Kapitel 5: Världens fana

När jag var pojke fanns det två besynnerliga människor som sprang omkring och som kallades Optimisten och Pessimisten. Jag använde de orden själv hela tiden, men jag erkänner glatt att jag aldrig hade någon särskild ide om vad de betydde. Det enda som kan anses uppenbart var att de inte kunde betyda vad de uttryckte, för den vanliga verbala förklaringen var att Optimisten ansåg denna värld vara så bra den kunde vara, medan Pessimisten ansåg att den var så dålig den kunde vara. Eftersom båda dessa påståenden uppenbarligen var strunt, var man tvungen att söka efter andra förklaringar. En Optimist kunde inte betyda en människa som tyckte att allt var rätt och inget fel. För det är meningslöst; det är som att kalla allting höger och ingenting vänster.

På det hela taget kom jag till slutsatsen att Optimisten tyckte att allt var bra förutom Pessimisten, och att Pessimisten tyckte att allt var dåligt förutom han själv. Det vore orättvist att helt från listan utesluta den mysteriösa men suggestiva definition som det sagts att en liten flicka gav: "En Optimist är en människa som tittar dej i ögonen och en Pessimist är en person som tittar på dina fötter." Jag är inte säker på att inte detta är den bästa definitionen av alla. Det finns t o m någon sorts allegorisk sanning i den. För det kan kanske finnas en givande distinktion mellan den tristare tänkare som bara tänker på vår kontakt med jorden från en stund till en annan, och den lyckligare tänkare som snarare begrundar vår primära förmåga till visioner och vägval.

Men det finns ett djupt missförstånd bakom dessa alternativ: optimisten eller pessimisten. Antagandet är att en människa kritiserar världen som om hon vore på jakt efter ett hus, som om hon visades en ny rad lägenheter. Om en människa kom till denna värld från någon annan värld med fullt förfogande över sina krafter kanske hon skulle kunna diskutera huruvida fördelen med midsommarlundarna uppväger nackdelen med galna hundar, precis som en människa som letar logi kan väga förekomsten av en telefon [på 2020-talet: av wifi, övers anm] mot frånvaron av havsutsikt. Men ingen människa är i den positionen. En människa tillhör denna värld innan hon börjar fråga sej om det är trevligt att tillhöra den. Hon har kämpat för fanan, och ofta vunnit heroiska segrar för fanan långt innan hon listats i rullorna. För att kortfattat beskriva vad som tycks mej vara det centrala: hon hyser lojalitet långt innan hon hyser någon beundran.

I det senaste kapitlet sas det att den grundläggande känslan av att denna värld är underlig och ändå tilldragande uttrycks allra bäst i sagorna. Läsaren kan, om han så önskar, förlägga nästa skede till de böcker om krig och kamp som vanligen kommer därnäst i en pojkes historia. Vi har alla fått mycket sund moral från masslitteraturen. Vad anledningen än är, tycktes det mej (och tycks mej fortfarande) att vår attityd till livet bättre kunde uttryckas i termer av ett slags militär lojalitet än i termer av kritik och bifall. Min acceptans av universum är inte optimism, det är mer som patriotism. Det är ett fall av primär lojalitet. Världen är inte ett vandrarhem i Brighton, som vi måste lämna för att det är i så dåligt skick. Den är familjens fort, med flaggan hissad i topp, och i ju sämre skick den är, desto mindre borde vi lämna den. Poängen är inte att denna värld är för sorglig för att älskas eller alltför glad för att inte älskas, poängen är att när du älskar någonting, är dess glädje ett skäl till att älska det, och dess sorg är ett skäl till att älska det ännu mer. Alla optimistiska tankar om England och alla pessimistiska tankar om England är lika giltiga skäl för den engelske patrioten. På samma sätt är optimism och pessimism lika tunga skäl för den kosmiske patrioten. .

Låt oss anta att vi konfronteras med något desperat, t ex Pimlico. Om vi överväger vad som verkligen är bäst för Pimlico ska vi finna att tanketråden leder oss till tronen eller det mystiska och godtyckliga. Det är inte nog för en människa att ogilla Pimlico, i det fallet kommer han bara att skära strupen av sej eller flytta till Chelsea. Förvisso är det inte heller nog för en människa att gilla Pimlico, för då skulle det förbli Pimlico, vilket vore fruktansvärt. Den enda vägen ut tycks vara att älska Pimlico: att älska det med ett transcendent band och utan jordisk anledning. Om det uppstod en människa som älskade Pimlico, skulle Pimlico förvandlas till elfenbenstorn och gyllene tinnar; Pimlico skulle klä sej som en kvinna gör när hon är älskad. För en dekoration ges inte för att dölja hemska saker utan för att dekorera saker som redan är bedårande. En mamma ger inte sitt barn en blå rosett för att barnet är så fult utan den. En älskare ger inte sin flicka ett halsband för att dölja hennes nacke. Om människor älskade Pimlico som mammor älskar barn, godtyckligt för att det är Deras, kunde Pimlico om ett år eller två vara vackrare än Florens.

