Jag tar nu nästa exempel i ordningen: idén att kristendomen tillhör de mörka tidsåldrarna. Här nöjde jag mej inte med att läsa moderna generaliseringar - jag läste lite historia också. Och i historien fann jag att kristendomen, långt ifrån att tillhöra de mörka tidsåldrarna, var den enda stigen genom de mörka tidsåldrarna som inte var mörk. Den var en lysande bro som band samman två lysande civilisationer.
Om någon säger att tron växte upp ur okunnighet och barbari är svaret enkelt: det gjorde den inte. Den växte fram i Medelhavets civilisation under det romerska imperiets högsommar. Världen svärmade av skeptiker, och panteismen var lika enkel som solen, när Konstantin fäste korset vid masten. Det är alldeles sant att skeppet efteråt sjönk, men det är långt mer extraordinärt att skeppet kom upp igen, nymålat och glittrande, fortfarande med korset i toppen. Detta är det fantastiska som religionen gjorde: den förvandlade ett sjunket skepp till en ubåt. Arken överlevde under vattnens tyngd; efter att ha begravts under dynastiernas och klanernas skräp uppstod vi och kom ihåg Rom.
Om vår tro hade varit en ren fluga från det bleknande imperiet, skulle fluga ha följt fluga i skymningen, och om civilisationen någonsin återuppstod (och många sådana har aldrig återuppstått) skulle det ha blivit under någon ny barbarisk flagga. Men den kristna Kyrkan var det gamla samhällets sista liv - och även det nya samhällets första. Hon tog ett folk som höll på att glömma hur man gjorde en båge och lärde det att uppfinna den gotiska valvbågen. Med ett ord, det mest absurda som kan sägas om Kyrkan är vad vi alla har hört sägas om den. Hur kan vi säga att Kyrkan vill ta oss tillbaka till de mörka tidsåldrarna? Kyrkan var det enda som någonsin tog oss ut ur dem.
No comments:
Post a Comment