Kapitel 6: Kristendomens paradoxer

Det verkliga problemet med denna vår värld är inte att det är en oförnuftig värld, inte ens att det är en förnuftig värld. Den vanligaste typen av problem är att den nästan är förnuftig, men inte riktigt. Livet är inte ologiskt; och ändå är det en fälla för logiker. Det verkar bara lite mer matematiskt och regelbundet än det är; dess exakthet är uppenbar, men dess inexakthet är dold; dess vildhet ligger på lur.

Jag ger ett grovt exempel på vad jag menar. Anta att något matematiskt kreatur från månen försökte räkna på den mänskliga kroppen. Det skulle genast verka som om det väsentliga vore att den är ett duplikat. En människa är två människor - han till höger liknar exakt han till vänster. Efter att ha observerat att det fanns en arm på höger sida och en arm på vänster, ett ben på höger sida och en på vänster, skulle vår besökare kanske gå vidare och fortfarande på bägge sidor återfinna samma antal fingrar, samma antal tår, två ögon, två öron, två näsborrar och t o m två hjärnlober. Och sedan, när han fann ett hjärta på ena sidan, skulle han dra slutsatsen att det fanns ett annat hjärta på andra sidan. Och just där, när han som mest kände att han hade rätt, skulle han ha fel.

Det är denna tysta avvikelse från exaktheten på ca en tum som är det obehagliga elementet i allting. Det ser ut som en slags hemlig konspiration i universum. Ett äpple och en apelsin är runda nog för att bli kallade runda, och ändå är de inte runda när allt kommer omkring. Jorden själv är formad som en apelsin för att kunna lura några enfaldiga astronomer att kalla den en glob. Ett blad är uppkallat efter ett svärdsblad, eftersom det kommer till en punkt, men det gör inte det. Överallt i saker och ting finns detta element av det tysta och oberäkneliga. Det undflyr rationalisterna, men det undflyr aldrig ända fram till slutet. Från jordens storslagna krökning kunde man lätt dra slutsatsen att varje tum av den var krökt på detta sätt. Det borde verka rationellt att liksom en människa har en hjärna på båda sidor, borde hon ha ett hjärta på båda sidor. Och ändå organiserar vetenskapsmän fortfarande expeditioner för att finna Nordpolen, eftersom de är så förtjusta i platt land. Vetenskapsmän organiserar också fortfarande expeditioner för att finna människans hjärta, och när de försöker finna det, hamnar de vanligen på fel sida om henne.

Nå, verklig insikt eller inspiration prövas bäst genom huruvida den kan gissa dessa gömda oformligheter eller överraskningar. Om vår matematiker från månen såg de två armarna och de två öronen, skulle han kanske kunna sluta sej till de två skulderbladen och de två hjärnhalvorna. Men om han gissade att människans hjärta var på sin rätta plats, skulle jag kalla honom något förmer än en matematiker. Och detta är exakt det anspråk som jag sedan kommit att göra för kristendomens räkning. Inte bara för att den sluter sig till logiska sanningar, utan för att när den plötsligt blir ologisk har den, så att säga, funnit en ologisk sanning. Den inte bara har rätt om saker, men den har fel (om man får säga så) exakt när saker och ting går fel. Dess plan passar de hemliga oregelbundenheterna, och väntar sig det oväntade. Den är enkel beträffande den enkla sanningen; men den är besvärlig beträffande den subtila sanningen. Den skulle erkänna att en människa har två händer, men den kommer inte (även om alla modernisterna jämrar sig) att erkänna den uppenbara slutsatsen att hon har två hjärtan. I detta kapitel är min enda avsikt att påpeka detta; alltså att visa att när än vi känner att det är något konstigt med kristen teologi, så kommer vi i allmänhet att finna att det är något konstigt med själva sanningen.

Jag har anspelat på en meningslös fras med innebörden att den och den trosbekännelsen inte kan bli trodd i vår tidsålder. Naturligtvis kan vad som helst bli trott i vilken tidsålder som helst. Men, lustigt nog, finns det verkligen en mening i vilken en trosbekännelse, om den alls blir trodd, kan bli trodd mer strikt i ett komplext samhälle än i ett enkelt samhälle. Om en person finner kristendomen sann i Birmingham, har han faktiskt klarare skäl att tro än om han funnit den vara sann i Mercia. Ty ju mer komplicerat sammanträffandet verkar, desto mindre kan det vara ett sammanträffande. Om det faller snöflingor som har formen av, låt oss säga, Midlothians hjärta, kan det vara en händelse. Men om det faller snöflingor med den exakta formen av häcklabyrinten vid Hampton Court, tror jag att man skulle kunna kalla det ett mirakel.

Det är exakt som ett sådant mirakel jag har kommit att uppfatta kristendomens filosofi. Den moderna världens komplexitet bevisar trosbekännelsens sanning mer perfekt än något av de enkla problemen under trons tidsålder. Det var i Notting Hill och Battersea som jag började se att kristendomen var sann. Detta är varför trons har dessa utarbetade doktriner och detaljer som så mycket förvirrar dem som beundrar kristendomen utan att tro på den. När någon väl tror på en trosbekännelse är denna någon stolt över dess komplexitet, precis som vetenskapsmän är stolta över vetenskapens komplexitet. Det visar hur rik på upptäckter den är. Om den alls är riktig, är det en komplimang att säga att den är genomarbetat riktig. En pinne kan passa ett hål eller en sten en urgröpning av en ren händelse. Men en nyckel och ett lås är båda komplexa. Och om en nyckel passar till låset, vet du att det är rätt nyckel.

Men den exakthet som är inbegripen i saken gör det mycket svårt att göra vad jag nu måste göra, nämligen beskriva denna ackumulerade sanning. Det är mycket svårt för en människa att försvara någonting som hon är fullständigt övertygad om. Det är jämförelsevis lätt när hon bara delvis är övertygad. Hon är delvis övertygad eftersom hon funnit det eller det beviset för saken, och hon kan förklara det. Men en människa är inte verkligt övertygad om en filosofisk teori när hon finner något som bevisar den. Hon är verkligt övertygad först när hon finner att allt bevisar den. Och ju fler konvergerande skäl hon finner som pekar mot denna övertygelse, desto mer förvirrad blir hon när jag ber henne sammanfatta dem. Därför: om jag rakt upp och ner frågar en genomsnittligt intelligent människa varför hon föredrar civilisation framför naturtillståndet, skulle hon titta vilt omkring sej på föremål efter föremål, men bara kunna svara helt vagt: "ja, det är förstås den där bokhyllan, och kolen i kolkällaren, och pianot, och poliserna." Hela skälet för civilisationen är att skälet för den är så komplext. Den har gjort så många saker. Men själva den mångfald av bevis som borde göra svaret överväldigande gör det omöjligt att svara.

