Ingenting kan mer slående avslöja vårt moderna samhälles enorma och tysta onda än den extraordinära användning som nuförtiden görs av ordet “ortodox”.
I gångna tider var kättaren stolt över att inte vara kättare. Det var världens kungarike och polisen och domstolarna som var kättare. Han var ortodox. Han var inte stolt över att ha gjort uppror mot dem; de hade gjort uppror mot honom. Arméerna med all sin grymma säkerhet, kungarna med sina kalla ansikten, Statens pompösa processer, lagens förnuftiga processer - alla dessa var som vilsegångna får.
Mannen var stolt över att vara ortodox, stolt över att ha rätt. Om han stod ensam i en öde vildmark var han mer än en människa, han var en kyrka. Han var universums centrum, det var kring honom stjärnorna svingade sej. Ingen tortyr hämtad från glömda helveten kunde få honom att erkänna att han var kättare.
Men några få moderna fraser har fått honom att skryta med det. Han säger, med ett självmedvetet skratt: “Jag antar att jag är väldigt kättersk”, och ser sej omkring efter applåder. Ordet “kättersk” har inte bara slutat betyda att ha fel - det betyder i praktiken att vara klartänkt och modig. Ordet “ortodox” har inte bara slutat betyda att ha rätt; det betyder i praktiken att ha fel.
Allt detta kan betyda en sak, och bara en sak. Det betyder att människor bryr sej mindre om huruvida de har rätt filosofiskt sett. För uppenbarligen borde en människa erkänna sej vara galen hellre än att erkänna sej vara kättersk. Dynamitarden som lägger ut en bomb borde känna att han, vad han än annars må vara, åtminstone är ortodox.
No comments:
Post a Comment