Kapitel 4: Sagolandets etik

När direktören förebrår springpojken hans idealism, säger han ofta så här: "Ja, ja, när man är ung har man dessa abstrakta ideal och dessa luftslott, men i medelåldern löses de upp som moln och man landar i en tro på praktisk politik, i att använda det maskineri man har och ta världen som den är." Så talade åtminstone de vördnadsbjudande filantropiska gamla männen, nu i sina hedrade gravar, till mej när jag var pojke.

Vad som verkligen hänt är raka motsatsen till vad de sa skulle hända. De sa att jag skulle förlora mina ideal och börja tro på de praktiska politikernas metoder. Nu har jag inte på minsta vis förlorat mina ideal, min tro på de grundläggande idealen är exakt vad den alltid var. Vad jag har förlorat är min gamla barnsliga tro på praktisk politik.

Jag är fortfarande lika intresserad som någonsin av slaget vid Harmageddon, men jag är inte alls så intresserad av de allmänna valen. Som liten kröp jag alltid upp i mammas knä så fort de nämndes. Nej, visionen är alltid påtaglig och pålitlig. Visionen är alltid ett faktum. Det är verkligheten som ofta är ett bedrägeri. Jag tror lika mycket på liberalismen som någonsin, ja, mer än någonsin. Men det fanns en rosenskimrande tid av oskuld då jag trodde på liberaler.

Jag nämner detta exempel på en varaktig tro eftersom jag, nu när jag ska spåra roten till mina personliga spekulationer, tror att detta kan räknas som den enda positiva omständigheten. Jag uppfostrades som liberal och har alltid trott på demokrati, på den elementära liberala doktrinen om en självstyrande mänsklighet. Om någon finner frasen vag eller nött, kan jag bara göra ett ögonblicks uppehåll för att förklara att demokratins princip, som jag uppfattar den, kan delas upp i två påståenden.

Det första är detta: att de saker som är gemensamma för alla människor är viktigare än de saker som är speciella för några människor. Vanliga saker är mer värdefulla än extraordinära saker, nej, de är mer extraordinära. Människan är mer häpnadsväckande än människor, ja, underligare. Känslan av själva mänsklighetens mirakel borde alltid stå mer levande för oss än maktens, intellektets, konstens eller civilisationens underverk. En vanlig människa på två ben borde just som sådan uppfattas som något mer hjärtslitande än någon musik, något mer förvånande än någon karikatyr. Döden är mer tragisk än någonsin svältdöden. Att ha näsa är mer komiskt än att ha örnnäsa.

Detta är demokratins första princip: att det väsentliga hos människorna är de saker de har gemensamt, inte vad de har var och en för sej. Och den andra principen är helt enkelt den här: att den politiska instinkten eller begäret är en av dessa saker som de har gemensamt.

Att bli förälskad är mer poetiskt än att börja skriva poesi. Den demokratiska tesen är att folkstyre (att hjälpa till att styra stammen) är något som påminner om en förälskelse och inte något som påminner om att börja skriva poesi. Det är inte analogt med att spela orgel i kyrkan, måla på pergament, upptäcka Nordpolen (denna försåtliga vana), göra "looping the loop", vara medlem av Kungliga Astronomiska Sällskapet och så vidare. För dessa saker vill vi inte att någon ska göra såvida denne inte gör det bra. Tvärtom är det något som är analogt med att skriva kärleksbrev eller snyta sej. Dessa saker vill vi att en människa ska göra själv även om hon gör det dåligt.

Jag diskuterar här inte för och emot dessa uppfattningar. Jag vet att en del modernister vill att deras hustrur ska väljas ut av vetenskapsmän, och snart kommer de (inte annat än jag kan förstå) att vilja bli snutna av sköterskor. Jag vill bara fastslå att mänskligheten verkligen erkänner dessa univerella mänskliga funktioner och att demokratin räknar regerandet till dessa funktioner.

Kort sagt: den demokratiska tron är den att de mest fruktansvärt viktiga sakerna måste anförtros åt gemene man - familjebildning, ungdomens fostran, statens lagar. Det är demokrati, och det har jag alltid trott på.

Men det finns en sak som jag alltifrån min ungdom varit oförmögen att förstå. Jag har aldrig kunnat förstå varifrån folk får idén att demokratin på något sätt stod i motsättning till traditionen. Det är väl uppenbart att traditionen bara är demokrati utsträckt i tiden. Det är att lyssna till ett konsensus av vanliga mänskliga röster istället för till någon isolerad eller godtycklig källa. Den som exempelvis citerar en tysk historiker mot den katolska kyrkans tradition, åberopar helt och hållet aristokratin. Han vädjar till en experts överlägsenhet mot massans fruktansvärda auktoritet.

Det är ganska lätt att se varför en legend behandlas, och bör behandlas, med större respekt än en historiebok. Legenden är i regel skapad av de människor i byn som är förnuftiga. Boken är i regel skriven av den människa i byn som är sinnesrubbad. De personer som gentemot traditionen hävdar att gångna tiders människor var okunniga kan hävda det på Carlton Club, tillsammans med påståendet att väljarna i slumkvarteren är okunniga. Det duger inte åt oss. Om vi fäster stort avseende vid vanliga människors gemensamma mening när det handlar om vardagliga angelägenheter, finns det ingen anledning till att vi skulle bortse från den när det gäller historia eller fabler.

Traditionen kan definieras som en utsträckt rösträtt. Traditionen innebär att man ger rösträtt åt den mest osynliga av alla klasser, våra förfäder. Det är de dödas demokrati. Traditionen vägrar ge vika för den lilla, arroganta oligarki som består av dem som råkar vandra omkring på jorden just nu. Alla demokrater protesterar när människor diskvalificeras på grund av sin härkomst; traditionen protesterar när människor diskvalificeras på grund av sin hädanfärd. Demokratin lär oss att inte strunta i en hygglig människas åsikt även om han är vår dräng; traditionen ber oss att inte strunta i en hygglig människas åsikt även om han är vår far.

Jag kan i alla fall inte skilja åt de två idéerna demokrati och tradition; för mej är det uppenbart att de är samma idé. Vi ska ha de döda vid våra rådsbord. De gamla grekerna röstade med stenar; dessa ska rösta med gravstenar. Alltsammans är mycket regelrätt och officiellt, för de flesta gravstenar är, liksom de flesta röstsedlar, märkta med ett kors.