Somliga läsare kommer att säga att detta är ren fantasi. Jag svarar att det är mänsklighetens verkliga historia. Detta är faktiskt hur städer växte sej stora. Gå tillbaka till civilisationens mörkaste rötter och du kommer att finna dem knutna kring någon helig sten eller slingrande runt någon helig källa. Människor hedrade först en plats och vann efteråt ära för det. Människor älskade inte Rom för att Rom var stort. Rom var stort för att de hade älskat Rom.

1700-talets teorier om det sociala kontraktet har utsatts för mycken klumpig kritik i vår tid. Så långt som de menade att det bakom allt historiskt regerande finns en ide om samtycke och samarbete, hade de påvisbart rätt. Men de hade verkligen fel i så måtto som de antog att människor någonsin hade syftat till ordning eller moral direkt genom ett medvetet utbyte av intressen. Moralen började inte genom att en människa sa till en annan "Jag slår inte dej om inte du slår mej"; det finns inga spår av en sådan transaktion. Men det finns spår av att båda människorna sa: "Vi får inte slå varandra på den heliga platsen." De vann sin moral genom att värna sin religion. De odlade inte mod. De kämpade för det heliga skrinet och fann att de blivit modiga. De odlade inte renlighet. De renade sej för altarets skull, och fann att de blivit rena.

Historien om judarna är det enda tidiga dokument som är känt för de flesta engelsmän (och svenskar), och dessa fakta kan bedömas tillräckligt utifrån den. De Tio Buden som i grunden befunnits gemensamma för mänskligheten var rent militära påbud; en uppförandekod för regementen, utfärdade för att skydda en viss ark genom en viss öken. Anarki var ont eftersom den satte heligheten i fara. Och just när de helgade en dag för Gud fann de att de fått en helgdag för människor.

Om vi kan förutsätta att denna primära hängivelse åt en plats eller ett ting är en källa till skapande energi, kan vi fortsätta till ett mycket besynnerligt faktum. Låt oss för ett ögonblick upprepa att den enda sanna optimismen är ett slags universell patriotism. Vad är felet med pessimisten? Jag tror det kan slås fast genom att säga att han är den kosmiske antipatrioten. Och vad är felet med antipatrioten? Jag tror att det utan opassande bitterhet kan fastslås genom att säga att han är den uppriktige vännen. Och vad är felet med den uppriktige vännen? Där stöter vi på det verkliga livets klippa och den oföränderliga mänskliga naturen.

Jag vågar säga att det som är dåligt med den uppriktige vännen helt enkelt är att han inte är uppriktig. Han håller tillbaka något - det dystra nöje han har av att säga otrevliga saker. Han har en hemlig önskan att skada, inte enbart att hjälpa. Detta är förvisso, tror jag, vad som gör en viss sorts antipatriot irriterande för friska medborgare. Jag talar naturligtvis inte om den antipatriotism som endast irriterar febriga fondkommissionärer och överskummande skådespelerskor; för den är bara patriotism som talar rättframt. En människa som säger att ingen patriot borde attackera boerkriget förrän det är över är inte värd ett förnuftigt svar; han säger ju att ingen god son borde varna sin mor för ett stup innan hon fallit över kanten.

Men det finns en antipatriot som helt ärligt gör ärliga män upprörda, och förklaringen till det är, tror jag, vad jag har antytt: han är den ouppriktige uppriktige vännen, mannen som säger "jag är ledsen att säga att vi är ruinerade" men inte är ledsen alls. Och han kan utan retorik sägas vara en förrädare, för han använder den otäcka kunskap, som han tilläts få för att stärka armén, till att avskräcka människor från att ta värvning. Eftersom han har tillåtelse att vara pessimistisk som militär rådgivare, är han pessimistisk som rekryteringsofficer. Precis på samma sätt använder pessimisten, som är den kosmiske anti-patrioten, den frihet som Livet tillåter sina rådgivare för att lura iväg folket från hennes flagga. Givet att han bara konstaterar fakta, är det fortfarande essentiellt att veta vilka hans känslor, vilket hans motiv är. Det kan så vara att 1200 människor i Tottenham är sängliggande i smittkoppor, men vi vill veta huruvida detta konstaterats av någon stor filosof som vill förbanna gudarna, eller bara av någon vanlig prästman som vill hjälpa människorna.