Därför finns det vad gäller all total övertygelse ett slags jättelik hjälplöshet. Själva tron är så stor att det tar lång tid att få den i rörelse. Och denna tvekan uppstår, konstigt nog, huvudsakligen från en likgiltighet beträffande var en borde börja. Alla vägar leder till Rom - vilket är ett skäl till att många människor aldrig kommer dit. I fallet med detta försvar för kristen övertygelse bekänner jag att jag lika gärna skulle börja diskussionen med en sak som med en annan; jag skulle börja den med en rova eller en taxi. Men om jag alls ska vara noggrann med att göra min mening klar, tror jag det vore visare att fortsätta det senaste kapitlets pågående diskussion, som handlade om att betona den första av dessa mystiska sammanträffanden, eller snarare ratificeringar.

Allt jag hittills hört om kristen teologi hade fjärmat mej från den. Jag var hedning vid tolv års ålder, och en komplett agnostiker vid sexton, och jag kan inte förstå någon som passerat sjutton års ålder och inte ställt sej själv en så enkel fråga. Jag behöll förvisso en dimmig vördnad för en kosmisk gudom och ett stort historiskt intresse för kristendomens grundare. Men jag ansåg honom förvisso vara en människa även om jag kanske även på den punkten tänkte att han ägde ett försteg framför en del av sina moderna kritiker. Jag läste hela min tids vetenskapliga och skeptiska litteratur -  åtminstone allt jag kunde hitta skrivet på engelska och liggande runt omkring mej, och jag läste ingenting annat, jag menar att jag inte läste något med någon annan syn på filosofi. Kioskböckerna jag också läste var faktiskt skrivna i en heroisk och hälsosam kristen tradition, men jag visste det inte på den tiden.

Jag läste aldrig en rad kristen apologetik, och jag läser så lite jag kan av det nu med. Det var Huxley och Spencer och Bradlaugh som förde mej tillbaka till ortodox teologi. De sådde i mitt sinne de första vilda tvivlen på tvivlen. Våra mormödrar hade alldeles rätt när de sa att Tom Paine och fritänkarna förvirrade våra sinnen. Det gör de. De förvirrade mina något rent förskräckligt. Rationalisten fick mej att ifrågasätta huruvida förnuftet hade någon användning över huvud taget, och när jag läst ut Herbert Spencer hade jag gått så långt som till att (för första gången) betvivla huruvida evolutionen alls hade ägt rum. När jag la ifrån mej den sista av överste Ingersolls ateistiska föreläsningar genombröts mitt huvud av den fasansfulla tanken: "Föga fattas att du övertalar mej att bli kristen." Jag var på väg att bli desperat.

Denna märkliga effekt av de stora agnostikerna som väckte tvivel djupare än sina egna kan illustreras på många sätt. Jag tar bara ett. Medan jag läste och läste om alla ickekristna eller antikristna redogörelser för tron, från Huxley till Bradlaugh, växte ett långsamt och förfärligt intryck gradvis men åskådligt inom mej: intrycket att kristendomen måste vara något alldeles extraordinärt! För den var inte bara skuld till (som jag förstod det) de mest upprörande ogärningarna, utan den hade som det verkade en mystisk talang för att kombinera ogärningar som inte tycktes kunna existera tillsammans. Den attackerades från alla sidor och av de mest motsatta anledningar. Knappt hade en rationalist visat att den var alldeles för österländsk innan en annan med samma klarhet visade att den var alldeles för västerländsk. Knappt hade min indignation dött ut beträffande dess vassa och aggressiva fyrkantighet, förrän jag ropades upp igen för att uppmärksamma och fördöma dess enerverande och sensuella rundhet. Ifall någon läsare inte stött på det jag menar, ska jag ge några exempel som händelsevis faller mej i minnet på denna självmotsägelse i skeptikernas attack. Jag ska ge fyra eller fem exempel - det finns femtio andra.

Så var jag till exempel mycket tagen av den eleganta attacken på kristendomens omänskliga dysterhet. För jag tyckte (och tycker fortfarande) att uppriktig pessimism är den oförlåtliga synden. Oärlig pessimism är en social prestation, snarare angenäm än motsatsen, och lyckligtvis är nästan all pessimism oärlig. Men om kristendomen, som dessa människor påstod, var något rent pessimistiskt och i motsatsställning till livet, då var jag helt och fullt beredd att spränga S:t Pauls Cathedral. Men den extraordinära saken är denna: de bevisade för mej i kapitel I (till min fullständiga tillfredsställelse) att kristendomen var alltför pessimistisk, och sedan, i kapitel II, började de bevisa att den var alldeles för optimistisk. En anklagelse mot kristendomen var att den, genom morbida tårar och skräckupplevelser, hindrade människorna från att söka glädje och frihet i Naturens sköte. Men en annan anklagelse var att den tröstade människorna med en påhittad Försyn, och försatte dem i en vitrosa barnkammare. En stor agnostiker frågade varför Naturen inte var vacker nog, och varför det var svårt att vara fri. En annan stor agnostiker hade invändningen att kristen optimism, "trosskapandets plagg vävt av fromma händer", för oss dolde det faktum att Naturen var ful och att det var omöjligt att vara fri. En rationalist hade knappt hunnit kalla kristendomen en mardröm förrän en annan kallade den dårarnas paradis. Detta förbryllade mej, anklagelserna verkade osammanhängande. Kristendomen kunde inte på en gång vara en svart förklädnad på en vit värld, och samtidigt en vit förklädnad på en svart värld. Den kristnes tillstånd kunde inte på en gång vara så bekvämt att han var en fegis som klamrade sej fast vid det, och så obekvämt att han var en idiot som stod ut. Om det förfalskade den mänsklig synen måste det förfalska det på ett eller annat sätt; det kunde inte bära både gröna och rosafärgade glasögon. På min tunga rullade med fasansfull glädje, som hos alla unga män på den tiden, de glåpord Swinburne kastade efter trosbekännelsens tristhet: "Du har segrat, o bleke Galilé - världen har blivit grå av Din andedräkt."  Men när jag läste samme poets redogörelse för hedendomen (som i "Atalanta"), summerade jag att världen om möjligt var ännu mer grå innan Galilén andades på den än efteråt. Poeten påstod verkligen, på ett mer abstrakt sätt, att livet i sej självt var becksvart. Och ändå hade kristendomen på något sätt förmörkat det. Samme man som fördömde kristendomen för pessimism var själv en pessimist. Jag tänkte att någonting måste vara fel här. Och det slog mej ett vilt ögonblick att de kanske inte var de bästa bedömarna av relationen mellan religion och lycka som, enligt egen utsago, varken hade det ena eller det andra. Nu måste ni förstå att jag inte genast drog slutsatsen att anklagelserna var falska eller anklagarna idioter. Jag drog helt enkelt slutsatsen att kristendomen måste vara något ännu knasigare och ondare än de begripit. Någonting kan ha dessa två motsatta laster, men det måste vara en ganska konstig sak som har dem. En person kan vara alltför fet på ett ställe och alltför smal på ett annat, men skulle då vara en ganska udda figur. Vid denna tidpunkt hade jag mina tankar fästa enbart på den kristna religionens underliga figur - jag antog ingen underlighet hos det rationalistiska sinnet.

