När allting hos ett folk går mot svaghet och ineffektivitet, börjar det tala om effektivitet. På samma sätt är det när en människas kropp blivit ett vrak, som hon för första gången börjar tala om hälsa.
Livskraftiga organismer talar inte om sina processer, men om sina mål. Det kan inte finnas något bättre bevis för en människas fysiska effektivitet än att han talar glatt om en resa till världens ände. Och det kan inte finnas något bättre bevis på en nations praktiska effektivitet än att den ständigt talar om en resa till tidens ände, en resa till Domens dag och det Nya Jerusalem.
Det kan inte finnas något starkare tecken på en väderbiten materiell hälsa än tendensen att löpa mot höga och vilda ideal; det är i barndomens första livsglädje som vi ropar efter månen.
Ingen av de starka människorna i de starka tidsåldrarna skulle ha förstått vad man menade med strävan efter effektivitet. Hildebrand skulle ha sagt att han inte strävade efter effektivitet, utan för den Katolska Kyrkan. Danton skulle ha sagt att han inte strävade efter effektivitet, utan för frihet, jämlikhet och broderskap.
Även om sådana människors ideal helt enkelt vore idealet att sparka en annan utför trapporna, så tänkte de på målet likt män, inte på processen likt paralytiker. De sa inte: “Jag lyfter mitt högra ben effektfullt, som du ser med användning av triceps och biceps, alla i utmärkt skick.” Deras känsla var helt annorlunda. De var så fyllda av den underbara synen av mannen som ligger platt vid trappans fot, att resten i ren extas följde som en blixt.
No comments:
Post a Comment