I detta närmar jag mej ett fall som är mer mörkt och fruktansvärt än lätt att diskutera - och jag ber om ursäkt i förväg om någon av mina fraser landar fel eller verkar vanvördiga ifråga om det fall som de största helgon och tänkare med rätta varit rädda att närma sej. Men i den fruktansvärda lidandesberättelsen finns en distinkt emotionell antydan om att alltings författare (på något otänkbart sätt) gick igenom inte bara smärta utan även tvivel.
Det står skrivet: "Du skall icke fresta Herren din Gud." Nej, men Herren Gud kan fresta sej själv, och det verkar som om detta var vad som hände i Getsemane. I en örtagård frestade Satan människan: och i en örtagård frestade Gud Gud. Han gick på något övermänskligt sätt igenom vår mänskliga pessimisms skräck. Världen skakade och solen slocknade på himlen, inte vid korsfästelsen, utan vid ropet från korset: det rop som tillkännagav att Gud var övergiven av Gud.
No comments:
Post a Comment