Men detta större och mer äventyrliga kristna universum har ett slutligt kännetecken som är svårt att uttrycka - ändå ska jag försöka uttrycka det som en sammanfattning av hela saken. All verklig diskussion om religion rör sej om frågan huruvida en människa som föddes upp och ner kan säga när hon blivit rättvänd. Den primära paradoxen i kristendomen är att människans vanliga förhållanden inte är hennes vettiga eller förnuftiga förhållanden, att det normala i sej självt är en abnormitet. Detta är Syndafallets innersta filosofi.
I Sir Oliver Lodges intressanta "nya katekes" var de två första frågorna: "Vad är du?" och "Vad är i så fall betydelsen av Syndafallet?" Jag kommer ihåg att jag roade mej själv med att skriva mina egna svar på frågorna; men snart fann jag att de var mycket trasiga och agnostiska svar. På frågan "Vad är du?" kunde jag bara svara: "Gud vet". Och på frågan "vad är betydelsen av Syndafallet?" kunde jag svara med total uppriktighet: "Att vad jag än är, är jag inte mej själv." Detta är den primära paradoxen i vår religion: något vi aldrig i fullkomlig mening har känt är inte bara bättre än vi själva, men t o m mer naturligt för oss än vi själva. Och det finns verkligen inget test för detta utom det rent experimentella som dessa sidor började med: testet med den vadderade cellen och den öppna dörren.
No comments:
Post a Comment