Jag måste därför allra först framhålla, att om jag är partisk så är det för demokratin och därmed traditionen. Innan vi kan börja med någon teori eller logik nöjer jag mej med att sätta upp denna personliga ekvation. Jag har alltid varit mer böjd att tro den hårt arbetande klassens massa, än att tro den speciella och besvärliga litterära klass jag själv tillhör. Jag föredrar till och med fördomarna och inbillningarna hos dem som ser livet inifrån framför de klaraste åsiktsdemonstrationer från dem som ser livet utifrån. Jag ska alltid sätta mer tilltro till den gamla hustruns fabler än till den gamla ungmöns fakta. Så länge en klokhet är en mammas klokhet kan den vara hur vild som helst.

Nu måste jag sätta samman ett generellt ställningstagande, och jag kan inte påstå att jag har någon större vana av att göra det. Jag tänker därför göra det genom att efter varandra skriva ner de tre eller fyra grundläggande idéer som jag själv har funnit, ungefär i samma ordning som jag fann dem. Sedan ska jag göra en grov syntes av dessa idéer, summera min personliga filosofi eller naturliga religion; därpå ska jag beskriva min förbluffande upptäckt, att alltihop redan hade upptäckts. Det hade upptäckts av kristendomen.

Den tidigaste av dessa grundläggande övertygelser hade ett starkt samband med denna del av folklig tradition. Och utan ovanstående förklaring rörande tradition och demokrati skulle jag knappast kunna klargöra min andliga erfarenhet. Som det nu är vet jag ändå inte om jag kan klargöra den, men jag tänker försöka.

Min första och sista filosofi, den jag tror på med orubblig säkerhet, lärde jag mej i barnkammaren. Som regel lärde jag mej den av en barnsköterska, det vill säga av den högtidliga och av stjärnorna utnämnda prästinnan för både demokrati och tradition. Vad jag trodde mest på då, och vad jag tror mest på nu, är det som kallas sagor. De tycks mej vara det enda fullkomligt förnuftiga. De är inte fantasier: jämförda med dem är både religion och rationalism abnorma, fast religionen är abnormt riktig och rationalismen abnormt felaktig. Sagolandet är ingenting annat än sunda förnuftets soliga land. Det är inte jorden som dömer himlen, utan himlen som dömer jorden; så för mej åtminstone var det inte jorden som kritiserade sagolandet utan sagolandet som kritiserade jorden. Jag kände till den förtrollade bönstjälken innan jag ätit bönor och jag var säker på att gubben i månen existerade innan jag var säker på att månen gjorde det.

Detta stämde med all folklig tradition. Moderna mindre poeter är naturalister och talar om busken eller bäcken, men den gamla epikens och de gamla fablernas sångare var övernaturalister och talade om buskens och bäckens gudar. Detta är vad de moderna menar när de säger att antikens människor inte "uppskattade Naturen", för att de sa att Naturen är gudomlig. Gamla barnsköterskor berättar inte för barnen om gräset, utan om älvorna som dansar på gräset, och de gamla grekerna kunde inte se träden för dryader.

Men här vill jag ta upp den etik och den filosofi som fötts upp på sagor. Om jag beskreve dem i detalj skulle jag kunna notera många ädla och sunda principer som härstammar från dem.

Vi har t.ex. den lektion i ridderlighet som Jack och bönstjälken ger oss - att jättar bör dödas bara för att de är jättelika. Detta är ett manligt uppror emot högfärden som sådan. Ty rebellen är äldre än alla kungadömen, och jakobinen är mer traditionell än jakobiten.

Sedan har vi lärdomen i Askungen, vilken är densamma som i Magnificat: exaltavit humiles. Vidare den storslagna lärdomen från Skönheten och odjuret, att något måste älskas innan det är älskansvärt. Eller den fruktansvärda allegorin i Törnrosa, som berättar om hur mänskobarnet välsignades med alla födelsedagsgåvor, men förbannades med döden - och om hur döden också kanske kan mildras till sömn.

Men här sysslar jag inte med någon av de enskilda statuterna i sagolandet, utan med själva andan i dess lag, som jag lärde mej innan jag kunde tala och ska behålla när jag inte kan skriva. Jag sysslar med ett visst sätt att se på livet som skapades i mej genom sagorna, men som sedan i all ödmjukhet bekräftats genom rena fakta.

Det kan formuleras på följande sätt: Det finns vissa sekvenser eller utvecklingskedjor (fall där en sak följer en annan) som i ordets verkliga mening är förnuftiga. De är, i ordets sanna bemärkelse, nödvändiga. Sådana samband är matematiska och rent logiska. Vi i sagolandet (som är de mest förnuftiga av alla varelser) medger detta förnuft och denna nödvändighet.

T.ex.: om de äldre systrarna är äldre än Askungen, så är det (i en järnhård, fruktansvärd mening) absolut nödvändigt att Askungen är yngre än dem. Det finns inget sätt att komma ifrån det, Haeckel må tala så mycket om faktafatalism som han önskar: det måste verkligen vara så. Om Jack är en mjölnares son, så är en mjölnare Jacks förälder. Det kalla förnuftet dekreterar detta från sin upphöjda tron, och vi i sagolandet underordnar oss det. Om de tre bröderna alla rider hästar, så har vi sex varelser och arton ben inblandade - det är verklig rationalism, och sagolandet är fullt av det.

Men när jag lyfte mitt huvud över älvornas häck och började notera den naturliga världen, iakttog jag något mycket märkvärdigt. Jag observerade att lärda personer i glasögon talade om de verkliga ting som inträffade - gryningen och döden o.s.v. - som om dessa vore rationella och oundvikliga. De talade som om det faktum att träd bär frukt vore precis lika nödvändigt som det faktum att två träd och ett träd blir tre träd. Men det är det inte. Det är en enorm skillnad däremellan, visad genom sagolandets test, som är ett test av fantasin. Du kan inte ens föreställa dej att två och ett inte blir tre. Men du kan lätt föreställa dej träd som inte bär frukt; du kan föreställa dej att de bär gyllene stearinljus eller tigrar hängande i svansen.

