Följande påståenden har hävdats: För det första att någon sorts tro på livet krävs till och med för att förbättra det; för det andra att ett visst missnöje med sakernas tillstånd är nödvändigt till och med för att bli tillfredsställd; för det tredje att det inte är tillräckligt att äga stoikerns uppenbara balans för att vara tillräckligt nöjd och tillräckligt missnöjd.
Ty ren resignation har varken nöjets gigantiska lättsinne eller smärtans suveräna intolerans. Det finns en vital invändning mot rådet att bara le och härda ut. Invändningen är att om du bara härdar ut kommer du inte att le. Grekiska hjältar ler inte, men skråpukar gör det - för de är kristna. Och när en kristen är nöjd är han (i den mest exakta betydelse) fruktansvärt nöjd, hans tillfredsställelse är förfärlig.
Kristus förutsade hela den gotiska arkitekturen den stund som nervösa och respektabla människor (sådan som nu invänder mot gatupositiv) invände mot rännstensungarnas skrik i Jerusalem. Han sa: "Om dessa tiger, kommer stenarna att ropa." Under impulsen från hans anda reste sej de medeltida katedralernas fasader likt en högröstad kör, fyllda med ropande ansikten och öppna munnar. Profetian har uppfyllts: själva stenarna ropar.
Ifall dessa saker medges, om så bara för diskussionens skull, kan vi ta upp tråden om den naturliga människans tänkande där vi lämnade den. Skottarna kallar honom (med beklagansvärd förtrolighet) "den Gamle Mannen". Vi kan då ställa nästa fråga, den som så tydligt ligger rakt framför oss: viss tillfredsställelse behövs t o m för att göra saker bättre - men vad menar vi med att göra saker bättre?
Det mesta av nutidens tal om denna sak är ett rent cirkelresonemang - samma cirkel som vi redan har gjort till symbol för galenskap och för ren rationalism. Utvecklingen är god endast om den producerar något gott - och det goda är gott endast om det hjälper utvecklingen framåt. Elefanten står på sköldpaddan, och sköldpaddan på elefanten.
Uppenbarligen fungerar det inte att ta vårt ideal från naturens principer, av den enkla anledningen att det (med undantag för någon mänsklig eller gudomlig teori) inte finns några principer i naturen. T ex kan dagens billige antidemokrat allvarligt tala om för dej att det inte finns någon jämlikhet i naturen. Han har rätt, men han ser inte den logiska motsvarigheten. Det finns ingen jämlikhet i naturen - men det finns ingen ojämlikhet heller. Ojämlikhet kräver, likaväl som jämlikhet, en värdestandard. Att läsa in aristokrati i djurens anarki är precis lika sentimentalt som att läsa in demokrati i den.
Både aristokrati och demokrati är mänskliga ideal: den ena säger att alla människor är värdefulla och den andra att somliga människor är mer värdefulla. Men naturen säger inte att katter är värdefullare än möss; naturen kommenterar inte den saken alls. Naturen säger inte ens att katten är avundsvärd och musen ömkansvärd. Vi anser katten överlägsen för att vi (eller de flesta av oss) har en särskild filosofi som ser livet som bättre än döden. Men om musen vore en tysk pessimistmus skulle han kanske inte tänka att katten besegrat honom alls. Han skulle kanske tänka att han besegrat katten genom att nå graven före den. Eller han skulle kunna känna att han verkligen utsatt katten för ett fruktansvärt straff genom att hålla honom vid liv. Just liksom en mikrob skulle kunna känna sej stolt över att sprida pesten, skulle den pessimistiska musen kunna jubla vid tanken på att han i katten förnyade den medvetna existensens utdragna tortyr. Allt beror på musens filosofi. Du kan inte ens säga att det finns seger eller överlägsenhet i naturen om du inte har någon doktrin om vilka saker som är överlägsna. Du kan inte ens säga att katten tar poäng om det inte finns något poängsystem. Du kan inte ens säga att katten får det bästa om det inte finns något som är bäst att få.
Vi kan alltså inte få själva idealet från naturen, och när vi här följer den första och naturliga reflexionen, kommer vi att (för närvarande) utelämna idén att få den från Gud. Vi måste ha vår egen vision. Men de flesta modernisters försök att uttrycka den är förskräckligt vaga.
Några faller helt enkelt tillbaka på klockan: de talar som om ren färd genom tiden förde med sej något slags överlägsenhet, så att t o m en person av utmärkt mental kaliber vårdslöst använder frasen att mänsklig moral aldrig är "up to date". Hur kan någonting vara up to date? Ett datum har ingen karaktär. Hur kan någon säga att julfirande inte är passande den tjugofemte en månad? Vad skribenten menade var naturligtvis att majoriteten är bakom hans favoritminoritet - eller framför den.
Andra vaga moderna människor tar sin tillflykt till materiella metaforer: faktum är att det är huvudkännetecknet på vaga moderna människor. Eftersom de inte vågar definiera sin doktrin om det goda, använder de fysiska retoriska figurer utan återhållsamhet eller skam, och, vilket är värst av allt, verkar tycka att dessa billiga analogier är utsökt spirituella och överlägsna den gamla moralen. Därför tycker de att det är intellektuellt att tala om saker som "höga". Det är åtminstone motsatsen till intellektuellt: det är en ren fras från en tornspira eller en vindflöjel. "Tommy var en bra pojke" är ett rent filosofiskt påstående, värdigt Platon eller Tomas av Aquino. "Tommy levde det högre livet" är en grov metafor från en tre meters tumstock.
Detta är händelsevis nästan hela svagheten hos Nietzsche, som somliga framställer som en modig och stark tänkare. Ingen kan förneka att han var en poetisk och suggestiv tänkare, man han var precis motsatsen till stark. Han var inte djärv alls. Han ställde aldrig sin egen åsikt framför sej själv i nakna abstrakta ord, som Aristoteles och Kalvin gjorde, och t o m Karl Marx, dessa hårda tankens män utan fruktan. Nietzsche flydde alltid undan en fråga genom en fysisk metafor, likt en glad mindre poet. Han sa "bortom gott och ont" eftersom han inte hade modet att säga "mer gott än gott och ont" eller "mer ont än gott och ont". Hade han mött sin tanke öga mot öga, utan metaforer, skulle han ha sett att den var nonsens. På samma sätt: när han beskriver sin hjälte vågar han inte säga "den renare mannen" eller "den lyckligare mannen", eller "den sorgsnare mannen", för allt detta är idéer, och idéer är oroväckande. Han säger "den övre mannen" eller "övermänniskan", en fysisk metafor från akrobater eller bergsklättrare. Nietzsche är verkligen en mycket blyg tänkare. Han vet faktiskt inte det minsta vilken sorts människa han önskar att evolutionen ska producera. Och om han inte vet det, så vet verkligen inte de vanliga evolutionisterna, de som talar om att saker och ting blir "högre", det heller.
Återigen: några människor faller tillbaka till ren underkastelse och sitter still. Naturen kommer att göra någonting någon gång, ingen vet vad och ingen vet vem. Vi har inget skäl till handling, och inget skäl till att inte handla. Om någonting händer är det rätt; om någonting förhindras var det fel. Återigen: några människor försöker föregripa naturen genom att göra något, genom att göra vad som helst. Eftersom vi kanske får vingar kapar de sina ben. Fast naturen kanske försöker göra dem till tusenfotingar, vad vet vi?
Slutligen: det finns en fjärde klass av människor som tar vad än det är som de händelsevis önskar och säger att detta är utvecklingens yttersta mål. Och detta är de enda förnuftiga människorna. Detta är den enda hälsosamma utvägen med ordet utveckling: att arbeta för vad du vill och att kalla detta utveckling. Den enda begripliga mening som framsteg eller framryckning kan ha bland människor, är att vi har en definitiv vision, och att vi önskar göra hela världen lik denna vision.
Om du skulle vilja uttrycka det så, är doktrinens själva essens att vad vi har omkring oss är själva metoden och förberedelsen för något som vi måste skapa. Detta är inte en värld, utan snarare materialet för en värld. Gud har givit oss, inte så mycket färgerna hos en bild som färgerna hos en palett. Men han har också givit oss ett ämne, en modell, en fastslagen vision. Vi måste vara klara över vad vi vill måla.
Detta adderar ännu en princip till vår tidigare lista över principer. Vi har sagt att vi måste vara förtjusta i denna värld, t o m för att kunna förändra den. Vi lägger nu till att vi måste vara förtjusta i en annan värld (verklig eller inbillad) för att ha någonting att förändra den till.
Vi behöver inte debattera själva orden utveckling eller framsteg: personligen föredrar jag att tala om reform. Eftersom reform förutsätter form. Alltså förutsätter att vi försöker forma världen efter en viss bild, att vi försöker göra den till något vi redan ser i våra sinnen. Utveckling är en metafor från ren automatisk utrullning. Framsteg är en metafor från rent vandrande längs en väg - högst troligt fel väg. Men reform är en metafor för förnuftiga och beslutsamma människor: det betyder att vi ser ett visst oformligt ting som vi vill ge en form. Och vi vet vilken form.
Här kommer nu hela vår tidsålders kollaps och gigantiska blunder. Vi har rört ihop två olika saker, två motsatta saker. Framsteg borde innebär att vi hela tiden försöker ändra världen för att passa visionen. Framsteg innebär (just nu) att vi hela tiden ändrar visionen. Det borde innebära att vi sakta men säkert för fram rättvisa och barmhärtighet bland människor - det innebär att vi är mycket snabba när det gäller att betvivla önskvärdheten av rättvisa och barmhärtighet: en vild sida from vilken tysk sofist som helst får människor att betvivla den. Framsteg borde innebära att vi alltid vandrar mot Det Nya Jerusalem. Det innebär att Det Nya Jerusalem alltid vandrar bort från oss. Vi ändrar inte verkligheten för att den ska passa idealet. Vi ändrar idealet för det är lättare.
Dumma exempel är alltid enklare: låt oss anta att en människa ville ha en särskild sorts värld, t ex en blå värld. Han skulle inte ha någon anledning att klaga på sin uppgifts lätthet eller snabbhet; han skulle få arbeta länge på förvandlingen; han skulle få arbeta på tills allt var blått. Han kunde hamna i heroiska äventyr som att lägga de sista penseldragen på en blå tiger. Han kunde ha vackra drömmar - om hur en blå måne steg upp över horisonten. Men även om han vållade skada, skulle den högsinnade reformatorn säkert ur sin egen synvinkel lämna världen bättre och blåare än han fann den. Om han ändrade ett grässtrå till sin favoritfärg varje dag skulle han göra långsamma framsteg. Men om han ändrade sin favoritfärg varje dag, skulle han inte göra några framsteg alls. Om han efter att ha läst någon aktuell filosof började måla allting rött eller gult, skulle hans arbete vara bortkastat: det skulle inte finnas något att visa förutom några få blå tigrar som gick omkring som exempel på hans tidigare dåliga smak. Och precis detta är den genomsnittlige moderne tänkarens position.
Man kommer att påstå att detta måste erkännas vara ett orimligt exempel. Men det är bokstavligen ett faktum från den samtida historien. De stora och seriösa förändringarna i vår politiska civilisation tillhörde alla det tidiga 1800-talet, inte det senare. De tillhörde den svartvita epok när människor definitivt trodde på konservatism, protestantism, kalvinism, reformer och inte sällan revolution. Och vad än varje människa trodde på hamrade den fast stadigt och utan skepticism: och det fanns en tid när den etablerade kyrkan kunde ha fallit och när överhuset närapå föll. Det var för att de radikala var visa nog att vara konservativa.
Men i den nuvarande atmosfären är det inte nog med tid och tradition i radikalismen för att riva ner något. Det finns en stor del sanning i lord Hugh Cecils antagande (som han gjorde i ett vackert tal) att förändringens era är över, och att vår tid är en era av konservering och vila. Fast troligen skulle det plåga lord Hugh Cecil om han insåg att (vilket säkerligen är fallet) vår tid är en era av konservering bara för att den är en tid av fullständig otro. Låt människors tro blekna bort snabbt och ofta, om du vill att institutionerna ska förbli desamma. Ju mer sinnets liv hakas bort, desto mer kommer materiens maskineri att lämnas åt sej självt.
Slutresultatet av alla våra politiska förslag, kollektivism, tolstojanism, neofeodalism, kommunism, anarki, vetenskaplig byråkrati - den enkla frukten av alla dessa är att monarkin och överhuset kommer att bestå. Slutresultatet av alla nya religioner kommer att bli att anglikanska kyrkan inte kommer att avvecklas (himlen vet för hur länge). Det var Karl Marx, Nietzsche, Tolstoj, Cunnighame Grahame, Bernard Shaw och Auberon Herbert, som mellan sej, med böjda gigantiska ryggar, bar upp tronen åt ärkebiskopen av Canterbury.
Vi skulle allmänt talat kunna säga att fritänkeri är det bästa av alla skyddsåtgärder mot frihet. Ledd på modernt vis är emancipationen av slavens tänkesätt det bästa sättet att hindra slavens emancipation. Lär honom att bekymra sej om huruvida han vill bli fri, och han kommer inte att befria sej själv.
