Kapitel 8: Ortodoxins romantik

Det är vanligt att klaga över hur stressande och kravfyllt vårt tidevarv är. Men i verkligheten är det huvudsakliga kännetecknet på vår epok en grundläggande slöhet och utmattning, och faktum är att den verkliga slöheten är orsaken till den skenbara brådskan.

Ta ett rent yttre exempel: gatorna bullrar av bussar och bilar - men detta beror inte på mänsklig aktivitet utan på mänsklig vila. Det skulle vara mindre brådska om det vore mer aktivitet, om människor helt enkelt strosade omkring. Vår värld skulle vara tystare om den vore mer krävande.

Och detta som är sanningen om den skenbara fysiska brådskan är också sant om intellektets skenbara brådska. Det mesta av det moderna språkets maskineri är ett arbetsbesparande maskineri - och det besparar oss mental ansträngning mycket mer än det borde.

Vetenskapliga fraser används som vetenskapliga hjul och kolvstänger för att göra bekvämlighetens stig ännu snabbare och mjukare. Långa ord skramlar runt hos oss som långa järnvägståg. Vi vet att de bär tusentals som är alltför trötta eller alltför slöa för att gå eller tänka själva.

Det är en god övning att för en gångs skull försöka uttrycka den åsikt man företräder i enstaviga ord. Om du säger: "Den sociala nyttan av en obestämd påföljd erkänns av alla kriminologer som del av vår sociologiska evolution mot en mer human och vetenskaplig syn på straff", kan du fortsätta tala på detta vis i timmar utan att dina grå celler behöver röra sej just alls inne i din skalle. Men om du börjar säga: "Jag vill att Gren ska bli satt bak lås och bom på en gång - men att han ska bli släppt först den dag då Björk ger en vink om det", så kommer du att upptäcka, med en rysning av skräck, att du är förpliktigad att tänka!

De långa orden är inte de svåra orden, det är de korta orden som är svåra. Det är mycket större metafysisk subtilitet i ordet "bann" än i ordet "degeneration".

Men dessa långa, bekväma ord som besparar moderna människor resonerandets möda har en särskild aspekt i vilken de är särskilt förödande och förbryllande. Denna svårighet uppkommer när samma långa ord används i olika sammanhang för att mena helt olika saker.

För att ta ett välkänt exempel har ordet "idealist" en mening som ett stycke filosofi och en helt annan som ett stycke moralretorik. På samma sätt har de naturvetenskapliga materialisterna haft goda skäl att klaga över människor som blandar ihop "materialist" som kosmologisk term med "materialist" som moralisk tillvitelse. Och, för att ta ett billigare exempel, kallar sej mannen som hatar "progressiva" i London alltid sej själv för "progressiv" i Sydafrika.

En sammanblandning som är precis lika meningslös har uppkommit i samband med ordet "liberal" som tillämpat på religion och som tillämpat på politik och samhälle. Det antas ofta att alla liberaler borde vara s k fritänkare, eftersom de borde älska allt som är fritt. Man skulle lika gärna kunna säga att alla idealister borde vara högkyrkliga, eftersom de borde älska allt som är högt. Man skulle lika gärna kunna säga att alla lågkyrkliga borde älska allt lågt, eller att de folkkyrkliga borde gilla allt som är folkligt. Saken är en ren händelse - i fråga om ord.

I det verkliga moderna Europa betyder fritänkare inte någon som tänker själv. Det innebär en person som, efter att ha tänkt själv, kommit till en viss sorts slutsatser: alla fenomens materiella ursprung, omöjligheten av mirakel, osannolikheten för personlig odödlighet o s v. Och ingen av dessa idéer är särskilt liberal. Nej, i själva verket är nästan alla dessa ideer definitivt oliberala, vilket är min avsikt att visa med detta kapitel.

På de få kvarvarande sidorna avser jag att så snabbt som möjligt peka ut att i varje enskilt fall som liberalteologerna kraftigast insisterar på skulle effekten på den sociala praktiken definitivt bli illiberal. Nästan varje nutida förslag i syfte att bringa frihet åt kyrkan är helt enkelt ett förslag som bringar tyranni åt världen. För att befria kyrkan betyder nuförtiden inte ens att befria den åt alla håll. Det betyder att befria den särskilda samling dogmer som löst kallas vetenskapliga, monismens, panteismens, arianismens eller nödvändighetens dogmer. Och var och en av dessa (och vi kommer att behandla dem var för sej) kan visas vara en naturlig allierad till förtrycket.

Det är faktiskt ett anmärkningsvärt förhållande (eller kanske inte så väldigt anmärkningsvärt när man börjar tänka på det) att det mesta här i världen är förtryckets allierade. Det finns bara en sak som aldrig kan överskrida en viss punkt i sin allians med förtrycket - och det är ortodoxin. Jag kan, det är sant, skruva ortodoxin till att delvis legitimera en tyrann. Men jag kan väldigt lätt få tysk filosofi att legitimera honom helt och hållet.

