Det är mej ett förfärligt nöje att observera den väg genom vilken de allvarligaste socialister flitigt lägger grunden för all aristokrati, genom att milt avslöja de fattigas uppenbara oförmåga att regera. Det är som att på en kvällsbjudning lyssna till någon som ber om ursäkt för att ha kommit utan påbjuden klädsel, och förklara att han nyligen blivit förgiftad och hade för vana att ta av sig sina kläder på gatan och dessutom just hade bytt om från fängelseklädsel. I varje ögonblick känner man att värden skulle kunna säga att personen, om det var så illa, verkligen inte hade behövt komma alls.
Likadant är det när den vanlige socialisten med strålande ansikte bevisar att de fattiga, efter sina förkrossande erfarenheter, inte kan vara värda något förtroende. I varje ögonblick kan den rike säga: "Nåväl, vi kommer inte att lita på dem" och slå igen dörren i ansiktet på honom. På basis av Mr Blatchfords syn på arv och miljö är aristokratins argument helt överväldigande. Om rena hem och ren luft gör rena själar, varför då inte ge makten (i varje fall för närvarande) till dem som utan tvivel lever i den renaste luften? Om bättre förhållanden kommer att göra de fattiga mer lämpliga att styra sej själva, varför skulle inte bättre förhållanden redan nu göra de rika mer lämpliga att styra dem? Om vi utgår från det vanliga miljöargumentet är saken ganska klar. Den mest vällevande klassen måste bli vår förtrupp i Utopia.
No comments:
Post a Comment