Återigen: det skulle kunna sägas att detta exempel är avlägset eller extremt. Men, återigen, det är den exakta sanningen om människorna på våra gator. Det är kanske sant att den svarte slaven som förtryckt barbar varken har den mänskliga lojalitetskänslan eller den mänskliga frihetskänslan. Men den människa vi ser varje dag - arbetaren på Mr Gradgrinds fabrik, den lille kontorsslaven på Mr Gradgrinds kontor - är alltför mentalt störd för att tro på friheten. Han hålls lugn med revolutionär litteratur. Han kyls ner och hålls på plats genom en ständig följd av vilda filosofier. Han är marxist en dag, nietzschean nästa dag, övermänniska (troligen) dagen därefter och en slav varje dag.
Det enda som består efter alla filosofier är fabriken. Den enda människa som tjänar på alla filosofier är Gradgrind. Han skulle tjäna på att hålla sina kommersiella heloter försedda med skeptisk litteratur. Och nu kommer jag att tänka på att Gradgrind, naturligtvis, är berömd för att grunda bibliotek. Han visar sitt förstånd. Alla moderna böcker står på hans sida. Så länge som visionen om himmelen alltid ändras, kommer visionen om jorden att vara helt oförändrad. Inga ideal kommer att bestå länge nog för att realiseras, eller ens delvis realiseras. Den moderne unge mannen kommer aldrig att ändra sin miljö, för han kommer alltid att ändra sej själv.
Därför är vårt första krav på det ideal mot vilket framstegen riktas att det måste vara fixerat. Whistler brukade göra många snabba skisser av en modell; det betydde ingenting om han rev sönder tjugo porträtt. Men det skulle betyda något om han tittade upp tjugo gånger, och varje gång såg en ny person sitta där fridfullt för att bli avporträtterad.
På samma sätt betyder det ingenting (jämförelsevis talat) hur ofta mänskligheten misslyckas att uppnå sitt ideal - för då är alla dess gamla misslyckanden fruktbara. Men det betyder fruktansvärt mycket hur ofta mänskligheten förändrar sitt ideal - för då är alla dess gamla misslyckanden fruktlösa.
Frågan blir därför denna: Hur kan vi hålla konstnären missnöjd med sina bilder utan att göra honom dödligt missnöjd med sin konst? Hur kan vi få en människa att alltid vara otillfredsställd med sitt arbete, men ändå tillfredsställd med att arbeta? Hur kan vi se till att porträttmålaren kastar ut porträttet genom fönstret istället för den naturliga och mer mänskliga åtgärden att kasta ut modellen genom fönstret?
En strikt regel är inte bara nödvändigt för att regera, den är också nödvändig för att revoltera. Det fixerade och välbekanta idealet är nödvändigt för varje slags revolution. Människor kommer ibland att handla långsamt utifrån nya ideer, men de kommer bara att handla kvickt utifrån gamla ideer. Om jag bara ska flyta eller blekna eller utvecklas, kan det bli mot något anarkistiskt - men om jag ska göra upplopp måste det vara för något respektabelt.
Detta är hela svagheten hos vissa skolor beträffande framsteg och moralisk utveckling. De påstår att det har funnits en långsam rörelse i riktning mot moralitet, med en osynlig etisk förändring varje år eller varje ögonblick. Det finns bara en stor nackdel med denna teori. Den talar om en långsam rörelse mot rättvisa, men den tillåter inte en snabb rörelse. En person tillåts inte springa fram och förklara att ett visst sakernas tillstånd i sej självt är oacceptabelt.
För att göra saken tydlig är det bättre att ta ett specifikt exempel. Vissa av de idealistiska vegetarianerna, sådana som herr Salt, säger att tiden nu är kommen för att sluta äta kött, vilket implicerar ett antagande att det en gång i tiden var rätt att äta kött, och de påstår (med ord som kan citeras) att det en dag kommer att bli fel att äta mjölk och ägg. Jag diskuterar här inte frågan om vad som är rättvist mot djuren. Jag säger bara att vad som än är rättvist, under givna förhållandena, borde vara rättvist med en gång. Om ett djur misshandlas, borde vi kunna skynda till dess räddning. Men hur kan vi skynda om vi kanske är före vår tid? Hur kan vi skynda oss för att hinna med ett tåg som kanske anländer om några århundraden? Hur kan jag fördöma en man för att flå katter, om han bara just nu är vad jag möjligen blir genom att dricka ett glas mjölk?
En glänsande och galen rysk sekt for omkring och befriade alla djur från alla lagårdar. Hur ska jag få mod att befria hästen från min droska, när jag inte vet huruvida min utvecklingsklocka bara är lite tidig eller kuskens lite sen? Anta att jag sa till en utsugare: "Slaveri passade ett utvecklingsstadium." Och anta att han svarar: "Och utsugning passar detta utvecklingsstadium." Hur ska jag svara om det inte finns något tidlöst prov? Om utsugare ligger efter den nuvarande moralen, varför skulle inte filantroper ligga före den? Vad i all världen är den nuvarande moralen om inte en moral som hela tiden springer iväg?
Därför kan vi säga att ett permanent ideal är lika nödvändigt för nydanaren som för den konservative. Det är nödvändigt vare sej vi önskar att kungens order genast ska uträttas eller bara att kungen själv genast ska avrättas.
Giljotinen har många synder på sitt samvete, men för att göra den rättvisa är det ingen evolutionärt med den. Evolutionistens favoritargument finner sitt bästa svar i bilan. Evolutionisten säger: "Var drar du gränsen?" och revolutionären svarar: "Jag drar den här: exakt mellan ditt huvud och din bål." Det måste vid varje givet ögonblick finnas något abstrakt rätt och fel om ett huvud plötsligt ska slås av - och det måste finnas något evigt om det ska finnas något plötsligt.
Därför: för alla förnuftiga mänskliga avsikter, för att ändra saker eller för att behålla saker som de är, för att hålla igång ett system för alltid, som i Kina, eller för att ändra systemet varje månad som under den tidiga franska revolutionen, är det lika nödvändigt att visionen är en fixerad vision. Detta är vårt första krav.
När jag hade skrivit ner detta, kände jag än en gång närvaron av något annat i diskussionen: som en person hör en kyrkklocka ovanför gatularmet. Någonting tycktes säga:
"Åtminstone mitt ideal är fixerat, ty det var fixerat före världens grundläggning. Min vision av fullkomning kan förvisso inte ändras; ty den kallas Eden. Du kan ändra den plats du är på väg till, men du kan inte ändra den plats från vilken du har kommit. För den ortodoxe måste det alltid finnas anledning till revolution, ty i människornas hjärtan har Gud lagts under Satans fötter. I den övre världen revolterade helvetet en gång mot himlen. Men i denna värld revolterar himlen mot helvetet. För den ortodoxe kan det alltid vara revolution, ty revolution är återställelse. I varje ögonblick kan du slå ett slag för den fullkomning som ingen människa har sett alltsedan Adam. Ingen oföränderlig vana, ingen föränderlig utveckling kan göra det ursprungliga goda till något annat än gott. Människan kan ha varit otrogen lika länge som kor haft horn; men fortfarande är det inte en del av människan om det är syndigt. Människan kan ha varit förtryckt lika länge som fiskar funnits under vattnet; men fortfarande borde människan inte vara förtryckt om förtryck är syndigt. Kedjan kanske verkar naturlig för slaven eller sminket för skökan, liksom plymen för fågeln eller svansen för räven - men de är fortfarande inte det om de är syndiga. Jag håller upp min förhistoriska legend för att trotsa hela din historia. Din vision är inte bara ett gammalt inventarium - den är ett faktum."
Jag stannade upp för att notera det nya sammanträffandet med kristendomen, men jag fortsatte.
Jag fortsatte till nästa nödvändighet av något framstegsideal. Några människor verkar som sagt tro på att automatiska och opersonliga framsteg ligger i tingens natur. Men det är klart att ingen politisk aktivitet kan uppmuntras genom att säga att framsteg är naturliga och oundvikliga; det är inget skäl för att vara aktiv utan snarare ett skäl för att vara lat. Om vi oundvikligen förbättras, behöver vi inte bekymra oss om att förbättras. Den rena framstegsdoktrinen är den bästa av alla skäl för att inte vara progressiv. Men jag vill inte i första hand fästa uppmärksamheten vid någon av dessa uppenbara anmärkningar.
Den enda slående poängen är denna: att om vi antar att förbättring är naturlig, måste den vara ganska enkel. Världen skulle mycket väl kunna gå mot en fulländning, men knappast mot vilket arrangemang av många kvaliteter som helst. För att ta vår ursprungliga liknelse: Naturen kanske av sej själv är på väg att bli mer blå: d v s en process så enkel att den skulle kunna vara opersonlig. Men Naturen kan inte göra en noggrann bild bestående av många utvalda färger, om Naturen inte är personlig. Om världens mål vore rent mörker eller rent ljus, skulle det kunna komma lika långsamt och oundvikligt som skymning eller gryning. Men om världens mål är att bli ett stycke utarbetad och konstnärlig klärobskyr, så måste det finnas design, mänsklig eller gudomlig. Världen skulle genom ren tidsutdräkt kunna bli svart som en gammal bild, eller vit som en gammal rock; men om den bleve ett visst stycke svart-vit konst, ja, då finns där en konstnär.
Om distinktionen inte är uppenbar, ska jag ge ett vanligt exempel. Vi hör hela tiden en särskild kosmisk bekännelse från de moderna humanitarianerna - jag använder ordet humanitarian i dess vanliga mening, som betyder en som stödjer alla skapade varelsers krav mot mänsklighetens. De hävdar att vi genom tidsåldrarna blivit mer och mer humana, d v s att den ena efter den andra, grupper eller sektioner av varelser, slavar, barn, kvinnor, kor, eller vad allt kan det inte handla om, gradvis har blivit erkända barmhärtighet eller rättvisa.
De säger att vi en gång i tiden ansåg det rätt att äta människor (vilket vi inte gjorde!), men här är jag inte ute efter deras historieskrivning, som är ytterst ohistorisk. Faktum är att antropofagi säkerligen är något dekadent, inte något primitivt. Det är mycket troligare att moderna människor börjar äta mänskligt kött av ren tillgjordhet, än att primitiva människor någonsin gjorde det av okunnighet.
Här följer jag bara konturerna av deras argument, som består i att hävda att människan steg för steg blivit allt mildare, först mot andra medborgare, sedan mot slavar, sedan mot djur, och sedan (antagligen) mot växter. Jag tycker att det är fel att sitta på en människa. Snart kommer jag att tycka att det är fel att sitta på en häst. Och slutligen (antar jag) ska jag tycka att det är fel att sitta på en stol. Detta är argumentets riktning.
Och om detta argument kan sägas att det är möjligt att tala om det i termer av utveckling eller oundvikliga framsteg. En ständig tendens att vidröra färre och färre ting kan, känner man, vara en rent djurisk, omedveten tendens, som hos en art som producerar färre och färre barn. Denna drift kan vara verkligt evolutionär, eftersom den är så dum. Darwinismen kan användas för att stödja två galna moraler, men den kan inte användas som stöd för en enda förnuftig. Släktskapen och konkurrensen mellan alla levande varelser kan användas som skäl för att vara vansinnigt grym eller vansinnigt sentimental; men inte för en hälsosam kärlek till djur. På evolutionär basis kan du vara inhuman, eller du kan vara absurt human; men du kan inte vara mänsklig.
Att du och en tiger är ett kan vara ett skäl för att vara snäll mot tigern. Eller också kan det vara ett skäl för att vara lika grym som tigern. En väg att gå är att träna tigern i att härma dig själv; men det går snabbare att imitera tigern. Men i ingendera fallet lär dej evolutionen hur du ska behandla en tiger förnuftigt, d v s beundra hans ränder men undvika hans klor.
Om du vill behandla en tiger förnuftigt, måste du gå tillbaka till Edens lustgård. Ty den envisa påminnelsen fortsatte återkomma: endast det övernaturliga har intagit ett förnuftigt perspektiv på Naturen. Essensen hos all panteism, evolutionism och modern kosmisk religion ligger verkligen i detta påstående: att Naturen är vår mor. Olyckligtvis kommer du, om du ser Naturen som en mor, att upptäcka att hon är en styvmor.
Kristendomens huvudpoäng var denna: att Naturen inte är vår mor. Naturen är vår syster. Vi kan vara stolta över hennes skönhet eftersom vi har samme far, men hon har ingen auktoritet över oss. Vi måste beundra men inte imitera. Detta ger en märklig anstrykning av lätthet i den typiskt kristna glädjen över denna jord, en lätthet som nästan är lättsinne.
Naturen var en allvarlig moder för dem som dyrkade Isis och Cybele. Naturen var en allvarlig moder för Wordsworth eller för Emerson. Men Naturen är inte allvarlig för Franciskus av Assisi eller för George Herbert. För S.t Franciskus är Naturen en syster, ja, t o m en lillasyster: en liten, dansande syster att skratta åt lika väl som att älska.
Men detta är knappast vår huvudpoäng för närvarande; jag har medgivit allt detta bara för att visa hur nyckeln ständigt, och som om det vore av en händelse, passar in i de allra minsta dörrar. Vår huvudpoäng här är att om det finns en ren trend av opersonlig utveckling i Naturen, får vi förmoda att det är en enkel trend mot någon enkel triumf. Man kan tänka sej att någon automatisk tendens i biologin arbetar för att ge oss längre och längre näsor. Men frågan är: vill vi ha längre och längre näsor? Jag antar att vi inte vill det; jag tror att de flesta av oss skulle vilja säga till våra näsor: "så långt men inte längre - här ska din stolta nästipp hejda sig." Vi önskar en näsa av sådan längd att den garanterar ett intressant ansikte. Men vi kan inte föreställa oss en rent biologisk trend i riktning mot att producera intressanta ansikten, eftersom ett intressant ansikte är ett visst arrangemang av ögon, näsa och mun, i den mest komplexa relation till varandra. Proportion kan inte vara en drift, den är antingen ett sammanträffande eller en formgivning.
