Under 1400-talet korsförhörde och torterade man en person för att han predikade något slags omoralisk attityd. Under 1800-talet berömde och smickrade vi Oscar Wilde för att han predikade en sådan attityd, och sedan krossade vi hans hjärta genom straffarbete när han levde ut den.
Det kan ifrågasättas vilken av de två metoderna som var grymmast – men det är ingen tvekan om vilken som var löjligast. Inkvisitionens tidsålder har inte det minsta av skammen att ha skapat ett samhälle som avgudar en man för att han predikar de saker som det straffade honom för att ha praktiserat.
Nu, i vår tid, filosofi eller religion, har vår teori om de yttersta tingen drivits ut, mer eller mindre samtidigt, från två områden som den brukade dominera. Allmänna ideal brukade dominera litteraturen. De har drivits ut av ropen på “konst för konstens skull.” Allmänna ideal brukade dominera politiken. De har drivits ut av ropen på “effektivitet”, som grovt kunde översättas “politik för politikens skull.”
Ständigt har under de senaste 20 åren ordnings- eller frihetsidealen minskat i våra böcker, samtidigt som ambitionerna i fråga om vett och vältalighet minskat i våra parlament. Litteraturen har blivit mindre politisk och politiken mindre litterär.
Allmänna teorier om relationen mellan saker har därigenom uteslutits från båda, och det är läge att fråga: “Vad har vi tjänat eller förlorat genom denna uteslutning. Är litteraturen bättre, är politiken bättre, för att den har portat moralisten och filosofen?
No comments:
Post a Comment