göra så. Men jag är inte bunden av någon trosbekännelse i denna sak, och när jag opartiskt betraktar vissa mirakler från medeltiden och nutiden, har jag kommit till slutsatsen att de inträffade.<br /><br />Alla argument emot dessa rena fakta är alltid cirkelargument. Om jag säger: "medeltida dokument bekräftar vissa mirakel lika mycket som de bekräftar vissa fältslag", svarar de: "men medeltidsmänniskorna var så vidskepliga!" Om jag vill veta på vilket sätt de var vidskepliga, är det enda svaret ytterst det faktum att de trodde på mirakler. Om jag säger "en dräng såg ett spöke", får jag svaret: "men drängar är så lättrogna". Om jag frågar: "på vilket sätt är de lättrogna?" är det enda svaret - - - att de ser spöken. Island är omöjligt eftersom endast dumma seglare har sett det, och seglarna är dumma bara för att de har sagt sej se Island.<br /><br />Det är bara rättvist att tillägga att det finns ett annat argument som den icke-troende rent rationellt skulle kunna använda mot mirakler, även om han själv vanligen glömmer bort att använda det. Han skulle kunna säga att det i många mirakelberättelser har funnits en notering om andlig beredskap och acceptans: kort sagt, att miraklet bara kunde hända den som trodde på det. Så kan det vara, och hur ska vi kunna testa om det är så? Om vi ifrågasätter huruvida särskilda resultat följer av tron, är det meningslöst att med tröttsam envishet upprepa att de (om det händer) följer av tron. Om tro är ett av villkoren, har de utan tro en hälsosam rätt att skratta. Men de har ingen rätt att döma.<br /><br />Att vara troende kan, om du så vill, vara lika dåligt som att vara full - ändå är det så att om vi extraherade psykologiska fakta från fyllerister, vore det absurt att alltid pika dem för att de är fulla. Anta att vi undersökte huruvida arga personer verkligen såg en röd dimma framför sina ögon. Anta att sextio utmärkta medborgare svor på att de när de var arga hade sett detta purpurmoln - nog vore det väl absurt att svara: "åhå, men du medger alltså att du var arg hela tiden?" De skulle med skäl förena sina röster och svara (med stentorsstämma): "Hur i hela fridens dagar skulle vi utan att vara arga kunna undersöka huruvida arga personer ser rött?" På samma sätt skulle helgonen och asketerna med fog kunna svara: "Anta att frågan gäller huruvida troende människor kan få visioner - i så fall, och om du är intresserad av visioner, är det ingen poäng med att invända mot att det är troende som får dem." Du argumenterar fortfarande i cirklar - i samma gamla galna cirklar som den här boken började med.<br /><br />Frågan om huruvida mirakler någonsin inträffar är en fråga om sunt förnuft och om vanlig historisk inlevelse: inte om något slutgiltigt fysikaliskt experiment. Man kan här med säkerhet avvisa det helt hjärndöda stycke pedanteri som talar om behovet av "vetenskapliga förutsättningar" i förbindelse med påstådda andliga fenomen. Om vi frågar oss huruvida en död själ kan kommunicera med en levande är det löjligt att insistera på att det måste vara under förhållanden i vilka två levande själar vid sina sinnens fulla bruk aldrig på allvar skulle kommunicera med varandra. Det faktum att spöken föredrar mörker motbevisar inte spökenas existens mer än det faktum att älskande föredrar mörker motbevisar kärlekens existens.<br /><br />Om du väljer att säga: "jag kommer att tro på att fröken Berg kallade sin fästman snigel eller någon annan älskvärd term om hon upprepar ordet inför sjutton psykologer", så kommer jag att svara: "nåväl, om detta är dina villkor kommer du aldrig att få veta sanningen, för hon kommer naturligtvis inte att säga det." Det är precis lika ovetenskapligt som det är ofilosofiskt att förvånas över att vissa extraordinära sympatier inte uppstår i en osympatisk atmosfär. Det är som om jag sa att jag inte kunde säga huruvida det var dimmigt eftersom luften inte var klar nog - eller som om jag insisterade på perfekt solljus för att kunna se en solförmörkelse.<br /><br />Som en slutledning med hjälp av sunt förnuft, lik dem vi kommer fram till vad gäller könet eller midnattstimmen (väl vetande att många detaljer genom sin egen natur måste förbli dolda), drar jag slutsatsen att mirakler händer. Jag tvingas göra det genom en konspiration av fakta: det faktum att de människor som möter älvor eller änglar inte är mystiker eller morbida drömmare, utan fiskare, bönder och alla möjliga människor som på en gång är grova och försiktiga, det faktum att vi alla känner människor som vittnar om spiritualistiska händelser utan att vara spiritualister, det faktum att vetenskapen själv erkänner sådana saker mer och mer för varje dag. Vetenskapen kommer t o m att erkänna Himmelsfärden om du kallar den Levitationen, och kommer högst sannolikt även att erkänna Uppståndelsen när den har tänkt ut ett annat ord för den, jag föreslår Regalvanisationen.<br /><br />Men starkast av allt är dilemmat som nämnts här ovan, att dessa övernaturliga ting aldrig förnekas annat än på grundval av antingen anti-demokrati eller materialistisk dogmatism, jag skulle kunna kalla det materialistisk mysticism. Skeptikern intar alltid en av två positioner: antingen behöver en vanlig människa inte bli trodd eller också får en extraordinär händelse inte bli trodd. För jag hoppas att vi kan avvisa det argument mot underverk som består i det rena återgivandet av bedrägerier, av bluffmedier eller fejkade mirakler. Det är ju inte ett argument alls, gott eller dåligt. Ett falskt spöke motbevisar spökens existens exakt lika mycket som en förfalskad sedel motbevisar Bank of England - om något bevisar den snarare dess existens.<br /><br />Givet denna övertygelse att andliga fenomen inträffar (för vilket mina skäl är komplexa men rationella), krockar vi så med en av vår tidsålders värsta mentala avigsidor. Den största katastrofen under 1800-talet var denna: att människor började använda ordet "andlig" som synonym till ordet "god". De trodde att växande i förfining och okroppslighet var ett växande i dygd.<br /><br />När naturvetenskaplig evolution proklamerades, fruktade några att den skulle uppmuntra ren djuriskhet. Den gjorde något värre: den uppmuntrade ren andlighet. Den lärde människor att tänka att så länge de härstammade från apor var de på väg att bli änglar. Men du kan härstamma från apan och gå till djävulen. En genial man, som var mycket typisk för denna förvirringens tid, uttryckte det perfekt. <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Ifigenia">Benjamin Disraeli</a> hade rätt när han sa att han var på änglarnas sida. Det var han verkligen: han var på de fallna änglarnas sida. Han var inte på det rena begärets eller den djuriska brutalitetens sida, men han var på samma sida som hela imperialismen hos avgrundens furstar: han var på arrogansens och mysteriets sida och delade föraktet mot det uppenbart goda.<br /><br />Mellan denna sjunkna stolthet och himmelens upptornande ödmjukheter finns det, får man anta, andar av olika former och storlekar. Människan som stöter på dem måste göra mycket av samma misstag som hon gör när hon stöter på vilka som helst variationer av typer i vilka som helst avlägsna kontinenter. Det måste till en början vara svårt att veta vem som är överlägsen och vem som är underlägsen.