Därför är vårt första krav på det ideal mot vilket framstegen riktas att det måste vara fixerat. Whistler brukade göra många snabba skisser av en modell; det betydde ingenting om han rev sönder tjugo porträtt. Men det skulle betyda något om han tittade upp tjugo gånger, och varje gång såg en ny person sitta där fridfullt för att bli avporträtterad.
På samma sätt betyder det ingenting (jämförelsevis talat) hur ofta mänskligheten misslyckas att uppnå sitt ideal - för då är alla dess gamla misslyckanden fruktbara. Men det betyder fruktansvärt mycket hur ofta mänskligheten förändrar sitt ideal - för då är alla dess gamla misslyckanden fruktlösa.
Frågan blir därför denna: Hur kan vi hålla konstnären missnöjd med sina bilder utan att göra honom dödligt missnöjd med sin konst? Hur kan vi få en människa att alltid vara otillfredsställd med sitt arbete, men ändå tillfredsställd med att arbeta? Hur kan vi se till att porträttmålaren kastar ut porträttet genom fönstret istället för den naturliga och mer mänskliga åtgärden att kasta ut modellen genom fönstret?
No comments:
Post a Comment