VI. Kristendomens paradoxer (32)

Detta är ortodoxins spännande romantik. Folk har fått den idiotiska vanan att tala om ortodoxi som något tungt, enformigt och tryggt. Men det har aldrig funnits något så farligt eller så spännande som ortodoxi. Den var själva förnuftet, och att vara förnuftig är mer dramatiskt än att vara galen. Den var balansen hos en människa bakom vilt rusande hästar, en som verkade ducka på en väg och vingla på en annan, men som ändå i varje pose hade gracen hos skulpturen och exaktheten hos aritmetiken.

Kyrkan i sina tidiga dagar for fram häftigt och snabbt med varje stridshäst, men ändå är det ytterst ohistoriskt att säga att hon bara stormade fram som en dåre längs en enda ide, som vulgär fanatism.
Hon svängde åt vänster och höger, så precist som för att undvika enorma hinder. Hon lämnade å ena sidan arianismens jättelika massa, som alla världens makter stödde för att göra kristendomen alltför världslig.  Nästa ögonblick svängde hon för att undvika en orientalism som skulle ha gjort henne alltför ovärldslig. Kyrkan var ortodox och tog aldrig den lätta vägen eller accepterade konventionerna; Kyrkan var ortodox och aldrig respektabel.

Det skulle ha varit enklare att ha accepterat arianernas världsliga makt. Det skulle ha varit lätt under det kalvinistiska 1600-talet att falla i predestinationens bottenlösa avgrund. Det är enkelt att vara galen, det är lätt att vara kättare. Det är alltid lätt att låta tiden ha sitt huvud för sej, det svåra är att behålla sitt eget. Det är alltid lätt att vara modernist, precis som det är lätt att vara snobb.

Att falla i någon av dessa öppna fällor av misstag och överdrifter som modenyck efter modenyck och sekt efter sekt lagt längs kristendomens historiska bana - det skulle verkligen ha varit enkelt. Det är alltid enkelt att falla; det finns en oändlig massa vinklar vid vilka man faller - men bara en vid vilken man står. Att ha fallit för någon av dessa nycker från gnosticism till Christian Science skulle verkligen ha varit lättbegripligt och tråkigt. Men att ha undvikit dem alla har varit ett virvlande äventyr; och i min vision dundrar den himmelska vagnen fram genom tidsåldrarna, med de trista kätterierna kringströdda och kullkastade och den vilda sanningen vinglande men upprätt.