Det är just här som buddhismen är på den moderna panteismens och immanensens sida. Och det är just här som kristendomen är på humanitetens och frihetens och kärlekens sida. Kärleken trår till personlighet och därför älskar kärleken åtskillnad. Det är kristendomens instinkt att vara glad över att Gud har brutit ner universum i småbitar, eftersom de är levande småbitar. Det är hennes instinkt att säga: "små barn, älska varandra!" snarare än att säga åt en enda jättelik person att älska sej själv.
Detta är den intellektuella avgrunden mellan buddhism och kristendom: att för buddisten eller teosofen är personligheten människans syndafall, medan den för den kristne är Guds avsikt, ja, hela poängen med hans kosmiska idé.
Teosofens världssjäl ber människan att älska sej bara med avsikten att människan ska kasta sej själv in i den. Men det gudomliga centrat i kristendomen kastade verkligen ut människan ur det för att hon skulle kunna älska det. Den orientaliska gudomen är som en jätte som skulle ha förlorat sitt ben eller sin hand och alltid försöka finna den, men den kristna makten är som en jätte som i märklig generositet skulle kapa av sin högra hand, så att den på sina egna villkor skulle kunna skaka hand med honom.
No comments:
Post a Comment