I detta ljus finner jag kristendomens historia, och även historien om dess hebreiska ursprung, mycket praktisk och klar. Det bekymrar mej inte att någon berättar att den hebreiske guden var en av många. Jag vet att han var det utan att någon forskare behöver berätta det för mej. Jehova och Baal såg lika viktiga ut, precis som solen och månen såg ut att vara av samma storlek. Vi har endast långsamt lärt oss att solen är vår omätlige mästare, och att den lilla månen bara är vår satellit. Eftersom jag tror att det finns en andevärld, ska jag vandra in i den som jag gör i människovärlden, och leta efter det jag tycker om och tror är bra. Just som jag i öknen skulle söka efter rent vatten, eller vid Nordpolen arbeta för att göra i ordning en värmande eld, så ska jag i landet av tomhet och visioner söka tills jag finner något lika friskt som vatten och lika värmande som eld, tills jag finner någon plats i evigheten där jag bokstavligen är hemma. Och det finns bara en sådan plats att finna.
Jag har nu sagt nog för att visa vem som helst (för vilken en sådan förklaring är nödvändig) att jag på apologetikens vanliga arena har en grund för tro. I rena experimentrapporter (om dessa tas demokratiskt utan förakt eller favörer) finns det tydliga indicier på 1) att mirakler inträffar och 2) att de ädlare miraklerna tillhör vår tradition.
Men jag ska inte låtsas att denna kyliga diskussion är mitt verkliga skäl för att acceptera kristendomen istället för att ta det moraliska goda ur kristendomen som jag skulle ta det ur konfucianismen. Jag har en annan mycket mer solid och central grund för att överlåta mej till den som till en tro, istället för att bara plocka upp ledstjärnor från den som från ett schema. Och den är: att den kristna kyrkan i sin praktiska relation till min själ är en levande lärare, inte en död. Den undervisade mej inte bara igår, med all säkerhet, utan kommer nästan lika säkert att undervisa mej även i morgon. '
No comments:
Post a Comment