<br /><br />Om en skugga reste sej från underjorden och stirrade på <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Piccadilly">Piccadilly</a>, skulle denna skugga inte alldeles förstå idén med en vanlig sluten vagn. Han skulle anta att kusken var en triumferande erövrare, som bakom sej drog en sparkande och fastkedjad fånge. På samma sätt: om vi för första gången ser andliga fakta, kan vi missta oss beträffande vem som är överst. Det är inte nog att finna gudarna, de är uppenbara, utan vi måste finna Gud, den verklige hövdingen över alla gudar. Vi måste få en lång historisk erfarenhet av övernaturliga fenomen - för att upptäcka vilka som verkligen är naturliga.<br /><br />I detta ljus finner jag kristendomens historia, och även historien om dess hebreiska ursprung, mycket praktisk och klar. Det bekymrar mej inte att någon berättar att den hebreiske guden var en av många. Jag vet att han var det utan att någon forskare behöver berätta det för mej. Jehova och <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Baal">Baal</a> såg lika viktiga ut, precis som solen och månen såg ut att vara av samma storlek. Vi har endast långsamt lärt oss att solen är vår omätlige mästare, och att den lilla månen bara är vår satellit. Eftersom jag tror att det finns en andevärld, ska jag vandra in i den som jag gör i människovärlden, och leta efter det jag tycker om och tror är bra. Just som jag i öknen skulle söka efter rent vatten, eller vid Nordpolen arbeta för att göra i ordning en värmande eld, så ska jag i landet av tomhet och visioner söka tills jag finner något lika friskt som vatten och lika värmande som eld, tills jag finner någon plats i evigheten där jag bokstavligen är hemma. Och det finns bara en sådan plats att finna.<br /><br />Jag har nu sagt nog för att visa vem som helst (för vilken en sådan förklaring är nödvändig) att jag på apologetikens vanliga arena har en grund för tro. I rena experimentrapporter (om dessa tas demokratiskt utan förakt eller favörer) finns det tydliga indicier på 1) att mirakler inträffar och 2) att de ädlare miraklerna tillhör vår tradition.<br /><br />Men jag ska inte låtsas att denna kyliga diskussion är mitt verkliga skäl för att acceptera kristendomen istället för att ta det moraliska goda ur kristendomen som jag skulle ta det ur <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Konfucianism">konfucianismen</a>. Jag har en annan mycket mer solid och central grund för att överlåta mej till den som till en tro, istället för att bara plocka upp ledstjärnor från den som från ett schema. Och den är: att den kristna kyrkan i sin praktiska relation till min själ är en levande lärare, inte en död. Den undervisade mej inte bara igår, med all säkerhet, utan kommer nästan lika säkert att undervisa mej även i morgon. '<br /><br />En dag såg jag plötsligt meningen med korsets form; någon dag kanske jag plötsligt ser meningen med mitrans. En fri morgon såg jag varför fönster var spetsiga, en fin morgon kanske jag ser varför präster är rakade. Platon har sagt dej en sanning, men Platon är död. Shakespeare har förbluffat dej med en bild, men Shakespeare kommer inte att förbluffa dej mer. Men tänk dej vad det skulle innebära att leva med sådana män ännu levande, att veta att Platon kanske kommer att brista ut i en originalföreläsning imorgon, eller att Shakespeare vilket ögonblick som helst kanske krossar allting med en enda sång. Den människa som lever i kontakt med vad hon tror är en levande Kyrka är en människa som alltid väntar sej att möta Platon och Shakespeare vid frukosten imorgon. Hon väntar sej alltid att se någon sanning som aldrig har blivit sedd tidigare.<br /><br />Det finns bara en parallell till denna position, och det är livet vi alla började i. När din far, medan ni vandrade omkring i trädgården, berättade för dej att bin sticker eller att rosor doftar sött, pratade du inte om att ta ut det bästa från hans filosofi. När bina stack dej, kallade du det inte för ett roande sammanträffande. När rosen doftade sött sa du inte: "Min far är en rå, barbarisk symbol, som (kanske omedvetet) omfattar de djupa, delikata sanningarna att blommor doftar." Nej, du trodde din far, eftersom du hade funnit honom vara en levande källa av fakta, något som verkligen visste mer än du; något som skulle berätta sanningar för dej imorgon likaväl som idag. Och om detta var sant om din far, var det ännu sannare beträffande din mor, åtminstone var det sant beträffande min - som denna bok tillägnas.<br /><br />Nåväl, när samhället är mitt i ett ganska futilt gräl om kvinnors underordnande, kommer ingen att säga hur mycket varje man står i tacksamhetsskuld till kvinnors tyranni och privilegium, till det faktum att enbart de styr utbildningen tills utbildningen blir futil: för pojken sänds till skolan för att undervisas först när det är för sent att lära honom någonting. Den verkliga saken är då redan gjord, och Gud ske lov att den nästan alltid görs av kvinnor. Varje man är feminiserad bara genom att bli född. Folk talar om den maskulina kvinnan, men varje man är en feminiserad man. Och om män någonsin går till <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/City_of_Westminster">Westminster</a> för att protestera mot detta kvinnliga privilegium, kommer jag inte att ansluta mej till deras procession.<br /><br />För jag minns med säkerhet detta fastslagna psykologiska faktum: att just den tid då jag mest stod under en kvinnas auktoritet, var jag mest fylld av flammande äventyr. Just för att myrorna bet mej när min mor sa att myrorna bits, och just för att snön kom när det blev vinter (som hon sa), just på grund av det var hela världen ett sagoland för mej, fyllt av underbara uppfyllelser, och det var som att leva i någon hebreisk tidsålder, när profetia efter profetia blev verklighet. Jag gick ut som ett barn i trädgården, och den var en förfärlig plats för mej, just för att jag hade en nyckel till den: om jag inte hade haft någon nyckel skulle den inte ha varit förfärlig utan tam. En ren meningslös vildmark är inte ens imponerande. Men barndomens trädgård var fascinerande, just för att allting hade en fastslagen mening som i sin tur kunde räknas ut. Tum för tum kunde jag upptäcka vad som var avsikten med den otäcka form som kallades räfsa - eller forma någon dimmig hypotes om varför mina föräldrar hade en katt.<br /><br />Så, eftersom jag har accepterat kristenheten som min mor och inte bara som ett slumpartat exempel, har jag än en gång funnit Europa och världen likna den lilla trädgård där jag stirrade på de symboliska formerna katt och räfsa; jag ser på allt med gammal älvlik okunnighet och förväntan. Den eller den riten eller doktrinen kan se lika otäck och extraordinär ut som en räfsa; men jag har genom erfarenhet funnit att sådana saker på något sätt slutar med gräs och blommor. En präst kan skenbart vara lika oanvändbar som en katt, men han är också lika fascinerande, för det måste finnas något konstigt skäl till hans existens.<br /><br />Jag ger ett exempel av hundra: jag har inte själv någon instinktiv släktskap med den entusiasmen för fysisk jungfrudom, som förvisso har varit ett kännetecken på historisk kristendeom. Men när jag inte ser på mej själv utan på världen, uppfattar jag att denna entusiasm inte bara är ett kännetecken på kristendomen, utan ett kännetecken på hedendomen, ett tecken på hög mänsklig natur i många sfärer.