III. Tankens självmord (16)

Den kan tilläggas att samma tomrum och sammanbrott kan observeras i alla vilda och förfärliga typer av litteratur, särskilt den satiriska. Satir kan vara vansinnig och anarkistisk, men den förutsätter att vissa saker är erkänt överlägsna andra; den förutsätter en måttstock. När småpojkarna på gatan skrattar åt en uppburen journalists fetma, mäter de omedvetet med en grekisk skulptur som måttstock. De stöder sej på marmor-Apollo. Och att satiren på ett så besynnerligt sätt försvunnit från vår litteratur är ett exempel på hur stridbarheten ebbar ut i brist på någon princip att strida om. Nietzsche hade en viss naturlig talang för sarkasm; han kunde hånle, även om han inte kunde skratta. Men det finns alltid något kroppslöst och tyngdlöst i hans satir, helt enkelt eftersom den inte har den vanliga moralitetens tyngd bakom sej. Han är själv mer absurd än något han fördömer. Men Nietzsche kan verkligen mycket bra stå som symbol för hela det abstrakta våldets misslyckande. Den hjärnuppmjukning som slutligen drabbad honom var inte en fysisk tillfällighet. Om Nietzsche inte hade slutat som imbecill, skulle nietzscheanismen ha slutat i imbecillitet. Den som grubblar i ensamhet och högfärd slutar som idiot. Den som inte vill ha hjärtats mjukhet måste till sist få hjärnans.

Detta sista försök att undgå intellektualism slutar med intellektualism och därför med döden. Utbrytningen har misslyckats. Vild dyrkan av laglöshet och materialistisk dyrkan av lag slutar i samma tomrum. Nietzsche bestiger svindlande berg, men dyker slutligen upp i Tibet. Han sätter sej ner bredvid Tolstoy i Intighetens land och Nirvana. De är båda hjälplösa - den ene för att han inte får gripa något, och den andre för att han inte får släppa något. Tolstoyanens vilja har frusit till is genom en buddhistisk instinkt att alla individuella handlingar är onda. Men Nietzsches vilja är precis lika stelfrusen på grund av hans åsikt att alla individuella handlingar är goda; för om alla individuella handlingar är goda är ingen handling individuell. De står vid skiljevägen; den ene hatar alla vägar och den andre älskar alla vägar. Resultatet är - nåja, en del saker är inte svåra att räkna ut. De står vid skiljevägen.

III. Tankens självmord (15)

Man kan frigöra saker från främmande eller tillfälliga lagar, men inte från deras egen naturs lagar. Man kan om man vill befria en tiger från dess galler, men inte från dess ränder. Befria inte en kamel från puckelns börda, för då befriar du honom från att vara kamel. Gå inte omkring som en demagog och uppmuntra trianglar att bryta sej ut ur sina tre sidors fängelse. Om en triangel bryter sej ut ur sina tre sidor, får dess liv ett beklagligt slut. Någon skrev ett verk med titeln "Trianglarnas kärlekar"; jag läste det aldrig, men jag är säker på att om trianglar någonsin varit älskade, så blev de älskade för att de var triangulära. Detta är med all säkerhet fallet med allt konstnärligt skapande, som på visst sätt är det mest avgörande exemplet på ren vilja. Konstnären älskar sina gränser, de konstituerar det VERK han skapar. Målaren är glad över att duken är plan. Skulptören är glad över att leran är färglös.

Ifall poängen inte är klar, kan ett historiskt exempel illustrera den. Franska revolutionen var verkligen något heroiskt och avgörande, eftersom jakobinerna ville något bestämt och begränsat. De eftersträvade demokratins rättigheter, men också alla dess skyldigheter. De önskade fria val och inte titlar. Republikanismen hade ett asketiskt drag hos Franklin eller Robespierre likaväl som ett expansivt hos Danton eller Wilkes. Därför har de också skapat något med fast substans och form, den fyrkantiga sociala jämlikheten och bondevälståndet i Frankrike. Men sedan dess har Europas revolutionära och spekulativa sinne försvagats genom att rygga tillbaka från alla förslag på grund av förslagens begränsningar. Liberalismen har urarartat till liberalitet. Människorna har försökt göra "revolutionera" till ett intransitivt verb istället för ett transitivt. En jakobin kunde tala inte bara om det system han skulle revoltera emot, utan också (vilket var viktigare) om det system han inte skulle revoltera emot, det system han skulle lita på. Men den nye rebellen är en skeptiker och kommer inte att lita på någonting. Han har ingen lojalitet; därför kan han aldrig bli en verklig revolutionär.

