Nu är vadslagning och liknande aktiviteter bara förkrympta och vridna former av människans ursprungliga instinkt för äventyr och romantik, som så mycket har sagts om på dessa sidor. Och farorna, belöningarna, straffen och upplösningarna i ett äventyr måste vara verkliga, annars är äventyret bara en skiftande och hjärtlös mardröm. Om jag slår vad måste jag tvingas att betala, annars finns det ingen poesi i en vadslagning. Om jag utmanar någon måste jag tvingas kämpa, annars finns det ingen poesi i en utmaning. Om jag lovar att vara trogen måste jag bli förbannad om jag är otrogen, annars finns det inget som är kul med löften.
Du skulle inte ens kunna göra en saga av erfarenheterna hos en människa som, när han svaldes av en valfisk, fann sej själv på toppen av Eiffeltornet, eller som när han förvandlades till en groda började uppföra sej som en flamingo. För ändamålet med t o m den allra vildaste romantiken måste vara verkligt; resultat måste vara oåterkalleliga. Det kristna äktenskapet är det stora exemplet på ett verkligt och oåterkalleligt resultat, och det är därför det har blivit huvudtema och centrum för alla våra romantiska berättelser. Och detta är mitt sista exempel på de saker jag skulle efterfråga, och efterfråga befallande, i vilket socialt paradis som helst: jag skulle begära att bli hållen vid mitt vad, att få mina eder och engagemang tagna på allvar; jag skulle begära av Utopia att låta min heder bli hämnad på mej själv.
Alla mina moderna Utopia-vänner tittar nu på varandra ganska tvekande, för deras ultimata hopp är upplösningen av alla särskilda band. Men återigen tycker jag mej höra, som ett slags eko, ett svar från någonstans bortom denna värld: "Du kommer att ha verkliga förpliktelser, och därför verkliga äventyr, när du kommer till mitt Utopia. Men den svåraste förpliktelsen och det mest utmanande äventyret är att alls komma dit."
No comments:
Post a Comment