Låt oss nu i tur och ordning ta de uppfinningar som är den nya teologins eller modernistkyrkans kännetecken. Vi avslutade det senaste kapitlet med upptäckten av en av dem. Själva den doktrin som har kallats den mest gammalmodiga befanns vara den enda säkerhetslinan för jordens nya demokratier. Den doktrin som verkade mest impopulär befanns vara folkets enda styrka. Kort sagt: vi fann att oligarkins enda logiska negation låg i bekräftelsen av arvsynden. Så är det, hävdar jag, även i alla andra fall.

Jag tar det mest uppenbara exemplet först: fallet med mirakler. Av någon extraordinär anledning, finns det en fastslagen notering att det är mer liberalt att inte tro på mirakler än att tro på dem. Varför det skulle vara så kan jag inte föreställa mig - inte heller kan någon förklara det för mig. Av något obegripligt skäl avses med uttrycket "bred" eller "liberal" prästman alltid en person som åtminstone önskar minska antalet mirakler; det avses aldrig en person som önskar öka det antalet. Det avses alltid en person som är fri att inte tro på att Kristus kom ut ur sin grav; det innebär aldrig en person som är fri att tro att hans egen gamla faster kom ut ur sin. Det är vanligt att det uppstår problem i en församling för att församlingsprästen inte vill medge att Petrus gick på vatten; men hur ofta finner vi problem i en församling för att prästen säger att hans far gick på Serpentinsjön i London?

Och detta är inte för att man utifrån vår erfarenhet inte kan tro på mirakler (som den kvicke sekularistdebattören omedelbart skulle invända). Det är inte för att "mirakler inte händer" enligt den dogm som Matthew Arnold godtroget citerade. Fler övernaturliga saker påstås ha hänt i vår tid än vad som skulle ha varit möjligt för åttio år sedan. Vetenskapsmän tror på sådana fenomen mycket mer än de gjorde förr: de mest förbluffande, och förfärande, underverk i människosinnet och människoanden avslöjas ständigt i modern psykologi. Saker som den gamla vetenskapen åtminstone frankt skulle ha avfärdat som mirakler hävdas varje timme av den nya vetenskapen. Det enda som fortfarande är gammalmodigt nog att avfärda mirakler är den nya teologin.

Men sanningen är att påståendet att den är "fri" att förneka mirakler ingenting har att göra med bevisen för eller emot dem. Det är en livlös verbal fördom, vars ursprungliga liv och konception inte låg i tankens frihet, utan helt enkelt i materialismens dogma. Det nittonde seklets människa saknade tron på Uppståndelsen inte för att hennes liberala kristendom tillät henne att betvivla den. Hon saknade tron på den för att hennes mycket strikta materialism inte tillät henne att tro på den. Tennyson, en mycket typisk 1800-talsmänniska, yttrade en av sin samtids instinktiva truismer när han sa att det fanns tro i deras ärliga tvivel. Det fanns det verkligen. Dessa ord innehåller en grundläggande och även förfärande sanning. I deras tvivel på mirakel fanns en tro på ett fixerat och gudlöst öde; en djup och uppriktig tro på kosmos´ obotliga rutin. Agnostikerns tvivel var bara monistens dogmer.

Om det övernaturligas fakta och bevisen för dem ska jag tala senare. Här sysslar vi bara med denna tydliga punkt, att i den mån som som liberalismens ide om frihet kan sägas bli på någondera sidan i diskussionen om mirakel, så är den uppenbarligen på miraklernas sida. Reform eller (i den enda acceptabla meningen) framsteg innebär helt enkelt sinnets gradvisa kontroll över materian. Ett mirakel innebär helt enkelt sinnets snabba kontroll över materian. Om du önskar utspisa folket, kan du tänka att det är omöjligt att utspisa dem mirakulöst i vildmarken - men du kan inte finna det illiberalt! Om du verkligen vill att fattiga barn ska få komma till havsstranden, kan du inte anse det illiberalt att de skulle kunna komma dit på flygande drakar; du kan bara anse det osannolikt.

En helg innebär, liksom liberalismen, bara människans frihet. Ett mirakel innebär bara Guds frihet. Du kan medvetet förneka något av dem, men di kan inte kalla ditt förnekande en triumf för liberalismen som idé. Den katolska kyrkan trodde att både människan och Gud hade en slags andlig frihet. Kalvinismen tog bort friheten från människan, men lämnade den åt Gud. Naturvetenskaplig materialism binder Skaparen själv; den kedjar fast Gud som Apokalypsen kedjade fast Djävulen. Den lämnar ingenting fritt i universum. Och de som understödjer denna process kallas "liberalteologer".

Detta är, som jag säger, det klaraste och uppenbaraste fallet. Antagandet att det finns något i tvivlet på mirakler som liknar liberalism eller reformvänlighet är bokstavligen motsatsen till sanningen. Om en person inte kan tro på mirakler är fallet löst; han är inte särskilt liberal, men han är fullkomligt hederlig och logisk, vilket är mycket bättre saker. Men om han kan tro på mirakler, är han förvisso den mer liberale genom att så göra; ty de innebär först av allt själens frihet och, för det andra, kontrollen över omständigheternas tyranni.

