August 13, 2017

IV. Sagolandets etik (13)

Denna elementära förundran är emellertid inte blott och bart en föreställning härledd från sagorna; tvärtom är hela glöden i sagorna härledd från den. Precis som vi alla tycker om kärlekshistorier för att det finns en könsdrift, tycker vi om förbluffande berättelser för att de vidrör själva nerven hos den antika förvåningsinstinkten.

Detta bevisas av det faktum att vi som mycket små barn inte behöver sagor - vi behöver bara berättelser. Själva livet är intressant nog. En sjuåring tycker att det är spännande att Tommy öppnade en dörr och såg en drake. Men en treåring tycker att det är spännande att Tommy öppnade en dörr. Pojkar gillar äventyrsberättelser, men småbarn gillar realistiska berättelser - eftersom de finner dem äventyrliga. Faktum är att en bebis är ungefär den enda person jag kan tänka mej som skulle kunna höra en modern realistisk roman utan att bli uttråkad.

Detta bevisar att även barnkammarberättelser bara är en återgivning av ett nästan prematurt språng av nyfikenhet och förvåning. Dessa berättelser säger oss att äpplen var gyllene bara för att återuppfräscha den glömda stund när vi fann att de var gröna. De får älvarna att strömma av vin bara för att få oss att för en enda vild minut komma ihåg att de strömmar av vatten.

Jag har sagt att detta är helt förnuftigt och t.o.m. agnostiskt. Och på denna punkt är jag verkligen helt för den högre agnosticismen; dess bättre namn är okunnighet. Vi har alla läst i vetenskaplig litteratur, och, förvisso, i äventyrsberättelser, historien om mannen som glömde sitt namn. Denne man vandrar omkring på gatorna och kan se och uppskatta allting; han kan bara inte komma ihåg vem han är. Nå, varje människa är mannen i den berättelsen. Varje människa har glömt vem hon är.

Vi kan förstå kosmos, men aldrig vårt ego; vårt själv är mer avlägset än någon stjärna. Du skall älska Herren din Gud, men du skall icke känna dig själv. Vi befinner oss alla i samma mentala kalamitet: vi har glömt våra namn. Vi har alla glömt vad vi egentligen är. Allt vi kallar sunt förnuft och rationalitet och pragmatism och positivism betyder bara att vi beträffande vissa döda nivåer av vårt liv glömmer att vi har glömt. Allt som vi kallar andlighet och konst och extas betyder bara att vi för ett fruktansvärt ögonblick kommer ihåg att vi glömmer.

June 5, 2017

IV. Sagolandets etik (12)

Jag förnekar fullständigt att detta är fantastiskt eller ens mystiskt. Vi kanske hamnar i någon sorts mysticism längre fram, men detta sagornas språk om saker och ting är helt rationellt och agnostiskt. Det är det enda sätt jag i ord kan uttrycka min klara och definitiva uppfattning att någonting är helt distinkt från något annat; att det inte finns någon logisk förbindelse mellan att flyga och att lägga ägg. Det är den person som talar om "en lag" som han aldrig sett som är mystikern. Nej, den vanlige vetenskapsmannen är en känslomänniska. Han är en känslomänniska i denna grundläggande bemärkelse att han sugs och sveps iväg av rena associationer. Han har så ofta sett fåglar flyga och lägga ägg att han känner det som om det måste finnas något drömmande, ömsint samband mellan de två idéerna, trots att det inte finns något.

En olycklig älskande kan vara oförmögen att skilja månen från en förlorad kärlek; på samma sätt är materialisten oförmögen att skilja månen från tidvattnet. I båda fallen saknas samband, förutom att man har sett dem tillsammans. En sentimental person kan fälla tårar vid doften av äppelblom för att den, genom hans egen dunkla association, erinrar honom om sina pojkår. På samma sätt är materialistprofessorn (fast han döljer sina tårar) sentimental eftersom äppelblom, genom hans egen dunkla association, erinrar honom om äpplen. Men den kalla rationalisten från sagolandet ser inte varför äppelträdet, abstrakt sett, inte skulle kunna bära rosenröda tulpaner; i hans land gör det så ibland.  

April 15, 2017

IV. Sagolandets etik (11)

I sagolandet undviker vi ordet "lag", men i vetenskapens land är de egendomligt förtjusta i det. Därför kommer de att kalla något intressant antagande om hur glömda folk uttalade alfabetet för "Grimms lag". Men Grimms lag är mycket mindre intellektuell än Grimms sagor. Sagorna är i vilket fall säkerligen sagor, medan lagen inte är en lag.

En lag innebär att vi vet generaliseringens och lagens natur, inte bara att vi har noterat några av effekterna. Om det finns en lag som säger att ficktjuvar ska i fängelse, innebär det att det finns en tänkbar själslig förbindelse mellan fängelsets ide och ficktjuveriets ide. Och vi vet vilken iden är. Vi kan säga att vi tar friheten från en människa som tar sej friheter.

Men vi kan inte säga varför ett ägg kan förvandlas till en kyckling mer än vi kan säga varför en björn kan förvandlas till en sagoprins. Som ideer är ägget och kycklingen längre från varandra än björnen och prinsen, för inget ägg påminner i sej självt om en kyckling, medan somliga prinsar verkligen påminner om björnar. Förutsatt alltså att vissa förvandlingar äger rum, är det grundläggande att vi ska betrakta dem på sagornas filosofiska sätt, inte på vetenskapens och "naturlagarnas" ofilosofiska sätt.

När vi blir tillfrågade om varför ägg blir fåglar eller varför frukter faller på hösten, måste vi svara exakt som fen och gudmodern skulle svara om Askungen frågade henne varför möss förvandlades till hästar eller varför hennes kläder föll av henne klockan 12. Vi måste svara att det är MAGI.

Det är inte en "lag", för vi förstår inte dess generella formel. Det är inte en nödvändighet, för även om vi i praktiken kan räkna med att det händer, har vi ingen rätt att säga att det alltid måste hända. Det är ingen argument för oföränderliga lagar (som Huxley föreställde sej), att vi räknar med tingens vanliga förlopp. Vi räknar inte med det, vi slår vad om det. Vi riskerar den avlägsna möjligheten av ett mirakel liksom vi riskerar möjligheten av en förgiftad pannkaka eller en världsförstörande komet. Vi lämnar den ur räkningen, inte för att den är ett mirakel och därför en omöjlighet, utan för att den är ett mirakel och därför ett undantag.

Alla begrepp som används i naturvetenskapsböcker, "lag", "nödvändighet", "ordning", "tendens" o.s.v. är verkligt ointellektuella, eftersom de antar en inre syntes som vi inte äger. De enda ord som verkligen tillfredsställt mej som beskrivning av naturen är de begrepp som används i sagoböckerna: "trolldom", "magi" eller "förhäxning", De uttrycker verklighetens godtycklighet och mysterium. Ett träd bär frukt eftersom det är ett magiskt träd. Vatten strömmar utför bergen eftersom det är förhäxat. Solen skiner för att den är förtrollad.