Och så är det med idealet om mänsklig moral och dess relation till humanitarianerna och anti-humanitarianerna. Det kan tänkas att vi mer och mer håller våra händer borta från saker och ting: att vi slutar köra hästar eller plocka blommor. Vi kanske slutligen förpliktigar oss att inte störa någon människas sinne ens genom diskussion, att inte störa fåglarnas sömn genom att hosta. Det ultimata gudomliggörandet verkar vara att sitta helt stilla och inte våga stirra av fruktan för att störa en fluga och inte våga äta av fruktan att göra en mikrob obekväm. Vi kanske omedvetet är på väg mot en så brutal fulländning. Men vill vi ha en så brutal fulländning? På samma sätt kanske vi omedvetet utvecklas längs den motsatta eller nietzscheanska vägen mot fulländning: övermänniskan som krossar övermänniskan i ett tyrannernas torn - tills universum slås sönder för skojs skull. Men vill vi ha universum sönderslaget för skojs skull? Är det inte alldeles klart att vad vi verkligen hoppas på är en särskild hantering och blandning av dessa två saker: en viss mängd av självbehärskning och respekt, och en viss mängd av energi och herravälde?
Om vårt liv någonsin verkligen är så vackert som en saga, ska vi minnas att sagans hela skönhet ligger i detta: att prinsen har en förundran som hejdar sig precis innan den blir till fruktan. Om han är rädd för jätten blir det slutet för honom, men om jätten inte slår honom med häpnad blir det slutet för sagan. Hela poängen beror på att han på en gång är ödmjuk nog att förundras och högdragen nog att trotsa. Så vår attityd till världens jätte får inte endast vara minskad finkänslighet eller minskat förakt: den måste vara en viss proportion av båda två - som är exakt rätt. Vi måste inom oss ha vördnad nog för allt utanför oss - så att vi beträder gräset med fruktan. Vi måste också ha förakt nog för allt utanför oss, så att vi vid lämpligt tillfälle kan spotta på stjärnorna. Men dessa två saker måste (om vi ska vara goda eller lyckliga) kombineras, inte i vilken kombination som helst, utan i en viss kombination. Den perfekta lyckan för människor på jorden kommer inte (om den någonsin kommer) att vara en platt och solid sak, som djurens tillfredsställelse. Den kommer att vara en exakt och farlig balans, lik en desperat romans. Människan måste ha just precis nog mycket tro på sej själv för att ge sej ut på äventyr, och just precis nog mycket tvivel på sej själv för att kunna njuta av dem.
Detta är alltså vårt andra krav på framstegsidealet. För det första: det måste vara fixerat. För det andra: det måste vara sammansatt. Det får inte (om det ska tillfredsställa våra själar) vara den rena segern för något som slukar upp allt annat - kärlek eller stolthet eller fred eller äventyr. Det måste vara en viss bild sammansatt av dessa element i deras bästa proportion och relation. Jag sysslar inte här med att förneka att en sådan god kulmen, genom tingens natur, kan vara reserverad för den mänskliga rasen. Jag pekar bara på att om denna sammansatta lycka är fixerad för oss måste den vara fixerad av någons medvetande, för bara ett medvetande kan utportionera de exakta proportionerna i en sammansatt lycka. Om världens lyckliggörande helt och hållet är naturens eget verk, måste det vara lika enkelt som världens nedfrysning, eller världens uppbrännande. Men om världens lyckliggörande inte är ett verk av naturen, utan ett konstverk, då inbegriper det en konstnär.
Och här avbröts återigen min kontemplation av den forntida röst som sa: "Jag kunde ha berättat allt det här för dig för länge sedan. Om det finns något särskilt framsteg kan det bara vara mitt slag av framsteg, framsteget mot en fullkomlig stad av dygder och där rättfärdighet och frid blomstrar och kysser varandra. En opersonlig kraft skulle kunna leda er till en vildmark av fullkomlig platthet eller till en topp av perfekt höjd. Men bara en personlig Gud kan leda er (om ni verkligen är ledda) till en stad med och arkitektoniska proportioner, en stad i vilken var och en av er kan bidra med den exakt rätta mängden av er egen färg till Josefs mångfärgade mantel."
Två gånger hade alltså kristendomen kommit med exakt det svar jag hade efterlyst. Jag hade sagt: "Idealet måste vara fixerat", och Kyrkan hade svarat: "Mitt är bokstavligen fixerat, för det existerade före allt annat". Jag hade för det andra sagt: "Det måste vara konstärligt komponerat, som en tavla", och Kyrkan svarade: "Mitt är alldeles bokstavligen en tavla, för jag vet vem som målade den." Sedan fortsatte jag till den tredje sak, som i mina ögon behövdes för ett Utopia eller ett mål för framsteget. Och av alla tre är den utan jämförelse svårast att uttrycka. Kanske kan den uttryckas så här: att vi behöver vaksamhet även i Utopia, om vi inte ska falla från Utopia som vi föll från Eden.
Vi har anmärkt att ett skäl som framförs för att vara "progressiv" är att saker och ting helt naturligt tenderar att bli bättre. Men det enda skälet för att vara progressiv är att saker och ting helt naturligt tenderar att bli sämre. Tingens förgänglighet är inte bara det bästa argumentet för att vara progressiv; det är också det enda argumentet mot att vara konservativ. Den konservativa teorin skulle verkligen vara helt allomfattande och omöjligt att bemöta om det inte vore för detta enda faktum. All konservatism baseras på iden att om du lämnar saker och ting i fred, lämnar du dem som de är. Men det gör du inte. Om du lämnar något i fred lämnar du det till en flod av förändring. Om du lämnar en vit stolpe i fred kommer den snart att bli en svart stolpe. Om du verkligen vill ha den vit måste du alltid måla den på nytt; d v s du måste alltid hålla på med en revolution. Kort sagt: om du vill ha den gamla vita stolpen måste du ha en ny vit stolpe.
Men detta som är sant även om själlösa ting är på ett alldeles speciellt och fruktansvärt sätt sant om alla mänskliga ting. En nästan onaturlig vaksamhet krävs verkligen av medborgaren, på grund av hur förfärligt snabbt mänskliga institutioner blir gamla. Det tillhör vanan hos romantiker och journalister att tala om hur människor lider under gamla tyrannier. Men faktum är att människan nästan alltid har lidit under nya tyrannier, under tyrannier som skulle ha varit allmänna friheter knappt tjugo år dessförinnan. Sålunda blev England tokigt av glädje över Elisabets patriotiska monarki, och blev sedan (nästan omedelbart efteråt) galet av ilska över att bli fångat i fällan av Karl I:s tyranni. Och så, återigen, blev monarkin intolerabel i Frankrike, inte just efter att den varit tolererad, men just efter att den hade varit dyrkad. Sonen till Ludvig den älskade var Ludvig den giljotinerade.
På samma sätt blev den radikale fabrikören under engelskt 1800-tal helt och hållet betrodd som folkets sanne tribun, tills vi plötsligt hörde socialisternas vrål om att han var en tyrann som åt människor som bröd. Och på samma sätt har vi nästan till det senaste ögonblicket litat på tidningarna som organ för den allmänna opinionen. Alldeles nyss har några av oss insett (inte sakta utan med ett ryck) att de helt uppenbart inte är något sådant. De är, genom själva sakens natur, några få rika människors hobby. Vi har inget behov av att revoltera mot det antika; vi måste revoltera mot det moderna. Det är de nya härskarna, kapitalisten eller redaktören, som verkligen håller den moderna världen uppe.
Det är ingen risk att en modern kung kommer att försöka välta konstitutionen överända, det är mera troligt att han kommer att ignorera konstitutionen och arbeta bakom dess rygg. Han kommer inte att dra någon fördel av sin kungliga makt; det är mer troligt att han kommer att dra fördel av sin kungliga maktlöshet, av det faktum att han är fri från kritik och publicitet. För kungen är vår tids meste privatperson. Det kommer inte att bli nödvändigt för någon att kämpa mot något förslag om censur av pressen. Det behövs ingen censur av pressen. Det är pressen som censurerar.
Den häpnadsväckande snabbhet med vilken folkliga system blir förtryckande är det tredje faktum vi ska begära att vår perfekta framstegsteori tar med i beräkningen. Den måste alltid vara uppmärksam på varje privilegium som missbrukas, för varje fungerande rättighet som blir ett fel. I detta fall är jag helt och hållet på revolutionärernas sida. De har verkligen rätt när när de alltid misstänker mänskliga institutioner, de har rätt när de inte förtröstar på furstar eller på någon människoson. Hövdingen som valdes för att vara folkets vän blir folkets fiende; tidningen som startade för att säga sanningen existerar nu för att hindra sanningen från att komma fram. Här kände jag att jag verkligen till sist var på revolutionärens sida. Och sedan drog jag andan igen: för jag kom ihåg att jag återigen var på den ortodoxes sida. Kristendomen talade på nytt och sa: "Jag har alltid hävdat att människan var naturliga avfällingar; att mänsklig dygd genom sin egen natur tenderade att rosta eller ruttna; jag har alltid sagt att människorna som sådana tar fel, särskilt lyckliga människor, speciellt stolta och rika människor. Denna eviga revolution, denna misstanke som oavbruten går genom seklerna, kallar du (som är en vag modernist) framstegets doktrin. Om du vore filosof skulle du liksom jag kalla den för doktrinen om arvsynden. Du kan kalla den kosmiskt framsteg så mycket du vill - men jag kallar den för vad den är: Syndafallet.
Jag har talat om hur ortodoxin kommer in som ett svärd; men här erkänner jag att den kom in som en stridsyxa. För kristendomen är verkligen (när jag kommer att tänka på den) det enda ting som finns kvar som har någon verklig rätt att ifrågasätta de väluppfostrades eller välföddas makt. Jag har ofta nog lyssnat till socialister, eller t o m demokrater, som säger att de fattigas fysiska tillstånd med nödvändighet gör dem mentalt och moraliskt underlägsna. Jag har lyssnat till vetenskapsmän (och det finns fortfarande vetenskapsmän som inte motsätter sig demokrati) som säger att om vi ger de fattiga hälsosammare förhållanden, så kommer ondska och brott att försvinna. Jag har lyssnat till dem med fruktansvärd uppmärksamhet, med otäck fascination. För det var som att se en man energiskt såga av från trädet den gren han själv satt på. Om dessa lyckliga demokrater kunde leda sin tes i bevis, skulle den slå ihjäl demokratin. Om de fattiga är så ytterst demoraliserande, kan det varar praktiskt att uppfostra dem - eller inte. Men det är helt säkert fullständigt praktiskt att ta ifrån dem alla medborgerliga rättigheter. Om mannen med ett dåligt sovrum inte kan avge en bra röst, så är den första och snabbaste slutsatsen att han inte ska få avge någon röst. Den härskande klassen kan inte utan skäl säga: "Det kommer kanske att ta oss en del tid att restaurera hans sovrum. Men om han är det odjur ni säger att han är, kommer det att ta honom väldigt lite tid att förstöra vårt land. Därför ska vi ta till oss er varning och inte ens ge honom chansen."
Det är mej ett förfärligt nöje att observera den väg genom vilken de allvarligaste socialister flitigt lägger grunden för all aristokrati, genom att milt avslöja de fattigas uppenbara oförmåga att regera. Det är som att på en kvällsbjudning lyssna till någon som ber om ursäkt för att ha kommit utan påbjuden klädsel, och förklara att han nyligen blivit förgiftad och hade för vana att ta av sig sina kläder på gatan och dessutom just hade bytt om från fängelseklädsel. I varje ögonblick känner man att värden skulle kunna säga att personen, om det var så illa, verkligen inte hade behövt komma alls.
Likadant är det när den vanlige socialisten med strålande ansikte bevisar att de fattiga, efter sina förkrossande erfarenheter, inte kan vara värda något förtroende. I varje ögonblick kan den rike säga: "Nåväl, vi kommer inte att lita på dem" och slå igen dörren i ansiktet på honom. På basis av herr Blatchfords syn på arv och miljö är aristokratins argument helt överväldigande. Om rena hem och ren luft gör rena själar, varför då inte ge makten (i varje fall för närvarande) till dem som utan tvivel lever i den renaste luften? Om bättre förhållanden kommer att göra de fattiga mer lämpliga att styra sej själva, varför skulle inte bättre förhållanden redan nu göra de rika mer lämpliga att styra dem? Om vi utgår från det vanliga miljöargumentet är saken ganska klar. Den mest vällevande klassen måste bli vår förtrupp i Utopia.
Finns det något svar på antagandet att de som har haft de bästa möjligheterna troligen kommer att vara våra bästa gajder? Finns det något svar på argumentet att de som andats ren luft borde bestämma över dem som andats dålig luft?
Så vitt jag vet finns det bara ett svar, och det svaret är kristendomen. Bara den kristna kyrkan kan erbjuda någon rationell invändning mot att helt anförtro sej åt de rika. För hon har ända från begynnelsen hävdat att faran inte låg i människans omgivning utan i människan själv. Hon har vidare hävdat att om vi talar om en farlig omgivning, så är den farligaste omgivningen av alla den bekväma omgivningen.