Ibland ignoreras denna sanning på ett enastående naivt sätt, även av de kunnigaste personer. T ex talar Bernard Shaw med hjärtligt gammaldags förakt om mirakler, som om de vore ett slags trolöshet på naturens sida. Han verkar märkligt omedveten om att mirakler bara är de mest senkomna blommorna på hans eget favoritträd, doktrinen om viljans allmakt.  Precis på samma sätt som han kallar längtan efter odödlighet för ynklig själviskhet, och glömmer att han just kallade längtan efter liv för en hälsosam och heroisk själviskhet. Hur kan det vara ädelt att önska göra sitt liv oändligt och ändå ondskefullt att vilja göra det odödligt? Nej, om det är önskvärt att människan skulle triumfera över naturens grymhet eller vana, då är mirakler förvisso önskvärda; huruvida de är möjliga ska vi diskutera lite senare.

Men jag måste fortsätta till de större exemplen på detta märkliga fel, alltså uppfattningen att "liberalisering" av religion på något sätt underlättar världens frigörelse. Det andra exemplet på detta kan vi finna i frågan om panteism - eller rättare sagt frågan om en viss modern attityd som ofta kallas "immanentism" och som ofta är buddhism. Men detta är ett så mycket svårare fall att jag måste närma mej det med mer omfattande förberedelser.

De saker som sägs i största förtroende av avancerade personer till stora åhörarskaror är vanligen de som går helt på tvärs med fakta - det är faktiskt våra truismer som är osanna. Här är ett exempel: det finns en fras i enkel liberalism som yttras åter och åter i etiska samfund och religiösa parlament: "jordens religioner skiljer sej åt i riter och former, men de är likadana i sin lära." Det är falskt, det är rena motsatsen till fakta. Jordens religioner skiljer sej inte åt så mycket beträffande riter och former, men de skiljer sej väldigt mycket åt i vad de lär ut. Det är som om en människa skulle säga: "Låt dej inte missledas av det faktum att Kyrkans tidning och tidningen Fritänkaren ser väldigt olika ut, att en är målad på pergament och den andra inristad i marmor, att en är triangulär och den andra hektagonal - läs dem och du kommer att se att de säger samma sak." Sanningen är naturligtvis att de är lika när det gäller allt utom det faktum att de inte säger samma sak.

En ateistisk börsmäklare i Surbiton ser exakt likadan ut som en börsmäklare som är swedenborgare i Wimbledon. Du kan gå runt runt omkring dem och göra dem till föremål för den mest personliga och irriterande studien i världen utan att se något särskilt swedenborgskt i hatten eller något särskilt gudlöst i paraplyt. Det är just i sina själar de är åtskilda. Så sanningen är att problemet med all jordens trosbekännelser inte ligger där det påstås i denna billiga maxim: "de är överens i sina meningar, men skiljer sej åt i sina maskinerier." Sanningen är just den motsatta. De är överens vad gäller maskineriet; nästan varje stor religion på jorden arbetar med samma yttre metoder, med präster, skrifter, altare, svurna broderskap, särskilda fester. De är överens vad gäller sättet att undervisa; men de skiljer sej åt i fråga om vad som ska läras ut. Hedniska optimister och österländska pessimister skulle båda ha tempel, precis som både Liberalerna och Tories har tidningar. Trosbekännelser som existerar för att förstöra varandra har båda heliga skrifter, precis som armeer som existerar för att förstöra varandra båda har gevär.

Det främsta exemplet på denna alla mänskliga religioners påstådda identitet är den påstådda andliga identiteten mellan buddhism och kristendomen. De som tar till sej denna teori undviker vanligen etiken hos de flesta andra trosbekännelser, förutom, faktiskt, konfucianismen som de tycker om eftersom den inte är en trosbekännelse. Men de är återhållsamma i sina lovprisningar av muhammedanismen, och begränsar sej vanligen  till att bara förelägga de lägre klasserna dess moral som en förfriskning. De föreslår sällan den muhammedanska synen på äktenskap (om vilken det finns en hel del att säga), och gentemot lönnmördarsekter och fetishdyrkare skulle deras attityd t o m kunna kallas kall. Men i fallet med Gautamas storslagna religion upplever de uppriktigt ett igenkännande.

De som studerar populärvetenskap, som t ex herr Blatchford, insisterar alltid på att kristendom och buddhism är mycket lika, särskilt buddhismen. Detta tros allmänt, och jag trodde det själv tills jag läste en bok som gav skälen för denna tro. Skälen var av två slag: likheter som ingenting betydde eftersom de var gemensamma för hela mänskligheten, och likheter som inte var några likheter alls. Författaren förklarade på fullt allvar att de två trossystemen liknade varandra i avseenden där alla livsåskådningar är lika, eller också beskrev han dem som lika varandra i någon fråga där de helt uppenbart är olika varandra.

Alltså, som exempel på det förstnämnda, sa författaren att både Kristus och Buddha fick sin kallelse genom den gudomliga röst som kom från skyn, som om du skulle förvänta dej den gudomliga rösten komma nerifrån kolkällaren. Eller också påstods det på fullt allvar att dessa två österländska lärare, genom ett unikt sammanträffande, båda sysslade med att tvätta fötter. Man skulle precis lika gärna kunna säga att det var ett anmärkningsvärt sammanträffande att båda hade fötter att tvätta.

