Det var den enda sak som de moderna pre-rafaeliterna inte kunde ta efter från de verkliga pre-rafaeliterna. Burne-Jones kunde aldrig återuppliva medeltidens djupa lättsinne. I de gamla kristna bilderna är himlen över varje figur som en blå eller gyllene fallskärm. Varje figur tycks redo att flyga upp och flyta omkring i himlarna. Tiggarens trasiga rock kommer att bära upp honom likt änglarnas strålande fjädrar.
Men kungarna i sitt tunga guld och de stolta i sina purpurmantlar kommer alla genom sin blotta natur att sjunka nedåt, ty stolthet kan inte upphöjas till lättsinne eller frisvävande. Stolthet är alltings dragning nedåt mot ett lätt allvar. Man sätter bo i en sorts själviskt allvar, men måste stiga upp till ett muntert självförglömmande. En människa faller in i en brun studiekammare, men sträcker sej upp mot en blå sky.
Allvar är ingen dygd. Det skulle vara en heresi, men en mycket förnuftigare heresi, att säga att allvar är en last. Det är verkligen en naturligt trend eller lapsus att ta sej själv allvarligt, eftersom det är det lättaste man kan göra. Det är mycket enklare att skriva en bra ledarartikel i Times än ett bra skämt i Pnnsch! Ty allvar flödar ut ur människan helt naturligt, men skratt är ett skutt. Det är lätt att vara tung men svårt att vara lätt. Satan föll genom tyngdkraften.
No comments:
Post a Comment