IX. Auktoriteten och äventyraren (14)

Det finns ett svar: det är ett svar att säga att energin faktiskt har sitt ursprung utanför världen, att den är psykisk eller åtminstone ett av resultaten av en verklig psykisk störning. Vi är skyldiga de stora mänskliga civilisationerna som den gamla egyptiska eller den existerande kinesiska den högsta tacksamhet. Icke desto mindre är det ingen orättvisa mot dem att säga att bara det moderna Europa oupphörligt har visat en kraft till självförnyelse som ofta uppträtt efter de kortaste intervall och stigit ner till minsta delar av byggnads- eller beklädnadskonst. Alla andra samhällen dör slutligen och med värdighet. Vi dör dagligen. Vi pånyttföds alltid med nästan opassande förlossningskonst.

Det är knappast någon överdrift att säga att det i historisk kristendom finns ett slags onaturligt liv: det skulle kunna förklaras som ett övernaturligt liv. Det skulle kunna förklaras som ett fruktansvärt galvaniskt liv som arbetar i vad som skulle ha varit ett lik. För vår civilisation borde ha dött, genom alla paralleller, genom all sociologisk probabilitet, i Roms undergångs Ragnarök. Detta är den galna inspirationen för vår belägenhet: du och jag har ingen anledning att vara här alls. Vi är alla återuppståndna från de döda, alla levande kristna är döda hedningar som vandrar omkring. Just som Europa höll på att samlas till sina fäder likt Assyrien och Babylon, for någonting in i dess kropp. Och Europa har haft ett märkligt liv - det är inte för mycket sagt att det har haft ryck - ända sen dess.