Jag vet att den modernaste fabriken verkligen sysslat med att producera en abnormt stor nål. Jag vet att de senaste biologerna huvudsakligen sysslat med att upptäcka en mycket liten kamel. Men om vi förminskar kamelen så mycket som möjligt, eller ökar nålens öga till ett maximum - om, kort sagt, vi antar att Kristi ord betyder det minsta de kunde betyda, måste dessa ord åtminstone betyda att det inte är så väldigt troligt att rika personer är moraliskt värda vårt förtroende.
Kristendomen är, även som urvattnad, het nog att koka ner hela det moderna samhället till trasor. Kyrkans blotta minimum skulle bli ett dödligt ultimatum till världen. För hela den moderna världen är absolut grundad på antagandet, inte att de rika är nödvändiga (vilket är hållbart) utan att de rika är värda vårt förtroende (vilket för en kristen inte är hållbart).
¨
Du kommer att i all oändlighet, i alla diskussioner om tidningar, företag, aristokratier eller partipolitik, få höra det här argumentet att en rik person inte kan mutas. Faktum är naturligtvis att den rike är mutad, han har redan blivit mutad. Det är därför den rike är rik.
Kristendomens hållning är att en människa som är beroende av detta livets lyx och flärd är en korrupt person, andligen korrupt, politiskt korrupt, finansiellt korrupt. Det finns en sak som Kristus och alla kristna helgon har sagt med ett slags primitiv monotoni. De har helt enkelt sagt att det att vara rik är att i särskilt hög grad riskera moraliskt skeppsbrott.
Det är inte uppenbart okristet att döda de rika som kränkare av all definierbar rättvisa. Det är inte uppenbart okristet att kröna de rika som passande härskare över samhället. Men det är alldeles säkert okristet att förlita sej på de rika, att anse de rika som mer moraliskt säkra än de fattiga.
En kristen kan helt konsekvent säga: "Jag respekterar den här personens ställning, trots att han tar mutor." Men en kristen kan inte säga som alla moderna människor säger till lunch och frukost: "En person med hans ställning skulle inte kunna ta mutor". För det är en del av det kristna dogmat att vilken människa som helst i vilken ställning som helst skulle kunna ta mutor.
Det är en del av det kristna dogmat; det är också händelsevis, genom ett mystiskt sammanträffande, en del av den uppenbara mänskliga historien. När människor påstår att en person "i den positionen" skulle vara omutbar, finns det ingen anledning att dra in kristendomen i diskussionen. Var Lord Bacon skoputsare? Var Hertigen av Marlborough gatsopare?
I det bästa Utopia måste jag vara beredd på det moraliska raset hos vilken människa som helst i vilken position som helst i vilket ögonblick som helst - och alldeles särskilt på mitt eget fall från min egen position i detta ögonblick.
Mycket vag och sentimental journalistik har spridits ut för att påtala att kristendomen liknar demokrati, och det mesta av den journalistiken är knappast stark eller klar nog att vederlägga det faktum att dessa två ting ofta har legat i gräl med varandra. Den verkliga grund på vilken kristendom och demokrati är ett är väldigt mycket djupare. Den enda särskilt och speciellt okristna iden är Carlyles ide att den person ska regera som känner att han kan regera. Vad som än annars kan vara kristet, så är detta hedniskt.
Om vår tro alls har någon kommentar till regerande, måste kommentaren bli denna: att den person ska regera som inte tror att han kan regera. Carlyles hjälte måste säga "Jag ska bli kung", men det kristna helgonet måste säga "Nolo episcopari." Om kristendomens stora paradox alls innebär någonting, innebär den detta - att vi måste ta kronan i våra händer och gå för att jaga i jordens öknar och mörka hörn tills vi finner den enda människa som känner sej ovärdig att bära den. Carlyle hade alldeles fel - vi får inte kröna den speciella person som tror sej om att kunna regera. Snarare ska vi kröna den mycket mer speciella person som vet att han inte kan.
Och nu är detta en av de två eller tre vitalaste försvaren för en fungerande demokrati. Det rena röstningsmaskineriet är inte demokrati, trots att det för närvarande inte är lätt att effektuera någon enklare demokratisk metod. Men t o m röstningsmaskineriet är fundamentalt kristet i sin praktiska mening - det är ett försök att få deras åsikter som annars vore för blygsamma för att erbjuda dem. Det är ett mystiskt äventyr; det litar speciellt på dem som inte litar på sej själva.
Denna gåta är strikt speciell för kristendomen. Det finns inget verkligt ödmjukt i buddhistens förnekande; den milde hindun är alltför mild, men han är inte ödmjuk. Men det finns något psykologiskt kristet i iden om att söka efter den undanskymdes åsikt snarare än att ta den uppenbara vägen att acceptera de framståendes åsikter. Att säga att vårt röstande är särskilt kristet kan verka något underligt. Att säga att röstvärvning är kristet kan verka spritt språngande galet. Men röstvärvning är mycket kristet till sin ursprungliga ide. Det är att uppmuntra den ödmjuke, det är att säga till den blyga: "Min vän, stig högre upp." Eller om det finns någon liten defekt i röstvärvningen, så är det i dess perfekta och avrundade fromhet, bara för att den möjligen negligerar att uppmuntra röstvärvarens ödmjukhet.
Aristokrati är inte en instutition: aristokrati är en synd, vanligen en mycket förlåtlig synd. Den är helt enkelt människans drift eller glidning in i en slags naturlig hybris och lovsång till de mäktiga, vilket är den enklaste och uppenbaraste historien i världen.
Det är en av de hundratals svaren på den moderna "styrkans" flyktiga perversion att de kvickaste och djärvaste agenterna också är de sköraste eller känsligaste. De snabbaste tingen är de mjukaste tingen. En fågel är aktiv eftersom en fågel är mjuk. En sten är hjälplös eftersom ens ten är hård. Stenen måste genom sin egen natur falla nedåt, eftersom hårdhet är svaghet. Fågeln kan genom sin egen natur fara uppåt, eftersom skörhet är en kraft. I en perfekt styrka finns en slags frivolitet, en luftighet som kan hålla sej själv uppe i luften.
Moderna utforskare av mirakelberättelser har allvarligt medgivit att en karaktäristisk sak för stora helgon är deras förmåga att "levitera". De skulle kunna gå längre: en karaktäristik av de stora helgonen är deras förmåga till lättsinne. Änglar kan flyga eftersom de kan ta lätt på sej själva. Detta har alltid varit kristendomens instinkt, och särskilt den kristna konstens instinkt. Kom ihåg hur Fra Angelico återgav alla sina änglar, inte bara som fåglar, men nästan som fjärilar. Kom ihåg hur den mest seriösa medeltida konsten var full av ljus och fladdrande draperier, av kvicka och skuttande fötter.
Det var den enda sak som de moderna pre-rafaeliterna inte kunde ta efter från de verkliga pre-rafaeliterna. Burne-Jones kunde aldrig återuppliva medeltidens djupa lättsinne. I de gamla kristna bilderna är himlen över varje figur som en blå eller gyllene fallskärm. Varje figur tycks redo att flyga upp och flyta omkring i himlarna. Tiggarens trasiga rock kommer att bära upp honom likt änglarnas strålande fjädrar. Men kungarna i sitt tunga guld och de stolta i sina purpurmantlar kommer alla genom sin blotta natur att sjunka nedåt, ty stolthet kan inte upphöjas till lättsinne eller frisvävande. Stolthet är alltings dragning nedåt mot ett lätt allvar. Man sätter bo i en sorts själviskt allvar, men måste stiga upp till ett muntert självförglömmande. En människa faller in i en brun studiekammare, men sträcker sej upp mot en blå sky. Allvar är ingen dygd. Det skulle vara en heresi, men en mycket förnuftigare heresi, att säga att allvar är en last. Det är verkligen en naturligt trend eller lapsus att ta sej själv allvarligt, eftersom det är det lättaste man kan göra. Det är mycket enklare att skriva en bra ledarartikel i Times än ett bra skämt i Pnnch! Ty allvar flödar ut ur människan helt naturligt, men skratt är ett skutt. Det är lätt att vara tung men svårt att vara lätt. Satan föll genom tyngdkraften.
Nu är det Europas särskilda ära - eftersom Europa har varit kristet - att så länge det har haft aristokrati har det alltid i djupet av sitt hjärta behandlat aristokrati som en svaghet - i allmänhet som en svaghet som måste tillåtas.
Om någon vill lära sej uppskatta denna poäng, så låt honom gå utanför kristenheten till någon annan filosofisk atmosfär. Låt honom t ex jämföra Europas klasser med Indiens kaster. Där är aristokratin långt mer förfärlig, eftersom den är långt mer intellektuell. Det anses på allvar att klasskalan är en skala av andliga värden, att bagaren är bättre än slaktaren på ett osynligt och heligt sätt. Men ingen kristendom, inte ens den mest okunniga och urspårade, påstod någonsin att en hertig inte kunde bli fördömd.
I ett hedniskt samhälle kan det ha varit (jag vet inte) någon seriös uppdelning mellan den frie mannen och slaven. Men i ett kristet samhälle har vi alltid tänkt på gentlemannen som ett slags skämt, även om jag erkänner att han i några stora korståg och kyrkomöten förtjänade rätten att kallas "a practical joke". Men vi i Europa tog aldrig i verkligheten aristokratin seriöst i djupet av våra själar. Det är bara en tillfällig icke-europeisk främling (en sådan som dr Oscar Levy, den ende intelligente nietscheanen) som någonsin ens för ett ögonblick kan lyckas ta aristokratin på allvar.
Det kan vara en ren patriotisk bias, fast jag inte tror det, men det tycks mej att den engelska aristokratin inte bara är typen för, utan kronan och blomman av alla verkliga aristokratier. Den har alla oligarkiska dygder såväl som defekter. Den är vårdslös, den är hygglig, den är modig i uppenbara fall, men den har en stor förtjänst som övergår även dessa. Den stora och mycket uppenbara förtjänsten hos den engelska aristokratin är att ingen rimligen kan ta den på allvar.
Kort sagt: jag hade som vanligt långsamt förklarat behovet av en jämlikhetslag i Utopia - och som vanligt fann jag att kristendomen varit där före mej. Mitt Utopias hela historia uppvisar samma roande besvikelser. Jag sprang alltid ut från mitt arkitektkontor med planer för ett nytt litet torn bara för att finna det stå där i solen, skinande och tusen år gammalt.
För mej har Gud i den forntida, och delvis i den moderna, bemärkelsen besvarat bönen: "Skydda oss, Herre, i allt vi gör." Utan fåfänga tror jag verkligen att det fanns ett moment i vilket jag kunde ha uppfunnit äktenskapslöftet (som institution) bara utifrån mitt eget huvud, men jag upptäckte med en suck att det redan blivit uppfunnet.
Men eftersom det skulle bli en alltför utdragen historia att, faktum för faktum och tum för tum, visa hur min egen uppfattning av Utopia bara förverkligades i det Nya Jerusalem, ska jag ta detta enda fall som gäller äktenskapet som indicium på den konvergerande tendensen, ja, jag skulle kunna säga den konvergerande kraschen av allt annat.
När de vanliga motståndarna till socialismen talar om omöjligheter och förändringar i den mänskliga naturen förbiser de alltid en viktig distinktion. I moderna idealistiska uppfattningar om samhället finns det några önskningar som möjligen inte är uppnåeliga - men det finns några önskningar som inte ens är önskvärda. Att alla människor skulle leva i lika vackra hus är en dröm som kan eller inte kan uppnås. Men att alla människors kulle leva i samma vackra hus är inte någon dröm alls, det är en mara. Att en man skulle älska alla gamla kvinnor är ett ideal som kanske inte kan uppnås. Men att en man skulle betrakta alla gamla kvinnor exakt som han betraktar sin mor är inte bara ett ouppnåeligt ideal, utan ett ideal som inte borde uppnås.
Jag vet inte om läsaren håller med mej om dessa exempel, men jag ska lägga till det exempel som alltid har påverkat mej mest. Jag kunde aldrig föreställa mej eller tolerera något Utopia som inte lämnade mej den frihet jag huvudsakligen bryr mej om, friheten att binda mej själv. Komplett anarki skulle inte bara göra det omöjligt att ha någon disciplin eller trohet; den skulle också göra det omöjligt att ha kul. För att ta ett uppenbart exempel: det vore ingen vits med att slå vad om ett vad inte vore bindande. Upplösandet av alla kontrakt skulle inte bara ödelägga moralen utan även förstöra sporten.
Nu är vadslagning och liknande aktiviteter bara förkrympta och vridna former av människans ursprungliga instinkt för äventyr och romantik, som så mycket har sagts om på dessa sidor. Och farorna, belöningarna, straffen och upplösningarna i ett äventyr måste vara verkliga, annars är äventyret bara en skiftande och hjärtlös mardröm. Om jag slår vad måste jag tvingas att betala, annars finns det ingen poesi i en vadslagning. Om jag utmanar någon måste jag tvingas kämpa, annars finns det ingen poesi i en utmaning. Om jag lovar att vara trogen måste jag bli förbannad om jag är otrogen, annars finns det inget som är roligt med löften.
Kristus förutsade hela den gotiska arkitekturen den stund som nervösa och respektabla människor (sådan som nu invänder mot gatupositiv) invände mot rännstensungarnas skrik i Jerusalem. Han sa: "Om dessa tiger, kommer stenarna att ropa." Under impulsen från hans anda reste sej de medeltida katedralernas fasader likt en högröstad kör, fyllda med ropande ansikten och öppna munnar. Profetian har uppfyllts: själva stenarna ropar.
