Ta ett annat fall: den komplicerade frågan om barmhärtighet, som några högst obarmhärtiga idealister verkar tycka är väldigt lätt. Barmhärtighet är en paradox, precis som anspråkslöshet och mod. För att gå rakt på sak betyder barmhärtighet ett av två ting: att förlåta oförlåtliga handlingar eller att älska oälskbara personer.
Men om vi frågar oss själva (som vi gjorde i fallet med högmod) vad en förnuftig hedning skulle känna om ett sådant ämne, bör vi troligen börja ända ner ifrån botten. En förnuftig hedning skulle säga att det fanns en del människor man kunde förlåta, och några som man inte kunde förlåta: en slav som stal vin kunde man skratta åt; en slav som bedrog sin välgörare kunde man döda och förbanna till och med sedan han dödats. I den utsträckning handlingen var förlåtlig var personen förlåtlig.
Detta är återigen rationellt, och till och med uppfriskande, men det är en utspädning. Det lämnar ingen plats för ren fasa inför orätten, en sådan som är ren skönhet hos oskulden. Och den lämnar ingen plats för ren ömhet för människan som människa, en sådan som är hela det fascinerande hos den barmhärtige.
Kristendomen kom in här liksom förut. Den kom överraskande in med ett svärd och skilde den ena saken från den andra med ett hugg. Den skilde brottet från brottslingen. Brottslingen måste vi förlåta upp till sjuttio gånger sju gånger. Brottet fick vi inte förlåta alls. Det var inte nog att slaven som stal vin inspirerade dels till ilska, dels till godhet. Vi måste vara mycket argare över stöld än förut, och ändå mycket vänligare mot tjuvar än förut. Det fanns plats för både vrede och kärlek att flöda fritt.
Och ju mer jag tänkte på kristendomen, desto mer fann jag att när den hade etablerat en regel och en ordning, var huvudsyftet med den ordningen att ge plats för goda saker att flöda fritt.
No comments:
Post a Comment