Och det andra slaget av likheter var alltså sådana som helt enkelt inte var lika. T ex fäster denne de två religionernas förlikare uppmärksamhet vid det faktum att Lamans kläder vid vissa religiösa fester rivs i bitar av ren respekt, och att lämningarna värderas högt. Men detta är motsatsen till en likhet, för Kristi kläder revs inte sönder av respekt utan som hån, och trasorna värderades inte mer än vad lumpsamlaren kunde erbjuda. Det påminner om allusionen på den uppenbara likheten mellan de två ceremonierna: när svärdet vidrör en mans skuldra respektive när det hugger av hans huvud. De liknar inte alls varandra från mannens synpunkt.

Dessa spår av puerilt pedanteri skulle verkligen inte betyda mycket om det inte också vore sant att de påstådda filosofiska likheterna också är av dessa två slag. Antingen bevisar de för mycket eller också ingenting.

Att buddhismen gillar barmhärtighet eller självbehärskning visar inte att den är särskilt lik kristendomen; det visar bara att den inte är alldeles olik varje mänsklig existens. Buddhister ogillar i teorin grymheter eller excesser eftersom varje förnuftig människa ogillar grymheter eller excesser i teorin. Men att säga att buddhismen och kristendomen erbjuder samma filosofi om dessa ting är helt enkelt falskt.

Hela mänskligheten håller med om att vi är fångade i ett nät av synd. Större delen av mänskligheten håller med om att det finns en utväg. Men när det gäller vad som är utvägen, tror jag inte att det finns två institutioner i hela universum som säger emot varann så flagrant som buddhism och kristendom!

Även när jag, likt de flesta andra välinformerade men oakademiska människor, trodde att buddhism och kristendom liknade varandra, fanns det en sak beträffande dem som alltid förbluffade mej, jag menar den uppseendeväckande skillnaden i deras slag av religiös konst. Jag syftar inte på dess tekniska återgivande, utan på de saker som det uppenbarligen avsåg att representera. ''

Inga två ideal kan vara mer motsatta än ett kristet helgon i en gotisk katedral och ett buddhistiskt helgon i ett kinesiskt tempel. Motsatsen existerar på varje punkt, men kanske är det kortaste sättet att uttrycka saken på att det buddhistiska helgonet alltid har sina ögon slutna, medan det kristna helgonet alltid har dem mycket vidöppna. Det buddhistiska helgonet har en elegant och harmonisk kropp, men hans ögon är tunga och förseglade av sömn. Det medeltida helgonets kropp är tätt slutet intill sina galna ben, men dess ögon är fruktansvärt levande.

Det kan inte finnas någon verklig andlig gemenskap mellan krafter som producerade symboler så åtskilda som dessa. Förutsätter vi att båda bilderna är extravaganta, att de är perversioner av den rena tron, måste det finnas en verklig skillnad som kunde producera så motsatta extravaganser. Buddhisten ser inåt med en särskild avsikt. Den kristne stirrar utåt med en särskild avsikt. Om vi stadit följer den ledtråden kommer vi att finna nåra intressanta saker.

För en tid sedan kungjorde fru Besant, i en intressant essä, att det bara fanns en religion i världen, att alla trosinriktningar bara var versioner eller perversioner av den, och att hon var alldeles beredd att berätte vilken den var. Enligt fru Besant är denna universella Kyrka helt enkelt det universella i sej självt. Den är doktrinen att vi i verkligheten alla är en enda person, att det inte finns några verkliga murar av individualitet emellan människa och människa. Om jag så får uttrycka det säger hon inte åt oss att älska vår nästa, hon säger oss att vi är vår nästa.

Detta är fru Besants tanke- och fantasiväckande beskrivning av den religion där alla människor måste finna sej själva i fullt, fridsamt samförstånd. Och jag har aldrig hört något påstående i hela mitt liv som jag mer våldsamt vänder mej emot. Jag vill älska min nästa inte för att han är jag, utan just för att han inte är jag. Jag vill beundra världen, inte som någon tycker om en spegel, eftersom den visar en själv, utan som någon älskar en kvinna, eftersom hon är helt och hållet annorlunda.

Om själar är separata är kärlek möjlig. Finns bara en själ är kärlek uppenbart omöjlig. En människa kan lite lättsamt sägas älska sej själv, men hon kan knappast bli förälskad i sej själv, och om hon kan det, måste det bli en rätt monoton uppvaktning. Om världen är full av verkliga själv, kan det finnas ett eller flera verkligt osjälviska själv. Men ska vi gå efter fru Besants princip är hela kosmos bara en enormt självisk person.

Det är just här som buddhismen är på den moderna panteismens och immanensens sida. Och det är just här som kristendomen är på humanitetens och frihetens och kärlekens sida. Kärleken trår till personlighet och därför älskar kärleken åtskillnad. Det är kristendomens instinkt att vara glad över att Gud har brutit ner universum i småbitar, eftersom de är levande småbitar. Det är hennes instinkt att säga: "små barn, älska varandra!" snarare än att säga åt en enda jättelik person att älska sej själv. Detta är den intellektuella avgrunden mellan buddhism och kristendom: att för buddisten eller teosofen är personligheten människans syndafall, medan den för den kristne är Guds avsikt, ja, hela poängen med hans kosmiska idé.

