Jag har ofta haft lust att skriva en roman om en engelsk seglare som missbedömt sin kurs en aning och upptäckt England i tron att det var en ny ö i Söderhavet. Men jag har alltid funnit att jag antingen är för upptagen eller för lat för att skriva detta fina verk, så jag kan lika gärna ge idén vidare för den filosofiska illustrationens skull.
Det allmänna intrycket är förmodligen att den person som landsteg (beväpnad till tänderna och talande teckenspråk) för att sätta upp den brittiska flaggan på det barbariska tempel som visade sej vara Strandpaviljongen i Brighton, skulle känna sej ganska fånig. Och jag tänker inte förneka att han skulle se ganska fånig ut. Men om ni inbillar er att han kände sej fånig, eller att hans känsla av fånighet var hans enda eller dominerande känsla, ja, då har ni inte tillräckligt noggrant studerat vår hjältes rika romantiska natur.
Hans misstag var verkligen högst avundsvärt, och det visste han om han var den man jag tar honom för.
Vad kunde vara mer förtjusande än att under samma få minuter få all den fascinerande skräcken hos utlandsresan kombinerad med återkomstens mänskliga trygghet? Vad kunde vara bättre än att ha hela nöjet av att upptäcka Sydafrka utan den frånstötande nödvändigheten av att landstiga där? Vad kan vara mer ärorikt än att bereda sej på att upptäcka Nya South Wales bara för att med en flod av glädjetårar inse att det faktiskt var det gamla vanliga South Wales?
Åtminstone tycks detta mej vara filosofernas huvudproblem, och det är på sätt och vis denna boks huvudbroplem. Hur ska vi lyckas med att på en och samma gång häpna över världen och känna oss hemma i den? Hur kan denna märkliga kosmiska stad, med sina mångbenta medborgare, med sina monstruösa och antika lampor, hur kan denna värld på en enda gång ge oss fascinationen över en främmande stad och tryggheten och stoltheten i att vara i den egna staden?
No comments:
Post a Comment