VII. Den ändlösa revolutionen (30)

Mycket vag och sentimental journalistik har spridits ut för att påtala att kristendomen liknar demokrati, och det mesta av den journalistiken är knappast stark eller klar nog att vederlägga det faktum att dessa två ting ofta har legat i gräl med varandra. Den verkliga grund på vilken kristendom och demokrati är ett är väldigt mycket djupare. Den enda särskilt och speciellt okristna iden är Carlyles ide att den person ska regera som känner att han kan regera. Vad som än annars kan vara kristet, så är detta hedniskt.

Om vår tro alls har någon kommentar till regerande, måste kommentaren bli denna: att den person ska regera som inte tror att han kan regera. Carlyles hjälte måste säga "Jag ska bli kung", men det kristna helgonet måste säga "Nolo episcopari." Om kristendomens stora paradox alls innebär någonting, innebär den detta - att vi måste ta kronan i våra händer och gå för att jaga i jordens öknar och mörka hörn tills vi finner den enda människa som känner sej ovärdig att bära den. Carlyle hade alldeles fel - vi får inte kröna den speciella person som tror sej om att kunna regera. Snarare ska vi kröna den mycket mer speciella person som vet att han inte kan.