För en tid sedan kungjorde fru Besant, i en intressant essä, att det bara fanns en religion i världen, att alla trosinriktningar bara var versioner eller perversioner av den, och att hon var alldeles beredd att berätte vilken den var. Enligt fru Besant är denna universella Kyrka helt enkelt det universella i sej självt. Den är doktrinen att vi i verkligheten alla är en enda person, att det inte finns några verkliga murar av individualitet emellan människa och människa. Om jag så får uttrycka det säger hon inte åt oss att älska vår nästa, hon säger oss att vi är vår nästa.
Detta är fru Besants tanke- och fantasiväckande beskrivning av den religion där alla människor måste finna sej själva i fullt, fridsamt samförstånd. Och jag har aldrig hört något påstående i hela mitt liv som jag mer våldsamt vänder mej emot. Jag vill älska min nästa inte för att han är jag, utan just för att han inte är jag. Jag vill beundra världen, inte som någon tycker om en spegel, eftersom den visar en själv, utan som någon älskar en kvinna, eftersom hon är helt och hållet annorlunda.
Om själar är separata är kärlek möjlig. Finns bara en själ är kärlek uppenbart omöjlig. En människa kan lite lättsamt sägas älska sej själv, men hon kan knappast bli förälskad i sej själv, och om hon kan det, måste det bli en rätt monoton uppvaktning. Om världen är full av verkliga själv, kan det finnas ett eller flera verkligt osjälviska själv. Men ska vi gå efter fru Besants princip är hela kosmos bara en enormt självisk person.
No comments:
Post a Comment