Det är bara sedan jag lärde känna ortodoxin som jag har haft kännedom om mental frigörelse. Men sammanfattningsvis har den en särskild tillämpning på den ultimata iden om glädje. Det har sagts att hedendomen är en glädjens religion och kristendomen en sorgens: det skulle vara precis lika lätt att bevisa att hedendom är ren sorg och kristendom ren glädje. Sådana konflikter betyder ingenting och leder ingenstans. Allt mänskligt måste ha i sej både glädje och sorg; det enda intressanta är det sätt på vilket de två sakerna balanseras eller delas upp.
Och den verkligt intressanta saken är denna: att hedningen (i huvudsak) var lyckligare och lyckligare ju mer han närmade sej jorden, men sorgsnare och sorgsnare ju mer han närmade sej himlarna. Uppsluppenheten hos den bästa hedendomen, liksom i Catullus´ eller Theocritus´ lekfullhet, är verkligen en evig uppsluppenhet som aldrig ska glömmas av en tacksam mänsklighet. Men alltsammans är en uppsluppenhet kring livets fakta, inte kring livets ursprung. För hedningen är de små tingen lika söta som de små bäckarna som kastar sej ut från bergen - men de större tingen är lika salta som havet. När hedningen ser mot kosmos´ själva kärna ryser han. Bakom gudarna, som är rent despotiska, sitter ödena, som är dödliga. Nej, ödena är värre än dödliga, de är döda.
Och när rationalister säger att den antika världen var mer upplyst än den kristna, har de ur sin synvinkel rätt. För när de säger "upplysta" menar de förmörkade av obotlig förtvivlan. Det är grundläggande sant att den antika världen var mer modern än den kristna. Det gemensamma bandet ligger i det faktum att både antikens och nutidens människor blev olyckliga ifråga om existensen, om alltet, medan medeltidsmänniskorna var lyckliga beträffande det - åtminstone. Jag medger fritt att hedningarna, likt moderna människor, bara var olyckliga beträffande alltet - de var glada beträffande allting annat. Jag medger att medeltidens kristna bara var tillfredsställda när det gäller alltet - de var på krigsstigen när det gällde allting annat. Men om frågan rör kosmos´ primära axel, fanns det mer kosmisk tillfredsställelse i Florens´ trånga och blodiga gator än i Atens teatrar eller Epikurus´ öppna trädgård. Giotto levde i en dystrare stad än Euripides, men han levde i ett gladare universum.
No comments:
Post a Comment