Det onda hos pessimisten är alltså inte att han agar gudar och människor, men att han inte älskar den han agar - han har inte denna primära och övernaturliga lojalitet mot saker och ting. Vad är det onda hos den människa som vanligen kallas optimist? Uppenbarligen känns det som att optimisten, som vill försvara denna världs heder, kommer att försvara det oförsvarliga. Han är universums chauvinist, han kommer att säga: "Rätt eller fel - mitt universum!" Han kommer att vara mindre böjd att reformera saker; mer böjd för ett slags främsta officiellt svar på alla attacker, som lugnar alla med livliga försäkranden. Han vill inte rena världen utan urskulda den. Allt detta (vilket är sant om en viss typ av optimist) leder oss till den enda verkligt intressanta psykologiska poängen, som inte kunde förklaras utan detta.

Vi säger att det måste finnas en primär lojalitet mot livet. Den enda frågan är: ska det vara en naturlig eller en övernaturlig lojalitet? Eller om du så vill: ska det vara en förnuftig eller en oförnuftig lojalitet? Nåväl, det extraordinära i saken är att den dåliga optimismen (rentvättandet, det svaga försvaret av allting), kommer in med den förnuftiga optimismen. Förnuftig optimism leder till stagnation: det är den oförnuftiga optimismen som leder till reformation.

Låt mej förklara genom att än en gång använda parallellen med patriotism. Den människa som mest troligt förstör den plats han älskar är exakt samma människa som älskar den av något skäl. Den människa som kommer att förbättra platsen är den som älskar den utan skäl. Om en människa älskar något drag hos Pimlico (vilket verkar osannolikt), kan han finna sej själv försvara det draget gentemot Pimlico självt. Men om hon helt enkelt älskar Pimlico i sej självt, kan han riva och härja och skapa om det till det Nya Jerusalem. Jag förnekar inte att den reformen kan vara överdriven, jag säger bara att det är den mystiska patrioten som reformerar.

Ren chauvinistisk tillfredsställelse med sej själv är vanligast bland dem som har något pedantiskt skäl för sin patriotism. De värsta chauvinisterna älskar inte England, utan en teori om England. Om vi älskar England för att det är ett imperium, kan vi överskatta den framgång med vilken vi styr hinduerna. Men om vi älskar England bara för att det är en nation, kan vi möta allt som händer: för det skulle vara en nation även om hinduerna styrde oss.

Alltså kommer bara de vars patriotism beror på historien tillåta sin patriotism att falsifiera historien. En person som älskar England för att England är engelskt kommer inte att bry sej om hur hon uppkom. Men en person som älskar England för att England är anglosaxiskt kan gå emot alla fakta för sin uppfattnings skull. Han kan likt Carlyle och Freeman landa i påståendet att den normandiska erövringen var en saxisk erövring. Han kan sluta i rent oförnuft - eftersom han har ett förnuft. En person som älskar Frankrike för att Frankrike är en militärmakt kommer att vårda 1870 års armé. Men en person som älskar Frankrike för att Frankrike är Frankrike kommer att förbättra 1870 års armé. Detta är exakt vad fransmännen har gjort, och Frankrike är ett bra exempel på den arbetande paradoxen. Ingen annanstans är patriotismen mer rent abstrakt och godtycklig, och ingen annanstans är reformerna mer drastiska och genomgående. Ju mer transcendent din patriotism är, desto mer praktisk är din politik.

Kanske det mest alldagliga exemplet på denna poäng ligger i fallet med kvinnorna, och deras märkliga och starka lojalitet. Några idiotiska personer kom på idén att eftersom kvinnor uppenbarligen stöder sina egna genom allting, är de alltså blinda och ser ingenting. Dessa personer kan knappast ha känt några kvinnor. Samma kvinnor som är redo att försvara sina män i vått och torrt är (i sina personliga mellanhavanden med männen) nästan morbida i sin insikt om tunnheten i hans ursäkter eller tjockleken hos hans skalle. En mans vän tycker om honom men lämnar honom som han är; hans fru älskar honom och försöker alltid göra honom till någon annan. Kvinnor som är rena mystiker i sin tro är rena cyniker i sin kritik. Thackeray uttryckte detta väl när han fick Pendennis´ mor, som dyrkade sin son som en gud, att ändå anta att han skulle gå på villovägar som en man. Hon underskattade hans dygd, även om hon överskattade hans värde. Dyrkaren är helt fri att kritisera, fanatikern kan tryggt vara skeptiker. Kärleken är inte blind; det är det sista den är. Kärleken är bunden; och ju mer den är bunden desto mindre är den blind.