Dessa män i glasögon talade mycket om en man vid namn Newton, som träffades av ett äpple, och som upptäckte en lag. Men de kunde inte förmås att inse distinktionen mellan en sann lag, en förnuftets lag, och rena fakta om fallande äpplen. Om ett äpple träffade Newtons näsa, träffade Newtons näsa äpplet. Det är en verklig nödvändighet, eftersom vi inte kan tänka oss det ena inträffa utan det andra. Men vi kan  mycket väl föreställa oss att äpplet inte träffade hans näsa; vi kan fantisera om att det ivrigt flög omkring genom luften för att träffa någon annan näsa som det tyckte ännu sämre om. Vi har alltid i våra sagor behållit denna skarpa distinktion mellan vetenskapen om logiska relationer, där det verkligen finns lagar, och vetenskapen om fysiska fakta, där det inte finns några lagar, bara galna upprepningar. Vi tror på kroppsliga mirakler, men inte på logiska omöjligheter. Vi tror att en bönstjälk klättrade upp till himmelen, men det förändrar inte alls våra övertygelser beträffande den filosofiska frågan om hur många bönor som tillsammans blir fem.

Häri ligger den märkliga perfektionen av stämning och sanning i barnkammarberättelserna. Vetenskapsmannen säger: "Hugg av grenen, och äpplet kommer att falla", men han säger det lugnt, som om den ena idén verkligen ledde till den andra. Sagornas fe säger: "Blås i hornet, och trollets borg kommer att falla", men hon säger det inte som om det vore något hos vilket effekten självklart kommer av orsaken. Utan tvekan har hon givit detta råd till många hjältar, och sett många borgar falla, men hon förlorar varken sin förundran eller sitt förnuft. Hon snurrar inte sitt huvud tills det föreställer sej en nödvändig mental förbindelse mellan ett horn och ett fallande torn.

Men naturvetenskapsmännen snurrar på sina huvuden, tills de föreställer sej en nödvändig mental förbindelse mellan ett äpple som lämnar ett träd och ett äpple som når marken. De talar verkligen som om de inte bara hade funnit en uppsättning underbara fakta, utan en sanning som förbinder dessa fakta. De talar som om den fysiska förbindelsen mellan två underliga föremål också förband dem filosofiskt sett. De känner att eftersom en obegriplig sak ständigt följer en annan obegriplig sak, så måste de två på något sätt bilda en begriplig sak tillsammans. Två svarta gåtor ger ett klart svar.

I sagolandet undviker vi ordet "lag", men i vetenskapens land är de egendomligt förtjusta i det. Därför kommer de att kalla något intressant antagande om hur glömda folk uttalade alfabetet för Grimms lag. Men Grimms lag är mycket mindre intellektuell än Grimms sagor. Sagorna är i vilket fall säkerligen sagor, medan lagen inte är en lag.

En lag innebär att vi vet generaliseringens och lagens natur, inte bara att vi har noterat några av effekterna. Om det finns en lag som säger att ficktjuvar ska i fängelse, innebär det att det finns en tänkbar själslig förbindelse mellan fängelsets ide och ficktjuveriets ide. Och vi vet vilken iden är. Vi kan säga att vi tar friheten från en människa som tar sej friheter.

Men vi kan inte säga varför ett ägg kan förvandlas till en kyckling mer än vi kan säga varför en björn kan förvandlas till en sagoprins. Som ideer är ägget och kycklingen längre från varandra än björnen och prinsen, för inget ägg påminner i sej självt om en kyckling, medan somliga prinsar verkligen påminner om björnar. Förutsatt alltså att vissa förvandlingar äger rum, är det grundläggande att vi ska betrakta dem på sagornas filosofiska sätt, inte på vetenskapens och "naturlagarnas" ofilosofiska sätt.

När vi blir tillfrågade om varför ägg blir fåglar eller varför frukter faller på hösten, måste vi svara exakt som fen och gudmodern skulle svara om Askungen frågade henne varför möss förvandlades till hästar eller varför hennes kläder föll av henne klockan 12. Vi måste svara att det är Magi.

Det är inte en "lag", för vi förstår inte dess generella formel. Det är inte en nödvändighet, för även om vi i praktiken kan räkna med att det händer, har vi ingen rätt att säga att det alltid måste hända. Det är ingen argument för oföränderliga lagar (som Huxley föreställde sej), att vi räknar med tingens vanliga förlopp. Vi räknar inte med det, vi slår vad om det. Vi riskerar den avlägsna möjligheten av ett mirakel liksom vi riskerar möjligheten av en förgiftad pannkaka eller en världsförstörande komet. Vi lämnar den ur räkningen, inte för att den är ett mirakel och därför en omöjlighet, utan för att den är ett mirakel och därför ett undantag.

Alla begrepp som används i naturvetenskapsböcker, "lag", "nödvändighet", "ordning", "tendens" o.s.v. är verkligt ointellektuella, eftersom de antar en inre syntes som vi inte äger. De enda ord som verkligen tillfredsställt mej som beskrivning av naturen är de begrepp som används i sagoböckerna: "trolldom", "magi" eller "förhäxning", De uttrycker verklighetens godtycklighet och mysterium. Ett träd bär frukt eftersom det är ett magiskt träd. Vatten strömmar utför bergen eftersom det är förhäxat. Solen skiner för att den är förtrollad.

Jag förnekar fullständigt att detta är fantastiskt eller ens mystiskt. Vi kanske hamnar i någon sorts mysticism längre fram, men detta sagornas språk om saker och ting är helt rationellt och agnostiskt. Det är det enda sätt jag i ord kan uttrycka min klara och definitiva uppfattning att någonting är helt distinkt från något annat; att det inte finns någon logisk förbindelse mellan att flyga och att lägga ägg. Det är den person som talar om "en lag" som han aldrig sett som är mystikern. Nej, den vanlige vetenskapsmannen är en känslomänniska. Han är en känslomänniska i denna grundläggande bemärkelse att han sugs och sveps iväg av rena associationer. Han har så ofta sett fåglar flyga och lägga ägg att han känner det som om det måste finnas något drömmande, ömsint samband mellan de två idéerna, trots att det inte finns något.

