March 14, 2019

VI. Kristendomens paradoxer (16)

Och sedan, under en stilla stund, slog en märklig tanke ner i mej som en dämpad blixt. Ja, det dök plötsligt upp en annan förklaring i mitt sinne. Anta att vi hört många tala om en okänd man. Anta att vi var förbryllade över att höra att några sa att han var alltför lång och andra att han var alltför kort, några invände mot hans fetma, några beklagade hans smalhet, några ansåg honom för mörk och några för ljus. En förklaring skulle (vilket redan har erkänts) kunna vara att han hade en underlig figur. Men det finns en annan förklaring. Han kunde ha den perfekta figuren.

Vansinnigt långa män skulle kunna uppleva honom som kort. Mycket korta män skulle kunna uppleva honom som lång. Gamla bockar som växt sej feta skulle kunna anse honom otillräckligt utfylld, gamla älskare som blivit tunna skulle kunna anse att han expanderat utöver elegansens trånga gränser. Kanske svenskar (som har hår blekt som halm) skulle kalla honom mörk, medan negrer definitivt skulle anse honom blond. Kort sagt: kanske detta extraordinära ting verkligen är det ordinära, eller åtminstone det normala, centrum.

Kanske är, när allt kommer omkring, kristendomen förnuftig och dess kritiker vansinniga - på olika sätt.

March 9, 2019

VI. Kristendomens paradoxer (15)

Jag ville vara helt rättvis då, och jag vill vara helt rättvis nu, och jag drog inte slutsatsen att attacken mot kristendomen var helt felaktig. Jag drog bara slutsatsen att om kristendomen hade fel, så hade den verkligen mycket fel. Såna fruktansvärda förskräckligheter kan sammanfalla någonstans, men då måste det vara hos något mycket underligt och enastående.

Det finns människor som är girigbukar men samtidigt slösaktiga, men de är sällsynta. Det finns människor som är vällustiga men samtidigt asketiska, men de är sällsynta. Men om denna mängd av galna motsägelser verkligen existerade, kväkaraktig och blodtörstig, alltför prunkande och alltför trådsliten, spartansk och ändå befängt uppmuntrande all ögats lust, kvinnornas fiende och deras idiotiska tillflykt, en allvarlig pessimist och en naiv optimist, om detta onda existerade, så fanns det i detta onda något helt överväldigande och unikt.

Ty jag fann hos mina rationalistiska lärare ingen förklaring till ett sådant enastående fördärv. Kristendomen var (teoretiskt talat) i deras ögon bara en av alla vanliga myter och missuppfattningar hos de dödliga. De gav mej ingen nyckel till denna vridna och onaturliga dålighet. En sådan ondskans paradox höjde sej till det övernaturligas format.

Den var verkligen nästan lika övernaturlig som påvens ofelbarhet. En historisk institution som aldrig hade rätt är faktiskt precis lika mycket ett mirakel som en institution som aldrig kan ha fel. Den enda förklaring som omedelbart slog mej var att kristendomen inte kom från himmelen utan från helvetet. Ja, faktiskt, om Jesus från Nasaret inte var Kristus måste han ha varit Antikrist. 

March 8, 2019

VI. Kristendomens paradoxer (14)

Detta började bli alarmerande. Det såg inte så mycket ut som om kristendomen var dålig nog att innehålla alla laster, utan snarare som om varje käpp var god nog att slå kristendomen med. Återigen: vad kunde detta förbluffande ting vara likt som människor var så angelägna att säga emot, att de inte brydde sej om ifall de sa emot sej själva när de gjorde det? Jag såg detsamma på alla sidor.

Jag kan inte ge vidare utrymme till denna diskussion i detalj, men ifall någon antar att jag gjort ett missvisande urval av tre sådana olycksfall, ska jag i korthet gå igenom några till. Alltså: vissa skeptiker skrev att kristendomens stora brott hade varit dess attack på familjen: den hade släpat kvinnor till klostrens ensamhet och kontemplation, långt från hem och barn. Men så hävdade andra skeptiker (något mer avancerade) att kristendomens stora brott var att tvinga familj och äktenskap påp oss; att den dömde kvinnor till slavgöra i hemmen, och förbjöd dem ensamhet och kontemplation. Anklagelsen var faktiskt den omvända!

Eller: vissa fraser i de nytestamentliga breven eller i vigselliturgin sades av de antikristna visa förakt för kvinnors intellekt. Men jag fann att de antikristna själva visade förakt för kvinnors intellekt, ty det var deras stora gliring mot kyrkan på kontinenten att "enbart kvinnor" gick där. Eller också anklagades kristendomen för sina nakna och svältande vanor - för sina säcktyger och torkade ärtor. Men nästa minut anklagade kristendomen för sin pomp och ritualism, för sina kistor av porfyr och mantlar av guld. Den förolämpades för att vara alltför simpel och för att vara alltför mångfärgad.

Och kristendomen hade alltid anklagats för att hålla tillbaka sexualiteten för mycket, när Bradlaugh maltusianen upptäckte att den höll tillbaka den alltför lite. Den anklagas ofta i samma andetag för pryd respektabilitet och religiös extravagans. Mellan pärmarna på samma ateistiska skrift har jag funnit tron klandrad för sin oenighet ("en tror en sak, och den andre en annan") men även för sin enighet ("det är åsiktsskillnader som hindrar världen från att gå till hundarna"). I samma konversation anklagade en fritänkare, en av mina vänner, kristendomen för att förakta judar, och föraktade den sedan själv för att den var alltför judisk.