Detta hade åtminstone kommit att bli min inställning till allt som kallades optimism, pessimism och framsteg. Före varje kosmisk reformation måste vi ha en kosmisk trohetsed. En människa måste vara intresserad av livet - sedan kan han vara ointresserad av sina livsåskådningar. "Min son, giv mig ditt hjärta"; hjärtat måste inriktas på rätt sak: i den stund vi har ett inriktat hjärta har vi en fri hand.

Jag måste stanna upp för att föregripa en uppenbar invändning. Det kommer att sägas att en förnuftig person godtar världen som en blandning av gott och ont med en passande tillfredsställelse och en passande uthållighet. Men detta är exakt den attityd som jag hävdar är felaktig. Jo, jag vet att den är mycket vanlig i vår tid, och den uttrycktes perfekt i dessa tysta rader hos Matthew Arnold som är mer skärande hädiska än Schopenhauers skrik:

Enough we live - and if a life,
with large results so little rife,
though bearable, seem hardly worth
this pomp of worlds, this pain of birth.

Jag vet att denna känsla fyller vår tid, och jag tror att den paralyserar vår tid. För våra titaniska avsikter i fråga om tro och revolution behöver vi inte den kalla acceptansen av världen som en kompromiss, utan ett sätt att hjärtligt hata och hjärtligt älska den. Vi vill inte att glädje och ilska ska neutralisera varandra och skapa en butter belåtenhet; vi vill en våldsammare glädje och ett våldsammare missnöje. Vi måste uppleva universum som en jättes slott som ska stormas, och på samma gång som vår egen stuga som vi kan återvända till på kvällen.

Ingen betvivlar att en vanlig människa kan stå på god fot med världen, men vi kräver inte styrka nog att stå på god fot med den, utan styrka nog att sparka igång den. Kan hon hata den tillräckligt för att förändra den, och ändå älska den tillträckligt för att tycka att den är värd att förändra? Kan hon betrakta dess kolossala goda utan att en enda gång känna ödmjukhet? Kan hon betrakta dess kolossala onda utan att en enda gång känna förtvivlan? Kan hon, kort sagt, på en gång vara inte bara pessimist och optiist, utan fanatisk pessimist och fanatisk optimist? Är hon nog mycket hedning för att dö för världen, och nog mycket kristen för att vara död för världen? I denna kombination är det, hävdar jag, den rationella optimisten som misslyckas och den irrationella optimisten som lyckas. Den senare är redo att drämma till universum för dess egen skull.

Jag framställer dessa ting som de kom för mej, inte i deras mogna logiska följd. Och denna synvinkel klarnade och skärptes genom en av tidens händelser. Under den alltmer långa skuggan från Ibsen uppstod en diskussion huruvida det inte var en mycket trevlig sak att mörda sej själv. Allvarliga modernister berättade för oss att vi inte ens borde säga "stackars sate" om en människa som blåst ut sin hjärna, eftersom det var en avundsvärds person som bara blåst ut sin hjärna på grund av dess exceptionella överlägsenhet. William Archer föreslog t o m att det i den gyllene tidsåldern skulle finnas maskiner med myntinkast, där en människa kunde döda sej själv för en penny.

Under allt detta fann jag mej själv vara ytterligt fientlig gentemot många som kallade sej själva liberaler och humanister. Självmord är inte bara en synd, det är synden. Det är det ultimata och absoluta onda, en vägran att intressera sej för existensen, en vägran att avlägga eden om lojalitet mot livet. Den som dödar en människa dödar en människa. Den som dödar sej själv dödar alla människor, så långt som det angår honom utplånar han världen. Hans handling är värre (symboliskt sett) än någon våldtäkt eller något terrordåd. För den förstör alla byggnader och kränker alla kvinnor. Tjuven blir tillfredsställs av diamanter, men inte självmördaren: det är hans brott. Han kan inte mutas, inte ens av den himmelska stadens ädelstenar. Tjuven komplimenterar de ting han stjäl, om inte deras ägare. Men självmordet förolämpar allt på denna jord genom att inte stjäla det. Han smutsar ner alla blommor genom att vägra att leva för deras skull.

Det finns inte ett litet djur i kosmos som hans död inte hånar. När en människa hänger sej själv i ett träd, kan löven falla ner i ilska och fåglarna flyga iväg i raseri, för var och en av dem har utsatts för en personlig skymf. Naturligtvis kan det finnas patetiska emotionella ursäkter för handlingen. Det kan det ofta finnas för våldtäktsmannen, och nästan alltid för dynamitarden. Men om det handlar om klara ideer och den intelligenta meningen med saker och ting, så är det mycket mer förnuftig och filosofisk sanning i begravningen vid vägkorsningar eller pålen som drevs genom kroppen än i mr Archers automatiska självmordsmaskiner. Det finns en mening i att begrava självmördaren avsides. Personens brott är artskilt från andra brott - för det gör t o m brott omöjliga.

