Alla viljedyrkare, från Nietzsche till Davidson, är i själva verket helt tömda på vilja. De kan inte vilja, de kan knappt önska. Och om någon vill ha bevis på detta, kan vi lätt hitta ett. Beviset ligger i det faktum att de alltid talar om vilja som något som expanderar och bryter fram. Men det är alldeles tvärtom. Varje viljeakt är en akt av självbegränsning. Att eftersträva handling är att eftersträva begränsning. I den meningen är varje handling en handling av självuppoffring. När man väljer något, vrakar man allt annat.
Den invändning som denna läras anhängare brukade göra mot äktenskapet är i verkligheten en invändning mot varje handling. Varje handling är ett oåterkalleligt urval som utesluter annat. Precis som du när du gifter dej med en kvinna avstår från alla andra, så avstår man från alla andra handlingssätt när man väljer ett visst sätt att handla. Om du blir kung av England får du ge upp tanken på att bli vaktmästare i Brompton. Om du reser till Rom, uppoffrar du ett rikt fantasiliv i Wimbledon. Att viljan har denna negativa eller begränsande sida gör att det mesta av de anarkistiska viljedyrkarnas tal är föga bättre än nonsens.
Till exempel säger John Davidson att vi inte ska ha något att göra med "du skall icke", men det är väl uppenbart att "du skall icke" bara är en nödvändig konsekvens av "jag vill". "Jag vill gå på borgmästarinvigningen, och du skall icke hindra mej." Anarkisterna besvär oss att vara djärva och skapande konstnärer, och inte bry oss om några lagar och gränser. Men det är omöjligt att vara konstnär utan att bry sej om några lagar och gränser. Konst är begränsning; det viktigaste hos varje tavla är ramen. Om du ritar en giraff måste du rita den med lång hals. Om du på ditt djärva och kreativa sätt tillåter dej rita en giraff med kort nacke, kommer du att märka att du inte är fri att rita en giraff. I samma stund som du sätter foten i en värld av fakta, stiger du in i en värld av gränser.
No comments:
Post a Comment