Här är ett annat fall av samma slag: jag kände att en stark invändning mot kristendomen låg i anklagelsen att det ligger något blygt, munkaktigt och omanligt i allt som kallas "kristet", särskilt i dess attityd vad gäller motstånd och kamp. De stora skeptikerna från 1800-talet var i stor utsträckning virila. Bradlaugh, på ett expansivt sätt, och Huxley, på ett tystlåtet sätt, var helt avgjort män. Vid en jämförelse verkade det försvarbart att säga att det var något svagt och överdrivet tålmodigt över de kristna rekommendationerna. Evangeliets paradox om den andra kinden, det faktum att präster aldrig slogs, hundra andra saker gjorde anklagelsen trolig att kristendomen var ett försök att göra människan alltför lik ett får. Jag läste det och jag trodde på det, och om jag inte hade läst något annat skulle jag ha fortsatt tro på det. Men jag läste något mycket annorlunda. Jag vände blad i min agnostiska manual, och min hjärna vändes upp-och-ner. Nu fann jag att jag borde hata kristendomen, inte för att den kämpade alltför lite, utan för att den kämpade alltför mycket. Kristendomen var, tycktes det, alla krigs moder. Kristendomen hade dränkt världen i blod. Jag hade blivit grundligt arg på den kristne för att han aldrig blev arg. Och nu blev jag tillsagd att vara arg på honom för att hans vrede hade varit den mest jättelika och fruktansvärda saken i den mänskliga historien, eftersom hans vrede hade östs över jorden och stigit upp til solen. Samma människor som klandrat kristendomen för klostrens ödmjukhet och icke-våld var också de som klandrade den för våldsamheten och tapperheten hos korstågen. Det var den stackars gamla kristendomens fel (på ett eller annat sätt) både att Edvard Bekännaren inte stred och att Rickard Lejonhjärta gjorde det. Kväkarna (sa man) var de enda karaktäristiska kristna, och ändå var Cromwells och Alvas massakrer karaktäristiska kristna brott. Vad kunde allt detta betyda? Vad var denna kristendom som alltid förbjöd krig och alltid producerade krig? Vad kunde vara den verkliga naturen hos någonting som man först kunde smäda för att den inte ville slåss och sedan för att den alltid slogs? I vilken gåtornas värld föddes denna monstruösa mordlust och denna monstruösa foglighet? Kristendomens skepnad blev varje ögonblick allt underligare.

Jag tar ett tredje fall, det underligaste av alla, eftersom det inbegriper den enda verkliga invändningen mot tron. Den enda verkliga invändningen mot den kristna religionen är helt enkelt att den är en religion. Världen är en stor plats, full av många olika sorters människor. Kristendomen är (kan det förnuftigtvis hävdas) något som är begränsat till en viss sorts människor: den började i Palestina, den har i praktiken stannat i Europa. Jag var vederbörligen imponerad av detta argument i min ungdom, och jag drogs mycket till den doktrin som ofta predikas i etiska sällskap, jag menar doktrinen att det finns en hela mänsklighetens stora omedvetna kyrka som grundats på det mänskliga medvetandets allestädesnärvaro. Trosbekännelser, sa man, skilde människorna åt, men åtminstone moralen förenade dem. Själen kan söka de underligaste och mest avlägsna länder och tidsåldrar och fortfarande finna ett grundläggande etiskt samförstånd. Den kanske finner Konfucius under några österländska träd, och finner honom skrivande: "Du skall icke stjäla". Den kanske dechiffrerar de dunklaste hireoglyferna i den mest urtida öken, och den mening som dechiffrerats skulle vara: "Små pojkar måste säga sanningen." Jag trodde på denna doktrin om alla människors broderskap genom känsla för moral, och jag tror på den fortfarande - tillsammans med annat. Och jag var grundligt förargad på kristendomen för att den (som jag antog) påstod att hela tidsåldrar och mänskliga imperier helt och hållet hade undflytt detta rättvisans och förnuftets ljus.

Men jag fann något förbluffande. Jag fann att just de människor som sa att mänskligheten var en kyrka från Platon till Emerson var just de människor sa att moralen hade ändrats helt och hållet, och att det som var rätt i en tidsålder var fel i en annan. Om jag t ex frågade efter ett altare, fick jag höra att vi inte behövde något, för våra bröder människorna gav oss klara orakelsvar och en enda trosbekännelse i sina universella vanor och ideal. Men om jag milt pekade på att en av människornas universella vanor var att ha altaren, så vände min agnostiske lärare helt om och talade om för mej att människorna alltid hade levat i hedningarnas mörker och vidskepelser. Jag fann att deras dagliga anklagelse mot kristendomen var att den var ett folks ljus och hade lämnat alla andra folk att dö i mörkret. Men jag fann även att det var deras speciella egna skryt att vetenskap och framsteg var ett folks upptäckt, och att alla andra folk hade dött i mörkret. Deras huvudanklagelse mot kristendomen var faktiskt deras huvudkomplimang åt sej själva, och det tycktes låda en märklig orättvisa vid hela deras relativa insisterande på de två sakerna. När vi betraktade någon hedning eller agnostiker, skulle vi minnas att alla människor hade en enda religion; när vi betraktade någon mystiker eller spiritualist, skulle vi bara betrakta vilka absurda religioner somliga hade. Vi kunde lita på Epiktetos´ etik, eftersom etiken aldrig hade ändrats. Vi kunde inte lita på Bossuets etik, eftersom etiken hade ändrats. Den ändrades på tvåhundra år - men inte på tvåtusen!

