Människomassan har tvingats vara glad åt de små tingen, men vara sorgsen åt de stora. Icke desto mindre (jag erbjuder min sista dogm på rent trots) är det inte naturligt för människan att vara så. Människan är mer sej själv, människan är mer människolik, när glädjen är det mest grundläggande och sorgen mer tillfällig. Melankoli borde vara ett oskyldigt mellanspel, ett ömsint och flyktigt sinnestillstånd, lovsång borde vara själens permanenta puls. Pessimismen är som bäst en emotionell halvhelgdag; glädjen är det upplivande arbete som allting lever av. Ändå kan, utifrån människans skenbara tillstånd, betraktat av hedningen eller agnostikern, detta primära behov hos den mänskliga naturen aldrig fyllas. Glädjen borde utvidga sej, men för agnostikern måste den dras ihop, den måste hålla sej i ett hörn av världen. Sorgen borde vara en koncentration, men för agnostikern sprider sej dess ödslighet genom en ofattbar evighet. Detta är vad jag kallar att bli född upp och ner.
Skeptikern kan sanningsenligt sägas leva upp och ner, för hans fötter dansar uppåt i tomma extaser, medan hans hjärna är nere i avgrunden. För den moderne mannen är himlarna verkligen under jorden. Förklaringen är enkel: han står på huvudet, vilket är en mycket svag piedestal att stå på. Men när han har funnit sina fötter igen vet han om det. Kristendomen tillfredsställer plötsligt och perfekt människans instinkt att komma på fötter, tillfredsställer den suveränt i detta: att genom dess trosbekännelse blir glädjen något gigantiskt och sorgen något speciellt och smått. Himlavalvet ovanför oss är inte dövt för att universum är en idiot, tystnaden är inte den hjärtlösa tystnaden hos en ändlös och meningslös värld. Snarare är tystnaden omkring oss en liten deltagande stillhet, lik tystnaden i en sjuksal. Vi kanske tillåts tragedin som en slags bermhärtig komedi: för att den frenetiska energin hos det gudomliga skulle välta oss överända som en drucken fars. Vi kan ta våra egna tårar mer lättsamt än vi skulle ta det enorma lättsinnet hos änglarna. Så vi sitter kanske i en stjärnfylld kammare av tystnad, medan himlarnas skrattsalvor är för högljudda för att vi ska höra dem.
Glädjen, som var hedningens lilla reklam, är den gigantiska hemligheten hos den kristne. Och när jag nu avslutar denna kaotiska volym öppnar jag åter den märkliga lilla bok från vilken all kristendom kom; och jag slås återigen av ett slags bekräftelse. Den enorma figur som fyller Evangelierna tornar i detta avseende, liksom i varje annat, upp sej långt över de tänkare som någonsin sett sej själva som stora. Hans pathos var naturligt, nästan lättsamt. Stoikerna, antika och moderna, var stolta över att dölja sina tårar. Han dolde aldrig sina tårar, han visade dem öppet på sitt nakna ansikte vid vilken tid som helst, t ex när han såg Jerusalem. Ändå dolde han någonting. Allvarliga övermänniskor och imperiediplomater är stolta över att hålla tillbaka sin vrede. Han höll aldrig tillbaka sin vrede. Han kastade möbler nerför templets trappor, och frågade människor hur de kunde förvänta sej att undkomma helvetets fördömelse. Ändå höll han tillbaka någonting. Jag säger det med vördnad: det fanns i denna mångsidiga personlighet ett drag som måste kallas blyghet. Det fanns någonting som han gömde för alla människor när han gick upp på berget för att bedja. Det fanns någonting som han ständigt övertäckte genom plötslig tystnad eller impulsiv isolering. Det fanns någonting som var alltför stort för Gud att visa oss när han vandrade på vår jord - och jag har ibland föreställt mej att det var hans munterhet.
No comments:
Post a Comment