Exakt som totalt fritänkeri medför tvivel på själva tänkandet, så medför acceptansen av rent "viljande" att viljan lamslås. Bernard Shaw har inte blivit varse den verkliga skillnaden mellan den gamla utlitaristiska lyckomåttstocken (klumpig, naturligtvis, och lätt misstolkad) och den måttstock han själv föreslår. Den verkliga skillnaden mellan lyckan och viljan som måttstock är helt enkelt att lyckan kan användas som måttstock men inte den andra.
Man kan diskutera huruvida en människa som hoppar nerför ett stup tar ett steg mot lyckan, men man kan inte diskutera huruvida det var en viljeakt. Det var det förstås. Man kan prisa en handling genom att säga att den avsåg att bereda glädje eller smärta, att finna sanningen eller frälsa själen. Men man kan inte prisa en handling för att den visar vilja, för att säga så är bara detsamma som att säga att det här en handling. Genom detta prisande av blotta viljan kan man inte sätta ett handlingssätt framför ett annat. Men att sätta ett handlingssätt framför ett annat är själva definitionen på den vilja man prisar.
Dyrkandet av viljan är viljans negation. Att beundra själva väljandet är att inte vilja välja. Om Bernard Shaw kommer till mej och säger "vill något!" så är det liktydigt med att säga "jag bryr mej inte om vad du vill!" och det är liktydigt med att säga "jag vill ingenting i det här fallet!" Man kan inte beundra viljan i allmänhet, eftersom det väsentliga med viljan är att den bara existerar i synnerhet.
En briljant anarkist som John Davidson irriteras av vanlig moral och åkallar därför viljan - viljan till vad som helst. Han vill bara att mänskligheten ska vilja något. Men mänskligheten vill verkligen något. Den vill vanlig moral. Han revolterar mot lagen och säger att vi ska vilja något eller vilja vad som helst. Men vi har velat något. Vi har velat lagen som han revolterade emot.
No comments:
Post a Comment