<br />Grekerna kände jungfrudomen när de skulpterade Artemis, romarna när de klädde vestalerna, de värsta och vildaste av de stora elisabetanska dramatikerna klängde sej fast vid den bokstavliga renheten hos en kvinna som vid världens centrala pelare. Framför allt har den moderna världen (t o m när den hånar sexuell oskuld) kastat sej själv in i en generös dyrkan av sexuell oskuld - den stora moderna dyrkan av barnet. För vilken människa som helst som älskar barn kommer att hålla med om att deras särskilda skönhet såras av varje antydan om fysisk sexualitet.<br /><br />Med all denna mänskliga erfarenhet, allierad med den kristna auktoriteten, drar jag helt enkelt slutsatsen att jag har fel och Kyrkan rätt, eller rättare sagt att jag är defekt men Kyrkan universell. Det krävs alla sorter för att bilda en Kyrka; hon ber inte mej att vara celibatär. Men det faktum att jag inte uppskattar celibatet, accepterar jag på samma sätt som det faktum att jag inte har musiköra. Den bästa mänskliga erfarenheten talar emot mej, liksom den gör beträffande Johann Sebastian Bach. Celibatet är i min faders trädgård en blomma, vars ljuvliga eller fruktansvärda namn jag ännu inte har fått veta. Men jag får kanske veta det en vacker dag.<br /><br />Detta är därför, sammanfattningsvis, mitt skäl för att acceptera religionen och inte bara de spridda och sekulära sanningarna tagna från religionen. Jag gör det eftersom saken inte bara berättat den eller den sanningen, utan uppenbarat sej själv som en sanningssägande sak. Alla andra filosofier säger de saker som helt enkelt verkar vara sanna; endast denna filosofi har åter och åter igen sagt det som inte verkar vara sant, men som är sant. Ensam bland alla trosbekännelser är den övertygande där den inte är attraktiv; den visar sej ha rätt, liksom min far i trädgården.<br /><br />Teosofer kommer t ex att predika en uppenbart attraktiv ide som t ex reinkarnation; men om vi väntar på dess logiska resultat, är det andlig högdragenhet och kastsystemets grymhet. För om en människa är tiggare för sina egna prenatala synders skull, kommer folk tendera att förakta tiggaren. Men kristendomen predikar en uppenbart oattraktiv ide, som t ex arvsynden, men när vi väntar in dess resultat är de medlidande och broderskap, och rent dundrande skratt och omsorg, för bara med arvsynden kan vi på en gång förbarma oss över tiggaren och skratta åt kungen. Vetenskapsmän erbjuder oss hälsa, en uppenbar fördel; det är bara efteråt vi upptäcker att de med hälsa menar kroppsligt slaveri och andlig leda. Ortodoxi får oss att hoppa till vid helvetets plötsligt uppdykande rand, det är först efteråt vi inser att hoppandet var en atletisk övning som var mycket fördelaktig för vår hälsa. Det är först efteråt vi inser att denna risk är roten till all dramatik - och all romantik.<br /><br />De impopulära delarna av kristendomen visar sej, när de undersöks, vara folkfesternas verkliga rekvisita. Kristendomens yttre ring är en rigid vakt av etiska avslag och professionella präster, men inuti denna omänskliga väktarring kommer du att finna det gamla mänskliga livet dansa som barn och dricka vin som män, för kristendomen är den enda ramen för hednisk frihet. Men i den moderna filosofin är fallet det omvända: det är dess yttre ring som är uppenbart konstnärlig och emanciperad - dess förtvivlan är inuti.<br /><br />Och dess förtvivlan är denna, att den inte riktigt tror på att det finns någon mening med universum; därför kan den inte hoppas finna någon romantik och dess romaner kommer inte att ha någon intrig. En människa kan inte förvänta sej några äventyr i anarkins land. Men en människa kan förvänta sej oräkneliga äventyr om hon far på resa i ett land styrt av myndigheter. Man kan inte finna någon mening i en djungel av skepticism, men mer och mer mening finner den som vandrar genom en skog av doktrin och design. Här har allting en berättelse bunden vid sin svans, lik verktygen eller tavlorna i min fars hus, för det är min fars hus. Jag slutar där jag började - i rätt ände. Jag har till sist gått genom porten till all god filosofi. Jag har kommit in i min andra barndom.<br /><br />Men detta större och mer äventyrliga kristna universum har ett slutligt kännetecken som är svårt att uttrycka - ändå ska jag försöka uttrycka det som en sammanfattning av hela saken. All verklig diskussion om religion rör sej om frågan huruvida en människa som föddes upp och ner kan säga när hon blivit rättvänd. Den primära paradoxen i kristendomen är att människans vanliga förhållanden inte är hennes vettiga eller förnuftiga förhållanden, att det normala i sej självt är en abnormitet. Detta är Syndafallets innersta filosofi.<br /><br />I Sir <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Oliver_Joseph_Lodge">Oliver Lodges</a> intressanta "nya katekes" var de två första frågorna: "Vad är du?" och "Vad är i så fall betydelsen av Syndafallet?" Jag kommer ihåg att jag roade mej själv med att skriva mina egna svar på frågorna; men snart fann jag att de var mycket trasiga och agnostiska svar. På frågan "Vad är du?" kunde jag bara svara: "Gud vet". Och på frågan "vad är betydelsen av Syndafallet?" kunde jag svara med total uppriktighet: "Att vad jag än är, är jag inte mej själv." Detta är den primära paradoxen i vår religion: något vi aldrig i fullkomlig mening har känt är inte bara bättre än vi själva, men t o m mer naturligt för oss än vi själva. Och det finns verkligen inget test för detta utom det rent experimentella som dessa sidor började med: testet med den vadderade cellen och den öppna dörren.<br /><br />Det är bara sedan jag lärde känna ortodoxin som jag har haft kännedom om mental frigörelse. Men sammanfattningsvis har den en särskild tillämpning på den ultimata iden om glädje. Det har sagts att hedendomen är en glädjens religion och kristendomen en sorgens: det skulle vara precis lika lätt att bevisa att hedendom är ren sorg och kristendom ren glädje. Sådana konflikter betyder ingenting och leder ingenstans. Allt mänskligt måste ha i sej både glädje och sorg; det enda intressanta är det sätt på vilket de två sakerna balanseras eller delas upp.<br /><br />Och den verkligt intressanta saken är denna: att hedningen (i huvudsak) var lyckligare och lyckligare ju mer han närmade sej jorden, men sorgsnare och sorgsnare ju mer han närmade sej himlarna. Uppsluppenheten hos den bästa hedendomen, liksom i <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Catullus">Catullus</a>´ eller <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Theokritos">Theocritus</a>´ lekfullhet, är verkligen en evig uppsluppenhet som aldrig ska glömmas av en tacksam mänsklighet. Men alltsammans är en uppsluppenhet kring livets fakta, inte kring livets ursprung. För hedningen är de små tingen lika söta som de små bäckarna som kastar sej ut från bergen - men de större tingen är lika salta som havet. När hedningen ser mot kosmos´ själva kärna ryser han. Bakom gudarna, som är rent despotiska, sitter ödena, som är dödliga. Nej, ödena är värre än dödliga, de är döda.<br /><br />Och när rationalister säger att den antika världen var mer upplyst än den kristna, har de <i>ur sin synvinkel</i> rätt. För när de säger "upplysta" menar de förmörkade av obotlig förtvivlan. Det är grundläggande sant att den antika världen var mer modern än den kristna. Det gemensamma bandet ligger i det faktum att både antikens och nutidens människor blev olyckliga ifråga om existensen, om alltet, medan medeltidsmänniskorna var lyckliga beträffande det - åtminstone. Jag medger fritt att hedningarna, likt moderna människor, bara var olyckliga beträffande alltet - de var glada beträffande allting annat. Jag medger att medeltidens kristna bara var tillfredsställda när det gäller alltet - de var på krigsstigen när det gällde allting annat. Men om frågan rör kosmos´ primära axel, fanns det mer kosmisk tillfredsställelse i Florens´ trånga och blodiga gator än i Atens teatrar eller Epikurus´ öppna trädgård. <a href="https://sv.wikipedia.org/wiki/Giotto_di_Bondone">Giotto</a> levde i en dystrare stad än Euripides, men han levde i ett gladare universum.