Det är bara rättvist att tillägga att det finns ett annat argument som den icke-troende rent rationellt skulle kunna använda mot mirakler, även om han själv vanligen glömmer bort att använda det. Han skulle kunna säga att det i många mirakelberättelser har funnits en notering om andlig beredskap och acceptans: kort sagt, att miraklet bara kunde hända den som trodde på det. Så kan det vara, och hur ska vi kunna testa om det är så? Om vi ifrågasätter huruvida särskilda resultat följer av tron, är det meningslöst att med tröttsam envishet upprepa att de (om det händer) följer av tron. Om tro är ett av villkoren, har de utan tro en hälsosam rätt att skratta. Men de har ingen rätt att döma.
Att vara troende kan, om du så vill, vara lika dåligt som att vara full - ändå är det så att om vi extraherade psykologiska fakta från fyllerister, vore det absurt att alltid pika dem för att de är fulla. Anta att vi undersökte huruvida arga personer verkligen såg en röd dimma framför sina ögon. Anta att sextio utmärkta medborgare svor på att de när de var arga hade sett detta purpurmoln - nog vore det väl absurt att svara: "åhå, men du medger alltså att du var arg hela tiden?" De skulle med skäl förena sina röster och svara (med stentorsstämma): "Hur i hela fridens dagar skulle vi utan att vara arga kunna undersöka huruvida arga personer ser rött?" På samma sätt skulle helgonen och asketerna med fog kunna svara: "Anta att frågan gäller huruvida troende människor kan få visioner - i så fall, och om du är intresserad av visioner, är det ingen poäng med att invända mot att det är troende som får dem." Du argumenterar fortfarande i cirklar - i samma gamla galna cirklar som den här boken började med.
No comments:
Post a Comment