Detta började bli alarmerande. Det såg inte så mycket ut som om kristendomen var dålig nog att innehålla alla laster, utan snarare som om varje käpp var god nog att slå kristendomen med. Åter: vad kunde detta förbluffande ting vara likt som människor var så angelägna att säga emot, att de inte brydde sej om ifall de sa emot sej själva när de gjorde det? Jag såg detsamma på varje sida. Jag kan inte ge vidare utrymme till denna diskussion i detalj, men ifall någon antar att jag gjort ett missvisande urval av tre sådana olycksfall, ska jag i korthet gå igenom några till. Alltså: vissa skeptiker skrev att kristendomens stora brott hade varit dess attack på familjen: den hade släpat kvinnor till klostrens ensamhet och kontemplation, långt från hem och barn. Men så hävdade andra skeptiker (något mer avancerade) att kristendomens stora brott var att tvinga familj och äktenskap på oss; att den dömde kvinnor till slavgöra i hemmen, och förbjöd dem ensamhet och kontemplation. Anklagelsen var faktiskt den omvända! Eller: vissa fraser i de nytestamentliga breven eller i vigselliturgin sades av de antikristna visa förakt för kvinnors intellekt. Men jag fann att de antikristna själva visade förakt för kvinnors intellekt, ty det var deras stora gliring mot kyrkan på kontinenten att "enbart kvinnor" gick där. Eller också anklagades kristendomen för sina nakna och svältande vanor - för sina säcktyger och torkade ärtor. Men nästa minut anklagades kristendomen för sin pomp och ritualism, för sina kistor av porfyr och mantlar av guld. Den förolämpades för att vara alltför enkel och för att vara alltför mångfärgad. Och kristendomen hade alltid anklagats för att hålla tillbaka sexualiteten för mycket, när Bradlaugh malthusianen upptäckte att den höll tillbaka den alltför lite. Den anklagas ofta i samma andetag för pryd respektabilitet och religiös extravagans. Mellan pärmarna på samma ateistiska skrift har jag funnit tron tillrättavisad för sin oenighet ("en tror en sak, och den andre en annan") men även för sin enighet ("det är åsiktsskillnader som hindrar världen från att gå till hundarna"). I samma konversation klandrade en fritänkare, en av mina vänner, kristendomen för att förakta judar, och föraktade den sedan själv för att den var alltför judisk.

Jag ville vara helt rättvis då, och jag vill vara helt rättvis nu, och jag drog inte slutsatsen att attacken mot kristendomen var helt felaktig. Jag drog bara slutsatsen att om kristendomen hade fel, så hade den verkligen mycket fel. Såna fruktansvärda förskräckligheter kan sammanfalla hos något, men detta något måste vara mycket underligt och enastående. Det finns människor som är girigbukar men samtidigt slösaktiga, men de är sällsynta. Det finns människor som är vällustiga men samtidigt asketiska, men de är sällsynta. Men om denna mängd av galna motsägelser verkligen existerade, kväkaraktig och blodtörstig, alltför prunkande och alltför trådsliten, spartansk och ändå befängt uppmuntrande all ögats lust, kvinnornas fiende och deras idiotiska tillflykt, en allvarlig pessimist och en naiv optimist, om detta onda existerade, så fanns det i detta onda något helt överväldigande och unikt. Ty jag fann hos mina rationalistiska lärare ingen förklaring till ett sådant enastående fördärv. Kristendomen var (teoretiskt talat) i deras ögon bara en av alla vanliga myter och missuppfattningar hos de dödliga. De gav mej ingen nyckel till denna vridna och onaturliga dålighet. En sådan ondskans paradox höjde sej till det övernaturligas format. Den var verkligen nästan lika övernaturlig som påvens ofelbarhet. En historisk institution som aldrig hade rätt är faktiskt precis lika mycket ett mirakel som en institution som aldrig kan ha fel. Den enda förklaring som omedelbart slog mej var att kristendomen inte kom från himmelen utan från helvetet. Ja, faktiskt, om Jesus från Nasaret inte var Kristus måste han ha varit Antikrist.

Och sedan, under en stilla stund, slog mej en märklig tanke som en dämpad blixt. Det dök plötsligt upp en annan förklaring i mitt sinne. Anta att vi hört många tala om en okänd man. Anta att vi var förbryllade över att höra att några sa att han var alltför lång och andra att han var alltför kort, några invände mot hans fetma, några beklagade hans smalhet, några ansåg honom för mörk och några för ljus. En förklaring skulle (vilket redan har erkänts) kunna vara att han hade en underlig figur. Men det finns en annan förklaring. Han kunde ha den perfekta figuren. Vansinnigt långa människor skulle kunna uppleva honom som kort. Mycket korta människor skulle kunna uppleva honom som lång. Gamla bockar som växt sej feta skulle kunna anse honom otillräckligt utfylld, gamla älskare som blivit tunna skulle kunna anse att han expanderat utöver elegansens trånga gränser. Kanske svenskar (som har hår blekt som halm) skulle kalla honom mörk, medan negrer definitivt skulle anse honom blond. Kort sagt: kanske detta extraordinära ting verkligen är det ordinära, eller åtminstone det normala, centrum. Kanske är, när allt kommer omkring, kristendomen förnuftig och dess kritiker vansinniga - på olika sätt.

Jag testade den här idén genom att fråga mej själv huruvida det fanns någon morbid sida hos anklagarna som skulle kunna förklara anklagelsen. Jag var överraskad av att finna hur väl denna nyckel passade till locket. T ex var det förvisso udda att den moderna världen anklagade kristendomen både för stränghet mot kroppen och för konstnärlig pompa. Den moderna människan ansåg Beckets dräkter vara alltför rika och hans måltider alltför fattiga. Men så var också den moderna människan exceptionell i hela historien; ingen har någonsin tidigare ätit så utsökta middagar i så fula kläder. Den moderna människan fann kyrkan alltför enkel just där det moderna livet är alltför komplext: fann kyrkan alltför prunkande just där våra moderna liv är alltför sjabbiga. Den som ogillade de enkla fastorna och festerna var tokig i entrérätter. Den som ogillade skrudar bar ett par löjliga byxor. Och förvisso: om det fanns något vansinne inblandat i allt detta var det i byxorna, inte i den enkelt fallande skruden. Om det fanns något vansinne alls var det i de extravaganta entréerna, inte i brödet och vinet.

