Frågan om huruvida mirakler någonsin inträffar är en fråga om sunt förnuft och om vanlig historisk inlevelse: inte om något slutgiltigt fysikaliskt experiment. Man kan här med säkerhet avvisa det helt hjärndöda stycke pedanteri som talar om behovet av "vetenskapliga förutsättningar" i förbindelse med påstådda andliga fenomen. Om vi frågar oss huruvida en död själ kan kommunicera med en levande är det löjligt att insistera på att det måste vara under förhållanden i vilka två levande själar vid sina sinnens fulla bruk aldrig på allvar skulle kommunicera med varandra. Det faktum att spöken föredrar mörker motbevisar inte spökenas existens mer än det faktum att älskande föredrar mörker motbevisar kärlekens existens.
Om du väljer att säga: "jag kommer att tro på att fröken Brown kallade sin fästman snigel eller någon annan älskvärd term om hon upprepar ordet inför sjutton psykologer", så kommer jag att svara: "nåväl, om detta är dina villkor kommer du aldrig att få veta sanningen, för hon kommer naturligtvis inte att säga det." Det är precis lika ovetenskapligt som det är ofilosofiskt att förvånas över att vissa extraordinära sympatier inte uppstår i en osympatisk atmosfär. Det är som om jag sa att jag inte kunde säga huruvida det var dimmigt eftersom luften inte var klar nog - eller som om jag insisterade på perfekt solljus för att kunna se en solförmörkelse.
No comments:
Post a Comment