IX. Auktoriteten och äventyraren (25)

Så eftersom jag har accepterat kristenheten som min mor och inte bara som ett slumpartat exempel, har jag än en gång funnit Europa och världen likna den lilla trädgård där jag stirrade på de symboliska formerna katt och räfsa; jag ser på allt med gammal älvlik okunnighet och förväntan. Den eller den riten eller doktrinen kan se lika otäck och extraordinär ut som en räfsa; men jag har genom erfarenhet funnit att sådana saker på något sätt slutar med gräs och blommor. En präst kan skenbart vara lika oanvändbar som en katt, men han är också lika fascinerande, för det måste finnas något konstigt skäl till hans existens.

Jag ger ett exempel av hundra: jag har inte själv någon instinktiv släktskap med den entusiasmen för fysisk jungfrudom, som förvisso har varit ett kännetecken på historisk kristendeom. Men när jag inte ser på mej själv utan på världen, uppfattar jag att denna entusiasm inte bara är ett kännetecken på kristendomen, utan ett kännetecken på hedendomen, ett tecken på hög mänsklig natur i många sfärer.

Grekerna kände jungfrudomen när de skulpterade Artemis, romarna när de klädde vestalerna, de värsta och vildaste av de stora Elisabetanska dramatikerna klängde sej fast vid den bokstavliga renheten hos en kvinna som vid världens centrala pelare. Framför allt har den moderna världen (t o m när den hånar sexuell oskuld) kastat sej själv in i en generös dyrkan av sexuell oskuld - den stora moderna dyrkan av barnet. För vilken människa som helst som älskar barn kommer att hålla med om att deras särskilda skönhet såras av varje antydan om fysisk sexualitet. Med all denna mänskliga erfarenhet, allierad med den kristna auktoriteten, drar jag helt enkelt slutsatsen att jag har fel och Kyrkan rätt, eller rättare sagt att jag är defekt men Kyrkan universell. Det krävs alla sorter för att bilda en Kyrka; hon ber inte mej att vara celibatär. Men det faktum att jag inte uppskattar celibatet, accepterar jag på samma sätt som det faktum att jag inte har musiköra. Den bästa mänskliga erfarenheten talar emot mej, liksom den gör beträffande Johann Sebastian Bach. Celibatet är i min faders trädgård en blomma, vars ljuvliga eller fruktansvärda namn jag ännu inte har fått veta. Men jag får kanske veta det en vacker dag.