Jag fortsatte till nästa nödvändighet av något framstegsideal. Några människor verkar som sagt tro på att automatiska och opersonliga framsteg ligger i tingens natur. Men det är klart att ingen politisk aktivitet kan uppmuntras genom att säga att framsteg är naturliga och oundvikliga; det är inget skäl för att vara aktiv utan snarare ett skäl för att vara lat. Om vi oundvikligen förbättras, behöver vi inte bekymra oss om att förbättras. Den rena framstegsdoktrinen är den bästa av alla skäl för att inte vara progressiv. Men jag vill inte i första hand fästa uppmärksamheten vid någon av dessa uppenbara anmärkningar.
Den enda slående poängen är denna: att om vi antar att förbättring är naturlig, måste den vara ganska enkel. Världen skulle mycket väl kunna gå mot en fulländning, men knappast mot vilket arrangemang av många kvaliteter som helst. För att ta vår ursprungliga liknelse: Naturen kanske av sej själv är på väg att bli mer blå: d v s en process så enkel att den skulle kunna vara opersonlig. Men Naturen kan inte göra en noggrann bild bestående av många utvalda färger, om Naturen inte är personlig. Om världens mål vore rent mörker eller rent ljus, skulle det kunna komma lika långsamt och oundvikligt som skymning eller gryning. Men om världens mål är att bli ett stycke utarbetad och konstnärlig clair-obscur, så måste det finnas design, mänsklig eller gudomlig. Världen skulle genom ren tidsutdräkt kunna bli svart som en gammal bild, eller vit som en gammal rock; men om den bleve ett visst stycke svart-vit konst, ja, då finns där en konstnär.
No comments:
Post a Comment