Jag gick igenom alla fallen, och jag fann att nyckeln passade så långt. Det faktum att Swinburne var irriterad över de kristnas brist på lycka och ännu mer irriterade över deras lycka var lätt att förklara. Det hanadlade inte längre om en följd av kristendomens sjukdomar, utan om en följd av Swinburnes. De kristnas återhållsamhet bedrövade honom helt enkelt för att han var mer hedonistisk än en frisk man borde vara. De kristnas tro gjorde honom arg eftersom han var mer pessimistisk än en frisk man borde vara. På samma sätt attackerade malthusianerna kristendomen rent instinktivt, inte för att det finns något särskilt omalthusianskt i kristendomen, utan för att det finns något lite omänskligt i malthusianismen.

Icke desto mindre kände jag att det inte kunde vara sant att kristendomen var rent förnuftig och stod i mitten. Det fanns verkligen ett element i den av betoning och t o m frenesi som hade rättfärdigat sekularisternas ytliga kritik. Den kunde förvisso vara vis, jag började mer och mer tro att den var vis, men den var inte rent världsligt vis; den var inte bara behärskad och respektabel. Dess våldsamma korsfarare och ödmjuka helgon kanske uppväger varandra, men fortfarande var korsfararna mycket våldsamma och helgonen mycket ödmjuka, ödmjuka långt bortom det passande.

Nåväl, det var just vid denna punkt i mina funderingar som jag kom ihåg mina tankar om martyren och självmördaren. I det fallet hade det funnits den där kombinationen av två nästan vansinniga positioner som ändå på något sätt slutade i förnuft. Det här var just en annan sådan motsättning, och denna hade jag redan funnit vara sann. Detta var exakt en av de paradoxer på grund av vilken skeptikerna ansåg att trosbekännelsen var felaktig, och på grund av vilken jag ansåg att den hade rätt. Hur vansinnigt kristna än kunde älska martyren och hata självmördaren, kände de aldrig dessa passioner mer vansinnigt än jag hade känt dem långt innan jag ens drömde om kristendomen.

Sedan öppnade sej den svåraste delen av den mentala processen, och jag började i hemlighet spåra denna ide genom vår teologis alla enorma tankar. Iden var vad jag skissat rörande optimisten och pessimisten: att vi inte vill ha en legering eller en kompromiss, utan båda sakerna på höjden av sin energi - brinnande kärlek och brinnande vrede. Här ska jag bara teckna den i relation till etiken. Men jag behöver inte påminna läsaren om att iden om denna kombination verkligen är central i ortodox teologi. Ty ortodox teologi har särskilt insisterat på att Kristus inte var skild från Gud och människa, som en älva, och inte en varelse som var till hälften människa och till hälften inte, som en kentaur, utan båda sakerna på en gång och båda sakerna genomgående, sann människa och sann Gud. Låt mej nu teckna denna föreställning som jag fann den.

Alla förnuftiga människor kan se att förnuft är en slags balans: att man kan bli galen och äta för mycket, eller galen och äta för lite. Några modernister har verkligen kommit fram med vaga versioner av framsteg och utveckling, som söker förstöra Aristoteles´ gyllene medelväg. Det verkar anta att vi är tänkta att svälta progressivt, eller att fortsätta äta större och större frukostar varje morgon för evigt. Men den stora truismen hos den gyllene medelvägen består för alla tänkande människor, och dessa människor har inte rubbat någon balans utom sin egen. Men givet att vi alla måste hålla balansen, är det verkligt intressanta frågan hur denna balans kan hållas. Det var problemet som hedendomen försökte lösa - och det var problemet som jag tror att kristendomen löste och löste på ett mycket märkligt sätt.

Hedendomen hävdade att dygden låg i en balans, kristendomen att den låg i en konflikt: kollisionen av två till synes motsatta passioner. Naturligtvis var de i verkligheten inte oförenliga, men de var sådana att det var svårt att ha dem samtidigt. Låt oss för en stund följa ledtråden om martyren och självmördaren och diskutera begreppet mod. Ingen kvalitet har någonsin förvirrat hjärnorna och trasslat till definitionerna för de rent rationella filosoferna lika mycket. Mod är nästan en "contradiction in terms": det innebär en stark önskan att leva som tar formen av en beredskap att dö.

"Den som förlorar sitt liv ska vinna det" är inte ett stycke mysticism för helgon och hjältar. Det är ett stycke vardagsvisdom för seglare och bergsbestigare. Det skulle kunna tryckas i en bok om alpinism eller exercis. Denna paradox är modets hela princip; även vad gäller helt världsligt eller helt fysiskt mod. En man isolerad av havet kan rädda sitt liv om han riskerar det på bråddjupet. Han kan bara undvika döden genom att kontinuerligt röra sej en tumsbredd från den. En soldat omringad av fiender måste, om han ska slå sej ut, kombinera en stark önskan att leva med en märklig vårdslöshet i fråga om att dö. Han får inte bara klänga sej fast vid livet, för då kommer han att bli en fegis och misslyckas med att komma undan. Han får inte bara vänta in döden, för då blir han en självmördare och kommer inte undan. Han måste söka sitt liv i en anda av våldsam likgiltighet för det; han måste önska sej livet likt vatten och ändå dricka döden likt vin. Ingen filosof har, antar jag, någonsin uttryckt denna romantiska gåta med passande stringens, och förvisso har jag inte gjort det. Men kristendomen har gjort mer än så: den har markerat dess gränser genom de fruktansvärda gravarna för självmördaren och hjälten, genom att visa skillnaden mellan den som dör för levandets skull och den som dör för döendets skull. Och den har sedan dess hållit upp baneret med ridderlighetens mysterium över de europeiska lansarna: det kristna modet, som är ett förakt för döden, inte det kinesiska modet, som är ett förakt för livet.