<br /><br />Människomassan har tvingats vara glad åt de små tingen, men vara sorgsen åt de stora. Icke desto mindre (jag erbjuder min sista dogm på rent trots) är det inte naturligt för människan att vara så. Människan är mer sej själv, människan är mer människolik, när glädjen är det mest grundläggande och sorgen mer tillfällig. Melankoli borde vara ett oskyldigt mellanspel, ett ömsint och flyktigt sinnestillstånd, lovsång borde vara själens permanenta puls. Pessimismen är som bäst en emotionell halvhelgdag; glädjen är det upplivande arbete som allting lever av. Ändå kan, utifrån människans skenbara tillstånd, betraktat av hedningen eller agnostikern, detta primära behov hos den mänskliga naturen aldrig fyllas. Glädjen borde utvidga sej, men för agnostikern måste den dras ihop, den måste hålla sej i ett hörn av världen. Sorgen borde vara en koncentration, men för agnostikern sprider sej dess ödslighet genom en ofattbar evighet. Detta är vad jag kallar att bli född upp och ner.<br /><br />Skeptikern kan sanningsenligt sägas leva upp och ner, för hans fötter dansar uppåt i tomma extaser, medan hans hjärna är nere i avgrunden. För den moderne mannen är himlarna verkligen under jorden. Förklaringen är enkel: han står på huvudet, vilket är en mycket svag piedestal att stå på. Men när han har funnit sina fötter igen vet han om det. Kristendomen tillfredsställer plötsligt och perfekt människans instinkt att komma på fötter, tillfredsställer den suveränt i detta: att genom dess trosbekännelse blir glädjen något gigantiskt och sorgen något speciellt och smått. Himlavalvet ovanför oss är inte dövt för att universum är en idiot, tystnaden är inte den hjärtlösa tystnaden hos en ändlös och meningslös värld. Snarare är tystnaden omkring oss en liten deltagande stillhet, lik tystnaden i en sjuksal. Vi kanske tillåts tragedin som en slags barmhärtig komedi: för att den frenetiska energin hos det gudomliga skulle välta oss överända som en drucken fars. Vi kan ta våra egna tårar mer lättsamt än vi skulle ta det enorma lättsinnet hos änglarna. Så vi sitter kanske i en stjärnfylld kammare av tystnad, medan himlarnas skrattsalvor är för högljudda för att vi ska höra dem.<br /><br />Glädjen, som var hedningens lilla reklam, är den gigantiska hemligheten hos den kristne. Och när jag nu avslutar denna kaotiska volym öppnar jag åter den märkliga lilla bok från vilken all kristendom kom; och jag slås återigen av ett slags bekräftelse. Den enorma figur som fyller Evangelierna tornar i detta avseende, liksom i varje annat, upp sej långt över de tänkare som någonsin sett sej själva som stora. Hans pathos var naturligt, nästan lättsamt. Stoikerna, antika och moderna, var stolta över att dölja sina tårar. Han dolde aldrig sina tårar, han visade dem öppet på sitt nakna ansikte vid vilken tid som helst, t ex när han såg Jerusalem. Ändå dolde han någonting. Allvarliga övermänniskor och imperiediplomater är stolta över att hålla tillbaka sin vrede. Han höll aldrig tillbaka sin vrede. Han kastade möbler nerför templets trappor, och frågade människor hur de kunde förvänta sej att undkomma helvetets fördömelse. Ändå höll han tillbaka någonting. Jag säger det med vördnad: det fanns i denna mångsidiga personlighet ett drag som måste kallas blyghet. Det fanns någonting som han gömde för alla människor när han gick upp på berget för att bedja. Det fanns någonting som han ständigt övertäckte genom plötslig tystnad eller impulsiv isolering. Det fanns någonting som var alltför stort för Gud att visa oss när han vandrade på vår jord - och jag har ibland föreställt mej att det var hans munterhet.Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-63636009205740872212020-06-29T20:59:00.000+02:002020-06-29T21:00:24.872+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (30)<div style="margin: 0px;">
Människomassan har tvingats vara glad åt de små tingen, men vara sorgsen åt de stora. Icke desto mindre (jag erbjuder min sista dogm på rent trots) är det inte naturligt för människan att vara så. Människan är mer sej själv, människan är mer människolik, när glädjen är det mest grundläggande och sorgen mer tillfällig. Melankoli borde vara ett oskyldigt mellanspel, ett ömsint och flyktigt sinnestillstånd, lovsång borde vara själens permanenta puls. Pessimismen är som bäst en emotionell halvhelgdag; glädjen är det upplivande arbete som allting lever av. Ändå kan, utifrån människans skenbara tillstånd, betraktat av hedningen eller agnostikern, detta primära behov hos den mänskliga naturen aldrig fyllas. Glädjen borde utvidga sej, men för agnostikern måste den dras ihop, den måste hålla sej i ett hörn av världen. Sorgen borde vara en koncentration, men för agnostikern sprider sej dess ödslighet genom en ofattbar evighet. Detta är vad jag kallar att bli född upp och ner. </div>
<div style="margin: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin: 0px;">
Skeptikern kan sanningsenligt sägas leva upp och ner, för hans fötter dansar uppåt i tomma extaser, medan hans hjärna är nere i avgrunden. För den moderne mannen är himlarna verkligen under jorden. Förklaringen är enkel: han står på huvudet, vilket är en mycket svag piedestal att stå på. Men när han har funnit sina fötter igen vet han om det. Kristendomen tillfredsställer plötsligt och perfekt människans instinkt att komma på fötter, tillfredsställer den suveränt i detta: att genom dess trosbekännelse blir glädjen något gigantiskt och sorgen något speciellt och smått. Himlavalvet ovanför oss är inte dövt för att universum är en idiot, tystnaden är inte den hjärtlösa tystnaden hos en ändlös och meningslös värld. Snarare är tystnaden omkring oss en liten deltagande stillhet, lik tystnaden i en sjuksal. Vi kanske tillåts tragedin som en slags bermhärtig komedi: för att den frenetiska energin hos det gudomliga skulle välta oss överända som en drucken fars. Vi kan ta våra egna tårar mer lättsamt än vi skulle ta det enorma lättsinnet hos änglarna. Så vi sitter kanske i en stjärnfylld kammare av tystnad, medan himlarnas skrattsalvor är för högljudda för att vi ska höra dem. </div>
<div style="margin: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin: 0px;">
Glädjen, som var hedningens lilla reklam, är den gigantiska hemligheten hos den kristne. Och när jag nu avslutar denna kaotiska volym öppnar jag åter den märkliga lilla bok från vilken all kristendom kom; och jag slås återigen av ett slags bekräftelse. Den enorma figur som fyller Evangelierna tornar i detta avseende, liksom i varje annat, upp sej långt över de tänkare som någonsin sett sej själva som stora. Hans pathos var naturligt, nästan lättsamt. Stoikerna, antika och moderna, var stolta över att dölja sina tårar. Han dolde aldrig sina tårar, han visade dem öppet på sitt nakna ansikte vid vilken tid som helst, t ex när han såg Jerusalem. Ändå dolde han någonting. Allvarliga övermänniskor och imperiediplomater är stolta över att hålla tillbaka sin vrede. Han höll aldrig tillbaka sin vrede. Han kastade möbler nerför templets trappor, och frågade människor hur de kunde förvänta sej att undkomma helvetets fördömelse. Ändå höll han tillbaka någonting. Jag säger det med vördnad: det fanns i denna mångsidiga personlighet ett drag som måste kallas blyghet. Det fanns någonting som han gömde för alla människor när han gick upp på berget för att bedja. Det fanns någonting som han ständigt övertäckte genom plötslig tystnad eller impulsiv isolering. Det fanns någonting som var alltför stort för Gud att visa oss när han vandrade på vår jord - och jag har ibland föreställt mej att det var hans munterhet.</div>
Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-17057052683866784212020-06-29T20:58:00.001+02:002020-06-29T20:58:28.290+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (29)<p style="margin: 0px;">Det är bara sedan jag lärde känna ortodoxin som jag har haft kännedom om mental frigörelse. Men sammanfattningsvis har den en särskild tillämpning på den ultimata iden om glädje. Det har sagts att hedendomen är en glädjens religion och kristendomen en sorgens: det skulle vara precis lika lätt att bevisa att hedendom är ren sorg och kristendom ren glädje. Sådana konflikter betyder ingenting och leder ingenstans. Allt mänskligt måste ha i sej både glädje och sorg; det enda intressanta är det sätt på vilket de två sakerna balanseras eller delas upp. </p><p style="margin: 0px;"><br /></p><p style="margin: 0px;">Och den verkligt intressanta saken är denna: att hedningen (i huvudsak) var lyckligare och lyckligare ju mer han närmade sej jorden, men sorgsnare och sorgsnare ju mer han närmade sej himlarna. Uppsluppenheten hos den bästa hedendomen, liksom i Catullus´ eller Theocritus´ lekfullhet, är verkligen en evig uppsluppenhet som aldrig ska glömmas av en tacksam mänsklighet. Men alltsammans är en uppsluppenhet kring livets fakta, inte kring livets ursprung. För hedningen är de små tingen lika söta som de små bäckarna som kastar sej ut från bergen - men de större tingen är lika salta som havet. När hedningen ser mot kosmos´ själva kärna ryser han. Bakom gudarna, som är rent despotiska, sitter ödena, som är dödliga. Nej, ödena är värre än dödliga, de är döda. </p><p style="margin: 0px;"><br /></p><p style="margin: 0px;">Och när rationalister säger att den antika världen var mer upplyst än den kristna, har de <i>ur sin synvinkel</i> rätt. För när de säger "upplysta" menar de förmörkade av obotlig förtvivlan. Det är grundläggande sant att den antika världen var mer modern än den kristna. Det gemensamma bandet ligger i det faktum att både antikens och nutidens människor blev olyckliga ifråga om existensen, om alltet, medan medeltidsmänniskorna var lyckliga beträffande det - åtminstone. Jag medger fritt att hedningarna, likt moderna människor, bara var olyckliga beträffande alltet - de var glada beträffande allting annat. Jag medger att medeltidens kristna bara var tillfredsställda när det gäller alltet - de var på krigsstigen när det gällde allting annat. Men om frågan rör kosmos´ primära axel, fanns det mer kosmisk tillfredsställelse i Florens´ trånga och blodiga gator än i Atens teatrar eller Epikurus´ öppna trädgård. Giotto levde i en dystrare stad än Euripides, men han levde i ett gladare universum. </p>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-6970008173357360502020-06-29T20:56:00.001+02:002020-06-29T20:57:03.674+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (28)<div style="margin: 0px;">
Men detta större och mer äventyrliga kristna universum har ett slutligt kännetecken som är svårt att uttrycka - ändå ska jag försöka uttrycka det som en sammanfattning av hela saken. All verklig diskussion om religion rör sej om frågan huruvida en människa som föddes upp och ner kan säga när hon blivit rättvänd. Den primära paradoxen i kristendomen är att människans vanliga förhållanden inte är hennes vettiga eller förnuftiga förhållanden, att det normala i sej självt är en abnormitet. Detta är Syndafallets innersta filosofi. </div>
<div style="margin: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin: 0px;">
I Sir Oliver Lodges intressanta "nya katekes" var de två första frågorna: "Vad är du?" och "Vad är i så fall betydelsen av Syndafallet?" Jag kommer ihåg att jag roade mej själv med att skriva mina egna svar på frågorna; men snart fann jag att de var mycket trasiga och agnostiska svar. På frågan "Vad är du?" kunde jag bara svara: "Gud vet". Och på frågan "vad är betydelsen av Syndafallet?" kunde jag svara med total uppriktighet: "Att vad jag än är, är jag inte mej själv." Detta är den primära paradoxen i vår religion: något vi aldrig i fullkomlig mening har känt är inte bara bättre än vi själva, men t o m mer naturligt för oss än vi själva. Och det finns verkligen inget test för detta utom det rent experimentella som dessa sidor började med: testet med den vadderade cellen och den öppna dörren.</div>
Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-80339933055689506332020-06-29T20:54:00.005+02:002020-06-29T20:54:49.302+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (27)De impopulära delarna av kristendomen visar sej, när de undersöks, vara folkfesternas verkliga rekvisita. Kristendomens yttre ring är en rigid vakt av etiska avslag och professionella präster, men inuti denna omänskliga väktarring kommer du att finna det gamla mänskliga livet dansa som barn och dricka vin som män, för kristendomen är den enda ramen för hednisk frihet. Men i den moderna filosofin är fallet det omvända: det är dess yttre ring som är uppenbart konstnärlig och emanciperad - dess förtvivlan är inuti.<br />
<br />
Och dess förtvivlan är denna, att den inte riktigt tror på att det finns någon mening med universum; därför kan den inte hoppas finna någon romantik och dess romaner kommer inte att ha någon intrig. En människa kan inte förvänta sej några äventyr i anarkins land. Men en människa kan förvänta sej oräkneliga äventyr om hon far på resa i ett land styrt av myndigheter. Man kan inte finna någon mening i en djungel av skepticism, men mer och mer mening finner den som vandrar genom en skog av doktrin och design. Här har allting en berättelse bunden vid sin svans, lik verktygen eller tavlorna i min fars hus, för det är min fars hus. Jag slutar där jag började - i rätt ände. Jag har till sist gått genom porten till all god filosofi. Jag har kommit in i min andra barndom.<br />
Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-17779942074626025752020-06-29T20:54:00.002+02:002020-06-29T20:54:10.890+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (26)Detta är därför, sammanfattningsvis, mitt skäl för att acceptera religionen och inte bara de spridda och sekulära sanningarna tagna från religionen. Jag gör det eftersom saken inte bara berättat den eller den sanningen, utan uppenbarat sej själv som en sanningssägande sak. Alla andra filosofier säger de saker som helt enkelt verkar vara sanna; endast denna filosofi har åter och åter igen sagt det som inte verkar vara sant, men som är sant. Ensam bland alla trosbekännelser är den övertygande där den inte är attraktiv; den visar sej ha rätt, liksom min far i trädgården.<br />
<br />