Och det faktum att han tvivlar på allt är verkligen i vägen för honom när han vill fördöma något. För all kritik förutsätter något slags moralisk doktrin, och den moderne revolutionären betvivlar inte bara den institution han fördömer, utan också den doktrin han bygger sin kritik på. Därför skriver han en bok där han klagar över hur det imperialistiska förtrycket kränker kvinnors kyskhet, och en annan bok (om sexualproblematiken) där han själv förolämpar den. Han förbannar sultanen för att han ser till att kristna flickor förlorar sin jungfrudom, och sedan förbannar han fru Grundy för att de behåller den, Som politiker ropar han att krig är att spilla liv, och sedan, som filosof, att liv är att spilla tid. En rysk pessimist kan fördöma en polis för att ha mördat en bonde, och sedan med stöd av de högsta filosofiska principer bevisa att bonden borde ha begått självmord. En man fördömer äktenskapet som förljuget och fördömer sedan utsvävande aristokrater för att de behandlar det som en lögn. Han kallar flaggan för leksak, och klandrar sedan Polens och Irlands förtryckare för att de har tagit bort denna leksak. En person av den här sorten går först på ett politiskt möte där han klagar över att vildarna behandlas som djur; sedan tar han sin hatt och sitt paraply och fortsätter till ett vetenskapligt möte, där han bevisar att de praktiskt taget är djur.

Kort sagt: den moderne revolutionären är en fulländad skeptiker och alltid sysselsatt med att underminera sina egna mineringar. I sina politiska skrifter angriper han människan för att den undertrycker moralen, i sina böcker om etik angriper han moralen för att den undertrycker människan. Därför har den moderne upprorsmannen blivit praktiskt taget oanvändbar för alla revolutionära syften. Genom att revoltera mot allting har han förlorat sin rätt att revoltera mot någonting.

III. Tankens självmord (14)

Alla viljedyrkare, från Nietzsche till Davidson, är i själva verket helt tömda på vilja. De kan inte vilja, de kan knappt önska. Och om någon vill ha bevis på detta, kan vi lätt hitta ett. Beviset ligger i det faktum att de alltid talar om vilja som något som expanderar och bryter fram. Men det är alldeles tvärtom. Varje viljeakt är en akt av självbegränsning. Att eftersträva handling är att eftersträva begränsning. I den meningen är varje handling en handling av självuppoffring. När man väljer något, vrakar man allt annat.

Den invändning som denna läras anhängare brukade göra mot äktenskapet är i verkligheten en invändning mot varje handling. Varje handling är ett oåterkalleligt urval som utesluter annat. Precis som du när du gifter dej med en kvinna avstår från alla andra, så avstår man från alla andra handlingssätt när man väljer ett visst sätt att handla. Om du blir kung av England får du ge upp tanken på att bli vaktmästare i Brompton. Om du reser till Rom, uppoffrar du ett rikt fantasiliv i Wimbledon. Att viljan har denna negativa eller begränsande sida gör att det mesta av de anarkistiska viljedyrkarnas tal är föga bättre än nonsens.

Till exempel säger John Davidson att vi inte ska ha något att göra med "du skall icke", men det är väl uppenbart att "du skall icke" bara är en nödvändig konsekvens av "jag vill". "Jag vill gå på borgmästarinvigningen, och du skall icke hindra mej." Anarkisterna besvär oss att vara djärva och skapande konstnärer, och inte bry oss om några lagar och gränser. Men det är omöjligt att vara konstnär utan att bry sej om några lagar och gränser. Konst är begränsning; det viktigaste hos varje tavla är ramen. Om du ritar en giraff måste du rita den med lång hals. Om du på ditt djärva och kreativa sätt tillåter dej rita en giraff med kort nacke, kommer du att märka att du inte är fri att rita en giraff. I samma stund som du sätter foten i en värld av fakta, stiger du in i en värld av gränser.