En olycklig älskande kan vara oförmögen att skilja månen från en förlorad kärlek; på samma sätt är materialisten oförmögen att skilja månen från tidvattnet. I båda fallen saknas samband, förutom att man har sett dem tillsammans. En sentimental person kan fälla tårar vid doften av äppelblom för att den, genom hans egen dunkla association, erinrar honom om sina pojkår. På samma sätt är materialistprofessorn (fast han döljer sina tårar) sentimental eftersom äppelblom, genom hans egen dunkla association, erinrar honom om äpplen. Men den kalla rationalisten från sagolandet ser inte varför äppelträdet, abstrakt sett, inte skulle kunna bära rosenröda tulpaner; i hans land gör det så ibland.

Denna elementära förundran är emellertid inte blott och bart en föreställning härledd från sagorna; tvärtom är hela glöden i sagorna härledd från den. Precis som vi alla tycker om kärlekshistorier för att det finns en könsdrift, tycker vi om förbluffande berättelser för att de vidrör själva nerven hos den antika förvåningsinstinkten.

Detta bevisas av det faktum att vi som mycket små barn inte behöver sagor - vi behöver bara berättelser. Själva livet är intressant nog. En sjuåring tycker att det är spännande att Tommy öppnade en dörr och såg en drake. Men en treåring tycker att det är spännande att Tommy öppnade en dörr. Pojkar gillar äventyrsberättelser, men småbarn gillar realistiska berättelser - eftersom de finner dem äventyrliga. Faktum är att en bebis är ungefär den enda person jag kan tänka mej som skulle kunna höra en modern realistisk roman utan att bli uttråkad.

Detta bevisar att även barnkammarberättelser bara är en återgivning av ett nästan prematurt språng av nyfikenhet och förvåning. Dessa berättelser säger oss att äpplen var gyllene bara för att återuppfräscha den glömda stund när vi fann att de var gröna. De får älvarna att strömma av vin bara för att få oss att för en enda vild minut komma ihåg att de strömmar av vatten.

Jag har sagt att detta är helt förnuftigt och t.o.m. agnostiskt. Och på denna punkt är jag verkligen helt för den högre agnosticismen; dess bättre namn är okunnighet. Vi har alla läst i vetenskaplig litteratur, och, förvisso, i äventyrsberättelser, historien om mannen som glömde sitt namn. Denne man vandrar omkring på gatorna och kan se och uppskatta allting; han kan bara inte komma ihåg vem han är. Nå, varje människa är mannen i den berättelsen. Varje människa har glömt vem hon är.

Vi kan förstå kosmos, men aldrig vårt ego; vårt själv är mer avlägset än någon stjärna. Du skall älska Herren din Gud, men du skall icke känna dig själv. Vi befinner oss alla i samma mentala kalamitet: vi har glömt våra namn. Vi har alla glömt vad vi egentligen är. Allt vi kallar sunt förnuft och rationalitet och pragmatism och positivism betyder bara att vi beträffande vissa döda nivåer av vårt liv glömmer att vi har glömt. Allt som vi kallar andlighet och konst och extas betyder bara att vi för ett fruktansvärt ögonblick kommer ihåg att vi glömmer.

Men trots att vi (likt mannen utan minne i romanen) vandrar längs gatorna med ett slags halvmedveten förundran, är det fortfarande fråga om förundran. Det är förundran på engelska och inte bara förundran på latin. Förundran har en positiv beståndsdel av lovprisning. Detta är nästa milsten som definitivt måste märkas ut på vår väg genom sagolandet. I nästa kapitel ska jag tala om optimister och pessimister beträffande deras intellektuella aspekt, så långt som de har någon. Här försöker jag bara beskriva de enorma känslor som inte kan beskrivas. Och den starkaste känslan var att livet var lika dyrbart som det var förbryllande. Det var en extas eftersom det var ett äventyr; det var ett äventyr eftersom det var en möjlighet. Sagornas godhet påverkades inte av det faktum att det kunde finnas fler drakar än prinsessor - det var gott att vara i en saga.

Provet på all lycka är tacksamhet, och jag kände mej tacksam, trots att jag knappast visste mot vem. Barn i England är tacksamma när tomten lägger leksaker eller sötsaker i deras strumpor. Kunde inte jag vara tacksam mot tomten när han stoppade in två underbara ben som gåva i mina strumpor? Vi tackar människor för födelsedagspresenter i form av cigarrer eller tofflor. Kan jag inte tacka någon för födelsedagspresenten födelsen?

Och där fanns alltså dessa två primära känslor, oförsvarliga och odiskutabla. Världen var en chock, men den var inte enbart chockerande; tillvaron var en överraskning, men den var en glad överraskning. Faktum är att alla mina grundläggande åsikter uttrycktes perfekt i en gåta som fastnade i min hjärna alltifrån pojkåren. Frågan var: "Vad sa den första grodan?" Och svaret var: "Gud, vad du fick mej att hoppa till!" Detta säger i korthet allt jag försöker säga. Gud fick grodan att hoppa, men grodor gillar att hoppa. Och när dessa saker är i ordning uppträder den andra stora principen i sagolandets filosofi.

Vem än som helt enkelt läser bröderna Grimms sagor eller Andrew Langs fina samlingar kan se vad jag menar. För pedanteriets tillfredsställelse kommer jag att kalla Doktrinen om den Villkorliga Glädjen. Touchstone talade om den myckna dygden i ett "om" - och enligt älvetiken ligger all dygd i ett "om". Poängen i ett yttrande av en älva är alltid "Du får leva i ett palats av guld och safirer om du inte säger ordet 'ko'", eller "Du kan leva lyckligt med kungens dotter, om du inte visar henne en lök." Visionen hänger alltid på ett veto. Alla de dimmiga och kolossala ting som medges beror på en liten sak som undanhålls. Alla de vilda och virvlande ting som släpps lös beror på ett ting som är förbjudet.