Teosofer kommer t ex att predika en uppenbart attraktiv ide som t ex reinkarnation; men om vi väntar på dess logiska resultat, är det andlig högdragenhet och kastsystemets grymhet. För om en människa är tiggare för sina egna prenatala synders skull, kommer folk tendera att förakta tiggaren. Men kristendomen predikar en uppenbart oattraktiv ide, som t ex arvsynden, men när vi väntar in dess resultat är de medlidande och broderskap, och rent dundrande skratt och omsorg, för bara med arvsynden kan vi på en gång förbarma oss över tiggaren och skratta åt kungen. Vetenskapsmän erbjuder oss hälsa, en uppenbar fördel; det är bara efteråt vi upptäcker att de med hälsa menar kroppsligt slaveri och andlig leda. Ortodoxi får oss att hoppa till vid helvetets plötsligt uppdykande rand, det är först efteråt vi inser att hoppandet var en atletisk övning som var mycket fördelaktig för vår hälsa. Det är först efteråt vi inser att denna risk är roten till all dramatik - och all romantik.Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-53230442496941418242020-06-29T19:46:00.000+02:002020-06-29T19:46:16.357+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (25)<div><p style="margin: 0px;">Så eftersom jag har accepterat kristenheten som min mor och inte bara som ett slumpartat exempel, har jag än en gång funnit Europa och världen likna den lilla trädgård där jag stirrade på de symboliska formerna katt och räfsa; jag ser på allt med gammal älvlik okunnighet och förväntan. Den eller den riten eller doktrinen kan se lika otäck och extraordinär ut som en räfsa; men jag har genom erfarenhet funnit att sådana saker på något sätt slutar med gräs och blommor. En präst kan skenbart vara lika oanvändbar som en katt, men han är också lika fascinerande, för det måste finnas något konstigt skäl till hans existens.</p><p style="margin: 0px;"><br /></p><p style="margin: 0px;">Jag ger ett exempel av hundra: jag har inte själv någon instinktiv släktskap med den entusiasmen för fysisk jungfrudom, som förvisso har varit ett kännetecken på historisk kristendeom. Men när jag inte ser på mej själv utan på världen, uppfattar jag att denna entusiasm inte bara är ett kännetecken på kristendomen, utan ett kännetecken på hedendomen, ett tecken på hög mänsklig natur i många sfärer.</p><p style="margin: 0px;">Grekerna kände jungfrudomen när de skulpterade Artemis, romarna när de klädde vestalerna, de värsta och vildaste av de stora Elisabetanska dramatikerna klängde sej fast vid den bokstavliga renheten hos en kvinna som vid världens centrala pelare. Framför allt har den moderna världen (t o m när den hånar sexuell oskuld) kastat sej själv in i en generös dyrkan av sexuell oskuld - den stora moderna dyrkan av barnet. För vilken människa som helst som älskar barn kommer att hålla med om att deras särskilda skönhet såras av varje antydan om fysisk sexualitet. Med all denna mänskliga erfarenhet, allierad med den kristna auktoriteten, drar jag helt enkelt slutsatsen att jag har fel och Kyrkan rätt, eller rättare sagt att jag är defekt men Kyrkan universell. Det krävs alla sorter för att bilda en Kyrka; hon ber inte mej att vara celibatär. Men det faktum att jag inte uppskattar celibatet, accepterar jag på samma sätt som det faktum att jag inte har musiköra. Den bästa mänskliga erfarenheten talar emot mej, liksom den gör beträffande Johann Sebastian Bach. Celibatet är i min faders trädgård en blomma, vars ljuvliga eller fruktansvärda namn jag ännu inte har fått veta. Men jag får kanske veta det en vacker dag. </p></div>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-49092651079724370112020-06-29T19:31:00.000+02:002020-06-29T19:31:04.102+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (24)Nåväl, när samhället är mitt i ett ganska futilt gräl om kvinnors underordnande, kommer ingen att säga hur mycket varje man står i tacksamhetsskuld till kvinnors tyranni och privilegium, till det faktum att enbart de styr utbildningen tills utbildningen blir futil: för pojken sänds till skolan för att undervisas först när det är för sent att lära honom någonting. Den verkliga saken är då redan gjord, och Gud ske lov att den nästan alltid görs av kvinnor. Varje man är feminiserad bara genom att bli född. Folk talar om den maskulina kvinnan, men varje man är en feminiserad man. Och om män någonsin går till Westminster för att protestera mot detta kvinnliga privilegium, kommer jag inte att ansluta mej till deras procession. <br />
<br />
För jag minns med säkerhet detta fastslagna psykologiska faktum: att just den tid då jag mest stod under en kvinnas auktoritet, var jag mest fylld av flammande äventyr. Just för att myrorna bet mej när min mor sa att myrorna bits, och just för att snön kom när det blev vinter (som hon sa), just på grund av det var hela världen ett sagoland för mej, fyllt av underbara uppfyllelser, och det var som att leva i någon hebreisk tidsålder, när profetia efter profetia blev verklighet. Jag gick ut som ett barn i trädgården, och den var en förfärlig plats för mej, just för att jag hade en nyckel till den: om jag inte hade haft någon nyckel skulle den inte ha varit förfärlig utan tam. En ren meningslös vildmark är inte ens imponerande. Men barndomens trädgård var fascinerande, just för att allting hade en fastslagen mening som i sin tur kunde räknas ut. Tum för tum kunde jag upptäcka vad som var avsikten med den otäcka form som kallades räfsa - eller forma någon dimmig hypotes om varför mina föräldrar hade en katt.<br />
<br />Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-88503367363620418032020-06-29T17:26:00.000+02:002020-06-29T19:31:28.494+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (23)<div style="margin: 0px;">
En dag såg jag plötsligt meningen med korsets form; någon dag kanske jag plötsligt ser meningen med mitrans. En fri morgon såg jag varför fönster var spetsiga, en fin morgon kanske jag ser varför präster är rakade. Platon har sagt dej en sanning, men Platon är död. Shakespeare har förbluffat dej med en bild, men Shakespeare kommer inte att förbluffa dej mer. Men tänk dej vad det skulle innebära att leva med sådana män ännu levande, att veta att Platon kanske kommer att brista ut i en originalföreläsning imorgon, eller att Shakespeare vilket ögonblick som helst kanske krossar allting med en enda sång. Den människa som lever i kontakt med vad hon tror är en levande Kyrka är en människa som alltid väntar sej att möta Platon och Shakespeare vid frukosten imorgon. Hon väntar sej alltid att se någon sanning som aldrig har blivit sedd tidigare. </div>
<div style="margin: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin: 0px;">
Det finns bara en parallell till denna position, och det är livet vi alla började i. När din far, medan ni vandrade omkring i trädgården, berättade för dej att bin sticker eller att rosor doftar sött, pratade du inte om att ta ut det bästa från hans filosofi. När bina stack dej, kallade du det inte för ett roande sammanträffande. När rosen doftade sött sa du inte: "Min far är en rå, barbarisk symbol, som (kanske omedvetet) omfattar de djupa, delikata sanningarna att blommor doftar." Nej, du trodde din far, eftersom du hade funnit honom vara en levande källa av fakta, något som verkligen visste mer än du; något som skulle berätta sanningar för dej imorgon likaväl som idag. Och om detta var sant om din far, var det ännu sannare beträffande din mor, åtminstone var det sant beträffande min - som denna bok tillägnas. </div>
Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-45277485286378202422020-06-29T17:24:00.001+02:002020-06-29T17:25:38.591+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (22)<div style="margin: 0px;">