Ifall dessa saker medges, om så bara för diskussionens skull, kan vi ta upp tråden om den naturliga människans tänkande där vi lämnade den. Skottarna kallar honom (med beklagansvärd förtrolighet) "den Gamle Mannen". Vi kan då ställa nästa fråga, den som så tydligt ligger rakt framför oss: viss tillfredsställelse behövs t o m för att göra saker bättre - men vad menar vi med att göra saker bättre?
Det mesta av nutidens tal om denna sak är ett rent cirkelresonemang - samma cirkel som vi redan har gjort till symbol för galenskap och för ren rationalism. Utvecklingen är god endast om den producerar något gott - och det goda är gott endast om det hjälper utvecklingen framåt. Elefanten står på sköldpaddan, och sköldpaddan på elefanten.
Uppenbarligen fungerar det inte att ta vårt ideal från naturens principer, av den enkla anledningen att det (med undantag för någon mänsklig eller gudomlig teori) inte finns några principer i naturen. T ex kan dagens billige antidemokrat allvarligt tala om för dej att det inte finns någon jämlikhet i naturen. Han har rätt, men han ser inte den logiska motsvarigheten. Det finns ingen jämlikhet i naturen - men det finns ingen ojämlikhet heller. Ojämlikhet kräver, likaväl som jämlikhet, en värdestandard. Att läsa in aristokrati i djurens anarki är precis lika sentimentalt som att läsa in demokrati i den.
Både aristokrati och demokrati är mänskliga ideal: den ena säger att alla människor är värdefulla och den andra att somliga människor är mer värdefulla. Men naturen säger inte att katter är värdefullare än möss; naturen kommenterar inte den saken alls. Naturen säger inte ens att katten är avundsvärd och musen ömkansvärd. Vi anser katten överlägsen för att vi (eller de flesta av oss) har en särskild filosofi som ser livet som bättre än döden. Men om musen vore en tysk pessimistmus skulle han kanske inte tänka att katten besegrat honom alls. Han skulle kanske tänka att han besegrat katten genom att nå graven före den. Eller han skulle kunna känna att han verkligen utsatt katten för ett fruktansvärt straff genom att hålla honom vid liv. Just liksom en mikrob skulle kunna känna sej stolt över att sprida pesten, skulle den pessimistiska musen kunna jubla vid tanken på att han i katten förnyade den medvetna existensens utdragna tortyr. Allt beror på musens filosofi. Du kan inte ens säga att det finns seger eller överlägsenhet i naturen om du inte har någon doktrin om vilka saker som är överlägsna. Du kan inte ens säga att katten tar poäng om det inte finns något poängsystem. Du kan inte ens säga att katten får det bästa om det inte finns något som är bäst att få.
Vi kan alltså inte få själva idealet från naturen, och när vi här följer den första och naturliga reflexionen, kommer vi att (för närvarande) utelämna idén att få den från Gud. Vi måste ha vår egen vision. Men de flesta modernisters försök att uttrycka den är förskräckligt vaga.
Några faller helt enkelt tillbaka på klockan: de talar som om ren färd genom tiden förde med sej något slags överlägsenhet, så att t o m en person av utmärkt mental kaliber vårdslöst använder frasen att mänsklig moral aldrig är "up to date". Hur kan någonting vara up to date? Ett datum har ingen karaktär. Hur kan någon säga att julfirande inte är passande den tjugofemte en månad? Vad skribenten menade var naturligtvis att majoriteten är bakom hans favoritminoritet - eller framför den.
Andra vaga moderna människor tar sin tillflykt till materiella metaforer: faktum är att det är huvudkännetecknet på vaga moderna människor. Eftersom de inte vågar definiera sin doktrin om det goda, använder de fysiska retoriska figurer utan återhållsamhet eller skam, och, vilket är värst av allt, verkar tycka att dessa billiga analogier är utsökt spirituella och överlägsna den gamla moralen. Därför tycker de att det är intellektuellt att tala om saker som "höga". Det är åtminstone motsatsen till intellektuellt: det är en ren fras från en tornspira eller en vindflöjel. "Tommy var en bra pojke" är ett rent filosofiskt påstående, värdigt Platon eller Tomas av Aquino. "Tommy levde det högre livet" är en grov metafor från en tre meters tumstock.
Detta är händelsevis nästan hela svagheten hos Nietzsche, som somliga framställer som en modig och stark tänkare. Ingen kan förneka att han var en poetisk och suggestiv tänkare, man han var precis motsatsen till stark. Han var inte djärv alls. Han ställde aldrig sin egen åsikt framför sej själv i nakna abstrakta ord, som Aristoteles och Kalvin gjorde, och t o m Karl Marx, dessa hårda tankens män utan fruktan. Nietzsche flydde alltid undan en fråga genom en fysisk metafor, likt en glad mindre poet. Han sa "bortom gott och ont" eftersom han inte hade modet att säga "mer gott än gott och ont" eller "mer ont än gott och ont". Hade han mött sin tanke öga mot öga, utan metaforer, skulle han ha sett att den var nonsens. På samma sätt: när han beskriver sin hjälte vågar han inte säga "den renare mannen" eller "den lyckligare mannen", eller "den sorgsnare mannen", för allt detta är idéer, och idéer är oroväckande. Han säger "den övre mannen" eller "övermänniskan", en fysisk metafor från akrobater eller bergsklättrare. Nietzsche är verkligen en mycket blyg tänkare. Han vet faktiskt inte det minsta vilken sorts människa han önskar att evolutionen ska producera. Och om han inte vet det, så vet verkligen inte de vanliga evolutionisterna, de som talar om att saker och ting blir "högre", det heller.
Återigen: några människor faller tillbaka till ren underkastelse och sitter still. Naturen kommer att göra någonting någon gång, ingen vet vad och ingen vet vem. Vi har inget skäl till handling, och inget skäl till att inte handla. Om någonting händer är det rätt; om någonting förhindras var det fel. Återigen: några människor försöker föregripa naturen genom att göra något, genom att göra vad som helst. Eftersom vi kanske får vingar kapar de sina ben. Fast naturen kanske försöker göra dem till tusenfotingar, vad vet vi?
Slutligen: det finns en fjärde klass av människor som tar vad än det är som de händelsevis önskar och säger att detta är utvecklingens yttersta mål. Och detta är de enda förnuftiga människorna. Detta är den enda hälsosamma utvägen med ordet utveckling: att arbeta för vad du vill och att kalla detta utveckling. Den enda begripliga mening som framsteg eller framryckning kan ha bland människor, är att vi har en definitiv vision, och att vi önskar göra hela världen lik denna vision.
Om du skulle vilja uttrycka det så, är doktrinens själva essens att vad vi har omkring oss är själva metoden och förberedelsen för något som vi måste skapa. Detta är inte en värld, utan snarare materialet för en värld. Gud har givit oss, inte så mycket färgerna hos en bild som färgerna hos en palett. Men han har också givit oss ett ämne, en modell, en fastslagen vision. Vi måste vara klara över vad vi vill måla.
Detta adderar ännu en princip till vår tidigare lista över principer. Vi har sagt att vi måste vara förtjusta i denna värld, t o m för att kunna förändra den. Vi lägger nu till att vi måste vara förtjusta i en annan värld (verklig eller inbillad) för att ha någonting att förändra den till.
Vi behöver inte debattera själva orden utveckling eller framsteg: personligen föredrar jag att tala om reform. Eftersom reform förutsätter form. Alltså förutsätter att vi försöker forma världen efter en viss bild, att vi försöker göra den till något vi redan ser i våra sinnen. Utveckling är en metafor från ren automatisk utrullning. Framsteg är en metafor från rent vandrande längs en väg - högst troligt fel väg. Men reform är en metafor för förnuftiga och beslutsamma människor: det betyder att vi ser ett visst oformligt ting som vi vill ge en form. Och vi vet vilken form.
Här kommer nu hela vår tidsålders kollaps och gigantiska blunder. Vi har rört ihop två olika saker, två motsatta saker. Framsteg borde innebär att vi hela tiden försöker ändra världen för att passa visionen. Framsteg innebär (just nu) att vi hela tiden ändrar visionen. Det borde innebära att vi sakta men säkert för fram rättvisa och barmhärtighet bland människor - det innebär att vi är mycket snabba när det gäller att betvivla önskvärdheten av rättvisa och barmhärtighet: en vild sida from vilken tysk sofist som helst får människor att betvivla den. Framsteg borde innebära att vi alltid vandrar mot Det Nya Jerusalem. Det innebär att Det Nya Jerusalem alltid vandrar bort från oss. Vi ändrar inte verkligheten för att den ska passa idealet. Vi ändrar idealet för det är lättare.
Dumma exempel är alltid enklare: låt oss anta att en människa ville ha en särskild sorts värld, t ex en blå värld. Han skulle inte ha någon anledning att klaga på sin uppgifts lätthet eller snabbhet; han skulle få arbeta länge på förvandlingen; han skulle få arbeta på tills allt var blått. Han kunde hamna i heroiska äventyr som att lägga de sista penseldragen på en blå tiger. Han kunde ha vackra drömmar - om hur en blå måne steg upp över horisonten. Men även om han vållade skada, skulle den högsinnade reformatorn säkert ur sin egen synvinkel lämna världen bättre och blåare än han fann den. Om han ändrade ett grässtrå till sin favoritfärg varje dag skulle han göra långsamma framsteg. Men om han ändrade sin favoritfärg varje dag, skulle han inte göra några framsteg alls. Om han efter att ha läst någon aktuell filosof började måla allting rött eller gult, skulle hans arbete vara bortkastat: det skulle inte finnas något att visa förutom några få blå tigrar som gick omkring som exempel på hans tidigare dåliga smak. Och precis detta är den genomsnittlige moderne tänkarens position.
Man kommer att påstå att detta måste erkännas vara ett orimligt exempel. Men det är bokstavligen ett faktum från den samtida historien. De stora och seriösa förändringarna i vår politiska civilisation tillhörde alla det tidiga 1800-talet, inte det senare. De tillhörde den svartvita epok när människor definitivt trodde på konservatism, protestantism, kalvinism, reformer och inte sällan revolution. Och vad än varje människa trodde på hamrade den fast stadigt och utan skepticism: och det fanns en tid när den etablerade kyrkan kunde ha fallit och när överhuset närapå föll. Det var för att de radikala var visa nog att vara konservativa.
Men i den nuvarande atmosfären är det inte nog med tid och tradition i radikalismen för att riva ner något. Det finns en stor del sanning i lord Hugh Cecils antagande (som han gjorde i ett vackert tal) att förändringens era är över, och att vår tid är en era av konservering och vila. Fast troligen skulle det plåga lord Hugh Cecil om han insåg att (vilket säkerligen är fallet) vår tid är en era av konservering bara för att den är en tid av fullständig otro. Låt människors tro blekna bort snabbt och ofta, om du vill att institutionerna ska förbli desamma. Ju mer sinnets liv hakas bort, desto mer kommer materiens maskineri att lämnas åt sej självt.
Slutresultatet av alla våra politiska förslag, kollektivism, tolstojanism, neofeodalism, kommunism, anarki, vetenskaplig byråkrati - den enkla frukten av alla dessa är att monarkin och överhuset kommer att bestå. Slutresultatet av alla nya religioner kommer att bli att anglikanska kyrkan inte kommer att avvecklas (himlen vet för hur länge). Det var Karl Marx, Nietzsche, Tolstoj, Cunnighame Grahame, Bernard Shaw och Auberon Herbert, som mellan sej, med böjda gigantiska ryggar, bar upp tronen åt ärkebiskopen av Canterbury.
Vi skulle allmänt talat kunna säga att fritänkeri är det bästa av alla skyddsåtgärder mot frihet. Ledd på modernt vis är emancipationen av slavens tänkesätt det bästa sättet att hindra slavens emancipation. Lär honom att bekymra sej om huruvida han vill bli fri, och han kommer inte att befria sej själv.
Återigen: det skulle kunna sägas att detta exempel är avlägset eller extremt. Men, återigen, det är den exakta sanningen om människorna på våra gator. Det är kanske sant att den svarte slaven som förtryckt barbar varken har den mänskliga lojalitetskänslan eller den mänskliga frihetskänslan. Men den människa vi ser varje dag - arbetaren på Mr Gradgrinds fabrik, den lille kontorsslaven på Mr Gradgrinds kontor - är alltför mentalt störd för att tro på friheten. Han hålls lugn med revolutionär litteratur. Han kyls ner och hålls på plats genom en ständig följd av vilda filosofier. Han är marxist en dag, nietzschean nästa dag, övermänniska (troligen) dagen därefter och en slav varje dag.
Det enda som består efter alla filosofier är fabriken. Den enda människa som tjänar på alla filosofier är Gradgrind. Han skulle tjäna på att hålla sina kommersiella heloter försedda med skeptisk litteratur. Och nu kommer jag att tänka på att Gradgrind, naturligtvis, är berömd för att grunda bibliotek. Han visar sitt förstånd. Alla moderna böcker står på hans sida. Så länge som visionen om himmelen alltid ändras, kommer visionen om jorden att vara helt oförändrad. Inga ideal kommer att bestå länge nog för att realiseras, eller ens delvis realiseras. Den moderne unge mannen kommer aldrig att ändra sin miljö, för han kommer alltid att ändra sej själv.
Därför är vårt första krav på det ideal mot vilket framstegen riktas att det måste vara fixerat. Whistler brukade göra många snabba skisser av en modell; det betydde ingenting om han rev sönder tjugo porträtt. Men det skulle betyda något om han tittade upp tjugo gånger, och varje gång såg en ny person sitta där fridfullt för att bli avporträtterad.
