En dag såg jag plötsligt meningen med korsets form; någon dag kanske jag plötsligt ser meningen med mitrans. En fri morgon såg jag varför fönster var spetsiga, en fin morgon kanske jag ser varför präster är rakade. Platon har sagt dej en sanning, men Platon är död. Shakespeare har förbluffat dej med en bild, men Shakespeare kommer inte att förbluffa dej mer. Men tänk dej vad det skulle innebära att leva med sådana män ännu levande, att veta att Platon kanske kommer att brista ut i en originalföreläsning imorgon, eller att Shakespeare vilket ögonblick som helst kanske krossar allting med en enda sång. Den människa som lever i kontakt med vad hon tror är en levande Kyrka är en människa som alltid väntar sej att möta Platon och Shakespeare vid frukosten imorgon. Hon väntar sej alltid att se någon sanning som aldrig har blivit sedd tidigare.
Det finns bara en parallell till denna position, och det är livet vi alla började i. När din far, medan ni vandrade omkring i trädgården, berättade för dej att bin sticker eller att rosor doftar sött, pratade du inte om att ta ut det bästa från hans filosofi. När bina stack dej, kallade du det inte för ett roande sammanträffande. När rosen doftade sött sa du inte: "Min far är en rå, barbarisk symbol, som (kanske omedvetet) omfattar de djupa, delikata sanningarna att blommor doftar." Nej, du trodde din far, eftersom du hade funnit honom vara en levande källa av fakta, något som verkligen visste mer än du; något som skulle berätta sanningar för dej imorgon likaväl som idag. Och om detta var sant om din far, var det ännu sannare beträffande din mor, åtminstone var det sant beträffande min - som denna bok tillägnas.
No comments:
Post a Comment