III. Tankens självmord (13)

Exakt som totalt fritänkeri medför tvivel på själva tänkandet, så medför acceptansen av rent "viljande" att viljan lamslås. Bernard Shaw har inte blivit varse den verkliga skillnaden mellan den gamla utlitaristiska lyckomåttstocken (klumpig, naturligtvis, och lätt misstolkad) och den måttstock han själv föreslår. Den verkliga skillnaden mellan lyckan och viljan som måttstock är helt enkelt att lyckan kan användas som måttstock men inte den andra.

Man kan diskutera huruvida en människa som hoppar nerför ett stup tar ett steg mot lyckan, men man kan inte diskutera huruvida det var en viljeakt. Det var det förstås. Man kan prisa en handling genom att säga att den avsåg att bereda glädje eller smärta, att finna sanningen eller frälsa själen. Men man kan inte prisa en handling för att den visar vilja, för att säga så är bara detsamma som att säga att det här en handling. Genom detta prisande av blotta viljan kan man inte sätta ett handlingssätt framför ett annat. Men att sätta ett handlingssätt framför ett annat är själva definitionen på den vilja man prisar.

Dyrkandet av viljan är viljans negation. Att beundra själva väljandet är att inte vilja välja. Om Bernard Shaw kommer till mej och säger "vill något!" så är det liktydigt med att säga "jag bryr mej inte om vad du vill!" och det är liktydigt med att säga "jag vill ingenting i det här fallet!" Man kan inte beundra viljan i allmänhet, eftersom det väsentliga med viljan är att den bara existerar i synnerhet.

En briljant anarkist som John Davidson irriteras av vanlig moral och åkallar därför viljan - viljan till vad som helst. Han vill bara att mänskligheten ska vilja något. Men mänskligheten vill verkligen något. Den vill vanlig moral. Han revolterar mot lagen och säger att vi ska vilja något eller vilja vad som helst. Men vi har velat något. Vi har velat lagen som han revolterade emot.

III. Tankens självmord (12)

Men ännu ett ord måste tilläggas. I början av detta förberedande negativa utkast sa jag att vår mentala förödelse har orsakats av otyglat förnuft, inte av otyglad fantasi. En människa blir inte galen för att hon gör en staty en kilometer hög, men hon kan bli galen av att försöka beräkna dess yta i kvadratcentimeter. En skola av tänkare har insett detta och tagit upp det som ett sätt att förnya världens hedniska hälsa. De inser att förnuftet förstör, men Viljan, säger de, skapar. Den absoluta auktoriteten, säger de, ligger i Viljan, inte i förnuftet. Den springande punkten är inte varför en männniska kräver något utan det faktum att hon kräver det.

Jag har här inte utrymme att utreda denna Viljans filosofi. Den kom, förmodar jag, genom Nietzsche, som predikade något som kallas egoism. Detta var förvisso enfaldigt nog, ty Nietzsche förnekade sin egoism helt enkelt genom att predika den. Att predika något är att skänka bort det. Först kallar egoisten livet ett krig utan barmhärtighet, och sedan anstränger han sej till det yttersta för att exercera sina fiender. Att predika egoism är att praktisera altruism.

Men hur det än började, är synsättet vanligt nog i nutida litteratur. Vad dessa tänkare i huvudsak försvarar sej med är att de inte är tänkare - de är handlingsmänniskor. De säger att valet i sej självt är det gudomliga. Därför har Bernard Shaw angripit den gamla uppfattningen att människans handlingar ska bedömas utifrån hennes strävan efter lycka. Han säger att en människa inte handlar utifrån strävan efter lycka, utan utifrån ren vilja. Han säger inte "Sylt kommer att göra mej lycklig" utan "Jag vill ha sylt!"

Och i allt detta följer andra honom med ännu större entusiasm. John Davidson, en uppmärksammad poet, är så passionerat upphetsad angående allt detta att han blir tvungen att skriva prosa. Han publicerar en kort pjäs med åtskilliga långa företal. Detta är naturligt nog för Shaw, eftersom alla hans pjäser är företal; Shaw är (tror jag) den enda människan på jorden som aldrig har skrivit någon poesi. Men att Davidson (som kan skriva utmärkt poesi) istället skriver krystade metafysiska avhandlingar till försvar för sin doktrin om viljan, det bevisar att doktrinen om viljan tagit mänskorna till fånga.

