Det sista kapitlet sysslade med påståendet att ortodoxi inte bara (som ofta hävdas) är den enda säkra väktaren av moral eller ordning, utan också det enda logiska skyddet för frihet, uppfinningar och framsteg. Om vi önskar hålla nere den rike förtryckaren kan vi inte göra det med den nya doktrinen om mänsklig perfektion; men vi kan göra det med den gamla doktrinen om arvsynden. Om vi vill utrota inneboende grymheter eller lyfta upp förlorade folkgrupper kan vi inte göra det med hjälp av den vetenskapliga teorin att materien föregår sinnet, men vi kan göra det med hjälp av den övernaturliga teorin att sinnet föregår materien. Om vi särskilt vill väcka människor till social medvetenhet och oförtröttlig jakt på dess utövning, kan vi inte hjälpa saken mycket genom att insistera på Den Immanente Guden och Det Inre Ljuset, ty dessa är de bästa skälen till belåtenhet. Men vi kan hjälpa saken mycket genom att insistera på den transcendente Guden och den flygande och undflyende glimten, ty denna innebär gudomligt missnöje.
Om vi särskilt önskar understödja idén om en generös balans mot idén om en förfärlig autokrati, ska vi instinktivt bli Trinitarier snarare än Unitarier. Om vi önskar att europeisk civilisation ska vara en räd och en räddning, ska vi hellre insistera på att själarna är i verklig fara än på att faran är ytterst overklig. Och om vi önskar att upphöja den utstötte och korsfäste, ska vi hellre önska tänka att en verklig Gud var korsfäst, snarare än en vis man eller hjälte. Framför allt: om vi vill skydda de fattiga ska vi vara för fixerade regler och tydliga dogmer. En klubbs regler är då och då till fördel för den fattige medlemmen. Själva driften är alltid till fördel för den rike.
No comments:
Post a Comment