I detta ljus finner jag kristendomens historia, och även historien om dess hebreiska ursprung, mycket praktisk och klar. Det bekymrar mej inte att någon berättar att den hebreiske guden var en av många. Jag vet att han var det utan att någon forskare behöver berätta det för mej. Jehova och Baal såg lika viktiga ut, precis som solen och månen såg ut att vara av samma storlek. Vi har endast långsamt lärt oss att solen är vår omätlige mästare, och att den lilla månen bara är vår satellit. Eftersom jag tror att det finns en andevärld, ska jag vandra in i den som jag gör i människovärlden, och leta efter det jag tycker om och tror är bra. Just som jag i öknen skulle söka efter rent vatten, eller vid Nordpolen arbeta för att göra i ordning en värmande eld, så ska jag i landet av tomhet och visioner söka tills jag finner något lika friskt som vatten och lika värmande som eld, tills jag finner någon plats i evigheten där jag bokstavligen är hemma. Och det finns bara en sådan plats att finna. </div>
<div style="margin: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin: 0px;">
Jag har nu sagt nog för att visa vem som helst (för vilken en sådan förklaring är nödvändig) att jag på apologetikens vanliga arena har en grund för tro. I rena experimentrapporter (om dessa tas demokratiskt utan förakt eller favörer) finns det tydliga indicier på 1) att mirakler inträffar och 2) att de ädlare miraklerna tillhör vår tradition. </div>
<div style="margin: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin: 0px;">
Men jag ska inte låtsas att denna kyliga diskussion är mitt verkliga skäl för att acceptera kristendomen istället för att ta det moraliska goda ur kristendomen som jag skulle ta det ur konfucianismen. Jag har en annan mycket mer solid och central grund för att överlåta mej till den som till en tro, istället för att bara plocka upp ledstjärnor från den som från ett schema. Och den är: att den kristna kyrkan i sin praktiska relation till min själ är en levande lärare, inte en död. Den undervisade mej inte bara igår, med all säkerhet, utan kommer nästan lika säkert att undervisa mej även i morgon. '</div>
<div style="margin: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin: 0px;">
<br /></div>
Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-66036602330160887062020-06-29T12:50:00.001+02:002020-06-29T12:50:58.044+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (21)<br /><div><p style="margin: 0px;">Givet denna övertygelse att andliga fenomen inträffar (för vilket mina skäl är komplexa men rationella), krockar vi så med en av vår tidsålders värsta mentala avigsidor. Den största katastrofen under 1800-talet var denna: att människor började använda ordet "andlig" som synonym till ordet "god". De trodde att växande i förfining och okroppslighet var ett växande i dygd. </p><p style="margin: 0px;"><br /></p><p style="margin: 0px;">När naturvetenskaplig evolution proklamerades, fruktade några att den skulle uppmuntra ren djuriskhet. Den gjorde något värre: den uppmuntrade ren andlighet. Den lärde människor att tänka att så länge de härstammade från apor var de på väg att bli änglar. Men du kan härstamma från apan och gå till djävulen. En genial man, som var mycket typisk för denna förvirringens tid, uttryckte det perfekt. Benjamin Disraeli hade rätt när han sa att han var på änglarnas sida. Det var han verkligen: han var på de fallna änglarnas sida. Han var inte på det rena begärets eller den djuriska brutalitetens sida, men han var på samma sida som hela imperialismen hos avgrundens furstar: han var på arrogansens och mysteriets sida och delade föraktet mot det uppenbart goda. </p><p style="margin: 0px;"><br /></p><p style="margin: 0px;">Mellan denna sjunkna stolthet och himmelens upptornande ödmjukheter finns det, får man anta, andar av olika former och storlekar. Människan som stöter på dem måste göra mycket av samma misstag som hon gör när hon stöter på vilka som helst variationer av typer i vilka som helst avlägsna kontinenter. Det måste till en början vara svårt att veta vem som är överlägsen och vem som är underlägsen. </p><p style="margin: 0px;"><br /></p><p style="margin: 0px;">Om en skugga reste sej från underjorden och stirrade på Piccadilly, skulle denna skugga inte alldeles förstå idén med en vanlig sluten vagn. Han skulle anta att kusken var en triumferande erövrare, som bakom sej drog en sparkande och fastkedjad fånge. På samma sätt: om vi för första gången ser andliga fakta, kan vi missta oss beträffande vem som är överst. Det är inte nog att finna gudarna, de är uppenbara, utan vi måste finna Gud, den verklige hövdingen över alla gudar. Vi måste få en lång historisk erfarenhet av övernaturliga fenomen - för att upptäcka vilka som verkligen är naturliga.</p></div>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-10214723019661395392020-06-29T11:40:00.002+02:002020-06-29T11:40:54.729+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (20)Som en slutledning med hjälp av sunt förnuft, lik dem vi kommer fram till vad gäller könet eller midnattstimmen (väl vetande att många detaljer genom sin egen natur måste förbli dolda), drar jag slutsatsen att mirakler händer. Jag tvingas göra det genom en konspiration av fakta: det faktum att de människor som möter älvor eller änglar inte är mystiker eller morbida drömmare, utan fiskare, bönder och alla möjliga människor som på en gång är grova och försiktiga, det faktum att vi alla känner människor som vittnar om spiritualistiska händelser utan att vara spiritualister, det faktum att vetenskapen själv erkänner sådana saker mer och mer för varje dag. Vetenskapen kommer t o m att erkänna Himmelsfärden om du kallar den Levitationen, och kommer högst sannolikt även att erkänna Uppståndelsen när den har tänkt ut ett annat ord för den, jag föreslår Regalvanisationen.<br />
<br />
Men starkast av allt är dilemmat som nämnts här ovan, att dessa övernaturliga ting aldrig förnekas annat än på grundval av antingen anti-demokrati eller materialistisk dogmatism, jag skulle kunna kalla det materialistisk mysticism. Skeptikern intar alltid en av två positioner: antingen behöver en vanlig människa inte bli trodd eller också får en extraordinär händelse inte bli trodd. För jag hoppas att vi kan avvisa det argument mot underverk som består i det rena återgivandet av bedrägerier, av bluffmedier eller fejkade mirakler. Det är ju inte ett argument alls, gott eller dåligt. Ett falskt spöke motbevisar spökens existens exakt lika mycket som en förfalskad sedel motbevisar Bank of England - om något bevisar den snarare dess existens.Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-80981224666753200152020-06-27T23:42:00.000+02:002020-06-27T23:42:38.320+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (19)<div style="margin: 0px;">
Frågan om huruvida mirakler någonsin inträffar är en fråga om sunt förnuft och om vanlig historisk inlevelse: inte om något slutgiltigt fysikaliskt experiment. Man kan här med säkerhet avvisa det helt hjärndöda stycke pedanteri som talar om behovet av "vetenskapliga förutsättningar" i förbindelse med påstådda andliga fenomen. Om vi frågar oss huruvida en död själ kan kommunicera med en levande är det löjligt att insistera på att det måste vara under förhållanden i vilka två levande själar vid sina sinnens fulla bruk aldrig på allvar skulle kommunicera med varandra. Det faktum att spöken föredrar mörker motbevisar inte spökenas existens mer än det faktum att älskande föredrar mörker motbevisar kärlekens existens. </div>
<div style="margin: 0px;">
<br /></div>
<div style="margin: 0px;">