I sin utsökta och inträngande älvpoesi beskriver William Butler Yeats älvorna som laglösa; de dyker ner i oskyldig anarki på luftens otämjda hästar - de "rider på ovårdade tidvattens krön, och dansar på bergen som en flamma." Det är en förfärlig sak att säga att Yeats inte förstår sagolandet. Men jag säger det. Han är en ironisk irländare, full av intellektuella reaktioner. Han är inte dum nog att förstå sagolandet. Älvor föredrar tölpaktiga typer som jag, mänskor som gapar och skrattar och gör som man säger åt dem. Yeats läser in sitt eget folks rättfärdiga uppror i sagolandet. Men Irlands laglöshet är en kristen laglöshet, grundad på förnuft och rättvisa. Den revolutionäre irländaren gör uppror mot något han förstår blott alltför väl - men sagolandets sanne medborgare lyder något han inte förstår alls. I sagan kan en ofattbar lycka bero på ett ofattbart förhållande. En ask öppnas, och allt ont flyger ut. Ett ord glöms bort, och städer läggs i ruiner. En lampa tänds, och kärleken far sin kos. En blomma plockas, och människoliv förverkas. Ett äpple äts, och hoppet försvinner.

Detta är sagornas grundton, och den är förvisso inte laglöshet eller ens frihet, även om människor som lever under ett ont modernt tyranni kan anse den jämförelsevis fri. Människor i ett fängelse kan tycka att en tidningsredaktion verkar fri, men ett närmare studium kommer att visa att både älvor och journalister är slavar under plikten. Sagans fegudmödrar verkar åtminstone lika strikta som andra gudmödrar. Askungen fick en vagn från Underlandet och en kusk från ingenstans, men hon fick ett bud - som kan ha kommit från Brixton - om att hon måste vara tillbaka klockan 12. Dessutom hade hon en glassko, och det kan inte vara ett sammanträffande att glas är ett så vanligt material i folklore. Den ena prinsessan lever i ett glasslott, den andra på ett glasberg, den ena ser allting i en spegel; de skulle allesammans kunna leva i glashus om de inte ska kasta sten. För detta tunna glitter av glas överallt är ett uttryck för det faktum att lyckan är klar men skör, lik det material som enklast slås sönder av pigan eller katten. Och även denna sagokänsla sjönk in i mej och blev min känsla gentemot hela världen. Jag kände och känner att livet självt är lika strålande som diamanten, men lika skört som fönsterglaset. Och när himlarna jämfördes med den fruktansvärda kristallen kan jag minnas hur jag skälvde. Jag var rädd att Gud skulle tappa kosmos med en krasch.

Kom bara ihåg att skörhet inte är samma sak som förgänglighet. Slå sönder ett glas, och det håller inte ett ögonblick; låt helt enkelt bli att ha sönder det, och det håller i tusen år. Sådan, verkar det, var människans glädje, vare sej det var i sagolandet eller på jorden; lyckan berodde på att inte göra något som man varje ögonblick kunde göra och som det oftast inte var uppenbart varför man inte skulle göra. Nå, poängen här är att detta i mina ögon inte verkade orättfärdigt. Om mjölnarens tredje son sa till fen: "Förklara varför jag inte får stå på huvudet i sagopalatset", skulle den andra helt rättmätigt kunna svara: "Ja, i så fall vill du kanske förklara sagopalatset?" Om Askungen säger: "Hur kommer det sej att jag måste lämna balen klockan tolv?" kunde hennes gudmor svara: "Hur kommer det sig att du får vara där till klockan tolv?" Om jag till någon testamenterar tio talande elefanter och hundra bevingade hästar, kan han inte klaga om förhållandena har drag av gåvans lätta excentricitet. Han får inte titta en bevingad häst i munnen. Och det tycktes mej att själva existensen var ett så excentriskt arv att jag inte kunde klaga på att jag inte förstod visionens gränser - när jag inte förstod den vision de begränsade. Ramen var inte konstigare än tavlan. Förbudet kunde mycket väl vara lika vilt som visionen; det kunde bli lika häpnadsväckande som solen, lika gäckande som vattnen, lika fantastiskt och fruktansvärt som de upptornande träden.

Av detta skäl (vi kan kalla det gudmoderfens filosofi) skulle jag aldrig kunna ansluta mej till min tids unga män när det gäller att känna vad de kallar den allmänna känslan av Revolution. Jag skulle, låt oss hoppas det, ha stått emot alla regler som var onda, och i ett annat kapitel ska jag behandla dem och deras definition. Men jag kände mej inte böjd att stå emot någon regel bara för att den var mysteriös. Egendomar erhålls ibland genom idiotiska former - brytandet av en käpp eller erläggandet av ett pepparkorn. Jag var villig att erhålla himmelens och jordens enorma egendom genom vilken sådan feodal fantasi som helst. Det kunde knappast vara vildare än det faktum att jag tilläts erhålla den alls.

På detta stadium ger jag bara ett etiskt exempel för att visa min mening. Jag kunde aldrig stämma in i det bland det uppväxande släktet så vanliga muttret mot monogami, eftersom ingen restriktion av sex verkade lika udda och oväntat som sex i sej självt. Att likt Endymion tillåtas älska månen och sedan klaga över att Jupiter höll sina egna månar i ett harem tycktes mej (som uppfötts på sagor lika den om Endymion) som ett vulgärt antiklimax. Att hålla sej till en kvinna är ett billigt pris för att så mycket som se en kvinna. Att klaga över att jag bara kunde gifta mej en gång var som att klaga över att jag bara hade blivit född en gång. Det var ojämförligt med den fruktansvärda upphetsning man talade om. Det visade inte en upptrissad känslighet för sex, utan en märklig okänslighet. En människa som klagar över att han inte kan gå in i Eden genom fem portar på en gång är en idiot. Polygami är en avsaknad av sexuellt förverkligande, det är som en människa som plockar fem päron i ren tankspriddhet.

Esteterna uppnådde språkets sista förryckta gränser i sin lovprisning av lovvärda ting. Tistelfjun fick dem att gråta, en borstad skalbagge fick dem på knä. Men deras känslor imponerade aldrig på mej för ett enda ögonblick, av det skälet att det aldrig föll dem in att betala för sitt nöje med någon sorts symbolisk uppoffring. Människan (kände jag) borde fasta fyrtio dagar för att få höra en koltrast sjunga. Människan borde gå genom eld för att hitta en gullviva. Ändå kunde dessa skönhetsdyrkare inte ens hålla sej nyktra för att få höra en koltrast. De kunde inte gå igenom ett vanligt kristet äktenskap i gengäld för att de fått se en gullviva. Förvisso borde man betala för extraordinär glädje genom ordinär moral. Oscar Wilde sa att solnedgångar inte värderades eftersom vi inte kan betala för solnedgångar. Men Oscar Wilde hade fel. Vi kan betala för solnedgångar. Vi kan betala för dem genom att inte vara Oscar Wilde.