Ungefär samtidigt läste jag en allvarlig lättvindighet av någon fritänkare: han sa att en självmördare bara var samma sak som en martyr. Det uppenbara misstaget i detta hjälpte till att klargöra frågan. Uppenbarligen är självmördaren motsatsen till en martyr. En martyr är en person som bryr sej så mycket om något utanför honom att han glömmer sitt eget personliga liv. En självmördare är en person som bryr sej så lite om någonting utanför honom att han vill göra slut på allt. Den ene vill att något ska börja, den andre vill att allting ska ta slut. Med andra ord: martyren är ädel, just för att han (hur mycket han än föraktar världen eller förbannar hela mänskligheten) bekänner denna ultimata länk till livet - han sätter sitt hjärta utanför sej själv, han dör för att något ska få leva. Självmördaren är simpel för att han inte har denna länk till varat, han är en ren förstörare och andligen förstör han universum.

Och då erinrade jag mej pålen och vägkorsningen, och det underliga faktum att kristenheten visat denna underliga hårdhet mot självmördaren. För kristenheten hade ju visat martyren en våldsam uppmuntran. Historisk kristendom anklagades, inte helt utan skäl, för att föra martyrskap och asketism till sin spets, isolerad och pessimistisk. De tidiga kristna martyrerna talade om döden med en fruktansvärd glättighet. De hädade kroppens vackra plikter, de upplevde doften av graven från långt håll som en blommande äng. Allt detta har för många verkat som pessimismens själva poesi. Ändå finns den där pålen vid vägkorsningen som visar vad kristenheten ansåg om pessimisten.

Detta var den första i den långa följden av gåtor med vilket kristendomen gjorde sitt intåg i diskussionen. Och med den följde en besynnerlighet som jag måste tala mer utförligt om sedan, som en notering om alla kristna iakttagelser, men som definitivt började i den här. För den kristna attityden till martyren och till självmördaren var inte den som så ofta bekräftas i moderna moraliteter. Det var inte en fråga om grad. Det var inte så att en gräns måste dras någonstans, och att den exalterade självuppoffraren föll inom gränsen, medan den sorgsne självuppoffraren föll just utanför den.

Den kristna känslan var uppenbarligen inte bara att självmördaren drog martyrskapet för långt. Den kristna känslan var häftigt för den ene och häftigt emot den andre: dessa två saker som såg så lika ut var på motsatta sidorna av himmel och helvete. En människa slängde bort sitt liv - den människan var så god att hans eller hennes torra ben kunde hela pestsmittade städer. En annan människa slängde bort sitt liv - den människan var så dålig att hans eller hennes ben kunde besmitta andra.

Jag säger inte att denna häftighet var riktig, men varför var den så häftig?

Det var här jag för första gången upptäckte att mina vandrande fötter gick i något redan upptrampat spår. Kristendomen hade också känt att martyren stod i motsättning till självmördaren: hade den kanske känt detta av samma skäl som jag? Hade kristendomen känt vad jag kände, men inte kunde (och inte kan) uttrycka - detta behov av en grundläggande lojalitet mot saker och ting, och därpå av en omstörtande reformation av saker och ting? Sedan kom jag ihåg att anklagelsen mot kristendomen verkligen var att den kombinerade dessa två saker som jag så våldsamt försökte kombinera. Kristendomen anklagades, på en och samma gång, för att vara alltför optimistisk beträffande universum och alltför pessimistisk beträffande världen. Sammanträffandet fick mej att plötsligt stå stilla.

Det har i den moderna debatten uppstått en imbecill vana att säga att en kan ha en sådan tro i en tidsålder men inte i en annan. Somliga dogmer, sägs det, var trovärdiga på 1100-talet men inte på 1900-talet. En skulle lika gärna kunna säga att en kan ansluta sej till en viss filosofi på måndagar men inte på tisdagar. En skulle lika gärna kunna säga om en världsåskådning att den passade fram till halv 4, men inte fram till halv 5. Vad en människa kan tro beror på hennes filosofi, inte på århundradets klocka. Om en person tror på en oföränderlig naturlig lag, kan han inte tro på något mirakel i någon tidsålder. Om en person tror på en vilja bakom lagen, kan han tro på vilket mirakel som helst i vilken tidsålder som helst.

