Men ännu ett ord måste tilläggas. I början av detta förberedande negativa utkast sa jag att vår mentala förödelse har orsakats av otyglat förnuft, inte av otyglad fantasi. En människa blir inte galen för att hon gör en staty en kilometer hög, men hon kan bli galen av att försöka beräkna dess yta i kvadratcentimeter. En skola av tänkare har insett detta och tagit upp det som ett sätt att förnya världens hedniska hälsa. De inser att förnuftet förstör, men Viljan, säger de, skapar. Den absoluta auktoriteten, säger de, ligger i Viljan, inte i förnuftet. Den springande punkten är inte varför en männniska kräver något utan det faktum att hon kräver det.
Jag har här inte utrymme att utreda denna Viljans filosofi. Den kom, förmodar jag, genom Nietzsche, som predikade något som kallas egoism. Detta var förvisso enfaldigt nog, ty Nietzsche förnekade sin egoism helt enkelt genom att predika den. Att predika något är att skänka bort det. Först kallar egoisten livet ett krig utan barmhärtighet, och sedan anstränger han sej till det yttersta för att exercera sina fiender. Att predika egoism är att praktisera altruism.
Men hur det än började, är synsättet vanligt nog i nutida litteratur. Vad dessa tänkare i huvudsak försvarar sej med är att de inte är tänkare - de är handlingsmänniskor. De säger att valet i sej självt är det gudomliga. Därför har Bernard Shaw angripit den gamla uppfattningen att människans handlingar ska bedömas utifrån hennes strävan efter lycka. Han säger att en människa inte handlar utifrån strävan efter lycka, utan utifrån ren vilja. Han säger inte "Sylt kommer att göra mej lycklig" utan "Jag vill ha sylt!"
Och i allt detta följer andra honom med ännu större entusiasm. John Davidson, en uppmärksammad poet, är så passionerat upphetsad angående allt detta att han blir tvungen att skriva prosa. Han publicerar en kort pjäs med åtskilliga långa företal. Detta är naturligt nog för Shaw, eftersom alla hans pjäser är företal; Shaw är (tror jag) den enda människan på jorden som aldrig har skrivit någon poesi. Men att Davidson (som kan skriva utmärkt poesi) istället skriver krystade metafysiska avhandlingar till försvar för sin doktrin om viljan, det bevisar att doktrinen om viljan tagit mänskorna till fånga.
Till och med H G Wells har halvt om halvt talat dess språk, när han sa att man inte bör pröva handlingar som tänkare, utan som konstnär, och säga: "Jag känner att denna kurva är riktig" eller "denna linje ska gå här". De är upphetsade allihop, och med all rätt. För genom denna doktrin om viljans gudomliga auktoritet tror de att de kan bryta sej ut ur rationalismens utdömda fästning. De tror att de kan fly.
Men de kan inte fly. Att enbart prisa viljan slutar i samma katastrof och samma tomrum som att enbart sträva efter logik.
No comments:
Post a Comment