Nå, jag lämnade sagoböckerna på barnkammargolvet, och jag har inte funnit några lika förnuftiga böcker sedan dess. Jag lämnade traditionens och demokratins barnskötarväktare, och jag har inte funnit någon modern människotyp som är lika sunt radikal eller lika sunt konservativ. Men det som är viktigt att kommentera är detta: att när jag först gick ut i den moderna världens mentala atmosfär, fann jag att den moderna världen stod i tydlig opposition till min barnsköterska och mina sagoböcker på två punkter. Det har tagit mej lång tid att komma på att den moderna världen har fel och min barnsköterska rätt. Det verkligt konstiga var detta: att modernt tänkande motsatte sej denna min barndoms basala trosbekännelses två mest essentiella doktriner.

Jag har förklarat att sagorna grundlade två övertygelser djupt inne i mej: först, att denna värld är en vild och förbluffande plats, som kunde ha varit helt annorlunda, men som är helt ljuvlig; för det andra, att inför denna vildhet och ljuvlighet bör man kunna vara återhållsam och underkasta sej de underligaste gränsdragningar från en så underlig godhet. Men jag fann hela den moderna världen rusa som en tidvattenvåg mot båda dessa mina inställningar, och chocken från den kollisionen skapade två plötsliga och spontana känslor, som jag haft ända sedan dess och som, grova som de var, sedan har hårdnat till övertygelser.

För det första fann jag att hela den moderna världen uttryckte vetenskaplig ödestro, sa att allting är som det alltid måste ha varit och utvecklats utan fel allt ifrån begynnelsen. Trädets blad är gröna för att de aldrig kunde ha varit något annat. Nå, sagofilosofen är glad att bladet är grönt just för att det kunde ha varit rosenrött. Han känner det som om det hade blivit grönt ett ögonblick innan han tittade på det. Han är nöjd med att snön är vit av den strikt förnuftiga orsaken att den kunde ha varit svart. Varje färg har i sej en djärv kvalitet som från ett val; trädgårdsrosornas rödhet är inte bara bestämd utan dramatisk, lik plötsligt utgjutet blod. Han upplever att någonting har blivit Gjort. Men 1800-talets stora determinister var starkt emot denna urkänsla av att något hade hänt ett ögonblick innan. Faktum är att det enligt dem aldrig verkligen hänt något sedan världens begynnelse. Ingenting hade någonsin inträffat sedan själva existensen inträffat, och de var inte särskilt säkra ens på när den hade inträffat.

Den moderna världen som jag fann den var helt för en modern kalvinism, för nödvändigheten av att saker är som de är. Men när jag började ställa frågor fann jag att den verkligen saknade bevis för denna oundvikliga återupprepning av saker, förutom det faktum att saker återupprepades. Nå, blotta repetitionen gjorde i mina ögon att sakerna snarare verkade mer besynnerliga än mer rationella. Det var som om jag, sedan jag sett en underligt formad näsa på gatan och avfärdat den som en tillfällighet, skulle se sex andra näsor av samma förbluffande form. Jag skulle för ett ögonblick ha antagit att det måste handla om något lokalt hemligt sällskap. På samma sätt var det märkligt att en elefant hade en snabel. Men att alla elefanter har snablar såg ut som en konspiration.

Här talar jag bara om en känsla, och om en känsla som på en gång var bångstyrig och subtil. Men återupprepningen i Naturen verkade ibland vara en uppvarvad återupprepning, ungefär som hos en arg rektor som säger samma sak om och om igen. Gräset verkade signalera till mej med alla sina fingrar på en gång, skarorna av stjärnor verkade buga sej för att bli förstådda. Solen skulle få mej att se den om den steg upp tusen gånger. Universums upprepningar uppträdde till den enerverande rytmen hos en besvärjelse, och jag började se en idé.

Hela den upptornande materialism som dominerar det moderna sinnet vilar ytterst på ett antagande - ett falskt antagande. Det antas att om ett ting fortsätter att återupprepa sej själv så är det troligen dött, ett stycke urverk. Människor känner att om universum vore personligt skulle det variera, om solen vore levande skulle den dansa.

Detta är ett misstag till och med i relation till kända fakta. För variationen i mänskliga affärer uppkommer vanligen inte genom liv utan genom död, genom bortdöendet eller avbrytandet av deras styrka eller längtan. En man varierar sina rörelser på grund av ett litet inslag av misslyckande eller utmattning. Han går upp i en buss eftersom han är trött på att gå, eller han går eftersom han är trött på att sitta stilla. Men om hans liv och glädje var så gigantiska att han aldrig tröttnade på att gå till Islington, skulle han kunna gå till Islington lika regelbundet som Themsen går till Sheerness. Själva hastigheten och extasen i hans liv skulle ha dödens stillhet.

Solen går upp varje morgon. Jag går inte upp varje morgon, men variationen beror inte på min aktivitet utan på min inaktivitet. Ja, för att formulera saken i en populär fras: det kanske är sant att solen går upp regelbundet eftersom den aldrig blir trött på att gå upp. Solens rutin kanske beror, inte på livlöshet, utan på en ström av liv.

Den sak jag avser kan t.ex. iakttas hos barn, när de finner någon lek eller något skämt som de särskilt njuter av. Ett barn sparkar sina ben rytmiskt på grund av ett överflöd, inte frånvaro, av liv. Eftersom barn har en överflödande vitalitet, eftersom de i anden är vilda och fria, därför vill de ha saker återupprepade och oförändrade. De säger alltid: "Gör det igen!" och den vuxna personen gör det igen tills han nästan är död. För vuxna människor är inte starka nog att excellera i monotoni.

Men kanske Gud är stark nog att excellera i monotoni. Det är möjligt att Gud varje morgon säger "Gör det igen!" till solen, och varje kväll "Gör det igen!" till månen. Det kanske inte är automatisk nödvändighet som gör alla tusenskönor lika; det kan vara så att Gud gör varje tusensköna separat, men att han aldrig blir trött på att göra dem. Det kan vara så att han har barndomens eviga aptit, för vi har syndat och blivit gamla och vår Fader är yngre än vi.

