Nåväl, när samhället är mitt i ett ganska futilt gräl om kvinnors underordnande, kommer ingen att säga hur mycket varje man står i tacksamhetsskuld till kvinnors tyranni och privilegium, till det faktum att enbart de styr utbildningen tills utbildningen blir futil: för pojken sänds till skolan för att undervisas först när det är för sent att lära honom någonting. Den verkliga saken är då redan gjord, och Gud ske lov att den nästan alltid görs av kvinnor. Varje man är feminiserad bara genom att bli född. Folk talar om den maskulina kvinnan, men varje man är en feminiserad man. Och om män någonsin går till Westminster för att protestera mot detta kvinnliga privilegium, kommer jag inte att ansluta mej till deras procession.
För jag minns med säkerhet detta fastslagna psykologiska faktum: att just den tid då jag mest stod under en kvinnas auktoritet, var jag mest fylld av flammande äventyr. Just för att myrorna bet mej när min mor sa att myrorna bits, och just för att snön kom när det blev vinter (som hon sa), just på grund av det var hela världen ett sagoland för mej, fyllt av underbara uppfyllelser, och det var som att leva i någon hebreisk tidsålder, när profetia efter profetia blev verklighet. Jag gick ut som ett barn i trädgården, och den var en förfärlig plats för mej, just för att jag hade en nyckel till den: om jag inte hade haft någon nyckel skulle den inte ha varit förfärlig utan tam. En ren meningslös vildmark är inte ens imponerande. Men barndomens trädgård var fascinerande, just för att allting hade en fastslagen mening som i sin tur kunde räknas ut. Tum för tum kunde jag upptäcka vad som var avsikten med den otäcka form som kallades räfsa - eller forma någon dimmig hypotes om varför mina föräldrar hade en katt.
No comments:
Post a Comment