Sist och viktigast av allt: det är just detta som förklarar det som är så oförklarligt för alla moderna kritiker av kristendomens historia. Jag menar de monstruösa krigen om små teologiska poänger, jordbävningarna av känslor kring en gest eller ett ord.
Det handlade inte bara om en tum - men en tum är allting när du balanserar! Kyrkan hade inte råd med att vika av en hårsmån i någon fråga om hon skulle kunna fortsätta sitt stora och vågade experiment med den oregelbunda jämvikten. När väl en idé blivit mindre mäktig skulle någon annan bli alltför mäktig. Det var inte en fårflock den kristne herden ledde, utan en hjord av tjurar och tigrar, av fruktansvärda ideal och alltuppslukande doktriner, var och en av dem stark nog att bli en falsk religion och ödelägga världen.
Kom ihåg att Kyrkan särskilt gick in för farliga idéer: hon var en lejontämjare. Iden om avlelse genom en helig Ande, om en gudomlig varelses död, om syndernas förlåtelse eller profetiornas uppfyllelse är ideer som, vilket var och en kan se, bara behöver en puff för att vändas till något hädiskt eller våldsamt. Om Medelhavets hantverkare lät den minsta länk falla, bröt släktpessimismens lejon sina kedjor i Nordens glömda skogar.
Om dessa teologiska utjämningar måste jag tala längre fram. Här räcker det att notera att om ett litet misstag gjordes beträffande läran, kunde enorma ingrepp göras i den mänskliga lyckan. En felformulerad mening om symbolismens natur skulle ha krossat alla Europas bästa statyer. En glipa i definitionerna kunde stoppa alla danser, riva ner alla julgranar eller slå sönder alla påskägg. Doktriner behövde definieras inom strikta gränser, t o m för att människan skulle kunna njuta av allmänna mänskliga fri- och rättigheter. Kyrkan var tvungen att vara noggrann, om så bara för att världen skulle kunna vara vårdslös.
No comments:
Post a Comment