Återupprepningen i naturen kan inte vara ett rent återuppträdande; de kanske mera är som ett extranummer på teatern. Himmelen kanske åter och åter igen applåderar in fågeln som la ett ägg. Om en människovarelse koncipierar och bär fram ett mänskligt barn istället för att bära fram en fisk, en fladdermus eller en grip, kanske anledningen inte är att vi sitter fast i ett djuriskt öde utan liv eller mening. Det kan vara så att vår lilla tragedi har gripit gudarna, att de beundrar den från sina stjärngallerier, och att vid slutet av varje mänskligt drama människan åter och åter kallas fram genom ridån. Återupprepning kan fortsätta i miljoner år, genom rent val, och vid varje ögonblick kan den hejdas. Människan kan stå på jorden generation efter generation, och ändå kan varje födelse vara hennes sista uppträdande på scenen.

Detta var min första övertygelse, uppkommen genom den chock mina barnsliga känslor upplevde när de mötte den moderna trosbekännelsen mitt i karriären. Jag hade alltid lite vagt upplevt fakta som mirakler i den meningen att de är underbara: nu började jag tänka på dem som mirakler i den mer strikta betydelsen att de var AVSIKTLIGA. Jag menar att de var, eller kunde vara, återupprepade övningar hos någon slags vilja. Kort sagt, jag hade alltid trott att världen inbegrep magi: nu trodde jag att den kanske inbegrep en magiker. Och på detta tydde en grundläggande känsla som alltid var närvarande och undermedveten, att denna vår värld har ett syfte, och om det finns ett syfte, finns det en person. Jag hade alltid upplevt livet som en berättelse, och om det finns en berättelse finns det en berättare.

Men det moderna tänkandet drabbade också min andra mänskliga tradition. Det drabbade den sagoliknande känslan av strikta gränser och villkor. Det enda det älskade att tala om var expansion och storlek. Herbert Spencer skulle ha blivit mycket förargad om någon kallat honom imperialist, och därför är det mycket beklagansvärt att ingen gjorde det. Men han var imperialist - av den värsta sorten. Han populariserade den föraktliga åsikten att solystemets storlek borde övertrumfa människans andliga dogmer.

Varför skulle en man uppge sin dignitet för solsystemets skull mer än för en vals? Om ren storlek bevisar att människan inte är Guds avbild, så kan väl en val vara Guds avbild? En något formlös avbild, vad någon skulle kunna kalla ett impressionistiskt porträtt. Det är ganska futilt att argumentera utifrån att en människa är liten jämfört med kosmos, för människan var alltid liten jämfört med närmaste träd. Men Herbert Spencer skulle, sedan han huvudstupa kastat sej in i sin imperialism, insistera på att vi på något sätt blivit erövrade och annekterade av det astronomiska universum. Han talade om människorna och deras ideal exakt som de mest oförskämda unionisterna talar om irländarna och deras ideal. Han gjorde mänskligheten till en liten nationalitet.

Och hans dåliga inflytande kan ses även hos de mest spirituella och hedervärda av de följande naturvetenskapliga författarna, och helt tydligt i H G Wells tidiga romaner. Många moralister har på ett överdrivet sätt karaktäriserat jorden som ond. Men Wells och hans skola gjorde himlarna onda. Vi ska lyfta våra ögon upp till stjärnorna, från vilka vår undergång kommer.

Men den expansion jag talar om var mycket mera ond än allt detta. Jag har anmärkt att materialismen, likt galningen, sitter bakom lås och bom; i tankens fängelse. Dessa människor verkade se det som rent inspirerande att fortsätta med att säga att fängelset var väldigt stort. Storleken på detta naturvetenskapliga universum skänkte inga nyheter, ingen lättnad. Kosmos snurrade på för evigt, men inte ens i sin vildaste konstellation kunde den visa upp något verkligt intressant, exempelvis något sådant som förlåtelse eller fri vilja. Storheten eller gränslösheten hos mysteriet kosmos lade ingenting till det. Det var som att tala om för en fånge i Reading-fängelset att han säkert skulle bli glad att höra att fängelset nu täckte halva landet. Väktaren skulle inte ha mer att visa fången än fler och fler långa stenkorridorer upplysta av spöklika lampor och tomma på allt mänskligt. På samma sätt hade dessa universums utvidgare ingenting att visa oss utom fler och fler oändliga rymdkorridorer, upplysta av spöklika solar och tomma på allt gudomligt.

I sagolandet hade det funnits en verklig lag, en lag som kunde brytas, för definitionen av en lag är något som kan brytas. Men maskineriet hos detta kosmiska fängelse var något som inte kunde brytas sönder, för vi själva var bara en del av detta maskineri. Vi var antingen oförmögna att göra saker eller ödesbestämda att göra dem. Iden om det mystiska villkoret försvann alldeles; en kan varken ha ståndaktigheten att hålla lagarna eller nöjet av att bryta dem. Detta universums storlek hade ingenting av den fräschör eller de luftiga utbrytningar som vi har prisat i poetens universum. Detta moderna universum är bokstavligen ett imperium, d.v.s. det var allomfattande men inte fritt. Man gick in i större och större fönsterlösa rum, jättelika rum med babyloniska perspektiv; men man fann aldrig den minsta ruta eller vindfläkt utifrån.

Deras infernaliska paralleller verkade utvidgas med avståndet, men för mej kom alla goda ting till en punkt, svärd t.ex. Och när jag fann det jättelika kosmos´ skryt så otillfredsställande för mina känslor, började jag gräla om det lite grann; och snart fann jag att hela attityden var ännu ytligare än man kunde ha väntat. Enligt dessa människor var kosmos ett ting eftersom den hade en obruten regel. Bara för att det är ett ting (skulle de säga) är det också det enda ting som finns. Men varför skulle vi då bry oss särskilt mycket om att kalla det stort? Det finns ju ingenting att jämföra det med. Det vore precis lika förnuftigt att kalla det litet. En människa kan säga: "Jag tycker om detta vidsträckta kosmos, med dess anhopningar av stjärnor och mängd av olika varelser." Men när allt kommer omkring - varför skulle en människa inte säga: "Jag tycker om detta mysiga lilla kosmos, med dess lagom många stjärnor och just så många trevliga levande varelser som jag önskar få se." Den ena meningen är lika god som den andra, de är båda rena känslor. Det är en ren känsla att jubla över att solen är större än jorden; det är en precis lika förnuftig känsla att jubla över att solen inte är större än den är. En människa väljer att ha en känsla för världens storhet; varför skulle hon inte välja att ha en känsla för dess litenhet?