Teosofens världssjäl ber människan att älska sej bara med avsikten att människan ska kasta sej själv in i den. Men det gudomliga centrat i kristendomen kastade verkligen ut människan ur det för att hon skulle kunna älska det. Den orientaliska gudomen är som en jätte som skulle ha förlorat sitt ben eller sin hand och alltid försöka finna den, men den kristna makten är som en jätte som i märklig generositet skulle kapa av sin högra hand, så att den på sina egna villkor skulle kunna skaka hand med honom.

Vi återkommer till samma outtröttliga anmärkning rörande kristendomens natur: alla moderna filosofier är kedjor som binder och fjättrar - kristendomen är ett svärd som åtskiljer och frigör. Ingen annan filosofi får Gud att verkligen fröjdas åt universums uppdelning i levande själar. Men enligt ortodox kristendom är denna separation mellan Gud och människa helig, eftersom den är evig. För att en människa ska kunna älska Gud är det nödvändigt att det inte bara finns en Gud som kan älskas utan också en människa som kan älska honom.

Alla dessa vaga teosofiska sinnen för vilka universum är en enorm smältdegel är precis samma sinnen som instinktivt drar sej undan från evangeliernas jordbävningsliknande påstående om att Guds Son inte kom med fred utan med ett söndrande svärd. Yttrandet skallar helt och hållet sant, även betraktat som vad det uppenbarligen är: påståendet att varje människa som predikar verklig kärlek kommer att att föda hat. Det är sant om demokratiskt broderskap likaväl som om gudomlig kärlek: falsk kärlek slutar i kompromisser och allmänfilosofi; verklig kärlek har alltid slutat i blodsutgjutelse.

Men det finns en annan och ännu mer fruktansvärd sanning bakom den uppenbara meningen i detta vår Herres yttrande. Enligt honom själv var Sonen ett svärd som skilde bror från bror så att det i eoner skulle hata varandra. Men Fadern var också ett svärd, som i den svarta begynnelsen separerade bror från bror för att de skulle kunna älska varandra till sist.

Detta är innebörden av den nästan vansinniga lyckan i det medeltida helgonets ögon på målningen. Detta är innebörden av de slutna ögonen på buddhistens upphöjda bild. Det kristna helgonet är lyckligt för att han sannerligen har blivit avskuren från världen - han är separerad från tingen och stirrar på dem i häpnad. Men varför skulle det buddhistiska helgonet bli häpet av någonting - eftersom det i verkligheten bara finns en sak, och denna opersonliga sak kan knappast bli häpet över sej själv. Det har funnits många panteistiska poem som vill inge förundran, men inga verkligt framgångsrika. Panteisten kan inte förundras, för han kan inte prisa Gud eller prisa något ö h t som verkligt åtskilt från sej själv.

Vårt omedelbara syfte här är emellertid att syssla med denna kristna dyrkans (den som riktas utåt, mot en gudom skild från dyrkaren) effekt på det allmänna behovet av etisk aktivitet och sociala reformer. Och förvisso är denna effekt tillräckligt uppenbar. Det finns ingen verklig möjlighet att komma ut ur panteismen, någon särskild impuls till moralisk handling. För panteism implicerar till sin natur att en sak är lika god som en annan; medan aktiv handling till sin natur implicerar att någonting är mycket att föredra framför något annat.

Swinburne försökte förgäves, i sin skepticisms högsommar, att brottas med denna svårighet. I sina "Sånger före gryningen", skrivna under inspiration från Garibaldi och revolten i Italien, proklamerade han den nyare religion och den renare Gud som skulle få alla världens präster att förvissna:

"Vad gör du nu
som ser åt Guds håll för att be?
Jag är jag, du är du,
jag är låg, du är hög,
jag är du så att du som söker finna honom,
finner inget utom dig själv,
du är jag."

Av vilket den omedelbara och uppenbara slutsatsen är att tyrannerna är lika mycket Guds söner som Garibaldi, och att när kung Bomba i Neapel med yttersta framgång har "funnit sej själv", är detta identiskt med det yttersta goda i alla ting. Sanningen är att den västerländska energi som störtar tyrannerna från deras troner är direkt beroende av den västerländska teologi som säger: "Jag är jag, du är du." Samma andliga separation som tittade upp och såg en god kung i universum tittade upp och såg en dålig kung i Neapel. Dyrkarna av Bombas Gud störtade Bomba. Dyrkarna av Swinburnes gud har täckt Asien i århundraden och har inte störtat någon tyrann. Det indiska helgonet kan helt logiskt sluta sina ögon eftersom han tittar på det som är Jag och Du och Vi och De och Det. Det är en rationell sysselsättning: men det är inte sant i teorin och inte sant i verkligheten att det hjälper indiern att hålla ett öga på Lord Curzon.