Anta, för diskussionens skull, att vi sysslar med ett fall av thaumaturgiskt helande. En materialist på 1100-talet kunde inte tro på det mer än en materialist på 1900-talet. Men en som tillhör Christian Science-rörelsen på 1900-talet kan tro på det lika mycket som en kristen på 1100-talet. Det är helt enkelt en fråga om människans teori om saker och ting. Så när vi behandlar ett historiskt svar, är poängen inte huruvida det gavs i vår egen tid, utan huruvida det gavs som ett svar på vår fråga. Och ju mer jag tänkte på när och hur kristendomen hade kommit in i världen, desto mer kände jag att den verkligen hade kommit för att svara på denna fråga.

Det är vanligen de lösa och toleranta kristna som ger kristendomen helt oförsvarliga komplimanger. De talar som om det aldrig hade funnits någon fromhet eller något medlidande innan kristendomen kom, en sak som vilken medeltidsmänniska som helst skulle ha varit ivrig att korrigera. De hävdar att det märkvärdiga med kristendomen var att den var först med att predika enkelhet eller självbehärskning, eller inåtvändhet och ärlighet. ¨

De kommer att anse mej mycket trångbröstad (vad det nu betyder) om jag säger att det märkvärdiga med kristendomen var att den var först med att predika kristendom. Det speciella med den var att den var speciell, och enkelhet och uppriktighet är inte speciellt, utan uppenbara ideal för hela mänskligheten. Kristendomen var svaret på en gåta, inte den sista truismen efter ett långt samtal.

Bara häromdagen såg jag i en utmärkt veckotidning med puritansk ton den anmärkningen, att kristendomen, när den avkläddes sin rustning av dogmatik (som om man skulle tala om en människa som avkläddes sin rustning av ben), inte visade sej vara något annat än kväkardoktrinen om Det Inre Ljuset. Nå, om jag skulle säga att kristendomen kom i världen just för att förstöra doktrinen om Det Inre Ljuset, så skulle det vara en överdrift. Men det skulle vara mycket närmare sanningen.

De sista stoikerna, typ Marcus Aurelius, var precis sådana som trodde på Det Inre Ljuset. Deras värdighet, deras trötthet, deras sorgsna yttre omsorg om andra, deras obotliga inre omsorg om sej själva, var alla beroende av Det Inre Ljuset och existerade endast genom denna trista belysning.

Observera att Marcus Aurelius, likt alla introspektiva moralister, insisterade på att göra eller låta bli småsaker; det är för att han inte har hat eller kärlek nog för att göra en moralisk revolution. Han stiger upp tidigt varje morgon, eftersom en sådan altruism är mycket enklare än att stoppa gladiatorspelen på amfiteatrarna eller att ge det engelska folket sitt land tillbaka.

Marcus Aurelius är den mest outhärdliga av alla mänskliga typer. Han är en osjälvisk egoist. En osjälvisk egoist är en människa som har stolthet utan att ha passion till ursäkt. Av alla tänkbara former av upplysning är den värsta vad dessa människor kallar Det Inre Ljuset. Av alla förfärliga religioner är den mest förfärliga den som dyrkar guden inom en.

Kristendomen kom i världen i första hand för att häftigt slå fast att människan inte bara måste se inåt utan även utåt, för att med häpnad och entusiasm skåda en gudomlig här och en gudomlig kapten. Det enda roliga med att vara en kristen var att människan inte lämnades ensam med Det Inre Ljuset, utan definitivt upptäckte ett yttre ljus, ljust som solen, klart som månen, fruktansvärt som en armé med standar.

Hur som helst är det lika bra om Jones inte dyrkar solen eller månen. Gör han det finns det en tendens att han börjar imitera dem, att han säger att eftersom solen bränner insekter levande, kan han bränna insekter levande. Han tror att eftersom solen ger människor solsting, kan han ge sina grannar mässling. Han tror att eftersom månen sägs göra människor galna, kan han göra sin fru galen.

Denna motbjudande sida av ren extern optimism visade sej också i den forntida världen. På den tid när stoisk idealism hade börjat visa pessimismens svagheter, hade den gamla forntida dyrkan av naturen börjat visa optimismens enorma svagheter. Naturdyrkan är naturlig nog när samhället är ungt, med andra ord, panteism är helt ok så länge den är dyrkan av Pan. Men Naturen har en annan sida som erfarenhet och synd inte är långsamma att komma på, och det är ingen lättsinnighet att säga om guden Pan att han snart visade den kluvna foten.

Den enda invändningen mot naturreligion är att den alltid på något sätt blir onaturlig. En människa älskar Naturen på morgonen på grund av hennes oskuld och älskvärdhet, och när natten kommer, om han fortfarande älskar henne, är det för hennes dunkel och grymhet. Han tvättar sej i gryningen i klart vatten som stoikernas vise män, och ändå badar han vid dagens slut i tjurblod som Julianus Avfällingen. Den rena jakten på hälsa leder alltid till något ohälsosamt. Den fysiska naturen får inte göras till direkt föremål för lydnad; den måste njutas, inte dyrkas. Stjärnor och berg får inte tas allvarligt. Om det görs, kommer vi att sluta där hednisk naturdyrkan slutade. Eftersom jorden är så snäll, kan vi härma alla dess grymheter. Eftersom sexualitet är så sunt, kan vi alla bli galna i sex.