Och nu började jag förstå att denna sammansatta passion överallt var den kristna nyckeln till etiken. Överallt gjorde trosbekännelsen en moderering av den dämpade kollisionen mellan två uppbrusande emotioner. Ta t ex frågan om blygsamhet, om balans mellan ren stolthet och ren nedbrutenhet. Den genomsnittlige hedningen skulle, likt den genomsnittlige agnostikern, bara säga att han var nöjd med sig själv, men inte oförskämt självtillfredsställd, att det fanns många bättre och många sämre, att hans ödemarker var begränsade men att han skulle se till att han erövrade dem. Kort sagt, han skulle gå med huvudet högt, men inte nödvändigtvis med näsan i vädret. Detta är en manlig och förnuftig position, men den ligger öppen för den invändning vi noterade beträffande kompromissen mellan optimism och pessimism: Matthew Arnolds "resignation". Genom att vara en blandning av två ting är den en utspädning av två ting, och är varken närvarande i sin fulla styrka eller bidrar med sin fulla färg. Denna anständiga stolthet lyfter inte hjärtat som trumpetstötar, man kan inte gå klädd i purpur och guld för detta.  Å andra sidan renar denna milda rationalistblygsamhet inte själen med eld eller gör den klar som kristall; den gör inte (som en strikt och sökande ödmjukhet) människan till ett litet barn som kan sitta vid gräsets fot. Den får henne inte att titta upp och se underverk, för Alice måste växa sej liten om hon ska bli Alice i Underlandet. Därför förlorar den både poesin i att vara stolt och poesin i att vara ödmjuk. Kristendomen försökte genom sitt märkliga hjälpmedel att bevara bådadera. Den separerade de två ideerna och utvidgade sedan dem båda två. I en mening skulle Människan bli högfärdigare än någonsin tidigare - i en annan mening skulle hon bli ödmjukare än någonsin tidigare. Såvitt jag är Människa är jag skapelsens hövding. Såvitt jag är en människa är jag den störste bland syndare.

Alla ödmjukhet som hade inneburit pessimism, som hade betytt att människan fått en vag eller olycksbådande syn på hela sitt öde - allt detta behövde försvinna. Vi skulle inte längre höra Predikarens klagan att människan inte hade något försteg framför djuren, eller Homeros fruktansvärda rop att människan bara var det sorgsnaste av alla vilddjur på fältet. Människan var en avbild av Gud som vandrade omkring i trädgården. Människan hade pre-eminens över alla djur, människan var sorgsen bara för att hon inte var ett djur utan en trasig gud. Grekerna hade talat om människan krypande på jorden, som om hon klängde sej fast vid den. Nu skulle Människan träda fram på jorden för att bemästra den. Kristendomen framhöll därför en tanke om människans värdighet som bara kunde uttryckas genom kronor strålande som solen och solfjädrar av påfågelstjärtar. Men på samma gång kunde den fasthålla tanken på människans ynkliga litenhet, som bara kunde uttryckas genom fasta och fantastisk undergivenhet, genom S:t Dominikus grå aska och S:t Bernhards vita snö. När någon kom att tänka på sitt ego, fanns det utblick och tomrum tillräckligt för varje ruggig självförnekelse och bitter sanning. Där kunde den realistiske gentlemannen låta sej själv gå, så länge som han lät sej själv gå till sej själv. Där fanns en öppen spelplats för den glade pessimisten. Låt honom säga vad som helst mot sej själv förutom att häda det ursprungliga målet för sitt varande; låt honom kalla sej själv för dåre och t o m förbannad dåre (även om det är kalvinistiskt); men han får inte säga att dårar inte är värda att frälsas. Han får inte säga att en människa, som människa, kan vara värdelös. Här, och återigen kort sagt, kom kristendomen över svårigheten att konbinera våldsamma motsatser, genom att hålla fast vid båda, och bevara båda våldsamma. Kyrkan var positiv på båda punkter. Man kan knappast tänka för litet om sitt ego. Man kan knappast tänka för stort om sin själ.

Ta ett annat fall: den komplicerade frågan om barmhärtighet, som några högst obarmhärtiga idealister verkar tycka är väldigt lätt. Barmhärtighet är en paradox, precis som anspråkslöshet och mod. För att gå rakt på sak betyder barmhärtighet ett av två ting: att förlåta oförlåtliga handlingar eller att älska oälskbara personer. Men om vi frågar oss själva (som vi gjorde i fallet med högmod) vad en förnuftig hedning skulle känna om ett sådant ämne, bör vi troligen börja ända ner ifrån botten. En förnuftig hedning skulle säga att det fanns en del människor man kunde förlåta, och några som man inte kunde förlåta: en slav som stal vin kunde man skratta åt; en slav som bedrog sin välgörare kunde man döda och förbanna till och med sedan han dödats. I den utsträckning handlingen var förlåtlig var personen förlåtlig. Detta är återigen rationellt, och till och med uppfriskande, men det är en utspädning. Det lämnar ingen plats för ren fasa inför orätten, en sådan som är ren skönhet hos oskulden. Och den lämnar ingen plats för ren ömhet för människan som människa, en sådan som är hela det fascinerande hos den barmhärtige. Kristendomen kom in här liksom förut. Den kom överraskande in med ett svärd och skilde den ena saken från den andra med ett hugg. Den skilde brottet från brottslingen. Brottslingen måste vi förlåta upp till sjuttio gånger sju gånger. Brottet fick vi inte förlåta alls. Det var inte nog att slaven som stal vin inspirerade dels till ilska, dels till godhet. Vi måste vara mycket argare över stöld än förut, och ändå mycket vänligare mot tjuvar än förut. Det fanns plats för både vrede och kärlek att flöda fritt. Och ju mer jag tänkte på kristendomen, desto mer fann jag att när den hade etablerat en regel och en ordning, var huvudsyftet med den ordningen att ge plats för goda saker att flöda fritt.

Mental och emotionell frihet är inte så enkelt som det ser ut. Det kräver faktiskt nästan lika noggrann balans hos lagar och förhållanden som social och politisk frihet. Den vanlige estetiska anarkisten som försöker känna allting fritt knyts till sist in i en paradox som förhindrar honom att känna något över huvud taget. Han bryter sej fri från gränserna hemmavid för att följa poesin. Men genom att sluta känna gränserna hemmavid har han upphört att känna "Odyssén". Han är fri från nationella fördomar och utanför patriotismen. Men genom att vara utanför patriotismen är han utanför "Henrik IV". En sådan litterär person är helt enkelt utanför all litteratur: han är mer av en fånge än den värsta bigott. För om det finns en vägg mellan dej och världen, gör det liten skillnad om du beskriver dej själv som instängd eller utestängd. Vad vi vill är inte den universalitet som är utanför alla normala känslor; vi vill den universalitet som är inuti alla normala känslor. Det är hela skillnaden mellan att vara fri från dem som än man är fri från ett fängelse, och att vara fri från dem som en man är fri från en stad. Jag är fri från Windsors slott (d v s jag hålls inte där med våld), men jag står på intet sätt känslomässigt fri från denna byggnad. Hur kan man bli något så när fri från starka känslor, förmögen att svinga dem i en klar rymd utan sprickor eller fel? Detta var vad den kristna paradoxen om de parallella passionerna uppnådde. Givet den primära dogmen om kriget mellan gudomligt och djävulskt, världens uppror och förstörelse, kunde deras optimism och pessimism, som ren poesi, släppas lös som vattenfall.