Den yttre vaksamhet som alltid kännetecknat kristendomen (befallningen att vi ska vaka och bedja) har uttryckt sej själv både i typisk västerländsk ortodoxi och i typisk västerländsk politik: men båd beror på iden om en transcendent gudom, skild från oss själva, en gudom som försvinner. Förvisso kan de mest förståndiga trosbekännelser föreslå att vi ska söka Gud i djupare och djupare lager av vårt eget egos labyrint. Men bara kristendomen har sagt att vi ska jaga Gud som en örn på bergen - och vi har dödat alla monster under jakten.

Här finner vi alltså återigen att vi, ifall vi värderar demokrati och västs självförnyande energier, mycket troligare finner dem i den gamla teologin än i den nya. Om vi vill ha reformer måste vi hålla oss till ortodoxin, särskilt i detta fall (som så flitigt diskuterats i J R Campbells rådslag) som rör insisterandet på den immanenta eller den transcendenta gudomen. Genom att insistera speciellt på Guds immanens får vi introspektion, isolering, kvietism, social likgiltighet - Tibet. Genom att insistera på Guds transcendens får vi förundran, nyfikenhet, moraliska och politiska vågspel, rättfärdig indignation - kristenheten. Genom att insistera på att Gud är inuti människan, förblir människan alltid inkrökt i sej själv. Genom att insistera på att Gud transcenderar människan, har människan transcenderat sej själv.

Om vi tar vilken annan doktrin som helst som har kallats gammalmodig ska vi finna att detsamma är fallet. Detsamma är t ex fallet med den djupa frågan om Treenigheten. Unitarierna (en sekt som aldrig ska nämnas utan viss respekt för sin distingerade intellektuella dignitet och höga intellektuella heder) är ofta reformatorer genom den händelse som kastar så många små sekter in i en sådan attityd. Men det finns inte det minsta liberalt eller reformliknande i deras utbyte av treenigheten mot rå monoteism.

Den komplexe Guden i den athanasianska trosbekännelsen kan vara en utmaning för intellektet, men det är mycket mindre troligt att han åstadkommer mysteriet och grymheten hos en sultan än att Omars eller Muhammeds ensamme Gud gör det. Den Gud som enbart är en ren fruktansvärd enhet är inte bara en kung utan en österländsk kung.

Hjärtat i humaniteten, särskilt i europeisk humanitet, är förvisso mycket mer tillfredsställd av de märkliga tecken och symboler som samlas runt den trinitariska iden, bilden av en rådsförsamling där barmhärtigheten pläderar lika väl som rättvisan, uppfattningen av en slags frihet och variation som existerar även i världens innersta kammare.

Ty västerländsk religion har alltid haft en stark känsla för iden att "det inte är gott för människan att vara allena." Den sociala instinkten hävdade sej själv överallt, som när den österländska idén om eremiter praktiskt taget utvisades genom den västerländska idén om munkar. Så blev även asketismen broderlig, och trappisterna var sociala även när de var tysta.

Om denna kärlek till en levande komplexitet blir vårt test, är det förvisso hälsosammare att ha den trinitariska rellgionen än den unitariska. Ty för oss trinitarier (i all vördnad sagt), för oss är Gud själv ett samhälle. Det är förvisso ett ofattbart teologins mysterium, och även om jag vore teolog nog att syssla med det direkt, skulle det inte vara relevant att göra det här.

Vare här nog sagt att denna trippelgåta är lika tröstefull som franskt vin och lika öppen som en engelsk eldstad, ja, att detta som förvirrar intellektet lugnar hjärtat fullkomligt. Men från öknen, från de torra ställena med de hemska solarna, kommer den solitäre Gudens grymma barn, de verkliga unitarierna som med sablar i hand har ödelagt världen. Ty det är inte gott för Gud att vara allena.

Och samma sak är sant beträffande den svåra frågan om själens risk, som har oroat så många rättfärdiga sinnen. Att hysa hopp för alla själar är nödvändigt, och det är logiskt möjligt att deras frälsning är oundviklig. Möjligt, men inte särskilt befrämjande för aktivitet eller framsteg. Vårt kämpande och kreativa samhälle borde snarare insistera på risken för alla, på det faktum att varje människa hänger i en tråd eller klättrar uppför ett stup. Att säga att allt blir bra i vilket fall som helst är en begriplig anmärkning, men den kan inte precis kallas en trumpetstöt. Europa borde snarare betona den möjliga förtappelsen - och Europa har alltid betonat den. Här är dess högsta religion ett med alla dess billigaste romanser.

För buddhisten eller den österländske fatalisten är existensen en vetenskap eller en plan, som måste sluta på ett visst sätt. Men för en kristen är existensen en berättelse som kan sluta på vilket sätt som helst. I en spännande roman (denna rent kristna produkt) äts hjälten inte upp av kannibaler - men det är för spänningens skull nödvändigt att han kan bli uppäten av kannibaler. Hjälten måste så att säga vara en ätbar hjälte. Så har kristen moral alltid sagt åt människorna, inte att vi skulle förlora vår själ, men att vi måste akta oss så att vi inte gör det.  Enligt kristen moral är det kort sagt fördärvligt att kalla en människa fördömd - men både religiöst och filosofiskt riktigt att säga att människan riskerar att bli det.

