Om någon vill lära sej uppskatta denna poäng, så låt honom gå utanför kristenheten till någon annan filosofisk atmosfär. Låt honom t ex jämföra Europas klasser med Indiens kaster. Där är aristokratin långt mer förfärlig, eftersom den är långt mer intellektuell. Det anses på allvar att klasskalan är en skala av andliga värden, att bagaren är bättre än slaktaren på ett osynligt och heligt sätt. Men ingen kristendom, inte ens den mest okunniga och urspårade, påstod någonsin att en hertig inte kunde bli fördömd.
I ett hedniskt samhälle kan det ha varit (jag vet inte) någon seriös uppdelning mellan den frie mannen och slaven. Men i ett kristet samhälle har vi alltid tänkt på gentlemannen som ett slags skämt, även om jag erkänner att han i några stora korståg och kyrkomöten förtjänade rätten att kallas "a practical joke". Men vi i Euriopa tog aldrig i verkligheten aristokratin seriöst i djupet av våra själar. Det är bara en tillfällig icke-europeisk främling (en sådan som dr Oscar Levy, den ende intelligente nietscheanen) som någonsin ens för ett ögonblick kan lyckas ta aristokratin på allvar.
Det kan vara en ren patriotisk bias, fast jag inte tror det, men det tycks mej att den engelska aristokratin inte bara är typen för, utan kronan och blomman av alla verkliga aristokratier. Den har alla oligarkiska dygder såväl som defekter. Den är vårdslös, den är hygglig, den är modig i uppenbara fall, men den har en stor förtjänst som övergår även dessa. Den stora och mycket uppenbara förtjänsten hos den engelska aristokratin är att ingen rimligen kan ta den på allvar.
No comments:
Post a Comment