Franciskus, som prisade allt gott, kunde vara en mer slående optimist än Walt Whitman. Medan Hieronymus, som fördömde allt ont, kunde måla världen svartare än Schopenhauer. Båda passionerna var fria eftersom de hölls på sin rätta plats. Optimismen kunde ösa ut all lovsång han ville över marschernas glada musik, de gyllene trumpeterna och de purpurröda fanorna som fördes i strid. Men han fick inte kalla kampen meningslös. Pessimisten kunde måla de förfärliga marscherna och de blodiga såren i så mörka färger han ville. Men han fick inte kalla kampen hopplös.

Så var det också med alla andra moraliska problem, med högmod, med uppror och med medlidande. Genom att definiera sin huvuddoktrin, höll Kyrkan inte bara skenbart oförenliga saker sida vid sida, utan, vilket var större, tillät dem att bryta it i en sorts konstnärliga våldsamhet som annars var möjlig bara för anarkister. Ödmjukheten blev mer dramatisk än galenskapen. Historisk kristendom höjde sej till en hög och märklig moralens "coup de théatre", saker som är för dygden vad Neros brott är för lasten. Indignationens och barmhärtighetens andar tog sej fruktansvärda och attraktiva former, alltifrån den munklika våldsamhet som gisslade den första och största av Plantagenets ätt som vore han en hund, till den sublima fromheten hos S:ta Katarina, som i de offentliga slakthusen kysste brottslingens blodiga huvud.

Detta heroiska och monumentala uppförande inom etiken har helt och hållit försvunnet med översinnlig religion. De kunde paradera i sin ödmjukhet, men vi är för stolta för att vara framstående. Våra etiklärare skriver förnuftigt om fängelsereformer, men det är inte troligt att vi kommer att få se herr Cadbury, eller någon annan framstående filantrop, gå in i Readings fängelse och omfamna den strypta kroppen innan den kastas i osläckt kalk. Våra etiklärare skriver milt mot miljardärernas makt, men det är inte troligt att vi kommer att få se herr Rockefeller, eller någon annan modern tyrann, bli offentligt gisslad i Westminster Abbey.

Därför kastar sekularisternas dubbla anklagelser, fastän ingenting utom mörker och kaos på dem själva, verkligt ljus över tron. Det är sant att den historiska kyrkan på en gång betonat celibatet och familjen, på en gång (om man kan säga så) varit våldsamt för att ha barn och våldsamt för att inte ha barn. Den har hållit detta sida vid sida som två starka färger, rött och vitt, likt S:t Georgs rödvita vapensköld. Den har alltid haft ett hälsosamt hat mot rosa. Den hatar den kombination av två färger som är filosofernas svaga ändamålsenlighet. Den hatar utvecklingen av svart till vitt som är liktydigt med smutsgrått. Faktiskt kan hela kyrkans teori om jungfrudom symboliseras i påståendet att vitt är en färg, inte bara frånvaron av färg. Allt jag hävdar här kan uttryckas genom att säga att kristendomen i de flesta av dessa fall försökte hålla två färger samexisterande men rena. Den är inte en blandning som rödbrunt eller purpurrött, den är snarare som sidentyg, för den har alltid räta vinklar och finns i korsets mönster.

Så är det naturligtvis också med de antikristnas motsägelsefulla anklagelser om underkastelse och våld. Det är sant att Kyrkan befallde somliga att slåss och andra att inte slåss, och det är sant att de som slogs var som åskviggar och att de som inte slogs var som statyer. Allt detta betyder helt enkelt att Kyrkan föredrog att både använda sina övermänniskor och sina tolstojaner. Det måste vara något gott i fältlivet, eftersom så många goda människor har uppskattat att vara soldater. Det måste vara något gott i iden om icke-våld, eftersom så många goda människor verkar uppskatta att vara kväkare. Allt Kyrkan gjorde var att (så långt möjligt) förhindra något av dessa goda ting från att utestänga det andra. De existerade sida vid sida. Tolstojanerna med munkarnas alla skrupler blev helt enkelt munkar. Kväkarna blev en klubb istället för att bli en sekt. Munkarna sa allt som Tolstoj säger, de utgav upplysande klagoskrifter om krigets grymhet och hämndens meningslöshet. Men tolstojanerna har inte tillräckligt rätt för att styra hela världen, och i trons tidsåldrar tilläts de inte göra det. Världen gick inte miste om Sir James Douglas´ sista utmaning eller Jeanne d´Arcs banér. Och ibland möttes denna rena mildhet och denna rena våldsamhet och rättfärdigade sin förening; alla profeters paradox uppfylldes och i S:t Ludvigs själ vilade lejonet med lammet. Men kom ihåg att denna text tolkas för ytligt. Det försäkras ständigt, särskilt i våra tolstojanska trender, att när lejonet lägger sej ner med lammet blir lejonet likt ett lamm. Det verkliga problemet är: kan lejonet lägga sej ner med lammet och fortfarande behålla sin kungliga vildhet? Detta är det problem Kyrkan tog sej an och detta är det mirakel hon uppnådde.

Detta är vad jag har kallat att gissa livets gömda excentriciteter. Detta är att veta att en människas hjärta är till vänster och inte i mitten. Detta är att veta inte bara att jorden är rund, utan att veta exakt var den är platt. Kristen doktrin upptäckte livets underligheter. Den inte bara upptäckte lagen, utan förutsåg även undantagen. Den som säger att kristendomen upptäckte barmhärtigheten underskattar den; vem som helst kan upptäcka barmhärtigheten. Faktum är att alla gjorde det. Men att upptäcka en plan för att vara barmhärtig men också sträng - det var att förutse ett märkligt behov hos den mänskliga naturen. För ingen vill bli förlåten för en stor synd som om det vore en liten. Vem som helst skulle kunna säga att vi varken borde vara särskilt bedrövade eller särskilt lyckliga. Men att komma på hur långt man kan gå i att vara helt olycklig utan att göra det omöjligt att vara helt lycklig - det var en psykologisk upptäckt. Vem som helst skulle kunna säga "varken skryta eller kräla", och det skulle ha varit en begränsning. Men att säga "här kan du skryta och där kan du krypa" - det var en frigörelse!