Ren optimism hade nått sin vansinniga och passande undergång. Teorin att allting var gott hade blivit en orgie i allt som var dåligt.

På den andra sidan representerades våra idealistiska pessimister av de gamla återstoden av stoikerna. Marcus Aurelius och hans vänner hade verkligen givit upp idén om någon gud i universum och såg endast efter guden inom en. De hade inget hopp om någon dygd i naturen, och knappast något hopp om någon dygd i samhället. De hade inte nog intresse av den yttre världen för att verkligen förstöra eller revolutionera den. De älskade inte staden tillräckligt mycket för att sätta eld på den.

Därför befann sej den antika världen exakt i vårt eget ödsliga dilemma. De enda som verkligen njöt av världen var sysselsatta med att bryta sönder den, och de dygdiga brydde sej inte tillräckligt mycket om dem för att slå ner dem. I detta dilemma (samma som vårt) steg kristendomen plötsligt in och erbjöd ett enda svar, som världen till slut accepterade som Svaret. Det var svaret då, och jag tror att det är svaret nu.

Svaret var likt ett svärdshugg, det högg itu - det åstadkom inte någon sentimental förening. I korthet skilde det Gud från kosmos. Gudomens transcendens och tydlighet som vissa kristna nu vill ta bort från kristendomen, var verkligen den enda anledningen till varför någon skulle vilja vara kristen. Det var hela poängen med det kristna svaret till den olycklige pessimisten och den ännu olyckligare optimisten.

Eftersom jag här endast är sysselsatt med deras speciella problem, ska jag bara helt kort beröra detta stora metafysiska påstående. Alla beskrivningar av den skapande eller uppehållande principen i saker och ting måste vara metaforiska, eftersom de måste vara verbala. Därför tvingas panteisten tala om Gud i alla ting som om han vore i en låda. Därför har evolutionisten i själva sitt namn iden om att vecklas ut som en matta. Alla termer, religiösa och irreligiösa, är utsatta för denna anklagelse. Den enda frågan är huruvida alla termer är oanvändbara, eller om man med en sådan fras kan beteckna en särskild Idé om sakernas ursprung. Jag tror att man kan det, och det tror uppenbarligen även evolutionisten, annars skulle han inte tala om evolution.

Och ursprungsformuleringen för all kristen teism var denna att Gud var en skapare, liksom en konstnär är en skapare. En poet är så åtskild från sitt poem att han själv kan tala om det som en liten sak han "kastat ur sej". T o m genom att frambringa det har han kastat iväg det. Denna princip att all skapelse och fortplantning innebär ett åtskiljande är åtminstone lika konsekvent i kosmos som den evolutionära principen att all växt är en förgrening. En kvinna förlorar ett barn t o m genom att föda ett barn. All skapelse är separation. Födelsen är en lika allvarlig skilsmässa som döden.

Det var kristendomens primära filosofiska princip att denna skilsmässa i den gudomliga skaparakten (en sådan som skiljer poeten från poemet eller modern från det nyfödda barnet) var den sanna beskrivningen av den akt genom vilken den absoluta energin frambragte världen. Enligt de flesta filosofer förslavade Gud världen genom att skapa den. Enligt kristendomen satte han världen fri genom att skapa den. Gud hade inte så mycket skrivit ett poem som en pjäs; en pjäs han planerat vara perfekt, men som nödvändigtvis blivit lämnad åt mänskliga aktörer och scenografer, som sedan gjort en enda röra av den.

Jag kommer att diskutera sanningshalten i detta teorem senare. Här behöver jag bara påpeka med vilken förbluffande smidighet det passerade dilemmat vi diskuterat i detta kapitel. På detta sätt kunde man åtminstone vara både lycklig och indignerad utan att degradera sej själv till antingen en pessimist eller en optimist. I detta system kunde man bekämpa alla tillvarons krafter utan att desertera från existensens flagga. Man kunde vara försonad med universum och ändå vara i krig med världen. S:t Georg kunde fortfarande bekämpa draken, hur stort monstret än var som vältrade sej i kosmos, om monstret än var större än de mäktigaste städer eller större än de eviga höjderna. Om monstret än vore lika stort som världen kunde det ändå dödas i världens namn. S:t Georg behövde inte överväga några uppenbara odds eller proportioner i tingens skala, endast den ursprungliga hemligheten i deras formgivning. Han kan skaka sitt svärd mot draken, även om den vore allting, även om de tomma himlarna över hans huvud bara är dess öppna käftars väldiga valv.

