Du kommer att i all oändlighet, i alla diskussioner om tidningar, företag, aristokratier eller partipolitik, få höra det här argumentet att en rik person inte kan mutas. Faktum är naturligtvis att den rike är mutad, han har redan blivit mutad. Det är därför den rike är rik.
Kristendomens hållning är att en människa som är beroende av detta livets lyx och flärd är en korrupt person, andligen korrupt, politiskt korrupt, finansiellt korrupt. Det finns en sak som Kristus och alla kristna helgon har sagt med ett slags primitiv monotoni. De har helt enkelt sagt att det att vara rik är att i särskilt hög grad riskera moraliskt skeppsbrott.
Det är inte uppenbart okristet att döda de rika som kränkare av all definierbar rättvisa. Det är inte uppenbart okristet att kröna de rika som passande härskare över samhället. Men det är alldeles säkert okristet att förlita sej på de rika, att anse de rika som mer moraliskt säkra än de fattiga.
En kristen kan helt konsekvent säga: "Jag respekterar den här personens ställning, trots att han tar mutor." Men en kristen kan inte säga som alla moderna människor säger till lunch och frukost: "En person med hans ställning skulle inte kunna ta mutor". För det är en del av det kristna dogmat att vilken människa som helst i vilken ställning som helst skulle kunna ta mutor.
Det är en del av det kristna dogmat; det är också händelsevis, genom ett mystiskt sammanträffande, en del av den uppenbara mänskliga historien. När människor påstår att en person "i den positionen" skulle vara omutbar, finns det ingen anledning att dra in kristendomen i diskussionen. Var Lord Bacon skoputsare? Var Hertigen av Marlborough gatsopare?
I det bästa Utopia måste jag vara beredd på det moraliska raset hos vilken människa som helst i vilken position som helst i vilket ögonblick som helst - och alldeles särskilt på mitt eget fall från min egen position i detta ögonblick.
No comments:
Post a Comment