Mental och emotionell frihet är inte så enkelt som det ser ut. Det kräver faktiskt nästan lika noggrann balans hos lagar och förhållanden som social och politisk frihet.
Den vanlige estetiska anarkisten som försöker känna allting fritt knyts till sist in i en paradox som förhindrar honom att känna något över huvud taget. Han bryter sej fri från gränserna hemmavid för att följa poesin. Men genom att sluta känna gränserna hemmavid har han upphört att känna "Odyssén". Han är fri från nationella fördomar och utanför patriotismen. Men genom att vara utanför patriotismen är han utanför "Henrik IV". En sådan litterär person är helt enkelt utanför all litteratur: han är mer av en fånge än den värsta bigott.
För om det finns en vägg mellan dej och världen, gör det viss skillnad om du beskriver dej själv som innestängd eller utestängd. Vad vi vill är inte den universalitet som är utanför alla normala känslor; vi vill den universalitet som är inuti alla normala känslor. Det är stor skillnad mellan att vara fri från dem som än man är fri från ett fängelse, och att vara fri från dem som en man är fri från en stad. Jag är fri från Windsors slott (d v s jag hålls inte där med våld), men jag står på intet sätt känslomässigt fri från denna byggnad.
Hur kan man bli något så när fri från starka känslor, förmögen att svinga dem i en klar rymd utan sprickor eller fel? Detta var vad den kristna paradoxen om de parallella passionerna uppnådde. Givet den primära dogmen om kriget mellan gudomligt och djävulskt, världens uppror och förstörelse, kunde deras optimism och pessimism, som ren poesi, släppas lös som vattenfall.
No comments:
Post a Comment