Och sedan följde en erfarenhet som är omöjlig att beskriva. Det var som om jag alltsedan min födelse hade drullat omkring med två enorma och ostyrbara maskiner, av olika form och utan tydlig förbindelse - världen och den kristna traditionen. Jag hade funnit detta hål i världen: det faktum att man på något vis måste finna ett sätt att älska världen utan att förtrösta på den, på något sätt måste man älska världen utan att vara världslig.

Jag fann detta framträdande drag i kristen teologi, som en slags hård spik, det dogmatiska insisterandet på att Gud är personligt och har skapat en värld som är skild från honom själv. Denna dogms "spik" passade perfekt i världens hål - den var uppenbarligen menad att sitta där - och sedan började det märkliga hända. Ner väl en gång dessa två delar av de två maskinerna hade passats ihop, den ena efter den andra, började alla andra delar passa och föll in med en kuslig precision. Jag kunde höra bult efter bult i hela maskineriet falla på plats med något slags kluckande av lättnad. När en del hamnat rätt, började alla andra delar upprepa dess riktighet, precis som klocka efter klocka slår 9. Instinkt efter instinkt besvarades av doktrin efter doktrin. Eller, för att nu variera bildspråket, jag var som en som hade ryckt in i ett fientligt land för att erövra ett högt beläget fort. Och när fortet hade fallit gav hela landet upp och ställde fullt och fast upp bakom mej. Det var som om hela landet lystes upp, ända tillbaka till min barndoms första ytor.

Alla dessa pojkårens blinda fantasier som jag i kapitel 4 förgäves försökte spåra i mörkret, blev plötsligt genomskinliga och förnuftiga. Jag hade rätt när jag kände att rosor var röda på grund av något slags val: det var det gudomliga valet. Jag hade rätt när jag kände att jag nästan hellre skulle säga att gräset hade fel färg än att säga att det nödvändigtvis måste ha den färgen; det skulle sannerligen ha kunnat ha en annan. Min känsla att lyckan hängde på den vansinniga tråden av ett villkor betydde någonting när allt redan sagts: den betydde hela doktrinen om Syndafallet.

T o m dessa dimmiga och formlösa monster till iakttagelser som jag inte varit förmögen att beskriva, än mindre försvara, steg tyst in på sina platser likt trosbekännelsens kolossala karyatider. Antagandet att kosmos inte var vidsträckt och tomt, utan litet och mysigt, hade full signifikans nu, för vad som helst som är ett konstverk måste vara litet i konstnärens ögon; för Gud kan stjärnorna bara vara små och älskade, som diamanter. Och min jagande instinkt att det goda på något sätt inte bara var ett verktyg att använda, utan en relik att skydda, likt godset från Robinsin Kruses skepp - t o m den hade varit den vilda viskningen från någon ursprunglig visdom, för vi var, enligt kristendomen, verkligen överlevande från ett vrak, besättningen i ett gyllene skepp som dumpit ner före världens begynnelse.

Men den viktiga saken var denna, att den helt och hållet vände upp och ner på skälet till optimism. Och det ögonblick som vändningen gjordes kändes den som den plötsliga lättnaden när ett ben rycks tillbaka i sin ledhåla. Jag hade ofta kallat mej själv optimist, för att undvika pessimismen alltför uppenbara hädelse. Men all tidens optimism hade varit falsk och hjärtekrossande av det skälet, att den alltid försökt bevisa att vi passar in i världen. Den kristna optimismen är baserad på det faktuma tt vi inte passar in i världen. Jag hade försökt bli lycklig genom att tala om för mej själv att människan är ett djur, likt vilket annat djur som helst som söker sin föda av Gud. Men nu var jag verkligen lycklig, för jag hade lärt mej att människan är en monstrositet.

Jag hade haft rätt i att känna att allting var udda, för jag själv var på en gång värre och bättre än alla ting. Optimismens nöje var prosaiskt, för det vilade på alltings naturlighet; den kristna tillfredsställelsen var poetisk, för den vilade på alltings onaturlighet i ljuset av det övernaturliga. Den moderne filosofen hade om och om igen berättat för mej att jag var på rätt plats, och jag hade fortfarande känt mej nerslagen, till och med med mitt samtycke. Jag hade hört att jag var på fel plats, och min själ började sjunga av glädje, liksom en fågel under våren.

Kunskapen återfann och lyste upp bortglömda kammare i barndomens mörka hus. Jag visste nu varför gräset alltid hade tyckts mej lika märkligt som det gröna skägget på en jätte, och varför jag kunde känna hemlängtan hemma.