På samma sätt betyder det ingenting (jämförelsevis talat) hur ofta mänskligheten misslyckas att uppnå sitt ideal - för då är alla dess gamla misslyckanden fruktbara. Men det betyder fruktansvärt mycket hur ofta mänskligheten förändrar sitt ideal - för då är alla dess gamla misslyckanden fruktlösa.
Frågan blir därför denna: Hur kan vi hålla konstnären missnöjd med sina bilder utan att göra honom dödligt missnöjd med sin konst? Hur kan vi få en människa att alltid vara otillfredsställd med sitt arbete, men ändå tillfredsställd med att arbeta? Hur kan vi se till att porträttmålaren kastar ut porträttet genom fönstret istället för den naturliga och mer mänskliga åtgärden att kasta ut modellen genom fönstret?
En strikt regel är inte bara nödvändigt för att regera, den är också nödvändig för att revoltera. Det fixerade och välbekanta idealet är nödvändigt för varje slags revolution. Människor kommer ibland att handla långsamt utifrån nya ideer, men de kommer bara att handla kvickt utifrån gamla ideer. Om jag bara ska flyta eller blekna eller utvecklas, kan det bli mot något anarkistiskt - men om jag ska göra upplopp måste det vara för något respektabelt.
Detta är hela svagheten hos vissa skolor beträffande framsteg och moralisk utveckling. De påstår att det har funnits en långsam rörelse i riktning mot moralitet, med en osynlig etisk förändring varje år eller varje ögonblick. Det finns bara en stor nackdel med denna teori. Den talar om en långsam rörelse mot rättvisa, men den tillåter inte en snabb rörelse. En person tillåts inte springa fram och förklara att ett visst sakernas tillstånd i sej självt är oacceptabelt.
För att göra saken tydlig är det bättre att ta ett specifikt exempel. Vissa av de idealistiska vegetarianerna, sådana som herr Salt, säger att tiden nu är kommen för att sluta äta kött, vilket implicerar ett antagande att det en gång i tiden var rätt att äta kött, och de påstår (med ord som kan citeras) att det en dag kommer att bli fel att äta mjölk och ägg. Jag diskuterar här inte frågan om vad som är rättvist mot djuren. Jag säger bara att vad som än är rättvist, under givna förhållandena, borde vara rättvist med en gång. Om ett djur misshandlas, borde vi kunna skynda till dess räddning. Men hur kan vi skynda om vi kanske är före vår tid? Hur kan vi skynda oss för att hinna med ett tåg som kanske anländer om några århundraden? Hur kan jag fördöma en man för att flå katter, om han bara just nu är vad jag möjligen blir genom att dricka ett glas mjölk?
En glänsande och galen rysk sekt for omkring och befriade alla djur från alla lagårdar. Hur ska jag få mod att befria hästen från min droska, när jag inte vet huruvida min utvecklingsklocka bara är lite tidig eller kuskens lite sen? Anta att jag sa till en utsugare: "Slaveri passade ett utvecklingsstadium." Och anta att han svarar: "Och utsugning passar detta utvecklingsstadium." Hur ska jag svara om det inte finns något tidlöst prov? Om utsugare ligger efter den nuvarande moralen, varför skulle inte filantroper ligga före den? Vad i all världen är den nuvarande moralen om inte en moral som hela tiden springer iväg?
Därför kan vi säga att ett permanent ideal är lika nödvändigt för nydanaren som för den konservative. Det är nödvändigt vare sej vi önskar att kungens order genast ska uträttas eller bara att kungen själv genast ska avrättas.
Giljotinen har många synder på sitt samvete, men för att göra den rättvisa är det ingen evolutionärt med den. Evolutionistens favoritargument finner sitt bästa svar i bilan. Evolutionisten säger: "Var drar du gränsen?" och revolutionären svarar: "Jag drar den här: exakt mellan ditt huvud och din bål." Det måste vid varje givet ögonblick finnas något abstrakt rätt och fel om ett huvud plötsligt ska slås av - och det måste finnas något evigt om det ska finnas något plötsligt.
Därför: för alla förnuftiga mänskliga avsikter, för att ändra saker eller för att behålla saker som de är, för att hålla igång ett system för alltid, som i Kina, eller för att ändra systemet varje månad som under den tidiga franska revolutionen, är det lika nödvändigt att visionen är en fixerad vision. Detta är vårt första krav.
När jag hade skrivit ner detta, kände jag än en gång närvaron av något annat i diskussionen: som en person hör en kyrkklocka ovanför gatularmet. Någonting tycktes säga:
"Åtminstone mitt ideal är fixerat, ty det var fixerat före världens grundläggning. Min vision av fullkomning kan förvisso inte ändras; ty den kallas Eden. Du kan ändra den plats du är på väg till, men du kan inte ändra den plats från vilken du har kommit. För den ortodoxe måste det alltid finnas anledning till revolution, ty i människornas hjärtan har Gud lagts under Satans fötter. I den övre världen revolterade helvetet en gång mot himlen. Men i denna värld revolterar himlen mot helvetet. För den ortodoxe kan det alltid vara revolution, ty revolution är återställelse. I varje ögonblick kan du slå ett slag för den fullkomning som ingen människa har sett alltsedan Adam. Ingen oföränderlig vana, ingen föränderlig utveckling kan göra det ursprungliga goda till något annat än gott. Människan kan ha varit otrogen lika länge som kor haft horn; men fortfarande är det inte en del av människan om det är syndigt. Människan kan ha varit förtryckt lika länge som fiskar funnits under vattnet; men fortfarande borde människan inte vara förtryckt om förtryck är syndigt. Kedjan kanske verkar naturlig för slaven eller sminket för skökan, liksom plymen för fågeln eller svansen för räven - men de är fortfarande inte det om de är syndiga. Jag håller upp min förhistoriska legend för att trotsa hela din historia. Din vision är inte bara ett gammalt inventarium - den är ett faktum."
Jag stannade upp för att notera det nya sammanträffandet med kristendomen, men jag fortsatte.
Jag fortsatte till nästa nödvändighet av något framstegsideal. Några människor verkar som sagt tro på att automatiska och opersonliga framsteg ligger i tingens natur. Men det är klart att ingen politisk aktivitet kan uppmuntras genom att säga att framsteg är naturliga och oundvikliga; det är inget skäl för att vara aktiv utan snarare ett skäl för att vara lat. Om vi oundvikligen förbättras, behöver vi inte bekymra oss om att förbättras. Den rena framstegsdoktrinen är den bästa av alla skäl för att inte vara progressiv. Men jag vill inte i första hand fästa uppmärksamheten vid någon av dessa uppenbara anmärkningar.
Den enda slående poängen är denna: att om vi antar att förbättring är naturlig, måste den vara ganska enkel. Världen skulle mycket väl kunna gå mot en fulländning, men knappast mot vilket arrangemang av många kvaliteter som helst. För att ta vår ursprungliga liknelse: Naturen kanske av sej själv är på väg att bli mer blå: d v s en process så enkel att den skulle kunna vara opersonlig. Men Naturen kan inte göra en noggrann bild bestående av många utvalda färger, om Naturen inte är personlig. Om världens mål vore rent mörker eller rent ljus, skulle det kunna komma lika långsamt och oundvikligt som skymning eller gryning. Men om världens mål är att bli ett stycke utarbetad och konstnärlig klärobskyr, så måste det finnas design, mänsklig eller gudomlig. Världen skulle genom ren tidsutdräkt kunna bli svart som en gammal bild, eller vit som en gammal rock; men om den bleve ett visst stycke svart-vit konst, ja, då finns där en konstnär.
Om distinktionen inte är uppenbar, ska jag ge ett vanligt exempel. Vi hör hela tiden en särskild kosmisk bekännelse från de moderna humanitarianerna - jag använder ordet humanitarian i dess vanliga mening, som betyder en som stödjer alla skapade varelsers krav mot mänsklighetens. De hävdar att vi genom tidsåldrarna blivit mer och mer humana, d v s att den ena efter den andra, grupper eller sektioner av varelser, slavar, barn, kvinnor, kor, eller vad allt kan det inte handla om, gradvis har blivit erkända barmhärtighet eller rättvisa.
De säger att vi en gång i tiden ansåg det rätt att äta människor (vilket vi inte gjorde!), men här är jag inte ute efter deras historieskrivning, som är ytterst ohistorisk. Faktum är att antropofagi säkerligen är något dekadent, inte något primitivt. Det är mycket troligare att moderna människor börjar äta mänskligt kött av ren tillgjordhet, än att primitiva människor någonsin gjorde det av okunnighet.
Här följer jag bara konturerna av deras argument, som består i att hävda att människan steg för steg blivit allt mildare, först mot andra medborgare, sedan mot slavar, sedan mot djur, och sedan (antagligen) mot växter. Jag tycker att det är fel att sitta på en människa. Snart kommer jag att tycka att det är fel att sitta på en häst. Och slutligen (antar jag) ska jag tycka att det är fel att sitta på en stol. Detta är argumentets riktning.
Och om detta argument kan sägas att det är möjligt att tala om det i termer av utveckling eller oundvikliga framsteg. En ständig tendens att vidröra färre och färre ting kan, känner man, vara en rent djurisk, omedveten tendens, som hos en art som producerar färre och färre barn. Denna drift kan vara verkligt evolutionär, eftersom den är så dum. Darwinismen kan användas för att stödja två galna moraler, men den kan inte användas som stöd för en enda förnuftig. Släktskapen och konkurrensen mellan alla levande varelser kan användas som skäl för att vara vansinnigt grym eller vansinnigt sentimental; men inte för en hälsosam kärlek till djur. På evolutionär basis kan du vara inhuman, eller du kan vara absurt human; men du kan inte vara mänsklig.
Att du och en tiger är ett kan vara ett skäl för att vara snäll mot tigern. Eller också kan det vara ett skäl för att vara lika grym som tigern. En väg att gå är att träna tigern i att härma dig själv; men det går snabbare att imitera tigern. Men i ingendera fallet lär dej evolutionen hur du ska behandla en tiger förnuftigt, d v s beundra hans ränder men undvika hans klor.
Om du vill behandla en tiger förnuftigt, måste du gå tillbaka till Edens lustgård. Ty den envisa påminnelsen fortsatte återkomma: endast det övernaturliga har intagit ett förnuftigt perspektiv på Naturen. Essensen hos all panteism, evolutionism och modern kosmisk religion ligger verkligen i detta påstående: att Naturen är vår mor. Olyckligtvis kommer du, om du ser Naturen som en mor, att upptäcka att hon är en styvmor.
Kristendomens huvudpoäng var denna: att Naturen inte är vår mor. Naturen är vår syster. Vi kan vara stolta över hennes skönhet eftersom vi har samme far, men hon har ingen auktoritet över oss. Vi måste beundra men inte imitera. Detta ger en märklig anstrykning av lätthet i den typiskt kristna glädjen över denna jord, en lätthet som nästan är lättsinne.
Naturen var en allvarlig moder för dem som dyrkade Isis och Cybele. Naturen var en allvarlig moder för Wordsworth eller för Emerson. Men Naturen är inte allvarlig för Franciskus av Assisi eller för George Herbert. För S.t Franciskus är Naturen en syster, ja, t o m en lillasyster: en liten, dansande syster att skratta åt lika väl som att älska.
Men detta är knappast vår huvudpoäng för närvarande; jag har medgivit allt detta bara för att visa hur nyckeln ständigt, och som om det vore av en händelse, passar in i de allra minsta dörrar. Vår huvudpoäng här är att om det finns en ren trend av opersonlig utveckling i Naturen, får vi förmoda att det är en enkel trend mot någon enkel triumf. Man kan tänka sej att någon automatisk tendens i biologin arbetar för att ge oss längre och längre näsor. Men frågan är: vill vi ha längre och längre näsor? Jag antar att vi inte vill det; jag tror att de flesta av oss skulle vilja säga till våra näsor: "så långt men inte längre - här ska din stolta nästipp hejda sig." Vi önskar en näsa av sådan längd att den garanterar ett intressant ansikte. Men vi kan inte föreställa oss en rent biologisk trend i riktning mot att producera intressanta ansikten, eftersom ett intressant ansikte är ett visst arrangemang av ögon, näsa och mun, i den mest komplexa relation till varandra. Proportion kan inte vara en drift, den är antingen ett sammanträffande eller en formgivning.
Och så är det med idealet om mänsklig moral och dess relation till humanitarianerna och anti-humanitarianerna. Det kan tänkas att vi mer och mer håller våra händer borta från saker och ting: att vi slutar köra hästar eller plocka blommor. Vi kanske slutligen förpliktigar oss att inte störa någon människas sinne ens genom diskussion, att inte störa fåglarnas sömn genom att hosta. Det ultimata gudomliggörandet verkar vara att sitta helt stilla och inte våga stirra av fruktan för att störa en fluga och inte våga äta av fruktan att göra en mikrob obekväm. Vi kanske omedvetet är på väg mot en så brutal fulländning. Men vill vi ha en så brutal fulländning? På samma sätt kanske vi omedvetet utvecklas längs den motsatta eller nietzscheanska vägen mot fulländning: övermänniskan som krossar övermänniskan i ett tyrannernas torn - tills universum slås sönder för skojs skull. Men vill vi ha universum sönderslaget för skojs skull? Är det inte alldeles klart att vad vi verkligen hoppas på är en särskild hantering och blandning av dessa två saker: en viss mängd av självbehärskning och respekt, och en viss mängd av energi och herravälde?