Av en händelse hade jag just den känslan. När någon är förtjust i någonting adresserar han detta genom diminutiv, t o m om det är en elefant eller en livvakt. Skälet är att vad som helst, hur stort som helst, som kan bli uppfattat som fullständigt, kan bli uppfattat som något litet. Om militäriska mustascher inte antyder ett svärd eller huggtänder en svans, så är objektet omfångsrikt för att det är omätbart. Men i samma ögonblick som du kan föreställa dej en livvakt kan du föreställa dej en liten livvakt. Och i samma stund som du verkligen ser en elefant kan du kalla den Lillen. Om du kan göra en staty av någonting kan du göra en statyett av det.

Dessa människor påstod att universum var ett enda sammanhängande ting, fast de var inte förtjusta i universum. Men jag var fruktansvärt förtjust i universum och ville adressera det med ett diminutiv. Jag gjorde det ofta, och universum verkade inte ha något att invända. Faktiskt och sannerligen kände jag att dessa dimmiga dogmer om vitalitet uttrycktes bättre genom att kalla världen liten än genom att kalla den stor. För när det gällde oändlighet fanns det en slags vårdslöshet som var motsatsen till den våldsamma och fromma omsorg som jag kände när det rörde livets oskattbara värde och utsatthet. De visade bara ett trist slöseri, men jag kände en slags helig sparsamhet. För hushållning är mycket mer romantiskt än extravagans. För dem var alla stjärnor bara en oändlig ström av enkronor, medan den gyllene solen och den silvriga månen för mej var som en guldtia och en silverfemma för en liten pojke.

Dessa omedvetna övertygelser träffas bäst genom färgen och tonen i vissa berättelser. Därför har jag sagt att endast historier om trolldom kan uttrycka min känsla av att livet inte bara är ett nöje utan ett slags excentriskt privilegium. Jag kan uttrycka den andra känslan av kosmisk mysighet genom att hänvisa till en annan bok som alltid läses under pojkåren, "Robinson Kruse", som jag läser om den här gången och som har sin eviga vitalitet från det faktum att den firar begränsningens poesi, nej, t o m försiktighetens vilda romantik. Kruse är en människa på en liten ö med få bekvämligheter som just räddats från havet: det bästa i hela boken är helt enkelt listan på saker som bärgats från vraket. Det största av poem är en inventarielista. Varje köksredskap blir ett ideal eftersom Kruse kunde ha tappat det i vattnet.

Det är en god övning under dagens tomma eller motbjudande timmar att titta på vad som helst, kolskyffeln eller bokhyllan, och tänka på hur lycklig man skulle ha blivit av att bärga det från det sjunkande skeppet upp på den isolerade ön. Men det är en ännu bättre övning att erinra sej hur allting har kommit undan på ett hår när: allting har bärgats från ett vrak. Varje människa har haft ett fruktansvärt äventyr: som ett undangömt missfall hade hon inte varit till nu utan ett av de foster som aldrig skådat ljuset. I min barndom talade folk mycket om begränsade eller förstörda genier: och det var vanligt att säga att många människor var ett Stort Kunde-Ha-Varit. För mej är det ett mer grundläggande och häpnadsväckande faktum att vilken person som helst på gatan är ett Stort Kunde-Ha-Inte-Varit.

Men jag kände verkligen (infallet kan verka idiotiskt) som om all tingens ordning och antal var den romantiska kvarlevan från Kruses skepp. Att det finns två kön och en sol liknade det faktum att det fanns två gevär och en yxa. Det var oerhört angeläget att inget skulle förloras, men på något sätt var det ganska roligt att inget kunde läggas till. Träden och planeterna verkade som något som räddats från vraket, och när jag såg Matterhorn var jag glad att berget inte hade förbisetts i förvirringen. Jag kände mej ekonomisk beträffande stjärnorna som om de vore safirer (de kallas så i John Miltons Eden). Jag hamstrade bergen. För universum är en enda juvel, och om det är vanlig jargong att kalla en juvel makalös och ovärderlig, så är det bokstavligen sant beträffande denna. Kosmos är verkligen utan sin like och utan något pris: för det kan inte finnas ett annat.

Så slutar, i oundviklig otillräcklighet, försöket att yttra det outsägliga. Dessa är mina ultimata attityder gentemot livet, jordmånen för lärans utsäde. Detta var vad jag på något dunkelt sätt tänkte innan jag kunde skriva, och vad jag kände innan jag kunde tänka: för att vi ska kunna framskrida lättare efteråt ska jag i grova drag återge dem nu.

Jag kände i mina ben: först, att världen inte förklarar sej själv. Den kan vara ett mirakel med en övernaturlig förklaring, den kan vara ett trolleritrick med en naturligt förklaring. Men om förklaringen till trolleritricket ska övertyga mej, måste den vara bättre än de naturliga förklaringar jag hittills hört. Saken är magisk, sant eller falskt.

För det andra kom jag att känna det som om magi måste ha en mening, och att en mening måste ha någon som menar den. Det fanns något personligt i världen, liksom i ett konstverk: vad det än menade menade det våldsamt.

För det tredje ansåg jag denna avsikt vacker i sin gamla formgivning, trots sina defekter, som t.ex. drakar.

För det fjärde, att den passande formen av tacksamhet för den är någon form av ödmjukhet och återhållsamhet: vi borde tacka Gud för öl och borgougne genom att inte dricka för mycket av dem. Vi var också skyldiga lydnad mot vad som än gjorde oss.

Och sist, och märkligast, hade det i mitt sinne dykt upp ett vagt och oöverskådligt intryck att allt gott på något sätt var en återstod av en primitiv ruin att bevara och hålla helig. Människan hade räddat sitt goda på samma sätt som Kruse räddat sitt gods: han hade räddat det från ett vrak.

Allt detta kände jag och tidsandan gav mej ingen uppmuntran att känna det. Och under hela denna tid hade jag inte ens tänkt på kristen teologi.