Detta var den kristna etikens stora faktum: upptäckten av den nya balansen. Hedendomen hade varit som en marmorpelare som stod upprätt för att dess proportioner var symmetriska. Kristendomen var som en väldig och kantig och romantisk klippa, som, fastän den svajar på sin piedestal vid minsta beröring, trots allt tronar där i tusentals år, på grund av att dess överdrivet utskjutande delar exakt balanserar varandra.

I en gotisk katedral var alla pelare olika varandra, men alla var nödvändiga. Varje stötta såg ut som en slumpartad och fantastisk stötta, varje strävpelare var en flygande strävpelare. Så balanserades skenbara sammanträffanden i kristendomen. Becket bar en tagelskjorta under allt sitt guld och purpur, och mycket kan sägas om den kombinationen, ty Becket fick fördelen med tagelskjortan medan folket på gatan fick fördelen av hans guld och purpur. Kombinationen är åtminstone bättre än den moderne miljardärens, som bär det svarta utåt för andras skull och guldet invid sitt hjärta.

Men balansen var inte alltid i en mans kropp som i Beckets; balansen spreds ofta över hela kristenhetens kropp. Eftersom en person bad och fastade i Nordens snö, kunde blommor kastas vid hans fest i Söderns städer; och eftersom fanatiker drack vatten i Syriens sandöken, kunde andra fortfarande dricka cider i Englands fruktträdgårdar. Detta är vad som gör kristendomen på en gång så mycket mer förbluffande och så mycket mer intressant än hedendomens imperier; just som katedralen i Amiens inte är bättre men intressantare än Parthenon.

Om någon vill ha ett modernt bevis på allt detta, låt honom begrunda det märkliga faktum att Europa under kristendomen brutits upp i individuella nationer och ändå förblivit en enhet. Patriotism är ett perfekt exempel på detta avsiktliga balanserande av en betoning med en annan betoning. Instinkten hos ett hedniskt imperium skulle ha sagt: "Ni ska alla bli romerska medborgare, och bli likadana; låt germanerna bli mindre långsamma och vördnadsfulla, låt frankerna bli mindre experimentella och kvicka." Men instinkten hos det kristna Europa säger: "Låt germanerna förbli långsamma och vördnadsfulla, så att frankerna desto tryggare kan vara kvicka och experimentella. Vi ska göra en jämvikt av dessa excesser. Den absurditet som kallas Tyskland ska korrigera den vansinne som kallas Frankrike."

Sist och viktigast av allt: det är just detta som förklarar det som är så oförklarligt för alla moderna kritiker av kristendomens historia. Jag menar de monstruösa krigen om små teologiska poänger, jordbävningarna av känslor kring en gest eller ett ord. Det handlade inte bara om en tum - men en tum är allting när du balanserar. Kyrkan hade inte råd med att vika av en hårsmån i någon fråga om hon skulle kunna fortsätta sitt stora och vågade experiment med den oregelbundna jämvikten. När väl en idé blivit mindre mäktig skulle någon annan bli alltför mäktig. Det var inte en fårflock den kristne herden ledde, utan en hjord av tjurar och tigrar, av fruktansvärda ideal och alltuppslukande doktriner, var och en av dem stark nog att bli en falsk religion och ödelägga världen. Kom ihåg att Kyrkan särskilt gick in för farlig idéer: hon var en lejontämjare. Iden om avlelse genom en helig Ande, om en gudomlig varelses död, om syndernas förlåtelse eller profetiornas uppfyllelse är ideer som, vilket alla kan se, bara behöver en puff för att vändas till något hädiskt eller våldsamt. Om Medelhavets hantverkare lät den minsta länk falla, bröt släktpessimismens lejon sina kedjor i Nordens glömda skogar. Om dessa teologiska utjämningar måste jag tala längre fram. Här räcker det att notera att om ett litet misstag gjordes beträffande läran, kunde enorma ingrepp göras i den mänskliga lyckan. En felformulerad mening om symbolismens natur skulle ha krossat alla Europas bästa statyer. En glipa i definitionerna kunde stoppa alla danser, riva ner alla julgranar eller slå sönder alla påskägg. Doktriner behövde definieras inom strikta gränser, t o m för att människan skulle kunna njuta av allmänna mänskliga fri- och rättigheter. Kyrkan var tvungen att vara noggrann, om så bara för att världen skulle kunna vara vårdslös.

Detta är ortodoxins spännande romantik. Folk har fått den idiotiska vanan att tala om ortodoxi som något tungt, enformigt och tryggt. Men det har aldrig funnits något så farligt eller så spännande som ortodoxi. Den var själva förnuftet, och att vara förnuftig är mer dramatiskt än att vara galen. Den var balansen hos en människa bakom vilt rusande hästar, en som verkade ducka på en väg och vingla på en annan, men som ändå i varje pose hade gracen hos skulpturen och exaktheten hos aritmetiken.

Kyrkan i sina tidiga dagar for fram häftigt och snabbt med varje stridshäst, men ändå är det ytterst ohistoriskt att säga att hon bara stormade fram som en dåre längs en enda ide, som vulgär fanatism.
Hon svängde åt vänster och höger, så precist som för att undvika enorma hinder. Hon lämnade å ena sidan arianismens jättelika massa, som alla världens makter stödde för att göra kristendomen alltför världslig.  Nästa ögonblick svängde hon för att undvika en orientalism som skulle ha gjort henne alltför ovärldslig. Kyrkan var ortodox och tog aldrig den lätta vägen eller accepterade konventionerna; Kyrkan var ortodox och aldrig respektabel.

Det skulle ha varit enklare att ha accepterat arianernas världsliga makt. Det skulle ha varit lätt under det kalvinistiska 1600-talet att falla i predestinationens bottenlösa avgrund. Det är enkelt att vara galen, det är lätt att vara kättare. Det är alltid lätt att låta tiden ha sitt huvud för sej, det svåra är att behålla sitt eget. Det är alltid lätt att vara modernist, precis som det är lätt att vara snobb.

Att falla i någon av dessa öppna fällor av misstag och överdrifter som modenyck efter modenyck och sekt efter sekt lagt längs kristendomens historiska bana - det skulle verkligen ha varit enkelt. Det är alltid enkelt att falla; det finns en oändlig massa vinklar vid vilka man faller - men bara en vid vilken man står. Att ha fallit för någon av dessa nycker från gnosticism till Christian Science skulle verkligen ha varit lättbegripligt och tråkigt. Men att ha undvikit dem alla har varit ett virvlande äventyr; och i min vision dundrar den himmelska vagnen fram genom tidsåldrarna, med de trista kätterierna kringströdda och kullkastade och den vilda sanningen vinglande men upprätt.