Här når vi än en gång samma substantiella konklusion. Såvitt vi önskar de grundläggande rekonstruktioner och farliga revolutioner som har kännetecknat europeisk civilisation, får vi inte undertrycka tanken på den möjliga undergången - vi borde snarare uppmuntra den. Om vi, som de österländska helgonen, bara vill kontemplera kring hur rätt och riktigt allting är, ska vi naturligtvis bara säga att saker och ting måste gå åt rätt håll. Men om vi verkligen vill att de ska gå åt rätt håll, måste vi insistera på att de kan gå åt fel håll.
Till sist: denna sanning är återigen sann i fallet med de vanliga moderna försöken att förminska eller bortförklara Kristi gudom. Saken kan vara sann eller inte - det ska jag diskutera innan jag slutar. Men om gudomligheten är sann är det förvisso fruktansvärt revolutionärt. Att en god människa kan ställas mot väggen är inget annat än vi redan visste - men att Gud kunde ställas mot väggen är för alla tider något för alla rebeller att ståta med. Kristendomen är den enda religion på jorden som har känt att allmakt gjorde Gud inkomplett. Kristendomen ensam har känt att Gud, för att helt och hållet vara Gud, måste ha varit en rebell likaväl som en kung. Ensam bland alla trosbekännelser har kristendomen adderat mod till Skaparens dygder. För det enda mod som är värt att kallas mod måste nödvändigtvis innebära att själen passerar en brytpunkt utan att bryta ihop.
No comments:
Post a Comment