Om du väljer att säga: "jag kommer att tro på att fröken Brown kallade sin fästman snigel eller någon annan älskvärd term om hon upprepar ordet inför sjutton psykologer", så kommer jag att svara: "nåväl, om detta är dina villkor kommer du aldrig att få veta sanningen, för hon kommer naturligtvis inte att säga det." Det är precis lika ovetenskapligt som det är ofilosofiskt att förvånas över att vissa extraordinära sympatier inte uppstår i en osympatisk atmosfär. Det är som om jag sa att jag inte kunde säga huruvida det var dimmigt eftersom luften inte var klar nog - eller som om jag insisterade på perfekt solljus för att kunna se en solförmörkelse. </div>
Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-12910631699303800312020-06-27T14:13:00.003+02:002020-06-27T14:13:30.099+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (18)Det är bara rättvist att tillägga att det finns ett annat argument som den icke-troende rent rationellt skulle kunna använda mot mirakler, även om han själv vanligen glömmer bort att använda det. Han skulle kunna säga att det i många mirakelberättelser har funnits en notering om andlig beredskap och acceptans: kort sagt, att miraklet bara kunde hända den som trodde på det. Så kan det vara, och hur ska vi kunna testa om det är så? Om vi ifrågasätter huruvida särskilda resultat följer av tron, är det meningslöst att med tröttsam envishet upprepa att de (om det händer) följer av tron. Om tro är ett av villkoren, har de utan tro en hälsosam rätt att skratta. Men de har ingen rätt att döma.<br />
<br />
Att vara troende kan, om du så vill, vara lika dåligt som att vara full - ändå är det så att om vi extraherade psykologiska fakta från fyllerister, vore det absurt att alltid pika dem för att de är fulla. Anta att vi undersökte huruvida arga personer verkligen såg en röd dimma framför sina ögon. Anta att sextio utmärkta medborgare svor på att de när de var arga hade sett detta purpurmoln - nog vore det väl absurt att svara: "åhå, men du medger alltså att du var arg hela tiden?" De skulle med skäl förena sina röster och svara (med stentorsstämma): "Hur i hela fridens dagar skulle vi utan att vara arga kunna undersöka huruvida arga personer ser rött?" På samma sätt skulle helgonen och asketerna med fog kunna svara: "Anta att frågan gäller huruvida troende människor kan få visioner - i så fall, och om du är intresserad av visioner, är det ingen poäng med att invända mot att det är troende som får dem." Du argumenterar fortfarande i cirklar - i samma gamla galna cirklar som den här boken började med.<br />
<br />Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-39612292878258182452020-06-27T13:24:00.002+02:002020-06-27T13:24:28.444+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (17)På denna punkt finns det ett enkelt logiskt faktum som bara behöver fastslås och klaras upp. På ett eller annat sätt har den extraordinära idén uppstått att de som inte tror på mirakler betraktar dem kallt och rättvisande, medan de som tror på mirakler bara accepterar dem på grund av någon dogm. Men verkligheten är precis den motsatta. De som tror på mirakler accepterar dem (rätt eller fel) för att de har indicier för dem. De som inte tror på mirakler förnekar dem (rätt eller fel) för att de har en doktrin som går emot dem.<br />
<br />
Det öppna, uppenbara, demokratiska förhållandet är att tro en gammal äppelförsäljerska när hon vittnar om ett mirakel, precis som du tror en gammal äppelförsäljerska när hon vittnar om ett mord. Det raka, folkliga sättet är att lita på drängens ord om spöket lika mycket som du litar på drängens ord om godsherren. Som dräng har han troligen ganska mycket hälsosam agnosticism i förhållande till båda. Ändå skulle du kunna fylla British Museum med vittnesbörd från drängen till spökets fördel.<br />
<br />
När det kommer till mänskliga vittnesbörd finns det en fullständigt överväldigande ström av mänskliga vittnesbörd till förmån för det övernaturliga. Om du avvisar dem kan du bara mena en av två saker: du avvisar drängens berättelse för att han är dräng eller för att spökhistorien är en spökhistoria. D v s antingen förnekar du demokratins huvudprincip eller också bekräftar du materialismens huvudprincip: den abstrakta omöjligheten av mirakler.<br />
<br />
Du har all rätt i världen att göra så, men i så fall är det du som är dogmatikern. Det är vi kristna som accepterar alla tillgängliga indicier; det är ni materialister som avvisar tillgängliga indicier för att ni av er trosbekännelse tvingas göra så. Men jag är inte bunden av någon trosbekännelse i denna sak, och när jag opartiskt betraktar vissa mirakler från medeltiden och nutiden, har jag kommit till slutsatsen att de inträffade.Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-55089371205063611422020-06-25T22:18:00.001+02:002020-06-25T22:18:41.391+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (16)<div><p style="margin: 0px;">Men bland dessa millioner fakta som alla rinner åt samma håll finns det, naturligtvis, en fråga som är tillräckligt solid och separat för att behandlas kortfattat, men för sej själv: jag menar den objektiva förekomsten av det övernaturliga. </p><p style="margin: 0px;"><br /></p><p style="margin: 0px;">I ett annat kapitel har jag indikerat felslutet bakom det vanliga antagandet att världen måste vara opersonlig för att den är ordnad. Det är precis lika troligt att en person önskar en ordnad sak som en oordnad. Men min egen positiva övertygelse att personlig skapelse är mer tänkbar än ett materialistiskt öde, är, det erkänner jag, i en mening odiskutabel. Jag kommer inte att kalla den en tro eller en intuition, för dessa ord är uppblandade med rena känslor; det är helt strikt en intellektuell övertygelse; men det är en primär intellektuell övertygelse lik vissheten om det egna jaget eller om det goda i att leva. </p><p style="margin: 0px;"><br /></p><p style="margin: 0px;">Vem som vill kan därför kalla min tro på Gud ren mysticism, själva frasen är inte värd att kämpa om. Men min tro att mirakel har hänt i den mänskliga historien är inte en mystisk tro alls. Jag tror på dem p g a mänskliga redogörelser - liksom jag gör beträffande upptäckten av Amerika.</p><p style="margin: 0px;"><br /></p></div>Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-1798406244856465523.post-86967340043943283052020-06-18T21:24:00.004+02:002020-06-18T21:24:48.767+02:00IX. Auktoriteten och äventyraren (15)Jag har sysslat så länge med sådana typiska triader av tvivel för att framföra mitt huvudpåstående: att min egen sakframställan för kristendomen är rationell - men inte enkel. Den bygger på en sammanställning av varierade fakta, likt den vanlige agnostikerns attityd.<br />
<br />
Men den vanlige agnostikern har fått alla sina fakta om bakfoten. Han är en icke-troende pga en hel massa skäl, men skälen är osanna. Han tvivlar för att medeltiden var barbarisk, men den var inte, för att darwinismen är bevisad, men det är den inte, för att mirakel inte händer, men det gör de, för att munkarna var lata, men de var flitiga, för att nunnorna är olyckliga, men de är ovanligt glättiga, för att kristen konst var sorglig och blek, men den var framställd i särskilt ljusa färger och strålande av guld, för att modern vetenskap rör sej bort från det övernaturliga, men det gör den inte, den rör sej fram mot det övernaturliga med ett expresstågs fart.Andreas Holmberghttp://www.blogger.com/profile/16111280125843714855noreply@blogger.com0