Man måste förstå att jag inte nu diskuterar dessa åsikters förhållande till sanningen, utan för närvarande enbart deras förhållande till hälsan. När jag hunnit längre i argumenteringen hoppas jag kunna ge mej in på problemets sanningsenlighet, objektivt sett, men än så länge talar jag bara om den psykologiska sidan av saken.
Jag tänker inte nu bevisa för Haeckel att materialismen inte är sann, lika litet som jag försökte bevisa för den man som trodde sej vara Kristus att han led av en inbillning. Jag vill här bara påpeka det faktum att båda fallen äger samma slags fullständighet och samma slags ofullständighet.
Man kan förklara att en likgiltig allmänhet spärrat in en man på Hanwell genom att säga att det är korsfästandet av en gud, som världen inte är värdig. Denna förklaring är en förklaring.
Likadant kan man förklara världens gång med att allting, till och med människornas själar, är blad som obevekligt växer fram på ett suveränt omedvetet träd – en materiens blinda förutbestämdhet. Förklaringen är även här en förklaring fast den naturligtvis inte är så fullständig som den sinnessjukas.
Men det väsentliga i detta fall är att en normal människas sinne inte bara måste invända mot båda utan även att det har samma invändningar mot båda. Dess ungefärliga uppfattning är nog att om mannen på Hanwell är den enda rätta Guden, är han inte någon särdeles fullkomlig gud. Och likadant: om materialistens kosmos är det enda rätta kosmos är det inte något särdeles fullkomligt kosmos. Det har krympt och gudomligheten är mindre gudomlig än åtskilliga människor och (enligt Haeckel) är livet i sin helhet mera inskränkt, grått och trivialt än olika sidor av det sedda var för sej. Delarna tycks större än det hela.
No comments:
Post a Comment