Franciskus, som prisade allt gott, kunde vara en mer slående optimist än Walt Whitman. Hieronymus, som fördömde allt ont, kunde måla världen svartare än Schopenhauer. Båda passionerna var fria eftersom de hölls på sin rätta plats. Optimismen kunde ösa ut all lovsång han ville över marschernas glada musik, de gyllene trumpeterna och de purpurröda fanorna som fördes i strid. Men han fick inte kalla kampen meningslös. Pessimisten kunde måla de förfärliga marscherna och de blodiga såren i så mörka färger han ville. Men han fick inte kalla kampen hopplös.
Så var det också med alla andra moraliska problem, med högmod, med uppror och med medlidande. Genom att definiera sin huvuddoktrin, höll Kyrkan inte bara skenbart oförenliga saker sida vid sida, utan, vilket var större, tillät dem att bryta it i en sorts konstnärliga våldsamhet som annars var möjlig bara för anarkister. Ödmjukheten blev mer dramatisk än galenskapen. Historisk kristendom höjde sej till en hög och märklig moralens "coup de théatre", saker som är för dygden vad Neros brott är för lasten. Indignationens och barmhärtighetens andar tog sej fruktansvärda och attraktiva former, alltifrån den munklika våldsamhet som gisslade den första och största av Plantagenets ätt som vore han en hund, till den sublima fromheten hos S:ta Katarina, som i de offentliga slakthusen kysste brottslingens blodiga huvud.
Detta heroiska och monumentala uppförande inom etiken har helt och hållit försvunnet med översinnlig religion. De kunde paradera i sin ödmjukhet, men vi är för stolta för att vara framstående. Våra etiklärare skriver förnuftigt om fängelsereformer, men det är inte troligt att vi kommer att få se herr Cadbury, eller någon annan framstående filantrop, gå in i Readings fängelse och omfamna den strypta kroppen innan den kastas i osläckt kalk. Våra etiklärare skriver milt mot miljardärernas makt, men det är inte troligt att vi kommer att få se herr Rockefeller, eller någon annan modern tyrann, bli offentligt gisslad i Westminster Abbey.
No comments:
Post a Comment