Search This Blog

December 7, 2014

II. Den besatte (12)

Om man nu ser saken helt utifrån och empiriskt kan man säga att det starkaste och mest omisskännliga tecknet på vansinne är denna kombination av logisk fullständighet och själslig inskränkthet. Den vansinnigas teori förklarar i stort sett allt, men hon kan inte se i stort. Vad jag menar är att om ni eller jag finge att göra med en människa vars sinne håller på att insjukna borde vi framför allt försöka, inte så mycket ge henne argument, men fastmer att ge henne luft, att övertyga henne om att det finns något renare och svalare utanför ett enda arguments kvävande famntag.

Låt oss nu anta att det gällde det första fall jag tagit som typiskt, den människa som trodde att alla sammansvurit sej mot henne. Hur skulle vi bäst kunna vädja till henne och protestera mot hennes tvångsföreställning? Jag tror att vi skulle säga ungefär så här: “Ja, jag medger att din anklagelse inte är grundlös, och att det är åtskilligt som pekar i den riktning som du antyder. Jag medger att din förklaring förklarar mycket, men tänk så mycket som den inte förklarar. Finns det inga andra levnadsöden i världen än ditt, är alla människor intresserade av just ditt öde? Anta att vi går med på detaljerna; kanske det bara var förslagenhet när den där mannen på gatan inte tycktes se dej; kanske det enda skälet till att polisen frågade efter ditt namn var att han redan visste det. Men hur mycket lyckligare skulle du inte vara om du bara hade klart för dej att dessa människor inte brydde sej det minsta om dej! Hur mycket större skulle inte ditt liv bli, om ditt jag kunde bli mindre, om du bara kunde betrakta andra människor med vanlig nyfikenhet och förnöjelse, om du kunde se dem vandra fram i sin soliga själviskhet och sin virila likgiltighet! Då skulle du bli intresserad av dem eftersom de inte är intresserade av dej. Då skulle du bryta dej ut från den lilla eländiga teater där ditt eget skådespel spelas om och om igen och du skulle finna att du var under en friare himmel på en gata full av underbara främlingar.”

Eller anta att vi hade att göra med det andra fallet av vansinne, där den sjuke gjorde anspråk på kronan. Då skulle er impuls vara att säga: “Javisst, du kanske vet att du är kung av England, men vad bryr du dej om det? Gör en enda kraftansträngning och du kommer att bli en människa och kunna se ner på alla jordens kungar.”

Eller det kanske gällde det tredje fallet, där den sjuke påstod sej vara Kristus. Om vi då gåve uttryck åt vad vi kände, skulle vi säga: “Du är alltså världens Skapare och Frälsare – vilken liten värld det måste vara! Vilken liten himmel du måtte bebo med änglar mindre än fjärilar! Så nedslående de måste vara att vara Gud, och en ofullkomlig Gud! Finns det verkligen inget liv som är fullkomligare och ingen kärlek mer underbar än din? Och är det verkligen till din lilla och ömkansvärda gestalt, som allt skapat måste sätta sin tro? Hur mycket lyckligare skulle du inte vara, hur mycket större skulle du inte vara, om en högre Guds hammare kunde krossa ditt lilla kosmos, skingrande stjärnorna som julgransglitter, och lämna dej under den fria rymden med samma rätt som andra människor att blicka uppåt likaväl som nedåt!”

Vi måste komma ihåg att den mest praktiska vetenskapen just anlägger denna synpunkt på själslig sjukdom. Den försöker inte resonera bort den, som om den vore kätteri, utan bryta den som en förtrollning.

No comments: