VII. Den ändlösa revolutionen (36)

När de vanliga motståndarna till socialismen talar om omöjligheter och förändringar i den mänskliga naturen förbiser de alltid en viktig distinktion. I moderna idealistiska uppfattningar om samhället finns det några önskningar som möjligen inte är uppnåeliga - men det finns några önskningar som inte ens är önskvärda. Att alla människor skulle leva i lika vackra hus är en dröm som kan eller inte kan uppnås. Men att alla människors kulle leva i samma vackra hus är inte någon dröm alls, det är en mara. Att en man skulle älska alla gamla kvinnor är ett ideal som kanske inte kan uppnås. Men att en man skulle betrakta alla gamla kvinnor exakt som han betraktar sin mor är inte bara ett ouppnåeligt ideal, utan ett ideal som inte borde uppnås.

Jag vet inte om läsaren håller med mej om dessa exempel, men jag ska lägga till det exempel som alltid har påverkat mej mest. Jag kunde aldrig föreställa mej eller tolerera något Utopia som inte lämnade mej den frihet jag huvudsakligen bryr mej om, friheten att binda mej själv. Komplett anarki skulle inte bara göra det omöjligt att ha någon disciplin eller trohet; den skulle också göra det omöjligt att ha kul. För att ta ett uppenbart exempel: det vore ingen vits med att slå vad om ett vad inte vore bindande. Upplösandet av alla kontrakt skulle inte bara ödelägga moralen utan även förstöra sporten.