Till och med H G Wells har halvt om halvt talat dess språk, när han sa att man inte bör pröva handlingar som tänkare, utan som konstnär, och säga: "Jag känner att denna kurva är riktig" eller "denna linje ska gå här". De är upphetsade allihop, och med all rätt. För genom denna doktrin om viljans gudomliga auktoritet tror de att de kan bryta sej ut ur rationalismens utdömda fästning. De tror att de kan fly.

Men de kan inte fly. Att enbart prisa viljan slutar i samma katastrof och samma tomrum som att enbart sträva efter logik.

III. Tankens självmord (11)

För att summera vår framställning så här långt, skulle vi kunna säga att de mest karaktäristiska nutida tänkesätten inte bara har en anstrykning av mani, utan av suicidal mani. Den rena ifrågasättaren har stött sitt huvud mot den mänskliga tankens begränsningar och krossat det. Det är detta som gör de ortodoxas varningar och de avancerades skryt om den fria tankens farofyllda barnaår så alltigenom futila - vad vi nu ser är inte den fria tankens barnaår, det är dess ålderdom och slutliga upplösning.

Det är meningslöst när biskopar och fromma viktigpettrar diskuterar vilka förfärliga saker som kommer att hända om den vilda skepticismen löper linan ut. Den har löpt linan ut. Det är meningslöst när vältaliga ateister talar om de stora sanningar som kommer att avslöjas om vi någon gång ser den fria tankens tid börja. Vi har sett den sluta. Den fria tanken kan inte ställa fler frågor; den har ifrågasatt sej själv.

Man kan inte föreställa sej en vildare vision än en stad där människorna frågar sej själva om de har några jag. Man kan inte tänka sej en mer skeptisk värld än en där människorna betvivlar att det finns en värld. Den skulle säkert ha gjort bankrutt snabbare och lättare om den inte hållits tillbaka en smula genom tillämpningen av oförsvarbara hädelselagar eller genom det absurda påståendet att det moderna England är kristet. Men den skulle ändå ha gjort bankrutt.

Militanta ateister är fortfarande orättvist förföljda, men snarare för att de är en gammal minoritet än för att de är en ny. Den fria tanken har uttömt sin egen frihet. Den är trött av sin egen framgång. Om någon ivrig fritänkare nu välkomnar den filosofiska frihetens gryning, är han bara som den man Mark Twain berättar om, som gick ut insvept i filtar för att se solen gå upp och kom precis i tid för att se den gå ner.

Och om någon förskrämd pastorsadjunkt fortfarande säger att det skulle vara förfärligt om den fria tankens mörker skulle sprida sej, kan vi bara svara honom med Hilaire Bellocs höga och mäktiga ord: "Jag besvär dej, bekymra dej inte om tillväxten av de krafter som redan är i upplösning. Du har tagit miste på nattens timmar; det är redan morgon."

Vi har inga frågor kvar att ställa. Vi har sökt frågor i de mörkaste hörn och på de avlägsnaste toppar. Vi har funnit alla frågor som står att finna. Det är på tiden att vi slutar söka frågor och börjar söka svar.

III. Tankens självmord (10)

Denna enkla sammanfattning av de tankeförstörande krafterna i tiden skulle inte vara fullständig utan några rader om pragmatismen; för även om jag här använt och alltid ska försvara den pragmatiska metoden som en första vägledare till sanningen, finns det en extrem tillämpning av den som innebär frånvaron av all sanning över huvud taget. Min åsikt är i korthet den här: Jag är överens med pragmatikerna om att den skenbart objektiva sanningen inte är allt; att det finns ett auktoritativt behov av att tro på det som är nödvändigt för en människas sinne. Men jag säger att en av dessa nödvändigheter just är tron på objektiv sanning. Paragmatikern säger åt en människa att tänka vad hon måste tänka och inte bry sej om det Absoluta. Men en av de saker hon måste tänka på är just det Absoluta.

Denna filosofi är verkligen ett slags verbal paradox. Pragmatism handlar om mänskliga behov, och en av de mest grundläggande mänskliga behoven är att vara mer än en pragmatiker. Extrem pragmatism är precis lika omänsklig som den determinism den så kraftfullt går till anfall mot. Deterministen (som, för att göra honom rättvisa, inte ger sej ut för att vara en mänsklig varelse) förklarar den mänskliga upplevelsen av verkliga val vara rent nonsens. Pragmatikernm, som påstår sej vara alldeles särskilt mänsklig, förklarar den mänskliga upplevelsen av verkliga fakta vara rent nonsens.