Om vårt liv någonsin verkligen är så vackert som en saga, ska vi minnas att sagans hela skönhet ligger i detta: att prinsen har en förundran som hejdar sig precis innan den blir till fruktan. Om han är rädd för jätten blir det slutet för honom, men om jätten inte slår honom med häpnad blir det slutet för sagan. Hela poängen beror på att han på en gång är ödmjuk nog att förundras och högdragen nog att trotsa. Så vår attityd till världens jätte får inte endast vara minskad finkänslighet eller minskat förakt: den måste vara en viss proportion av båda två - som är exakt rätt. Vi måste inom oss ha vördnad nog för allt utanför oss - så att vi beträder gräset med fruktan. Vi måste också ha förakt nog för allt utanför oss, så att vi vid lämpligt tillfälle kan spotta på stjärnorna. Men dessa två saker måste (om vi ska vara goda eller lyckliga) kombineras, inte i vilken kombination som helst, utan i en viss kombination. Den perfekta lyckan för människor på jorden kommer inte (om den någonsin kommer) att vara en platt och solid sak, som djurens tillfredsställelse. Den kommer att vara en exakt och farlig balans, lik en desperat romans. Människan måste ha just precis nog mycket tro på sej själv för att ge sej ut på äventyr, och just precis nog mycket tvivel på sej själv för att kunna njuta av dem.
Detta är alltså vårt andra krav på framstegsidealet. För det första: det måste vara fixerat. För det andra: det måste vara sammansatt. Det får inte (om det ska tillfredsställa våra själar) vara den rena segern för något som slukar upp allt annat - kärlek eller stolthet eller fred eller äventyr. Det måste vara en viss bild sammansatt av dessa element i deras bästa proportion och relation. Jag sysslar inte här med att förneka att en sådan god kulmen, genom tingens natur, kan vara reserverad för den mänskliga rasen. Jag pekar bara på att om denna sammansatta lycka är fixerad för oss måste den vara fixerad av någons medvetande, för bara ett medvetande kan utportionera de exakta proportionerna i en sammansatt lycka. Om världens lyckliggörande helt och hållet är naturens eget verk, måste det vara lika enkelt som världens nedfrysning, eller världens uppbrännande. Men om världens lyckliggörande inte är ett verk av naturen, utan ett konstverk, då inbegriper det en konstnär.
Och här avbröts återigen min kontemplation av den forntida röst som sa: "Jag kunde ha berättat allt det här för dig för länge sedan. Om det finns något särskilt framsteg kan det bara vara mitt slag av framsteg, framsteget mot en fullkomlig stad av dygder och där rättfärdighet och frid blomstrar och kysser varandra. En opersonlig kraft skulle kunna leda er till en vildmark av fullkomlig platthet eller till en topp av perfekt höjd. Men bara en personlig Gud kan leda er (om ni verkligen är ledda) till en stad med och arkitektoniska proportioner, en stad i vilken var och en av er kan bidra med den exakt rätta mängden av er egen färg till Josefs mångfärgade mantel."
Två gånger hade alltså kristendomen kommit med exakt det svar jag hade efterlyst. Jag hade sagt: "Idealet måste vara fixerat", och Kyrkan hade svarat: "Mitt är bokstavligen fixerat, för det existerade före allt annat". Jag hade för det andra sagt: "Det måste vara konstärligt komponerat, som en tavla", och Kyrkan svarade: "Mitt är alldeles bokstavligen en tavla, för jag vet vem som målade den." Sedan fortsatte jag till den tredje sak, som i mina ögon behövdes för ett Utopia eller ett mål för framsteget. Och av alla tre är den utan jämförelse svårast att uttrycka. Kanske kan den uttryckas så här: att vi behöver vaksamhet även i Utopia, om vi inte ska falla från Utopia som vi föll från Eden.
Vi har anmärkt att ett skäl som framförs för att vara "progressiv" är att saker och ting helt naturligt tenderar att bli bättre. Men det enda skälet för att vara progressiv är att saker och ting helt naturligt tenderar att bli sämre. Tingens förgänglighet är inte bara det bästa argumentet för att vara progressiv; det är också det enda argumentet mot att vara konservativ. Den konservativa teorin skulle verkligen vara helt allomfattande och omöjligt att bemöta om det inte vore för detta enda faktum. All konservatism baseras på iden att om du lämnar saker och ting i fred, lämnar du dem som de är. Men det gör du inte. Om du lämnar något i fred lämnar du det till en flod av förändring. Om du lämnar en vit stolpe i fred kommer den snart att bli en svart stolpe. Om du verkligen vill ha den vit måste du alltid måla den på nytt; d v s du måste alltid hålla på med en revolution. Kort sagt: om du vill ha den gamla vita stolpen måste du ha en ny vit stolpe.
Men detta som är sant även om själlösa ting är på ett alldeles speciellt och fruktansvärt sätt sant om alla mänskliga ting. En nästan onaturlig vaksamhet krävs verkligen av medborgaren, på grund av hur förfärligt snabbt mänskliga institutioner blir gamla. Det tillhör vanan hos romantiker och journalister att tala om hur människor lider under gamla tyrannier. Men faktum är att människan nästan alltid har lidit under nya tyrannier, under tyrannier som skulle ha varit allmänna friheter knappt tjugo år dessförinnan. Sålunda blev England tokigt av glädje över Elisabets patriotiska monarki, och blev sedan (nästan omedelbart efteråt) galet av ilska över att bli fångat i fällan av Karl I:s tyranni. Och så, återigen, blev monarkin intolerabel i Frankrike, inte just efter att den varit tolererad, men just efter att den hade varit dyrkad. Sonen till Ludvig den älskade var Ludvig den giljotinerade.
På samma sätt blev den radikale fabrikören under engelskt 1800-tal helt och hållet betrodd som folkets sanne tribun, tills vi plötsligt hörde socialisternas vrål om att han var en tyrann som åt människor som bröd. Och på samma sätt har vi nästan till det senaste ögonblicket litat på tidningarna som organ för den allmänna opinionen. Alldeles nyss har några av oss insett (inte sakta utan med ett ryck) att de helt uppenbart inte är något sådant. De är, genom själva sakens natur, några få rika människors hobby. Vi har inget behov av att revoltera mot det antika; vi måste revoltera mot det moderna. Det är de nya härskarna, kapitalisten eller redaktören, som verkligen håller den moderna världen uppe.
Det är ingen risk att en modern kung kommer att försöka välta konstitutionen överända, det är mera troligt att han kommer att ignorera konstitutionen och arbeta bakom dess rygg. Han kommer inte att dra någon fördel av sin kungliga makt; det är mer troligt att han kommer att dra fördel av sin kungliga maktlöshet, av det faktum att han är fri från kritik och publicitet. För kungen är vår tids meste privatperson. Det kommer inte att bli nödvändigt för någon att kämpa mot något förslag om censur av pressen. Det behövs ingen censur av pressen. Det är pressen som censurerar.
Den häpnadsväckande snabbhet med vilken folkliga system blir förtryckande är det tredje faktum vi ska begära att vår perfekta framstegsteori tar med i beräkningen. Den måste alltid vara uppmärksam på varje privilegium som missbrukas, för varje fungerande rättighet som blir ett fel. I detta fall är jag helt och hållet på revolutionärernas sida. De har verkligen rätt när när de alltid misstänker mänskliga institutioner, de har rätt när de inte förtröstar på furstar eller på någon människoson. Hövdingen som valdes för att vara folkets vän blir folkets fiende; tidningen som startade för att säga sanningen existerar nu för att hindra sanningen från att komma fram. Här kände jag att jag verkligen till sist var på revolutionärens sida. Och sedan drog jag andan igen: för jag kom ihåg att jag återigen var på den ortodoxes sida. Kristendomen talade på nytt och sa: "Jag har alltid hävdat att människan var naturliga avfällingar; att mänsklig dygd genom sin egen natur tenderade att rosta eller ruttna; jag har alltid sagt att människorna som sådana tar fel, särskilt lyckliga människor, speciellt stolta och rika människor. Denna eviga revolution, denna misstanke som oavbruten går genom seklerna, kallar du (som är en vag modernist) framstegets doktrin. Om du vore filosof skulle du liksom jag kalla den för doktrinen om arvsynden. Du kan kalla den kosmiskt framsteg så mycket du vill - men jag kallar den för vad den är: Syndafallet.
Jag har talat om hur ortodoxin kommer in som ett svärd; men här erkänner jag att den kom in som en stridsyxa. För kristendomen är verkligen (när jag kommer att tänka på den) det enda ting som finns kvar som har någon verklig rätt att ifrågasätta de väluppfostrades eller välföddas makt. Jag har ofta nog lyssnat till socialister, eller t o m demokrater, som säger att de fattigas fysiska tillstånd med nödvändighet gör dem mentalt och moraliskt underlägsna. Jag har lyssnat till vetenskapsmän (och det finns fortfarande vetenskapsmän som inte motsätter sig demokrati) som säger att om vi ger de fattiga hälsosammare förhållanden, så kommer ondska och brott att försvinna. Jag har lyssnat till dem med fruktansvärd uppmärksamhet, med otäck fascination. För det var som att se en man energiskt såga av från trädet den gren han själv satt på. Om dessa lyckliga demokrater kunde leda sin tes i bevis, skulle den slå ihjäl demokratin. Om de fattiga är så ytterst demoraliserande, kan det varar praktiskt att uppfostra dem - eller inte. Men det är helt säkert fullständigt praktiskt att ta ifrån dem alla medborgerliga rättigheter. Om mannen med ett dåligt sovrum inte kan avge en bra röst, så är den första och snabbaste slutsatsen att han inte ska få avge någon röst. Den härskande klassen kan inte utan skäl säga: "Det kommer kanske att ta oss en del tid att restaurera hans sovrum. Men om han är det odjur ni säger att han är, kommer det att ta honom väldigt lite tid att förstöra vårt land. Därför ska vi ta till oss er varning och inte ens ge honom chansen."
Det är mej ett förfärligt nöje att observera den väg genom vilken de allvarligaste socialister flitigt lägger grunden för all aristokrati, genom att milt avslöja de fattigas uppenbara oförmåga att regera. Det är som att på en kvällsbjudning lyssna till någon som ber om ursäkt för att ha kommit utan påbjuden klädsel, och förklara att han nyligen blivit förgiftad och hade för vana att ta av sig sina kläder på gatan och dessutom just hade bytt om från fängelseklädsel. I varje ögonblick känner man att värden skulle kunna säga att personen, om det var så illa, verkligen inte hade behövt komma alls.
Likadant är det när den vanlige socialisten med strålande ansikte bevisar att de fattiga, efter sina förkrossande erfarenheter, inte kan vara värda något förtroende. I varje ögonblick kan den rike säga: "Nåväl, vi kommer inte att lita på dem" och slå igen dörren i ansiktet på honom. På basis av herr Blatchfords syn på arv och miljö är aristokratins argument helt överväldigande. Om rena hem och ren luft gör rena själar, varför då inte ge makten (i varje fall för närvarande) till dem som utan tvivel lever i den renaste luften? Om bättre förhållanden kommer att göra de fattiga mer lämpliga att styra sej själva, varför skulle inte bättre förhållanden redan nu göra de rika mer lämpliga att styra dem? Om vi utgår från det vanliga miljöargumentet är saken ganska klar. Den mest vällevande klassen måste bli vår förtrupp i Utopia.
Finns det något svar på antagandet att de som har haft de bästa möjligheterna troligen kommer att vara våra bästa gajder? Finns det något svar på argumentet att de som andats ren luft borde bestämma över dem som andats dålig luft?
Så vitt jag vet finns det bara ett svar, och det svaret är kristendomen. Bara den kristna kyrkan kan erbjuda någon rationell invändning mot att helt anförtro sej åt de rika. För hon har ända från begynnelsen hävdat att faran inte låg i människans omgivning utan i människan själv. Hon har vidare hävdat att om vi talar om en farlig omgivning, så är den farligaste omgivningen av alla den bekväma omgivningen.
Jag vet att den modernaste fabriken verkligen sysslat med att producera en abnormt stor nål. Jag vet att de senaste biologerna huvudsakligen sysslat med att upptäcka en mycket liten kamel. Men om vi förminskar kamelen så mycket som möjligt, eller ökar nålens öga till ett maximum - om, kort sagt, vi antar att Kristi ord betyder det minsta de kunde betyda, måste dessa ord åtminstone betyda att det inte är så väldigt troligt att rika personer är moraliskt värda vårt förtroende.
Kristendomen är, även som urvattnad, het nog att koka ner hela det moderna samhället till trasor. Kyrkans blotta minimum skulle bli ett dödligt ultimatum till världen. För hela den moderna världen är absolut grundad på antagandet, inte att de rika är nödvändiga (vilket är hållbart) utan att de rika är värda vårt förtroende (vilket för en kristen inte är hållbart).
¨
Du kommer att i all oändlighet, i alla diskussioner om tidningar, företag, aristokratier eller partipolitik, få höra det här argumentet att en rik person inte kan mutas. Faktum är naturligtvis att den rike är mutad, han har redan blivit mutad. Det är därför den rike är rik.
Kristendomens hållning är att en människa som är beroende av detta livets lyx och flärd är en korrupt person, andligen korrupt, politiskt korrupt, finansiellt korrupt. Det finns en sak som Kristus och alla kristna helgon har sagt med ett slags primitiv monotoni. De har helt enkelt sagt att det att vara rik är att i särskilt hög grad riskera moraliskt skeppsbrott.