Hela kristendomen koncentrerar sej på människan vid korsvägen. De omfattande och ytliga filosofierna, de enorma synteserna av humbug, de talar alla om tidsåldrar och evolution och ultimata utvecklingar. Den sanna filosofin är sysselsatt med nuet. Kommer människan att ta den eller den vägen? - det är det enda intressanta att tänka på, om du tycker om att tänka.

Eonerna är lätta nog att tänka på, vem som helst kan tänka på dem. Nuet är det verkligt fruktansvärda, och det är för att vår religion intensivt har upplevt nuet, som den i litteraturen sysslat mycket med kamp och strid och i teologin sysslat mycket med helvetet. Det är fullt av faror, som en pojkbok, det står vid en odödlig kris.

Det finns en stor del verklig likhet mellan populär fiktion och de västerländska folkens religion. Om du säger att populär fiktion är vulgär och smaklös, säger du bara vad de trista och välinformerade säger om bilderna i romersk-katolska kyrkor. Livet är (enligt den kristna tron) mycket likt en serie i ett magasin: livet slutar med löftet (eller hotet) "fortsättning följer". Alltså, med en ädel vulgaritet, imiterar livet serien och slutar i det spännande ögonblicket. För döden är verkligen ett spännande ögonblick.

Men poängen är att en berättelse är spännande eftersom den i sej har ett så starkt inslag av vilja, av vad teologin kallar fri vilja. Du kan inte få en summa att bli vad du vill. Men du kan avsluta en berättelse hur du vill. När någon upptäckte differentialkalkylen fanns det bara en differentialkalkyl han kunde upptäcka. Men när Shakespeare dödade Romeo kunde han ha gift bort honom med Julias gamla barnsköterska om han hade känt för det.

Och kristendomen har excellerat i berättande romanser just för att den teologiskt har insisterat på fri vilja. Det är en stor fråga och alltför mycket på sidan av för att diskuteras adekvat här; men detta är den verkliga invändningen mot mängden av modernt prat om att behandla brott som en sjukdom, om att göra fängelset till enbart en hygienisk miljö som lasarettet, om att bota synden genom långsamma vetenskapliga metoder. Missgreppet i hela den saken är att ondska är ett fall av aktivt val medan sjukdom inte är det.

Om du säger att du ska kurera en utsvävande person liksom du kurerar en astmatisk, så är mitt enkla och självklara svar detta: "framställ i så fall dem som vill vara astmatiska på samma sätt som många vill vara utsvävande." En människa kan ligga stilla och bli botad från sin sjukdom. Men hon får inte ligga stilla om hon vill bli botad från sin synd, tvärtom, hon måste stiga upp och hoppa omkring energiskt.

Hela poängen är verkligen perfekt uttryckt i själva ordet vi använder för en person på lasarettet: "patient" är i passiv form, "syndare" i aktiv. Om en människa ska räddas från influensa, kan hon vara patient. Men om hon ska räddas från förfalskande, får hon inte vara tålig (eng "patient") utan otålig (eng "impatient"). Hon måste vara personligt otålig gentemot förfalskande. All moralisk reform måste börja i den aktiva och inte den passiva viljan.

Här når vi än en gång samma substantiella konklusion. Såvitt vi önskar de grundläggande rekonstruktioner och farliga revolutioner som har kännetecknat europeisk civilisation, får vi inte undertrycka tanken på den möjliga undergången - vi borde snarare uppmuntra den. Om vi, som de österländska helgonen, bara vill kontemplera kring hur rätt och riktigt allting är, ska vi naturligtvis bara säga att saker och ting måste gå åt rätt håll. Men om vi verkligen vill att de ska gå åt rätt håll, måste vi insistera på att de kan gå åt fel håll.

Till sist: denna sanning är återigen sann i fallet med de vanliga moderna försöken att förminska eller bortförklara Kristi gudom. Saken kan vara sann eller inte - det ska jag diskutera innan jag slutar. Men om gudomligheten är sann är det förvisso fruktansvärt revolutionärt. Att en god människa kan ställas mot väggen är inget annat än vi redan visste - men att Gud kunde ställas mot väggen är för alla tider något för alla rebeller att ståta med. Kristendomen är den enda religion på jorden som har känt att allmakt gjorde Gud inkomplett. Kristendomen ensam har känt att Gud, för att helt och hållet vara Gud, måste ha varit rebell likaväl som kung. Ensam bland alla trosbekännelser har kristendomen adderat mod till Skaparens dygder. För det enda mod som är värt att kallas mod måste nödvändigtvis innebära att själen passerar en brytpunkt utan att bryta ihop.

I detta närmar jag mej ett fall som är mer mörkt och fruktansvärt än lätt att diskutera - och jag ber om ursäkt i förväg om någon av mina fraser landar fel eller verkar vanvördiga ifråga om det fall som de största helgon och tänkare med rätta varit rädda att närma sej. Men i den fruktansvärda lidandesberättelsen finns en distinkt emotionell antydan om att alltings författare (på något otänkbart sätt) gick igenom inte bara smärta utan även tvivel.