Det är inte uppenbart okristet att döda de rika som kränkare av all definierbar rättvisa. Det är inte uppenbart okristet att kröna de rika som passande härskare över samhället. Men det är alldeles säkert okristet att förlita sej på de rika, att anse de rika som mer moraliskt säkra än de fattiga.
En kristen kan helt konsekvent säga: "Jag respekterar den här personens ställning, trots att han tar mutor." Men en kristen kan inte säga som alla moderna människor säger till lunch och frukost: "En person med hans ställning skulle inte kunna ta mutor". För det är en del av det kristna dogmat att vilken människa som helst i vilken ställning som helst skulle kunna ta mutor.
Det är en del av det kristna dogmat; det är också händelsevis, genom ett mystiskt sammanträffande, en del av den uppenbara mänskliga historien. När människor påstår att en person "i den positionen" skulle vara omutbar, finns det ingen anledning att dra in kristendomen i diskussionen. Var Lord Bacon skoputsare? Var Hertigen av Marlborough gatsopare?
I det bästa Utopia måste jag vara beredd på det moraliska raset hos vilken människa som helst i vilken position som helst i vilket ögonblick som helst - och alldeles särskilt på mitt eget fall från min egen position i detta ögonblick.
Mycket vag och sentimental journalistik har spridits ut för att påtala att kristendomen liknar demokrati, och det mesta av den journalistiken är knappast stark eller klar nog att vederlägga det faktum att dessa två ting ofta har legat i gräl med varandra. Den verkliga grund på vilken kristendom och demokrati är ett är väldigt mycket djupare. Den enda särskilt och speciellt okristna iden är Carlyles ide att den person ska regera som känner att han kan regera. Vad som än annars kan vara kristet, så är detta hedniskt.
Om vår tro alls har någon kommentar till regerande, måste kommentaren bli denna: att den person ska regera som inte tror att han kan regera. Carlyles hjälte måste säga "Jag ska bli kung", men det kristna helgonet måste säga "Nolo episcopari." Om kristendomens stora paradox alls innebär någonting, innebär den detta - att vi måste ta kronan i våra händer och gå för att jaga i jordens öknar och mörka hörn tills vi finner den enda människa som känner sej ovärdig att bära den. Carlyle hade alldeles fel - vi får inte kröna den speciella person som tror sej om att kunna regera. Snarare ska vi kröna den mycket mer speciella person som vet att han inte kan.
Och nu är detta en av de två eller tre vitalaste försvaren för en fungerande demokrati. Det rena röstningsmaskineriet är inte demokrati, trots att det för närvarande inte är lätt att effektuera någon enklare demokratisk metod. Men t o m röstningsmaskineriet är fundamentalt kristet i sin praktiska mening - det är ett försök att få deras åsikter som annars vore för blygsamma för att erbjuda dem. Det är ett mystiskt äventyr; det litar speciellt på dem som inte litar på sej själva.
Denna gåta är strikt speciell för kristendomen. Det finns inget verkligt ödmjukt i buddhistens förnekande; den milde hindun är alltför mild, men han är inte ödmjuk. Men det finns något psykologiskt kristet i iden om att söka efter den undanskymdes åsikt snarare än att ta den uppenbara vägen att acceptera de framståendes åsikter. Att säga att vårt röstande är särskilt kristet kan verka något underligt. Att säga att röstvärvning är kristet kan verka spritt språngande galet. Men röstvärvning är mycket kristet till sin ursprungliga ide. Det är att uppmuntra den ödmjuke, det är att säga till den blyga: "Min vän, stig högre upp." Eller om det finns någon liten defekt i röstvärvningen, så är det i dess perfekta och avrundade fromhet, bara för att den möjligen negligerar att uppmuntra röstvärvarens ödmjukhet.
Aristokrati är inte en instutition: aristokrati är en synd, vanligen en mycket förlåtlig synd. Den är helt enkelt människans drift eller glidning in i en slags naturlig hybris och lovsång till de mäktiga, vilket är den enklaste och uppenbaraste historien i världen.
Det är en av de hundratals svaren på den moderna "styrkans" flyktiga perversion att de kvickaste och djärvaste agenterna också är de sköraste eller känsligaste. De snabbaste tingen är de mjukaste tingen. En fågel är aktiv eftersom en fågel är mjuk. En sten är hjälplös eftersom ens ten är hård. Stenen måste genom sin egen natur falla nedåt, eftersom hårdhet är svaghet. Fågeln kan genom sin egen natur fara uppåt, eftersom skörhet är en kraft. I en perfekt styrka finns en slags frivolitet, en luftighet som kan hålla sej själv uppe i luften.
Moderna utforskare av mirakelberättelser har allvarligt medgivit att en karaktäristisk sak för stora helgon är deras förmåga att "levitera". De skulle kunna gå längre: en karaktäristik av de stora helgonen är deras förmåga till lättsinne. Änglar kan flyga eftersom de kan ta lätt på sej själva. Detta har alltid varit kristendomens instinkt, och särskilt den kristna konstens instinkt. Kom ihåg hur Fra Angelico återgav alla sina änglar, inte bara som fåglar, men nästan som fjärilar. Kom ihåg hur den mest seriösa medeltida konsten var full av ljus och fladdrande draperier, av kvicka och skuttande fötter.
Det var den enda sak som de moderna pre-rafaeliterna inte kunde ta efter från de verkliga pre-rafaeliterna. Burne-Jones kunde aldrig återuppliva medeltidens djupa lättsinne. I de gamla kristna bilderna är himlen över varje figur som en blå eller gyllene fallskärm. Varje figur tycks redo att flyga upp och flyta omkring i himlarna. Tiggarens trasiga rock kommer att bära upp honom likt änglarnas strålande fjädrar. Men kungarna i sitt tunga guld och de stolta i sina purpurmantlar kommer alla genom sin blotta natur att sjunka nedåt, ty stolthet kan inte upphöjas till lättsinne eller frisvävande. Stolthet är alltings dragning nedåt mot ett lätt allvar. Man sätter bo i en sorts själviskt allvar, men måste stiga upp till ett muntert självförglömmande. En människa faller in i en brun studiekammare, men sträcker sej upp mot en blå sky. Allvar är ingen dygd. Det skulle vara en heresi, men en mycket förnuftigare heresi, att säga att allvar är en last. Det är verkligen en naturligt trend eller lapsus att ta sej själv allvarligt, eftersom det är det lättaste man kan göra. Det är mycket enklare att skriva en bra ledarartikel i Times än ett bra skämt i Pnnch! Ty allvar flödar ut ur människan helt naturligt, men skratt är ett skutt. Det är lätt att vara tung men svårt att vara lätt. Satan föll genom tyngdkraften.
Nu är det Europas särskilda ära - eftersom Europa har varit kristet - att så länge det har haft aristokrati har det alltid i djupet av sitt hjärta behandlat aristokrati som en svaghet - i allmänhet som en svaghet som måste tillåtas.
Om någon vill lära sej uppskatta denna poäng, så låt honom gå utanför kristenheten till någon annan filosofisk atmosfär. Låt honom t ex jämföra Europas klasser med Indiens kaster. Där är aristokratin långt mer förfärlig, eftersom den är långt mer intellektuell. Det anses på allvar att klasskalan är en skala av andliga värden, att bagaren är bättre än slaktaren på ett osynligt och heligt sätt. Men ingen kristendom, inte ens den mest okunniga och urspårade, påstod någonsin att en hertig inte kunde bli fördömd.
I ett hedniskt samhälle kan det ha varit (jag vet inte) någon seriös uppdelning mellan den frie mannen och slaven. Men i ett kristet samhälle har vi alltid tänkt på gentlemannen som ett slags skämt, även om jag erkänner att han i några stora korståg och kyrkomöten förtjänade rätten att kallas "a practical joke". Men vi i Europa tog aldrig i verkligheten aristokratin seriöst i djupet av våra själar. Det är bara en tillfällig icke-europeisk främling (en sådan som dr Oscar Levy, den ende intelligente nietscheanen) som någonsin ens för ett ögonblick kan lyckas ta aristokratin på allvar.
Det kan vara en ren patriotisk bias, fast jag inte tror det, men det tycks mej att den engelska aristokratin inte bara är typen för, utan kronan och blomman av alla verkliga aristokratier. Den har alla oligarkiska dygder såväl som defekter. Den är vårdslös, den är hygglig, den är modig i uppenbara fall, men den har en stor förtjänst som övergår även dessa. Den stora och mycket uppenbara förtjänsten hos den engelska aristokratin är att ingen rimligen kan ta den på allvar.
Kort sagt: jag hade som vanligt långsamt förklarat behovet av en jämlikhetslag i Utopia - och som vanligt fann jag att kristendomen varit där före mej. Mitt Utopias hela historia uppvisar samma roande besvikelser. Jag sprang alltid ut från mitt arkitektkontor med planer för ett nytt litet torn bara för att finna det stå där i solen, skinande och tusen år gammalt.
För mej har Gud i den forntida, och delvis i den moderna, bemärkelsen besvarat bönen: "Skydda oss, Herre, i allt vi gör." Utan fåfänga tror jag verkligen att det fanns ett moment i vilket jag kunde ha uppfunnit äktenskapslöftet (som institution) bara utifrån mitt eget huvud, men jag upptäckte med en suck att det redan blivit uppfunnet.
Men eftersom det skulle bli en alltför utdragen historia att, faktum för faktum och tum för tum, visa hur min egen uppfattning av Utopia bara förverkligades i det Nya Jerusalem, ska jag ta detta enda fall som gäller äktenskapet som indicium på den konvergerande tendensen, ja, jag skulle kunna säga den konvergerande kraschen av allt annat.
När de vanliga motståndarna till socialismen talar om omöjligheter och förändringar i den mänskliga naturen förbiser de alltid en viktig distinktion. I moderna idealistiska uppfattningar om samhället finns det några önskningar som möjligen inte är uppnåeliga - men det finns några önskningar som inte ens är önskvärda. Att alla människor skulle leva i lika vackra hus är en dröm som kan eller inte kan uppnås. Men att alla människors kulle leva i samma vackra hus är inte någon dröm alls, det är en mara. Att en man skulle älska alla gamla kvinnor är ett ideal som kanske inte kan uppnås. Men att en man skulle betrakta alla gamla kvinnor exakt som han betraktar sin mor är inte bara ett ouppnåeligt ideal, utan ett ideal som inte borde uppnås.
Jag vet inte om läsaren håller med mej om dessa exempel, men jag ska lägga till det exempel som alltid har påverkat mej mest. Jag kunde aldrig föreställa mej eller tolerera något Utopia som inte lämnade mej den frihet jag huvudsakligen bryr mej om, friheten att binda mej själv. Komplett anarki skulle inte bara göra det omöjligt att ha någon disciplin eller trohet; den skulle också göra det omöjligt att ha kul. För att ta ett uppenbart exempel: det vore ingen vits med att slå vad om ett vad inte vore bindande. Upplösandet av alla kontrakt skulle inte bara ödelägga moralen utan även förstöra sporten.
Nu är vadslagning och liknande aktiviteter bara förkrympta och vridna former av människans ursprungliga instinkt för äventyr och romantik, som så mycket har sagts om på dessa sidor. Och farorna, belöningarna, straffen och upplösningarna i ett äventyr måste vara verkliga, annars är äventyret bara en skiftande och hjärtlös mardröm. Om jag slår vad måste jag tvingas att betala, annars finns det ingen poesi i en vadslagning. Om jag utmanar någon måste jag tvingas kämpa, annars finns det ingen poesi i en utmaning. Om jag lovar att vara trogen måste jag bli förbannad om jag är otrogen, annars finns det inget som är roligt med löften.
Du skulle inte ens kunna göra en saga av erfarenheterna hos en människa som, när han svaldes av en valfisk, fann sej själv på toppen av Eiffeltornet, eller som när han förvandlades till en groda började uppföra sej som en flamingo. For ändamålet med t o m den allra vildaste romantiken måste vara verkligt; resultat måste vara oåterkalleliga. Det kristna äktenskapet är det stora exemplet på ett verkligt och oåterkalleligt resultat, och det är därför det har blivit huvudtema och centrum för alla våra romantiska berättelser. Och detta är mitt sista exempel på de saker jag skulle efterfråga, och efterfråga befallande, i vilket socialt paradis som helst: jag skulle begära att bli hållen vid mitt vad, att få mina eder och engagemang tagna på allvar; jag skulle begära av Utopia att låta min heder bli hämnad på mej själv.
Alla mina moderna Utopia-vänner tittar nu på varandra ganska tvekande, för deras ultimata hopp är upplösningen av alla särskilda band. Men återigen tycker jag mej höra, som ett slags eko, ett svar från någonstans bortom denna värld: "Du kommer att ha verkliga förpliktelser, och därför verkliga äventyr, när du kommer till mitt Utopia. Men den svåraste förpliktelsen och det mest utmanande äventyret är att alls komma dit."
Alla mina moderna Utopia-vänner tittar nu på varandra ganska tvekande, för deras ultimata hopp är upplösningen av alla särskilda band. Men återigen tycker jag mej höra, som ett slags eko, ett svar från någonstans bortom denna värld: "Du kommer att ha verkliga förpliktelser, och därför verkliga äventyr, när du kommer till mitt Utopia. Men den svåraste förpliktelsen och det mest utmanande äventyret är att alls komma dit."
No comments:
Post a Comment