Det står skrivet: "Du skall icke fresta Herren din Gud." Nej, men Herren Gud kan fresta sej själv, och det verkar som om detta var vad som hände i Getsemane. I en örtagård frestade Satan människan: och i en örtagård frestade Gud Gud. Han gick på något övermänskligt sätt igenom vår mänskliga pessimisms skräck. Världen skakade och solen slocknade på himlen, inte vid korsfästelsen, utan vid ropet från korset: det rop som tillkännagav att Gud var övergiven av Gud.

Och låt nu revolutionärerna välja en trosbekännelse bland alla trosbekännelser och en gud från alla världens gudar, noggrant väga alla gudar av oundviklig upprepning och oföränderlig makt. De kommer inte att finna någon annan gud som själv befunnit sej i revolt. Nej (saken blir alltför svår för mänskligt tal), men låt ateisterna själva välja en gud. De kommer att finna endast en gudomlighet som någonsin uttryckte deras isolering; bara en religion i vilken Gud för ett ögonblick tycktes vara ateist.

Detta kan kallas den gamla ortodoxins grund, vars huvudsakliga förtjänst är att den är den naturliga källan till revolution och reform, och vars huvudsakliga fel är att den uppenbarligen bara är ett abstrakt påstående. Dess huvudsakliga fördel är att det är den äventyrligaste och manligaste av alla teologier. Dess huvudsakliga nackdel är helt enkelt att den är en teologi. Det kan alltid gentemot den hävdas att den till sin natur är godtycklig och helt tagen ur luften. Men den är inte så högt uppe i det blå att inte stora bågskyttar använder hela sina liv för att skjuta pilar mot den, ja, och sina sista pilar; det finns människor som vill ruinera sej själva och ruinera hela sin civilisation om de bara också kan ruinera denna gamla fantastiska berättelse.

Detta är vårt sista och mest förbluffande faktum beträffande denna tro: att dess fiender kommer att använda vilket vapen som helst emot det, svärd som kan skära av deras egna fingrar och facklor som bränner ner deras egna hem. Människor som börjar med att bekämpa Kyrkan för frihetens och humanitetens skull kommer till sist att slunga ut frihet och humanitet om de bara kan bekämpa Kyrkan. Detta är ingen överdrift; jag skulle kunna fylla en hel bok med exempel på det.

Mr Blatchford började, som en vanlig bibelkrossare, med att bevisa att Adam var oskyldig till synd mot Gud; genom denna manöver medgav han, som en ren sidoprodukt, att alla tyranner från kejsar Nero till kung Leopold var oskyldiga till brott mot mänskligheten. Jag känner en människa som har en sådan passion för att bevisa att han inte kommer att ha någon personlig existens efter döden att han faller tillbaka på ståndpunkten att han inte har någon personlig existens nu. Han åberopar buddhismen och säger att alla själar går över i varandra: för att bevisa att han inte kan komma till himmelen bevisar han att han inte kan komma till Hartlepool. Jag har känt människor som protesterat mot religiös utbildning med argument riktade mot all utbildning, som säger att barnens sinnen måste få växa fritt eller att de gamla inte ska undervisa de unga. Jag har känt människor som visade att det inte kunde finnas någon gudomlig domstol genom att visa att det inte kan finnas någon mänsklig domstol, ens för praktiska syften. De brände sin egen säd för att sätta eld på kyrkan, de slog sönder sina verktyg för att slå sönder den, varje käpp var god nog att slå den med, även om det var den sista biten från deras egna sönderslagna möblemang.

Vi beundrar inte, vi knappt ens ursäktar, den fanatiker som förstör den här världen av kärlek till en annan. Men vad ska vi säga om fanatikern som förstör den här världen av hat till en annan? Han offrar själva humanitetens existens åt Guds icke-existens. Han offrar sina offer inte åt altaret, utan bara för att hävda altarets meningslöshet och tronens tomhet. Han är redo att ödelägga t o m den primära etik genom vilken allting lever för sin märkliga och eviga hämndaktion mot någon som aldrig levde alls.

Och ändå hänger saken oskadd i himlarna. Dess opponenter lyckas bara förstöra allt de själva håller kärt. De förstör inte ortodoxin, de förstör bara politiskt och allmänt sunt förnuft. De bevisar inte att Adam inte var ansvarig inför Gud, hur skulle de kunna bevisa det? De bevisar bara (utifrån sina egna premisser) att tsaren inte är ansvarig inför Ryssland. De bevisar inte att Adam inte skulle ha bestraffats av Gud; de bevisar bara att närmaste utsugare inte borde bestraffas av människor. Med sina österländska tvivel på personligheten kan de inte förvissa oss om att vi inte har något personligt liv efter döden, det enda de förvissar oss om är att vi inte kommer att ha något särskilt glädjerikt eller integrerat liv före döden. Det är inte bara så att tron är mor till alla världsliga energier, utan dess fiender är fäder till all världslig förvirring. Sekularisterna har inte skjutit gudomliga ting i sank, men sekularisterna har skjutit världsliga ting i sank, om det kan vara till någon tröst för dem. Titanerna erövrade inte himlen - men de ödelade världen.